Dagens vikt hemma var 85,8 kg, exakt ett kg mer än i början av november (fast exakt lika mycket som i slutet av oktober). Noteras för jämförelse efter jul.
Idag har jag en röd manchesterkjol på mig, köpt på HM för säkert tio år sedan. Stl 44 och för stor, närmare bestämt alldeles för stor i midjan, något lite för stor över ända och lår. När jag vägde tio kilo mer än jag gör idag kunde jag knappt ha den alls,den gick igen med ett nödrop och stramade så att jag inte kunde sitta i den. Det är ett av få plagg som jag har behållit, eftersom jag gillar den så mycket. Den är dessutom en mycket trevlig påminnelse om vad som hänt. Må vara att vågen visar mycket mer än jag vill att den ska göra, må vara att jag stundtals känner mig lika tjock som förr, men det ÄR jag inte.
Vilket skulle bevisas.
fredag 21 december 2012
torsdag 20 december 2012
Träning, småvärk och julbak
Ett drygt två veckor långt träningsuppehåll är brutet, shape i tisdags morse och crosstraining idag. (Två morgonpass på en vecka! Guldstjärna!) Nu sitter jag med en kopp kaffe och loggar in på Sats för att planera min träning under jullovet. (Och överväger att träna crosstraining på nyårsdagen. Börjar nästan skratta åt mig själv. Vad hände?)
Det här med Sats har blivit en riktig lyckträff. Häromdagen fick jag mejl om att från 1 januari omvandla mitt medlemsskap till ett avtal som min arbetsgivare har med Sats. Eftersom vi får friskvårdsbidrag kommer det inte att kosta mig mer än 248 kr/mån att träna på alla Sats i hela landet. Det vill säga förutom alla i Storstockholm (bra när man är konsult och inte vet var man kommer att jobba någonstans), även på det tvärs över gatan från svärmor i Göteborg, det som snart ska öppna hemma hos mamma också i Göteborg, och det som ligger en kvarts körväg från sommarstugan. Kan knappast bli bättre.
Kroppen bråkar lite smått med mig. Insidan av vänster knä gör ont lite nu och då, mest på morgonen och natten när jag vrider det på ett visst sätt, och det är lite ömt. Men träning, benböj går bra. Vidare har jag vad jag tror är ryggskottskänning i höger sida, på baksidan av höften, strålar neråt benet. Det kan hugga till ibland under vissa rörelser när jag tränar. Gemensamt för båda åkommorna är att det gör mer ont ju mer jag sitter still och stelnar till, så därför har jag ordinerat mig själv att fortsätta träna som vanligt men respektera smärtgränsen.
När jag läser på träningsbloggar inser jag att smärta och skador är en del av vardagen för många. Eftersom jag inte varit en träningsmänniska tidigare har jag heller aldrig skadat mig eller haft särskilt ont. Det gäller väl bara att lära sig hantera sina åkommor. De lär knappast minska med åren.
Julstressen lyser faktiskt med sin frånvaro. Maken planerar all mat, kylskåpet är välfyllt. Bak och godis står jag för. Det blir först till helgen, den gångna helgen hann vi inte (apropå stress). På listan står pepparnötter, lussekatter och något godis. Kanske min berömda polkagrisknäck, men den är inte så barnvänlig med den heta smeten. Bättre med någon god chokladtryffel. Och jag ska äta av godsakerna med riktigt gott samvete, under ett begränsat antal dagar. Det ska bli intressant att se vad min nya strategi med väsentligt mindre alkohol och bibehållen vardagsmotion ger för utslag på vågen.
God jul alla läsare!
Det här med Sats har blivit en riktig lyckträff. Häromdagen fick jag mejl om att från 1 januari omvandla mitt medlemsskap till ett avtal som min arbetsgivare har med Sats. Eftersom vi får friskvårdsbidrag kommer det inte att kosta mig mer än 248 kr/mån att träna på alla Sats i hela landet. Det vill säga förutom alla i Storstockholm (bra när man är konsult och inte vet var man kommer att jobba någonstans), även på det tvärs över gatan från svärmor i Göteborg, det som snart ska öppna hemma hos mamma också i Göteborg, och det som ligger en kvarts körväg från sommarstugan. Kan knappast bli bättre.
Kroppen bråkar lite smått med mig. Insidan av vänster knä gör ont lite nu och då, mest på morgonen och natten när jag vrider det på ett visst sätt, och det är lite ömt. Men träning, benböj går bra. Vidare har jag vad jag tror är ryggskottskänning i höger sida, på baksidan av höften, strålar neråt benet. Det kan hugga till ibland under vissa rörelser när jag tränar. Gemensamt för båda åkommorna är att det gör mer ont ju mer jag sitter still och stelnar till, så därför har jag ordinerat mig själv att fortsätta träna som vanligt men respektera smärtgränsen.
När jag läser på träningsbloggar inser jag att smärta och skador är en del av vardagen för många. Eftersom jag inte varit en träningsmänniska tidigare har jag heller aldrig skadat mig eller haft särskilt ont. Det gäller väl bara att lära sig hantera sina åkommor. De lär knappast minska med åren.
Julstressen lyser faktiskt med sin frånvaro. Maken planerar all mat, kylskåpet är välfyllt. Bak och godis står jag för. Det blir först till helgen, den gångna helgen hann vi inte (apropå stress). På listan står pepparnötter, lussekatter och något godis. Kanske min berömda polkagrisknäck, men den är inte så barnvänlig med den heta smeten. Bättre med någon god chokladtryffel. Och jag ska äta av godsakerna med riktigt gott samvete, under ett begränsat antal dagar. Det ska bli intressant att se vad min nya strategi med väsentligt mindre alkohol och bibehållen vardagsmotion ger för utslag på vågen.
God jul alla läsare!
onsdag 12 december 2012
Grön jul och näst sista samtalet
Igår var jag på Itrim för näst sista gången. Det blev ett ganska kort samtal.
Mycket har förändrats på två år. Visst har jag gått upp nästan hälften av de kilon som försvann under svältperioden. Men jag både äter och tränar annorlunda. Framför allt tänker jag annorlunda.
Efter två veckors inaktivitet på grund av egen och barnens sjukdomar, samt förslappning av matvanorna, gissade jag att jag hade gått upp ett kilo, och det visade sig stämma nästan exakt.
Men det oroar mig inte speciellt, vilket inte heller den annalkande julen gör. Jag har en plan. Den består av vardagsmotion, mer grönsaker och att äta precis det jag vill under tre-fyra dagar, men inte under två veckor. Låter busenkelt, eller hur?
Ibland kan jag tycka att det andra året på Itrim varit på gränsen till bortkastade pengar. Men det är ju mitt eget val att avstå från gruppträffarna (har inte haft tid) och träningen (för tråkig, föredrar Sats). Återstår de personliga träffarna och de har varit bra. Det har varit bra att gå upp i vikt, sedan lite ner, och reflektera över det och identifiera de bakomliggande orsakerna.
En stor insikt jag fick för ett tag sedan, och som vi också pratade om igår, var att de allra flesta människor - även normalviktiga! - måste tänka på sin vikt. Förr trodde jag nog i min enfald att om jag bara gick ner och blev smal, skulle bekymren vara över. Jag skulle kunna hålla vikten utan att tänka på det. Men så är det inte.
Med mig hem fick jag ett häfte med julrecept. Köttbullar och Jansson kommer vi att göra på det gamla vanliga viset, men recepten på kålrotslåda, rostad kålsallad och rödkål med apelsin ska jag absolut prova.
Mycket har förändrats på två år. Visst har jag gått upp nästan hälften av de kilon som försvann under svältperioden. Men jag både äter och tränar annorlunda. Framför allt tänker jag annorlunda.
Efter två veckors inaktivitet på grund av egen och barnens sjukdomar, samt förslappning av matvanorna, gissade jag att jag hade gått upp ett kilo, och det visade sig stämma nästan exakt.
Men det oroar mig inte speciellt, vilket inte heller den annalkande julen gör. Jag har en plan. Den består av vardagsmotion, mer grönsaker och att äta precis det jag vill under tre-fyra dagar, men inte under två veckor. Låter busenkelt, eller hur?
Ibland kan jag tycka att det andra året på Itrim varit på gränsen till bortkastade pengar. Men det är ju mitt eget val att avstå från gruppträffarna (har inte haft tid) och träningen (för tråkig, föredrar Sats). Återstår de personliga träffarna och de har varit bra. Det har varit bra att gå upp i vikt, sedan lite ner, och reflektera över det och identifiera de bakomliggande orsakerna.
En stor insikt jag fick för ett tag sedan, och som vi också pratade om igår, var att de allra flesta människor - även normalviktiga! - måste tänka på sin vikt. Förr trodde jag nog i min enfald att om jag bara gick ner och blev smal, skulle bekymren vara över. Jag skulle kunna hålla vikten utan att tänka på det. Men så är det inte.
Med mig hem fick jag ett häfte med julrecept. Köttbullar och Jansson kommer vi att göra på det gamla vanliga viset, men recepten på kålrotslåda, rostad kålsallad och rödkål med apelsin ska jag absolut prova.
fredag 30 november 2012
Fegade ur
Imorgon hade vi tänkt träna ihop, O och jag. Transformer, som beskrivs såhär:
En real kick ass workout som äger rum ute i gymmet på och kring den multifunktionella ”buren”.
Klassen är speciellt framtagen för dig som tränar i gymmet, uppskattar träning i mindre grupper/lag men inte riktigt hittat din plats i gruppträningssalen.
Transformer kommer inte bara förändra din kropp, den kommer också ge dig en helt ny syn på hur rolig hård och effektiv träning kan vara. Klassen erbjuds i ett effektivt 30 minuters format och en tuffare 45 minuters klass. Bägge varianter avslutas alltid med sk HIIT som står för High Intensity Interval Training.
Are you ready to Transform?
Är vi det? Njä.
O hostar och kan inte träna. Och jag fegar. Istället köar jag till yogalates och bodypump, som jag provat förut.
Känner mig lite feg, jag borde kliva utanför min bekvämlighetszon, men tänker också att den bästa träningen är den som blir av.
En real kick ass workout som äger rum ute i gymmet på och kring den multifunktionella ”buren”.
Klassen är speciellt framtagen för dig som tränar i gymmet, uppskattar träning i mindre grupper/lag men inte riktigt hittat din plats i gruppträningssalen.
Transformer kommer inte bara förändra din kropp, den kommer också ge dig en helt ny syn på hur rolig hård och effektiv träning kan vara. Klassen erbjuds i ett effektivt 30 minuters format och en tuffare 45 minuters klass. Bägge varianter avslutas alltid med sk HIIT som står för High Intensity Interval Training.
Are you ready to Transform?
Är vi det? Njä.
O hostar och kan inte träna. Och jag fegar. Istället köar jag till yogalates och bodypump, som jag provat förut.
Känner mig lite feg, jag borde kliva utanför min bekvämlighetszon, men tänker också att den bästa träningen är den som blir av.
Rätta till och päronform
Vägde mig imorse, vilket jag påpassligt glömt de senaste fredagarna. 86,4, vilket är minst ett kilo för mycket för hemmavågen.
Tänkte ett surt vafan, men tänkte sedan nästan genast på att det är skillnad nu. Förr om åren hade jag inte vägt mig alls när jag misstänkte en uppgång. Och när jag väl gjorde det hade reaktionen blivit en olycklig suck, möjligen ett halvhjärtat försök att sköta mig någon dag eller två. Troligen hade detta försök bestått i ett extra träningspass, och det var väl inte fel.
Nu tänker jag istället att det var ju inte konstigt. För vad gjorde jag istället för att göra som Itrimtjejen sa? Jo, jag slappnade av. Drack några extra glas vin när jag var ute med syrran i helgen. Bakade morotskaka och satte i mig det mesta själv. Den här veckan har dessutom varit dålig ur vardagsmotionssynpunkt, väder och vabb.
Vidare tänker jag att det var ju bra att jag fick se detta. Det återstår ännu några veckor till jul, veckor då jag kan rätta till och staga upp.
Hysteriskt? Nja. Inte så, tycker jag faktiskt. Jag vill fortfarande gå ner några kilon, jag vill inte bryta den positiva trend som har rått under hösten.
Annars är jag rent ohemult nöjd just nu. Träningen flyter på, jag känner mig stark. I förrgår tränade jag yogalates, inget favoritpass men antagligen väldigt nyttigt för en sådan som jag. (Fast jag förstår verkligen inte poängen med att göra tusen hundar efter varann, fan vad ont i handlederna man får.) När vi gjorde höftlyft kastade jag en blick i spegeln och konstaterade att min mage är (relativt) platt nu. Plattare än på länge. Men låren är stora. Päronform, för mycket östrogen? Undvik att dricka ur plastflaskor och att mikra plastburkar?
Nja. Jag tror mer på arvet efter farmor. Hon var ganska lik mig i kroppen.
Tänkte ett surt vafan, men tänkte sedan nästan genast på att det är skillnad nu. Förr om åren hade jag inte vägt mig alls när jag misstänkte en uppgång. Och när jag väl gjorde det hade reaktionen blivit en olycklig suck, möjligen ett halvhjärtat försök att sköta mig någon dag eller två. Troligen hade detta försök bestått i ett extra träningspass, och det var väl inte fel.
Nu tänker jag istället att det var ju inte konstigt. För vad gjorde jag istället för att göra som Itrimtjejen sa? Jo, jag slappnade av. Drack några extra glas vin när jag var ute med syrran i helgen. Bakade morotskaka och satte i mig det mesta själv. Den här veckan har dessutom varit dålig ur vardagsmotionssynpunkt, väder och vabb.
Vidare tänker jag att det var ju bra att jag fick se detta. Det återstår ännu några veckor till jul, veckor då jag kan rätta till och staga upp.
Hysteriskt? Nja. Inte så, tycker jag faktiskt. Jag vill fortfarande gå ner några kilon, jag vill inte bryta den positiva trend som har rått under hösten.
Annars är jag rent ohemult nöjd just nu. Träningen flyter på, jag känner mig stark. I förrgår tränade jag yogalates, inget favoritpass men antagligen väldigt nyttigt för en sådan som jag. (Fast jag förstår verkligen inte poängen med att göra tusen hundar efter varann, fan vad ont i handlederna man får.) När vi gjorde höftlyft kastade jag en blick i spegeln och konstaterade att min mage är (relativt) platt nu. Plattare än på länge. Men låren är stora. Päronform, för mycket östrogen? Undvik att dricka ur plastflaskor och att mikra plastburkar?
Nja. Jag tror mer på arvet efter farmor. Hon var ganska lik mig i kroppen.
fredag 23 november 2012
Det tog några år. Typ trettio.
Igår när jag kom hem beskrev jag morgonens crosstrainingpass för O. Det var jättekul, avslutade jag, och häpnade sedan över vad jag nyss sagt.
Gå upp klockan sex, kasta i sig en tallrik yoghurt, lyfta vikter och göra armhävningar tills benen darrar och hjärtat bankar. Jättekul?
Ja, faktiskt. Helt otroligt men alldeles sant.
Tänk om snubbliga skrangliga Helga, tolv år, som var rädd för plinten och hatade idrott i allmänhet och redskapsgymnastik i synnerhet, hade vetat detta? Det önskar jag faktiskt, för då hade hon kanske varit mindre rädd och känt sig mindre kass.
(Fast jag är fortfarande lite rädd för stepbrädor. I alla fall om de står uppe på ett podium och man ska hoppa jämfota upp på dem. Det måste vara den gamla plintskräcken som spökar.)
Gå upp klockan sex, kasta i sig en tallrik yoghurt, lyfta vikter och göra armhävningar tills benen darrar och hjärtat bankar. Jättekul?
Ja, faktiskt. Helt otroligt men alldeles sant.
Tänk om snubbliga skrangliga Helga, tolv år, som var rädd för plinten och hatade idrott i allmänhet och redskapsgymnastik i synnerhet, hade vetat detta? Det önskar jag faktiskt, för då hade hon kanske varit mindre rädd och känt sig mindre kass.
(Fast jag är fortfarande lite rädd för stepbrädor. I alla fall om de står uppe på ett podium och man ska hoppa jämfota upp på dem. Det måste vara den gamla plintskräcken som spökar.)
måndag 19 november 2012
Endokrinolog?
Nu måste jag bara lufta min irritation. Jag länkar inte, men det är förstås Olga jag har varit inne och läst hos, tränaren som jag älskar att hata. Hennes senaste text om hur obalanser i hormonsystemet ligger bakom skönhetsfel som love handles, ryggfett, gäddhäng, äppel- och päronform, får mig att se rött.
För det första blir jag arg på själva inställningen. Med ett undantag tycker jag att alla bilder hon har valt visar fullkomligt normala kvinnokroppar. Att påstå att dessa kvinnor har "problemområden" bidrar ytterligare till det sorgliga faktum att en majoritet av alla kvinnor - många av dem normalviktiga - är missnöjda med sitt utseende.
För det andra ställer jag mig frågande till om det alls finns vetenskaplig grund för påståenden som att gäddhäng beror på sjunkande testosteronnivåer, eller - medelst ett logiskt jätteskutt - hävda att sväljandet av fluortandkräm leder till problem med sköldkörtelhormon vilket i sin tur kan orsaka fläskig rygg.
Jag är inte medicinskt utbildad men så mycket vet jag (inte minst efter flera års tröskande av fertilitetsbehandlingar) att endokrinologi är komplicerat. En vild gissning från min sida är att kroppsform och benägenhet att lagra fett på olika ställen på kroppen har mer med gener än med hormonnivåer att göra.
Har jag någon medicinskt kunnig läsare som kan bidra till upplysningen?
För det första blir jag arg på själva inställningen. Med ett undantag tycker jag att alla bilder hon har valt visar fullkomligt normala kvinnokroppar. Att påstå att dessa kvinnor har "problemområden" bidrar ytterligare till det sorgliga faktum att en majoritet av alla kvinnor - många av dem normalviktiga - är missnöjda med sitt utseende.
För det andra ställer jag mig frågande till om det alls finns vetenskaplig grund för påståenden som att gäddhäng beror på sjunkande testosteronnivåer, eller - medelst ett logiskt jätteskutt - hävda att sväljandet av fluortandkräm leder till problem med sköldkörtelhormon vilket i sin tur kan orsaka fläskig rygg.
Jag är inte medicinskt utbildad men så mycket vet jag (inte minst efter flera års tröskande av fertilitetsbehandlingar) att endokrinologi är komplicerat. En vild gissning från min sida är att kroppsform och benägenhet att lagra fett på olika ställen på kroppen har mer med gener än med hormonnivåer att göra.
Har jag någon medicinskt kunnig läsare som kan bidra till upplysningen?
onsdag 14 november 2012
Tihi! Och en nackdel
Gårdagen bjöd på flera insikter.
Den första var att det faktiskt finns en rejäl nackdel med morgonträning. Om man som jag är så monumentalt morgontrött att man vant sig vid att aldrig riktigt känna efter hur man mår om morgnarna, utan bara slå på autopiloten, då kan det hända att man trots att man tyckt att man mår ungefär som vanligt, mitt i ett pass tvingas konstatera att riktigt så här ska det nog inte kännas. Svetten ska ju vara varm och inte kall, och är jag inte lite väl yr?
Idag är jag officiellt sjuk och gör inte ett smack mer än läser, ser på TV och bloggar. Samt äter glass. Don't mention the hjärtmuskelinflammation.
Men jag har varit på Itrim för samtal också, nu återstår det två innan vi är färdiga med varann. Och trenden har ännu en gång vänt. Vikten hade minskat med hela 1,3 kg sedan förra månaden (fast då hade jag ätit middag innan, vilket jag inte gjorde igår) men mer anmärkningsvärt för att inte säga osannolikt var midjemåttet. Hela sju centimeter mindre igår än i slutet av augusti.
Fortsätt som du gör, sa Itrimtjejen, och det tänker jag banne mig göra. Att utesluta snabba kolhydrater till ett mål per dag, eller åtminstone försöka, är klart överkomligt. Att träna är bara roligt (när jag är frisk, förstås) och trots mitt gnäll har jag till min egen förvåning faktiskt klarat 10 000 steg per dag de senaste tre veckorna. Och skulle det bli 8 000 eller 9 000 nu under vintermånaderna så är det faktiskt helt godkänt det också.
Nu åter till sängen.
Den första var att det faktiskt finns en rejäl nackdel med morgonträning. Om man som jag är så monumentalt morgontrött att man vant sig vid att aldrig riktigt känna efter hur man mår om morgnarna, utan bara slå på autopiloten, då kan det hända att man trots att man tyckt att man mår ungefär som vanligt, mitt i ett pass tvingas konstatera att riktigt så här ska det nog inte kännas. Svetten ska ju vara varm och inte kall, och är jag inte lite väl yr?
Idag är jag officiellt sjuk och gör inte ett smack mer än läser, ser på TV och bloggar. Samt äter glass. Don't mention the hjärtmuskelinflammation.
Men jag har varit på Itrim för samtal också, nu återstår det två innan vi är färdiga med varann. Och trenden har ännu en gång vänt. Vikten hade minskat med hela 1,3 kg sedan förra månaden (fast då hade jag ätit middag innan, vilket jag inte gjorde igår) men mer anmärkningsvärt för att inte säga osannolikt var midjemåttet. Hela sju centimeter mindre igår än i slutet av augusti.
Fortsätt som du gör, sa Itrimtjejen, och det tänker jag banne mig göra. Att utesluta snabba kolhydrater till ett mål per dag, eller åtminstone försöka, är klart överkomligt. Att träna är bara roligt (när jag är frisk, förstås) och trots mitt gnäll har jag till min egen förvåning faktiskt klarat 10 000 steg per dag de senaste tre veckorna. Och skulle det bli 8 000 eller 9 000 nu under vintermånaderna så är det faktiskt helt godkänt det också.
Nu åter till sängen.
fredag 9 november 2012
Upptäckt
För en tid sedan konstaterade jag att min midja nog sitter jävligt högt upp. Den sitter i alla fall tio centimeter ovanför midjan på de jeans jag äger som går högst upp. Undra på att hullet väller över. Kom att diskutera saken med svärmor, som älskar dagens mode. Änligen slipper hon byxor som går upp till armhålorna.
Ja, ja. Alla är vi skapta olika. Tänk om konfektionsindustrin kunde inse det.
Förresten var förra veckans viktnotering nog en tillfällig glädjesiffra. Idag vägde jag 85,4. Mer än förra veckan men mindre än för två veckor sedan, så jag fortsätter att anse att det hela går åt rätt håll.
Ja, ja. Alla är vi skapta olika. Tänk om konfektionsindustrin kunde inse det.
Förresten var förra veckans viktnotering nog en tillfällig glädjesiffra. Idag vägde jag 85,4. Mer än förra veckan men mindre än för två veckor sedan, så jag fortsätter att anse att det hela går åt rätt håll.
tisdag 6 november 2012
Parterapi, igen
I söndags kväll var det dags för lite äktenskaplig samvaro. Farmor vaktade barnen så maken och jag kunde gå på ett 90 minuters boxpass. Jobbigt och roligt. Jag konstaterade förnöjt att jag har rätt bra kondis, klarade uppvärmningen utan vidare. Maken konstaterade att jag saknar teknik men är åtminstone lika stark som de svagare killarna på passet. Han å sin sida har både teknik och styrka, och drygt 100 kg inte att förglömma. Ibland var det som att försöka fronta en galopperande elefant ungefär.
(Mest taggad inför händelsen var dock Y, tre år. Mamma å pappa ska bossas!)
Trevligt var det också att träffa på en kurskompis från Chalmers som jag inte sett på tjugo år. Fast jag egentligen ogillar situationen man då ofta hamnar i, att man berättar/skryter som sitt fantastiska liv, sitt roliga jobb, sina fina barn, är det trevligt att ha en fysik jag numera slipper skämmas för. Kursaren är för övrigt träningsdåre och var sig precis lik.
(Mest taggad inför händelsen var dock Y, tre år. Mamma å pappa ska bossas!)
Trevligt var det också att träffa på en kurskompis från Chalmers som jag inte sett på tjugo år. Fast jag egentligen ogillar situationen man då ofta hamnar i, att man berättar/skryter som sitt fantastiska liv, sitt roliga jobb, sina fina barn, är det trevligt att ha en fysik jag numera slipper skämmas för. Kursaren är för övrigt träningsdåre och var sig precis lik.
måndag 5 november 2012
Kommit ihåg
De senaste tre fredagarna har jag kommit ihåg att väga mig. Och blivit rikligt belönad.
85,8
85,6
84,8
Mycket trevlig trend måste jag säga. Fast jag nätt och jämnt kommer upp i mina vardagssteg, fast jag fuskar och äter snabba kolhydrater till alla mål ibland (men inte alltid, och i mindre mängder). Å andra sidan tränar jag relativt hårt. Och jag fortsätter att iaktta stor måttlighet vad gäller alkohol.
85,8
85,6
84,8
Mycket trevlig trend måste jag säga. Fast jag nätt och jämnt kommer upp i mina vardagssteg, fast jag fuskar och äter snabba kolhydrater till alla mål ibland (men inte alltid, och i mindre mängder). Å andra sidan tränar jag relativt hårt. Och jag fortsätter att iaktta stor måttlighet vad gäller alkohol.
torsdag 1 november 2012
Torsdag!
Torsdag är numera (nästan) veckans bästa dag, eftersom jag morgontränar då. Idag är dessutom svärmor på besök så jag lockade med mig maken till mitt crosstrainingpass. I måndags provade vi hans.
Just denna torsdag är alldeles ovanligt bäst, eftersom jag är ledig imorgon.
Just denna torsdag är alldeles ovanligt bäst, eftersom jag är ledig imorgon.
tisdag 30 oktober 2012
Kunskapsavgrund
På mitt nya jobb (eller rätteligen, mitt nya uppdrag, som det ju heter på konsultspråk) befinner jag mig tydligen i ett svart hål med avseende på näringsfysiologiska kunskaper.
Förra veckan, en kollega - en av LCHF-dårarna - returnerar en bok om löpning till min rumsgranne.
Rumsgrannen: Och så glöm inte att äta BÅDE kolhydrater och proteiner till lunch!
Kollegan: Nänänä, du vet att jag inte äter kolhydrater! Men jag ska äta massor av proteiner! Blomkål och broccoli!
Helga (kan inte hålla tyst): Vadå, det är väl inte särskilt mycket proteiner i blomkål och broccoli? Eller jag menar, det kanske är mycket för att vara grönsaker, men de är ju knappast några stora proteinkällor?
Kollegan: Va? Joho! Det är klart de består av protein! Vad skulle det annars vara i dem?
Helga: Eh.. kolhydrater..? Och fibrer..?
Kollegan stirrar tomt och klentroget.
Rumsgrannen berättar sedan att han konstant tjatar på kollegan att äta mer kolhydrater eftersom denne brukar känna sig yr och matt efter springturerna.
Idag, i lunchrummet, en helt annan kollega småpratar med min chef medan hon iordninggör ett mellanmål: skorpor med honung och valnötter.
Kollegan: Vad menar du? Det är väl inget socker i honung?
Chefen: Jo, honung består till 80% av socker.
Kollegan: Ja, men inte vanligt socker väl?
Chefen: Nä.. det är väl kanske råsocker eller något, men det är lika sött.
Kollegan: Sött ja, men mycket nyttigare! Mycket mycket nyttigare!
Förra veckan, en kollega - en av LCHF-dårarna - returnerar en bok om löpning till min rumsgranne.
Rumsgrannen: Och så glöm inte att äta BÅDE kolhydrater och proteiner till lunch!
Kollegan: Nänänä, du vet att jag inte äter kolhydrater! Men jag ska äta massor av proteiner! Blomkål och broccoli!
Helga (kan inte hålla tyst): Vadå, det är väl inte särskilt mycket proteiner i blomkål och broccoli? Eller jag menar, det kanske är mycket för att vara grönsaker, men de är ju knappast några stora proteinkällor?
Kollegan: Va? Joho! Det är klart de består av protein! Vad skulle det annars vara i dem?
Helga: Eh.. kolhydrater..? Och fibrer..?
Kollegan stirrar tomt och klentroget.
Rumsgrannen berättar sedan att han konstant tjatar på kollegan att äta mer kolhydrater eftersom denne brukar känna sig yr och matt efter springturerna.
Idag, i lunchrummet, en helt annan kollega småpratar med min chef medan hon iordninggör ett mellanmål: skorpor med honung och valnötter.
Kollegan: Vad menar du? Det är väl inget socker i honung?
Chefen: Jo, honung består till 80% av socker.
Kollegan: Ja, men inte vanligt socker väl?
Chefen: Nä.. det är väl kanske råsocker eller något, men det är lika sött.
Kollegan: Sött ja, men mycket nyttigare! Mycket mycket nyttigare!
fredag 26 oktober 2012
Fredag!
Fast i-landsproblemen är inte gigantiska i alla fall. Imorse vägde jag 85,6. Förra fredagen 85,8. För två veckor sedan 86,0. Det går onekligen åt rätt håll, om än långsamt.
Dessutom har jag idag på mig en egenhändigt stickad rosenfärgad tröja som jag känner mig fin i. Utanför fönstret virvlar det snö, men jag är varm och gosig och rosig och alldeles lagom kurvig, tycker jag själv. Det är en trevlig känsla att vila i.
Och förresten, igår morse var jag på crosstraining och hamnade i par med en vältränad kille. Göra upphopp på podiet klarade jag knappt alls, fick kortslutning i skallen. Anade hur han suckade inom sig. Men sedan fick han faktiskt se. Mina coremuskler skäms inte för sig och framför allt inte min envishet och mitt tempo. Kände mig riktigt nöjd efteråt.
Dessutom har jag idag på mig en egenhändigt stickad rosenfärgad tröja som jag känner mig fin i. Utanför fönstret virvlar det snö, men jag är varm och gosig och rosig och alldeles lagom kurvig, tycker jag själv. Det är en trevlig känsla att vila i.
Och förresten, igår morse var jag på crosstraining och hamnade i par med en vältränad kille. Göra upphopp på podiet klarade jag knappt alls, fick kortslutning i skallen. Anade hur han suckade inom sig. Men sedan fick han faktiskt se. Mina coremuskler skäms inte för sig och framför allt inte min envishet och mitt tempo. Kände mig riktigt nöjd efteråt.
onsdag 24 oktober 2012
Fan
De sista två veckorna har jag inte lyckats få till vardagsmotionen. Jag har landat på mellan 8000 och 9000 steg per dag istället för över 10 000. Detta trots lunchpromenader på 20-30 minuter. Givetvis är det bilen som är boven i dramat. Hade jag kunnat åka kollektivt till jobbet hade jag lätt kommit upp i ytterligare 2-3000 steg.
Alltså, det här är väl okej. Det är inte illa, särskilt om man betänker att jag styrketränat två gånger i veckan.
Men troligen är det inte tillräckligt för att kunna gå ner de där fem retsamma kilona.
Dagens i-landsproblem.
Alltså, det här är väl okej. Det är inte illa, särskilt om man betänker att jag styrketränat två gånger i veckan.
Men troligen är det inte tillräckligt för att kunna gå ner de där fem retsamma kilona.
Dagens i-landsproblem.
söndag 14 oktober 2012
Ny träningsform: Deadball!
Förutom morgonträning, som ju är ett stort kliv framåt för min morgontrötta personlighet, så har jag även lagt till en ny träningsform till min repertoar. Idag testade jag Deadball.
Det var kul, och jag kan absolut tänka mig att göra om det. Vänsterarmen (min svagare arm) stramar rejält redan, undrar om jag alls kan lyfta den imorgon. Jag brukar även gnälla på att jag sällan känner av ryggövningar, men deadball tog min själ i ryggen också.
Jag hamnade i par med en mycket duktig och vältränad tjej. Ledaren ville först dela på oss, eftersom hon enligt honom var proffs på deadball, och jag var nybörjare. Men hon vinkade avvärjande och lugnande, och gav mig en del beröm. Faktiskt, fast jag klantade till det ibland. Men jag körde hårt, det gjorde jag, svetten rann och pulsen var hög. Även hon såg rätt trött ut ibland.
Efteråt tänkte jag ännu en gång på att det är ju fantastiskt det här. Hade någon sagt mig detta för två, fem, tio, tjugo, tjugofem år sedan, hade jag inte trott dem. Att jag aktivt letar upp nya träningsformer som ligger långt utanför min bekvämlighetszon.
I fredags kom jag dessutom ihåg att väga mig. 86 kg på hemmavågen. Jag vill att det ska stå 80 på den.
Det var kul, och jag kan absolut tänka mig att göra om det. Vänsterarmen (min svagare arm) stramar rejält redan, undrar om jag alls kan lyfta den imorgon. Jag brukar även gnälla på att jag sällan känner av ryggövningar, men deadball tog min själ i ryggen också.
Jag hamnade i par med en mycket duktig och vältränad tjej. Ledaren ville först dela på oss, eftersom hon enligt honom var proffs på deadball, och jag var nybörjare. Men hon vinkade avvärjande och lugnande, och gav mig en del beröm. Faktiskt, fast jag klantade till det ibland. Men jag körde hårt, det gjorde jag, svetten rann och pulsen var hög. Även hon såg rätt trött ut ibland.
Efteråt tänkte jag ännu en gång på att det är ju fantastiskt det här. Hade någon sagt mig detta för två, fem, tio, tjugo, tjugofem år sedan, hade jag inte trott dem. Att jag aktivt letar upp nya träningsformer som ligger långt utanför min bekvämlighetszon.
I fredags kom jag dessutom ihåg att väga mig. 86 kg på hemmavågen. Jag vill att det ska stå 80 på den.
torsdag 4 oktober 2012
Itrimsamtal igen
I tisdags var det dags för Itrimsamtal och vägning igen. Jag hade tid ganska sent på kvällen, alltså åt jag middag först, vilket jag inte brukar göra annars.
Vikten hamnade på 87,2 kg vilket först var en ganska stor besvikelse. Jag hade inte väntat mig någon stor minskning, men lite större, för jag tycker att kroppen känns fastare och tajtare nu än i augusti. Men coachen menade att 0,6 kg ner inte är illa, det går definitivt åt rätt håll. Och så var det den där middagen som låg och skvalpade i magen också.
Vidare tyckte hon att jag lät mycket mer motiverad nu än för en månad sedan, och det är nog sant. Jag vet inte riktigt var den där motivationen kommer ifrån. Kanske från det faktum att jag märker att jag med viss men inte oöverkomlig ansträngning lyckas få ihop mitt liv med avseende på vardagsmotion, ombytt motion och en någorlunda anständig mathållning.
Motionen fick jag beröm för, som vanligt. Så sa hon något som fick mig att haja till: att jag tränar mycket. Inte många tränar som du, sa hon. Va? Fast när jag tänkte efter insåg jag att det beror förstås på vem man jämför sig med. I våras läste jag flera träningsbloggar och kände mig rätt knäckt när jag jämförde mig med dem, men det är ju helt vansinnigt. Så istället sträckte jag på mig.
Föresatser till nästa månad är två. Först att fortsätta avstå från alkohol. September månad har jag varit helvit, min födelsedag undantagen. Oktober ska få gå i samma tecken, undantag görs imorgon då O och jag ska gå på firmafest.
Nykterhet är ett kapitel för sig, faktiskt. Jag är förvånad över hur lätt det är att avstå, och hur tydligt jag märker hälsovinsterna. Det är banne mig nästan så att jag funderar på att bli absolutist. Det hade jag aldrig trott. Fast nä, kanske inte. Men två vita månader per år tror jag faktiskt att jag ska införa.
Föresats två är att avstå från snabba kolhydrater vid åtminstone ett mål varje dag. Det var ett bra råd som har fungerat. Att avstå helt är för svårt och för tråkigt. Sedan måste jag erkänna att det är lite av ideologiska skäl som jag inte vill sälla mig till LCHF-galningarna (alltså sådana som påstår sig "inte äta kolhydrater". Inte? Vad tror de grönsaker består av?). Hamnade mittemellan två dylika i lunchrummet häromdagen och blev alldeles matt. Tyvärr bestod min lunch den dagen av kycklinggryta med savojkål, så de trodde att jag var en trosfrände men jag bet snabbt ifrån. Då ägnade de sig istället åt att sinsemellan diskutera hur jobbigt det var i början att lära sig att dricka vispgrädde. Suck.
Idag morgontränade jag igen, crosstraining. Halleluja! På det området föreligger nog faktiskt viss fara för frälsning.
Vikten hamnade på 87,2 kg vilket först var en ganska stor besvikelse. Jag hade inte väntat mig någon stor minskning, men lite större, för jag tycker att kroppen känns fastare och tajtare nu än i augusti. Men coachen menade att 0,6 kg ner inte är illa, det går definitivt åt rätt håll. Och så var det den där middagen som låg och skvalpade i magen också.
Vidare tyckte hon att jag lät mycket mer motiverad nu än för en månad sedan, och det är nog sant. Jag vet inte riktigt var den där motivationen kommer ifrån. Kanske från det faktum att jag märker att jag med viss men inte oöverkomlig ansträngning lyckas få ihop mitt liv med avseende på vardagsmotion, ombytt motion och en någorlunda anständig mathållning.
Motionen fick jag beröm för, som vanligt. Så sa hon något som fick mig att haja till: att jag tränar mycket. Inte många tränar som du, sa hon. Va? Fast när jag tänkte efter insåg jag att det beror förstås på vem man jämför sig med. I våras läste jag flera träningsbloggar och kände mig rätt knäckt när jag jämförde mig med dem, men det är ju helt vansinnigt. Så istället sträckte jag på mig.
Föresatser till nästa månad är två. Först att fortsätta avstå från alkohol. September månad har jag varit helvit, min födelsedag undantagen. Oktober ska få gå i samma tecken, undantag görs imorgon då O och jag ska gå på firmafest.
Nykterhet är ett kapitel för sig, faktiskt. Jag är förvånad över hur lätt det är att avstå, och hur tydligt jag märker hälsovinsterna. Det är banne mig nästan så att jag funderar på att bli absolutist. Det hade jag aldrig trott. Fast nä, kanske inte. Men två vita månader per år tror jag faktiskt att jag ska införa.
Föresats två är att avstå från snabba kolhydrater vid åtminstone ett mål varje dag. Det var ett bra råd som har fungerat. Att avstå helt är för svårt och för tråkigt. Sedan måste jag erkänna att det är lite av ideologiska skäl som jag inte vill sälla mig till LCHF-galningarna (alltså sådana som påstår sig "inte äta kolhydrater". Inte? Vad tror de grönsaker består av?). Hamnade mittemellan två dylika i lunchrummet häromdagen och blev alldeles matt. Tyvärr bestod min lunch den dagen av kycklinggryta med savojkål, så de trodde att jag var en trosfrände men jag bet snabbt ifrån. Då ägnade de sig istället åt att sinsemellan diskutera hur jobbigt det var i början att lära sig att dricka vispgrädde. Suck.
Idag morgontränade jag igen, crosstraining. Halleluja! På det området föreligger nog faktiskt viss fara för frälsning.
söndag 30 september 2012
Deppig men snabb
Igår och idag har jag gjort min halvårliga rensning av garderoben. Det vill säga jag bär ner vår- och sommarkläder till källaren och tar upp höst- och vinterkläderna, och passar på att rensa ut de plagg som jag inte använder.
Nå. Visserligen hamnade några plagg i Myrorna-högen, men det blev en ny hög också. Sådana plagg som blir snygga när jag gått ner ett par kilo.
Kommen så långt blev jag arg och ledsen om vartannat. Det är då själva fan. Några få jävla månader förra året kände jag mig snygg och smal, och gladdes och häpnades om vartannat över min spegelbild. Jag packade upp pyttesmå byxor från Tradera och höll upp dem framför mig, och tänkte det går aldrig. Men de gled på hur fint som helst.
Det var då det. Nu drar jag på mig samma byxor och känner hur det börjar kärva redan vid låren. För att alls få igen dem måste jag lägga mig ner och dra in magen rejält.
The jävla story of my life, att försöka passa i kläder som är för små och därmed obekväma. Att försöka intala mig att nejdå det går nog bra, det är ingen som ser att det stramar.
Just nu hjälper det föga att det numera är storlek 40 som stramar och inte 44-46.
Larv? Köp 42 och håll klaffen? Ja, kanske.
Mellan mina två rensningar var jag ute och sprang. Jag kände mig trött och tung, för lite sömn under natten, och tog det lugnt. Men jag sprang i 30 minuter i alla fall, och när jag tittade efter hade jag hunnit med nära 5 km. Det ger en kilometertid på strax över 6 min (6:06) vilket var ett mål jag trodde mig ligga ganska långt ifrån. I somras sprang/gick jag på ungefär 7 min/km, och mina rundor på Sommarön är betydligt flackare än rundorna hemma.
Det gav en rejäl uppmuntran. Motionen funkar. Faktiskt.
(Enligt DN Söndag, som gör årliga kom-i-form-reportage, är jag inte ensam om detta. I dagens tidning hade de sökt upp deltagarna från tidigare år och frågat dem hur de levde nu. I stort sett alla hade behållit sina nya motionsvanor, men fått återfall på matvanorna. Som jag alltså.)
Nå. Visserligen hamnade några plagg i Myrorna-högen, men det blev en ny hög också. Sådana plagg som blir snygga när jag gått ner ett par kilo.
Kommen så långt blev jag arg och ledsen om vartannat. Det är då själva fan. Några få jävla månader förra året kände jag mig snygg och smal, och gladdes och häpnades om vartannat över min spegelbild. Jag packade upp pyttesmå byxor från Tradera och höll upp dem framför mig, och tänkte det går aldrig. Men de gled på hur fint som helst.
Det var då det. Nu drar jag på mig samma byxor och känner hur det börjar kärva redan vid låren. För att alls få igen dem måste jag lägga mig ner och dra in magen rejält.
The jävla story of my life, att försöka passa i kläder som är för små och därmed obekväma. Att försöka intala mig att nejdå det går nog bra, det är ingen som ser att det stramar.
Just nu hjälper det föga att det numera är storlek 40 som stramar och inte 44-46.
Larv? Köp 42 och håll klaffen? Ja, kanske.
Mellan mina två rensningar var jag ute och sprang. Jag kände mig trött och tung, för lite sömn under natten, och tog det lugnt. Men jag sprang i 30 minuter i alla fall, och när jag tittade efter hade jag hunnit med nära 5 km. Det ger en kilometertid på strax över 6 min (6:06) vilket var ett mål jag trodde mig ligga ganska långt ifrån. I somras sprang/gick jag på ungefär 7 min/km, och mina rundor på Sommarön är betydligt flackare än rundorna hemma.
Det gav en rejäl uppmuntran. Motionen funkar. Faktiskt.
(Enligt DN Söndag, som gör årliga kom-i-form-reportage, är jag inte ensam om detta. I dagens tidning hade de sökt upp deltagarna från tidigare år och frågat dem hur de levde nu. I stort sett alla hade behållit sina nya motionsvanor, men fått återfall på matvanorna. Som jag alltså.)
torsdag 27 september 2012
Jomen kanske ändå
Imorse tränade jag ett fakirpass igen. Crosstraining kl 06:45. Tunga vikter, jag lär knappt komma ur sängen imorgon.
Förutsatt att väskan är packad och träningskläderna framlagda och det bara är att slå på autopiloten, så att jag vaknar till ungefär när uppvärmningen är över, så funkar detta faktiskt.
Till råga på allt var jag på jobbet före nio, inte illa alls för att vara jag.
Det känns väldigt bra att ha hittat ytterligare en tidsslot som kan funka.
(Fast hade jag kunnat välja hade jag valt lunchträning, alla gånger.)
Förutsatt att väskan är packad och träningskläderna framlagda och det bara är att slå på autopiloten, så att jag vaknar till ungefär när uppvärmningen är över, så funkar detta faktiskt.
Till råga på allt var jag på jobbet före nio, inte illa alls för att vara jag.
Det känns väldigt bra att ha hittat ytterligare en tidsslot som kan funka.
(Fast hade jag kunnat välja hade jag valt lunchträning, alla gånger.)
onsdag 26 september 2012
Steg för steg
Jag har fått mitt första konsultuppdrag. Ute i spenaten. Bil till jobbet är ett måste. Vardagsmotionen ryker all världens väg.
Eller kanske inte. Idag gjorde jag så här.
Gick till bilen, körde till jobbet, satte mig vid skrivbordet och jobbade fram till lunch. Kollade stegräknaren. 670 steg. Suck.
Åt lunch ur medhavd lunchlåda, var hungrig så det tog ungefär en kvart. Ägnade resten av lunchrasten åt en promenad i de ganska vackra omgivningarna. Kollegorna förvånade sig, det regnar ju. Fast det var ett sånt regn som såg betydligt värre ut inifrån. Väl ute var det snarare extremt fuktig luft. När jag återvände, rosenkindad och med immiga glasögon, stod räknaren på knappa 4000 steg.
Under eftermiddagen var jag något mer aktiv, var på ett par möten och gick runt i huset och letade efter en person jag behövde prata med. Sålunda hade jag kommit upp i 5000 steg när jag satte mig i bilen strax före fyra.
Körde hem och anlände tidigare än jag räknat med. Tillfälle att ta en promenad! En rask sådan, en liten extrasväng runt kvarteren i närheten av Q:s skola. 7000. Hämta Q, ännu en liten promenad för att hämta Y, promenad hem. 8200.
(Det är verkligen ingen idé att hämta barnen med bil, såvida inte vädret är komplett överjävligt. Via gångvägar tar vi oss snabbt till skola och dagmamma, med bil måste man köra långa omvägar och tjänar alltså ingen tid alls. Lysande ur motionssynpunkt.)
När barnen sover går jag ut med soporna. Tar förtänksamt på mig en rejäl regnjacka och dito skor, för när jag väl är ute känns det bara skönt och inte ett dugg jobbigt att knalla runt kvarteret.
Och nu står räknaren på 9930. Faktiskt.
Vad lär vi oss av detta? Många bäckar små. Och att jag aldrig någonsin hade fixat detta utan de läxor som Itrim har lärt mig. Samt att jag - återigen - älskar min stegräknare. Skulle man kunna operera in den i kroppen på lämpligt ställe så att man aldrig glömmer den?
Eller kanske inte. Idag gjorde jag så här.
Gick till bilen, körde till jobbet, satte mig vid skrivbordet och jobbade fram till lunch. Kollade stegräknaren. 670 steg. Suck.
Åt lunch ur medhavd lunchlåda, var hungrig så det tog ungefär en kvart. Ägnade resten av lunchrasten åt en promenad i de ganska vackra omgivningarna. Kollegorna förvånade sig, det regnar ju. Fast det var ett sånt regn som såg betydligt värre ut inifrån. Väl ute var det snarare extremt fuktig luft. När jag återvände, rosenkindad och med immiga glasögon, stod räknaren på knappa 4000 steg.
Under eftermiddagen var jag något mer aktiv, var på ett par möten och gick runt i huset och letade efter en person jag behövde prata med. Sålunda hade jag kommit upp i 5000 steg när jag satte mig i bilen strax före fyra.
Körde hem och anlände tidigare än jag räknat med. Tillfälle att ta en promenad! En rask sådan, en liten extrasväng runt kvarteren i närheten av Q:s skola. 7000. Hämta Q, ännu en liten promenad för att hämta Y, promenad hem. 8200.
(Det är verkligen ingen idé att hämta barnen med bil, såvida inte vädret är komplett överjävligt. Via gångvägar tar vi oss snabbt till skola och dagmamma, med bil måste man köra långa omvägar och tjänar alltså ingen tid alls. Lysande ur motionssynpunkt.)
När barnen sover går jag ut med soporna. Tar förtänksamt på mig en rejäl regnjacka och dito skor, för när jag väl är ute känns det bara skönt och inte ett dugg jobbigt att knalla runt kvarteret.
Och nu står räknaren på 9930. Faktiskt.
Vad lär vi oss av detta? Många bäckar små. Och att jag aldrig någonsin hade fixat detta utan de läxor som Itrim har lärt mig. Samt att jag - återigen - älskar min stegräknare. Skulle man kunna operera in den i kroppen på lämpligt ställe så att man aldrig glömmer den?
söndag 16 september 2012
torsdag 13 september 2012
Irriterad
Livsmedelsverket slår på stortrumman om svenskars förkastliga matvanor.
Visst är det så. Samtidigt äter folk faktiskt bättre idag än för tjugo år sedan. Det tjatas om mat och dieter överallt.
Är inte det största problemet ett helt annat, nämligen att vi rör oss för lite?
Visst är det så. Samtidigt äter folk faktiskt bättre idag än för tjugo år sedan. Det tjatas om mat och dieter överallt.
Är inte det största problemet ett helt annat, nämligen att vi rör oss för lite?
måndag 10 september 2012
Medalj, tack
Sitter på tunnelbanan efter att ha tränat ett pass som började 6:45. Herregud vad jag känner mig heroisk. Hit med en utmärkelse eller åtminstone prinsesstårta.
fredag 7 september 2012
Tjockshoppat
Idag har jag faktiskt köpt lite kläder. En orange top på Åhléns (stl 40-42) och en blommig klänning i blått, orange och rost på MQ (stl L). Båda passar till min nystickade apelsinkofta. Båda sitter ledigt men snyggt och smickrande.
Jo, jag ska gå ner de där jävla kilona. Men in the meantime vill jag inte gå runt och känna mig som en svällande grynkorv i plagg jag köpte när jag var mager som en skrika förra sommaren. För det är jag faktiskt inte, någon korv alltså. Inte jämförelsevis, jämfört med hur jag såg ut för ett par år sedan. Fast känslan av trånga kläder är likadan som då skiljer det minst två storlekar på kläderna, förmodligen mer.
Mager som en skrika? Jo, faktiskt. Jag råkade se några foton från maj 2011 och blev nästan lite rädd. Kroppen var säkert jättesnygg men ansiktet såg lite väl avmagrat ut. Det ska vara måtta på allt.
Därmed inte sagt att jag försöker hitta ursäkter för att inte gå ned. Min förhoppning är att det ska kännas lättare att göra hälsosamma val om jag känner mig tillfreds med min uppenbarelse.
Jo, jag ska gå ner de där jävla kilona. Men in the meantime vill jag inte gå runt och känna mig som en svällande grynkorv i plagg jag köpte när jag var mager som en skrika förra sommaren. För det är jag faktiskt inte, någon korv alltså. Inte jämförelsevis, jämfört med hur jag såg ut för ett par år sedan. Fast känslan av trånga kläder är likadan som då skiljer det minst två storlekar på kläderna, förmodligen mer.
Mager som en skrika? Jo, faktiskt. Jag råkade se några foton från maj 2011 och blev nästan lite rädd. Kroppen var säkert jättesnygg men ansiktet såg lite väl avmagrat ut. Det ska vara måtta på allt.
Därmed inte sagt att jag försöker hitta ursäkter för att inte gå ned. Min förhoppning är att det ska kännas lättare att göra hälsosamma val om jag känner mig tillfreds med min uppenbarelse.
tisdag 4 september 2012
Vitt beslut
Det går sisådär med att inte äta snabba kolhydrater vid ett mål per dag. Igår gick det bra, idag mindre bra. Till råga på allt fick barnen glass till efterrätt, som jag smakade på och blev sjukt sugen på. Fast jag tog ingen egen. Fast jag åt en bulle på fikat idag. Inkilningsfika på mitt nya jobb, det var jag som bjöd. Hade ju liksom sett konstigt ut om jag inte åt.
I lördags bestämde jag mig för att jag ska vara vit åtminstone tills vågen vänder. Det blir i alla fall några hundra kalorier mindre per vecka.
I lördags bestämde jag mig för att jag ska vara vit åtminstone tills vågen vänder. Det blir i alla fall några hundra kalorier mindre per vecka.
torsdag 30 augusti 2012
Kommentar överflödig
Idag har jag varit på Itrim igen och vägt mig. Tiddelipom och piddelidej, vikten ökar stadigt.
Det var precis som jag misstänkte, jag blev inte förvånad eller ens ledsen, snarare lättad över att det inte var värre. När jag vägde mig hemma för ett par veckor sedan vägde jag ännu ett kilo mer, så möjligen har vikten vänt nedåt efter sommarens utsvävningar.
Vi pratade också, och jag redogjorde för dem, utsvävningarna alltså. För det är ju maten det handlar om, inte motionen.
Skörlevnaden har till största delen bestått av alkohol, faktiskt och det är en ganska chockerande insikt. Jag har inte druckit mycket, ett par, tre glas vin, inte varje kväll men mer än varannan. Jag försökte tappert hålla mig till föresatsen aldrig alkohol två dagar i rad men tro det eller ej, det var svårt. Antingen bjöd grannen på mingel eller så ville kusin dricka bubbel på balkongen eller så var det någons första eller sista kväll på Sommarön eller i stugan.
Nejvisst, ingen tvingar i mig. Men det är ett himla pimplande på semestern, det är det. Och det är inte alldeles utan sociala konsekvenser att avstå.
Dricker man ett glas blir det lätt flera, och sedan har i alla fall jag alldeles tappat kontrollen på ätandet. Sedär, vi behöver inte forska mer i viktuppgångens orsaker.
Men hur är det med alkohol nu när du är tillbaka i vardagen, frågade Itrimtjejen, och jag tittade häpet på henne. Nejdå, nu är allt tillbaka till det vanliga igen, vi delar en flaska vin fredag och lördag och resten av dagarna är vita. Så det är ju bra i alla fall.
Vidare funderade jag högt över varför jag har så förbannat svårt att sköta maten. Det var inga nya tankar, jag har utgjutit dem tidigare. Jag vill liksom inte riktigt acceptera ett liv där mat ska vaktas på och begränsas, ständigt kontrolleras och diskuteras, laddas med ångest och förbud. Jag hade så gärna velat vara en sån där avundsvärd människa som äter ungefär det hon känner för och gillar men ändå håller vikten. (Se för övrigt HannaHellströms Hellquists utmärkta krönika i ämnet. Finast är att äta mycket och inte bry sig men ändå vara smal. Jaa! Sån vill jag va!)
Men så här mycket vill jag inte väga. Jag har gått upp en hel storlek, kan inte ha mina kläder i stl 40 längre. Jag vill ner till cirka 80-82 igen.
Jag fick ett utmärkt tips: att hålla igen på de snabba kolhydraterna vid en måltid varje dag, förslagsvis middagen. Det känns inte så betungande, faktiskt. Jag hade hellre gjort tvärtom, sparat det goda till middagen på kvällen men rådgiverskan menade att jag behöver energin på dagen och inte på kvällen. Det har hon ju rätt i.
Till sist något om motionen, min starka sida. Springandet går utmärkt, i måndags sprang jag dryga 6 km, distansrekord, och fick en gratulation av Lance Armstrong i lurarna. Idag sprang jag 4 km och tyckte jag tog det lugnt men blev förvånad av att se att jag hållit sommarens snabbaste tempo. Igår shejpade jag. Vardagsmotionen har funkat bra, jag har inte gått 10 000 steg precis varje dag men definitivt 8 000. Den här veckan ligger jag oerhört bra till, med noteringar på 19', 17' och 12'. (Hämta och lämna barn på två ställen har sina fördelar!)
Nästa vecka börjar jag på nytt jobb vilket kommer att påverka motionerandet. Vardagsmotionen ska jag hålla, jag ska försöka cykla till jobbet, vet ännu inte hur jag ska hinna med den ombytta motionen, förmodligen försvinner alla tillfällen till lunchträning. Men det löser sig.
Nu är det maten som gäller.
Det var precis som jag misstänkte, jag blev inte förvånad eller ens ledsen, snarare lättad över att det inte var värre. När jag vägde mig hemma för ett par veckor sedan vägde jag ännu ett kilo mer, så möjligen har vikten vänt nedåt efter sommarens utsvävningar.
Vi pratade också, och jag redogjorde för dem, utsvävningarna alltså. För det är ju maten det handlar om, inte motionen.
Skörlevnaden har till största delen bestått av alkohol, faktiskt och det är en ganska chockerande insikt. Jag har inte druckit mycket, ett par, tre glas vin, inte varje kväll men mer än varannan. Jag försökte tappert hålla mig till föresatsen aldrig alkohol två dagar i rad men tro det eller ej, det var svårt. Antingen bjöd grannen på mingel eller så ville kusin dricka bubbel på balkongen eller så var det någons första eller sista kväll på Sommarön eller i stugan.
Nejvisst, ingen tvingar i mig. Men det är ett himla pimplande på semestern, det är det. Och det är inte alldeles utan sociala konsekvenser att avstå.
Dricker man ett glas blir det lätt flera, och sedan har i alla fall jag alldeles tappat kontrollen på ätandet. Sedär, vi behöver inte forska mer i viktuppgångens orsaker.
Men hur är det med alkohol nu när du är tillbaka i vardagen, frågade Itrimtjejen, och jag tittade häpet på henne. Nejdå, nu är allt tillbaka till det vanliga igen, vi delar en flaska vin fredag och lördag och resten av dagarna är vita. Så det är ju bra i alla fall.
Vidare funderade jag högt över varför jag har så förbannat svårt att sköta maten. Det var inga nya tankar, jag har utgjutit dem tidigare. Jag vill liksom inte riktigt acceptera ett liv där mat ska vaktas på och begränsas, ständigt kontrolleras och diskuteras, laddas med ångest och förbud. Jag hade så gärna velat vara en sån där avundsvärd människa som äter ungefär det hon känner för och gillar men ändå håller vikten. (Se för övrigt Hanna
Men så här mycket vill jag inte väga. Jag har gått upp en hel storlek, kan inte ha mina kläder i stl 40 längre. Jag vill ner till cirka 80-82 igen.
Jag fick ett utmärkt tips: att hålla igen på de snabba kolhydraterna vid en måltid varje dag, förslagsvis middagen. Det känns inte så betungande, faktiskt. Jag hade hellre gjort tvärtom, sparat det goda till middagen på kvällen men rådgiverskan menade att jag behöver energin på dagen och inte på kvällen. Det har hon ju rätt i.
Till sist något om motionen, min starka sida. Springandet går utmärkt, i måndags sprang jag dryga 6 km, distansrekord, och fick en gratulation av Lance Armstrong i lurarna. Idag sprang jag 4 km och tyckte jag tog det lugnt men blev förvånad av att se att jag hållit sommarens snabbaste tempo. Igår shejpade jag. Vardagsmotionen har funkat bra, jag har inte gått 10 000 steg precis varje dag men definitivt 8 000. Den här veckan ligger jag oerhört bra till, med noteringar på 19', 17' och 12'. (Hämta och lämna barn på två ställen har sina fördelar!)
Nästa vecka börjar jag på nytt jobb vilket kommer att påverka motionerandet. Vardagsmotionen ska jag hålla, jag ska försöka cykla till jobbet, vet ännu inte hur jag ska hinna med den ombytta motionen, förmodligen försvinner alla tillfällen till lunchträning. Men det löser sig.
Nu är det maten som gäller.
onsdag 15 augusti 2012
Trippelblä
Blä för onda aningar.
Blä för att jag ännu inte vågat (ha!) bestiga vågen.
Blä för att det ska vara så SATANS svårt att tillskansa sig vettiga matvanor.
Blä för att det uppenbarligen inte hjälper ens att springa varannan dag. Ändå kan jag inte äta som jag vill. Meh, vafan.
Blä för att det tycks bli ett mönster, det här. Semester innebär viktuppgång.
Blä, jag kan inte ens räkna.
Blä för att jag ännu inte vågat (ha!) bestiga vågen.
Blä för att det ska vara så SATANS svårt att tillskansa sig vettiga matvanor.
Blä för att det uppenbarligen inte hjälper ens att springa varannan dag. Ändå kan jag inte äta som jag vill. Meh, vafan.
Blä för att det tycks bli ett mönster, det här. Semester innebär viktuppgång.
Blä, jag kan inte ens räkna.
onsdag 25 juli 2012
Sommarföresatserna
Hur var det nu? Jag skulle springa varannan dag, sköta vardagsmotionen, sova ordentligt och planera undantagen. Hur går det, halvvägs in i semestern.
Jovars. Springer gör jag varannan dag. Första veckan sprang jag 20 min varje gång, nu har jag ökat till 30. Givetvis började vänster knä bråka med mig, men också vänster höftböjare. I förrgår hade jag riktigt ont.
Men idag överlistade jag kroppen. Jag satte Ipoden på 30 min som jag brukar, men varvade fem minuters löpning med en minuts gång. Ungefär, sisådär. Ha! Fick inte ont, det bara stramade lite. Så lätt får man inte Helga att ge upp och sluta springa.
Vardagsmotionen går också bra. Visserligen behåller jag stegräknaren på när jag springer, någon måtta får det vara, men med viss ansträngning kommer jag upp i 10 000 steg per dag. Är faktiskt lite häpen över att det inte är mer. Det har ju alltid hetat att ojojoj, på Sommarön går man så mycket hit och dit, från båten och ner till badet. Mm, ja, hela 1500 steg är det enkel väg. Stegräknare är nyttigt!
Sömnen sköter jag faktiskt hyfsat. Jag lovade mig själv att gå och lägga mig senast midnatt varje kväll och att ta en halv sömntablett lite nu och då, och det gör jag. Det är bra.
Planera undantagen, det går väl sådär. Både glass, godis och kakor har jag ätit en hel del av. Det jag har lyckats bäst med hittills är faktiskt vinet. Förr i tiden drack jag vin i stort sett varje dag på semestern, det har jag inte gjort nu. Men jäklar vad svårt det är att hålla igen. Semester är verkligen kopplat till godsaker, inte bara för mig utan även för alla andra, märker jag.
Nåja. Jag försöker tänka positivt och peppa mig själv. Förra årets älsklingsshorts sitter trängre i år, det gör de. Men jag kan ha dem! Och jag springer fortfarande, och inte nog med det, nu springer jag uppemot 4 km VARJE gång jag är ute. (Skit i att hurtiga kusinen springer 14 km. Vi pratar inte mer om det.) Och i år vaktar jag på vardagsmotionen, det gjorde jag inte förra året.
Små förbättringar. Nästa år kommer jag att leva på kruskakli och morotssaft och göra yoga i soluppgången.
Jovars. Springer gör jag varannan dag. Första veckan sprang jag 20 min varje gång, nu har jag ökat till 30. Givetvis började vänster knä bråka med mig, men också vänster höftböjare. I förrgår hade jag riktigt ont.
Men idag överlistade jag kroppen. Jag satte Ipoden på 30 min som jag brukar, men varvade fem minuters löpning med en minuts gång. Ungefär, sisådär. Ha! Fick inte ont, det bara stramade lite. Så lätt får man inte Helga att ge upp och sluta springa.
Vardagsmotionen går också bra. Visserligen behåller jag stegräknaren på när jag springer, någon måtta får det vara, men med viss ansträngning kommer jag upp i 10 000 steg per dag. Är faktiskt lite häpen över att det inte är mer. Det har ju alltid hetat att ojojoj, på Sommarön går man så mycket hit och dit, från båten och ner till badet. Mm, ja, hela 1500 steg är det enkel väg. Stegräknare är nyttigt!
Sömnen sköter jag faktiskt hyfsat. Jag lovade mig själv att gå och lägga mig senast midnatt varje kväll och att ta en halv sömntablett lite nu och då, och det gör jag. Det är bra.
Planera undantagen, det går väl sådär. Både glass, godis och kakor har jag ätit en hel del av. Det jag har lyckats bäst med hittills är faktiskt vinet. Förr i tiden drack jag vin i stort sett varje dag på semestern, det har jag inte gjort nu. Men jäklar vad svårt det är att hålla igen. Semester är verkligen kopplat till godsaker, inte bara för mig utan även för alla andra, märker jag.
Nåja. Jag försöker tänka positivt och peppa mig själv. Förra årets älsklingsshorts sitter trängre i år, det gör de. Men jag kan ha dem! Och jag springer fortfarande, och inte nog med det, nu springer jag uppemot 4 km VARJE gång jag är ute. (Skit i att hurtiga kusinen springer 14 km. Vi pratar inte mer om det.) Och i år vaktar jag på vardagsmotionen, det gjorde jag inte förra året.
Små förbättringar. Nästa år kommer jag att leva på kruskakli och morotssaft och göra yoga i soluppgången.
lördag 21 juli 2012
Och idag
Eller rättare sagt i förrgår, efter en springrunda. Ingen sylfid direkt men i alla fall mindre och betydligt mer vältränad än på förra bilden.
söndag 15 juli 2012
En löpare!
Jag läser det jag skrev för ett år sedan, då jag började springa. Att jag sprang i en minut och gick sedan. Att jag vid det första passet var ute i tjugo minuter varav jag sprang i fyra.
Den senaste veckans löpning har känts trög som fan, efter fyra veckors inaktivitet och två rejäla förkylningar. Men jag springer i tjugo minuter utan att stanna. Det hade jag inte kunnat för ett år sedan.
Idag i skogen hann jag ikapp en familj med småbarn och vagnar. Akta er, det kommer en löpare, sa fadern. Och jag vände på huvudet och undrade, vardå?
Den senaste veckans löpning har känts trög som fan, efter fyra veckors inaktivitet och två rejäla förkylningar. Men jag springer i tjugo minuter utan att stanna. Det hade jag inte kunnat för ett år sedan.
Idag i skogen hann jag ikapp en familj med småbarn och vagnar. Akta er, det kommer en löpare, sa fadern. Och jag vände på huvudet och undrade, vardå?
Springa trots ryggskott
Det small till i ryggen först en gång, sedan en gång till häromdagen och började göra ont, långt ner i ländryggen. Första gången minns jag inte vad som hände, andra gången vet jag precis: det var när jag skulle lyfta sovande Y från soffa till säng, och vred mig under lyftet.
Jag är ganska säker på att det är ett hederligt ryggskott, för det gör ondast på morgonen eller när jag har suttit stilla en stund. Sitta går knappt alls. Men ju mer jag rör mig, desto mindre ont gör det.
Igår efter den andra smällen föll jag till föga och tog Diklofenak. Den förefaller ha hjälpt, för idag är det bättre. Men jag tror också att det var den andra dundermedicinen som hjälpte: att springa.
Nu har jag sprungit 20 min varannan dag tre gånger. Idag blev det dryga 3 km. Nästa vecka tänkte jag öka till 25 eller 30 minuter, fortfarande varannan dag. Nu är jag dessutom på Sommarön, där de mjukaste och vackraste stigarna finns. Det ska bli spännande att jämföra skillnaden med förra året.
Jag är ganska säker på att det är ett hederligt ryggskott, för det gör ondast på morgonen eller när jag har suttit stilla en stund. Sitta går knappt alls. Men ju mer jag rör mig, desto mindre ont gör det.
Igår efter den andra smällen föll jag till föga och tog Diklofenak. Den förefaller ha hjälpt, för idag är det bättre. Men jag tror också att det var den andra dundermedicinen som hjälpte: att springa.
Nu har jag sprungit 20 min varannan dag tre gånger. Idag blev det dryga 3 km. Nästa vecka tänkte jag öka till 25 eller 30 minuter, fortfarande varannan dag. Nu är jag dessutom på Sommarön, där de mjukaste och vackraste stigarna finns. Det ska bli spännande att jämföra skillnaden med förra året.
torsdag 5 juli 2012
Fast om jag skulle behöva en påminnelse..
.. så kan jag ju alltid titta på det här kortet från 2008. Hjälp! Vem är denna enorma kvinna?
(Gräslig frisyr också förresten.)
Väga tankar
Förkylningen biter sig fast så jag kan inte motionera. Men jag har trotsat den genom att vardagsmotionera (och jobba). Fast igår när jag kände mig riktigt risig blev det bara 8000 steg istället för 10 000, men jag ger mig själv godkänt.
Med maten försöööker jag. Det går halvbra, men rätt vad det är faller jag för någon frestelse. Häromdagen bjöd jag min projektgrupp på avskedsfika, och bullen jag åt då var ett planerat avsteg. Men både igår och i förrgår föll jag till föga när O erbjöd hallonkräm med grädde till dessert.
Vad lär vi oss av detta? Att de oförutsedda frestelserna är svårare att motstå. Samt att maken ska få en tillsägelse.
Men imorse tittade jag mig i spegeln medan jag tog på mig bh och trosor, och var nöjd med det jag såg. Det var ett par veckor sedan jag kände så, och det är skönt att ha tillbaka den känslan. Jag vill gilla min kropp, den är definitivt värd att gillas, att inte gilla den är bara destruktivt. Men att därifrån börja ursäkta en massa avsteg, det är inte okej. Och hur glad jag än är, så vet jag att spegeln luras ibland.
Så det gäller att väga även tankarna på våg. Något lite bättre har jag väl blivit på detta under det senaste året.
Förresten är det snart fyra veckor sedan jag sprang eller cyklade senast, och drygt tre sedan jag styrketränade. Inte konstigt att vikten krupit uppåt. Jag saknar det verkligen, hoppas jag blir frisk snart.
Med maten försöööker jag. Det går halvbra, men rätt vad det är faller jag för någon frestelse. Häromdagen bjöd jag min projektgrupp på avskedsfika, och bullen jag åt då var ett planerat avsteg. Men både igår och i förrgår föll jag till föga när O erbjöd hallonkräm med grädde till dessert.
Vad lär vi oss av detta? Att de oförutsedda frestelserna är svårare att motstå. Samt att maken ska få en tillsägelse.
Men imorse tittade jag mig i spegeln medan jag tog på mig bh och trosor, och var nöjd med det jag såg. Det var ett par veckor sedan jag kände så, och det är skönt att ha tillbaka den känslan. Jag vill gilla min kropp, den är definitivt värd att gillas, att inte gilla den är bara destruktivt. Men att därifrån börja ursäkta en massa avsteg, det är inte okej. Och hur glad jag än är, så vet jag att spegeln luras ibland.
Så det gäller att väga även tankarna på våg. Något lite bättre har jag väl blivit på detta under det senaste året.
Förresten är det snart fyra veckor sedan jag sprang eller cyklade senast, och drygt tre sedan jag styrketränade. Inte konstigt att vikten krupit uppåt. Jag saknar det verkligen, hoppas jag blir frisk snart.
lördag 30 juni 2012
Uppgång men inte fall
Jag var på Itrim i torsdags. Som väntat hade jag gått upp, två kilo sedan sist. Surt, men innerst inne är jag glad att det inte är mer.
När jag gick hem kände jag mig ganska laddad och fylld av goda föresatser som jag hade tänkt redogöra för här på bloggen. De har runnit av mig så där tämligen, vilket huvudsakligen beror på att monsterförkylningen jag haft i snart två veckor har kopplat ett nytt grepp.
Därför vegeterar jag nu, och samlar krafter. Igår och idag har jag ätit både pizza och glass. Men så snart jag är frisk är det slut med sådant.
Men innan jag glömmer det ska jag skriva ner hur vi sammanfattade planen för sommaren:
Springa varannan dag
Inte glömma vardagsmotionen
Sova ordentligt
Planera undantagen d v s godis, glass och chips
När jag gick hem kände jag mig ganska laddad och fylld av goda föresatser som jag hade tänkt redogöra för här på bloggen. De har runnit av mig så där tämligen, vilket huvudsakligen beror på att monsterförkylningen jag haft i snart två veckor har kopplat ett nytt grepp.
Därför vegeterar jag nu, och samlar krafter. Igår och idag har jag ätit både pizza och glass. Men så snart jag är frisk är det slut med sådant.
Men innan jag glömmer det ska jag skriva ner hur vi sammanfattade planen för sommaren:
Springa varannan dag
Inte glömma vardagsmotionen
Sova ordentligt
Planera undantagen d v s godis, glass och chips
tisdag 26 juni 2012
Återfått fotfästet
Tack snälla för gensvaret på mitt förra inlägg. Vad kloka ni är!
Jag har lugnat mig något, firat midsommar och låtit mig tillfriskna från årets hittills värsta förkylning. Är inte helt kurant ännu men på väg.
På torsdag är det vägning på Itrim igen och jag förbereder mig mentalt på att vågen kommer att visa ett rejält plus, all time high på över ett år. Men det får vara så. Jag tänker inte få panik, tänka vafan-nu-är-ändå-allt-förstört. Jag tänker notera den nya vikten, och diskutera förhållningssätt med min rådgivare. Redan nu vet jag att semestern kommer att bli annorlunda än den brukar vara, jag har bestämt mig för att vakta maten och inte följa lustprincipen, dock utan att dieta hysteriskt. Exakt hur detta ska utformas i praktiken ska hon få hjälpa mig med. Jämna ut skillnaden mellan fest och vardag, frosseri och diet, precis som Krickan förespråkar.
Motionsmässigt ska jag fokusera mer på vardagsmotion och löpning än styrketräning den närmaste tiden.
Det har vare sig blivit det ena eller andra på nästan två veckor. Så länge har jag varit sjuk. Men ikväll gav jag mig av på en kvällspromenad för att få ihop 10 000 steg. Kvällen var sval och vacker, och jag tänkte på att jag knappt mötte en enda människa. Men TV och datorer syntes genom fönstren både här och där.
Ja, det är verkligen en knäpp livsstil vi har.
Vidare ska jag givetvis fundera över var mina svagheter ligger. Portionsstorlekarna, som vi vet. Det borde gå att komma runt genom att äta mer grönsaker, fylla halva tallriken med grönsaker. Behöver bli bättre på det, men behöver också uppmärksamma att jag HAR blivit bättre redan. Fast som med allt annat försvinner de goda föresatserna när tillvaron blir för stressig.
Kanske ska jag skaffa mig en bra vegetarisk kokbok. Eller läsa i de böcker jag redan har.
(Igår fick jag panik framåt eftermiddagen när maten skulle lagas. Ingen planering, tomt kylskåp, och då menar jag tomt! Men jag löste det: i frysen fanns köttfärssås som jag förstärkte med gröna linser. Make och barn fick pasta, själv åt jag wokgrönsaker som jag också hittade i frysen. Plus köttfärssås förstås.)
Apropå goda föresatser och dito vanor fick jag mig en tankeställare idag. Vid två tillfällen blev jag bjuden på fikabröd, den ena gången såg det verkligen gott ut och jag var svårt frestad. Men jag tänkte på Skyryoghurten som jag skulle äta senare, och motstod. Faktiskt utan att tänka så väldigt mycket på det har jag blivit en sådan som tackar nej till fikabröd.
På ett av gruppmötena förra året pratade vi om motivation kontra goda vanor. Ledaren liknadet det vid tändvätska och kol eller hur det nu var. Det vill säga att motivationen brinner ut förr eller senare och är inte att lita på i längden. Då gäller det att man har grundlagt de goda vanorna och har dem att hålla sig i.
Måltidsersättning, då? Nja, inte nu. Jag inser att det krävs en omläggning av matvanorna för att jag ska gå ner de där 5-6 kilona, och ersättningarna skulle onekligen hjälpa till. Men jag vill prata med Itrim först.
Jag har lugnat mig något, firat midsommar och låtit mig tillfriskna från årets hittills värsta förkylning. Är inte helt kurant ännu men på väg.
På torsdag är det vägning på Itrim igen och jag förbereder mig mentalt på att vågen kommer att visa ett rejält plus, all time high på över ett år. Men det får vara så. Jag tänker inte få panik, tänka vafan-nu-är-ändå-allt-förstört. Jag tänker notera den nya vikten, och diskutera förhållningssätt med min rådgivare. Redan nu vet jag att semestern kommer att bli annorlunda än den brukar vara, jag har bestämt mig för att vakta maten och inte följa lustprincipen, dock utan att dieta hysteriskt. Exakt hur detta ska utformas i praktiken ska hon få hjälpa mig med. Jämna ut skillnaden mellan fest och vardag, frosseri och diet, precis som Krickan förespråkar.
Motionsmässigt ska jag fokusera mer på vardagsmotion och löpning än styrketräning den närmaste tiden.
Det har vare sig blivit det ena eller andra på nästan två veckor. Så länge har jag varit sjuk. Men ikväll gav jag mig av på en kvällspromenad för att få ihop 10 000 steg. Kvällen var sval och vacker, och jag tänkte på att jag knappt mötte en enda människa. Men TV och datorer syntes genom fönstren både här och där.
Ja, det är verkligen en knäpp livsstil vi har.
Vidare ska jag givetvis fundera över var mina svagheter ligger. Portionsstorlekarna, som vi vet. Det borde gå att komma runt genom att äta mer grönsaker, fylla halva tallriken med grönsaker. Behöver bli bättre på det, men behöver också uppmärksamma att jag HAR blivit bättre redan. Fast som med allt annat försvinner de goda föresatserna när tillvaron blir för stressig.
Kanske ska jag skaffa mig en bra vegetarisk kokbok. Eller läsa i de böcker jag redan har.
(Igår fick jag panik framåt eftermiddagen när maten skulle lagas. Ingen planering, tomt kylskåp, och då menar jag tomt! Men jag löste det: i frysen fanns köttfärssås som jag förstärkte med gröna linser. Make och barn fick pasta, själv åt jag wokgrönsaker som jag också hittade i frysen. Plus köttfärssås förstås.)
Apropå goda föresatser och dito vanor fick jag mig en tankeställare idag. Vid två tillfällen blev jag bjuden på fikabröd, den ena gången såg det verkligen gott ut och jag var svårt frestad. Men jag tänkte på Skyryoghurten som jag skulle äta senare, och motstod. Faktiskt utan att tänka så väldigt mycket på det har jag blivit en sådan som tackar nej till fikabröd.
På ett av gruppmötena förra året pratade vi om motivation kontra goda vanor. Ledaren liknadet det vid tändvätska och kol eller hur det nu var. Det vill säga att motivationen brinner ut förr eller senare och är inte att lita på i längden. Då gäller det att man har grundlagt de goda vanorna och har dem att hålla sig i.
Måltidsersättning, då? Nja, inte nu. Jag inser att det krävs en omläggning av matvanorna för att jag ska gå ner de där 5-6 kilona, och ersättningarna skulle onekligen hjälpa till. Men jag vill prata med Itrim först.
torsdag 21 juni 2012
Kris
Jag vägde mig imorse. Djup suck. Visserligen efter frukost och allt det där, men ändå. En högre siffra än jag sett på ganska länge.
Det känns som att jag håller på att tappa taget. Det hade varit så lätt, så vansinnigt lätt att bara sticka huvudet i sanden och strunta i vad det är som håller på att hända. Åka på semester och tänka att jag ska ju springa och hålla igång, och så äta glass och godis och fika när andan faller på. Gör jag så kommer ytterligare tre-fyra kilo flygande tillbaka på mig och sedan är jag nästan - inte riktigt - tillbaka där jag började min resa för drygt ett år sedan.
Är det värt det, frågade jag (måhända retoriskt) igår. Jag vet faktiskt inte. Njutningen för stunden jag får av godis eller glass är förstås inte värd en viktuppgång som gör mig ledsen och gör att kläder inte längre passar och allt det där. Fast jag är inte säker på att jag tycker att ett sunt liv så som det beskrivs i vissa bloggar och så som jag har försökt mig på att leva det, är värt det heller. Jag vill fan inte hålla på och väga maten och räkna, fundera och grubbla hela tiden.
Det var ju just det som funkade med Itrim, att jag slapp funderandet. Det var bara att äta det som var tillåtet, och visserligen var det hemskt jobbigt ibland men ändå lättare än jag trodde. Därför funderar jag nu för första gången någonsin på att återgå till måltidsersättningarna under ett par veckor.
Fast jag tvekar, och jag vet inte riktigt varför. Rädd för att misslyckas, kanske.
Jag önskar att jag vore frisk nog att träna idag. Vädret är strålande och jag vet att en löprunda hade lyft mitt humör. Men det går inte. Jag är hes och snuvig och har dessutom rejält ont i ryggen vilket oroar mig och gör mig arg. Diklofenak sedan några dagar har hittills inte hjälpt.
Nu ska jag i alla fall ta en dusch och sedan en långpromenad som kanske går förbi Itrim. Där man kan köpa måltidsersättningar.
Det känns som att jag håller på att tappa taget. Det hade varit så lätt, så vansinnigt lätt att bara sticka huvudet i sanden och strunta i vad det är som håller på att hända. Åka på semester och tänka att jag ska ju springa och hålla igång, och så äta glass och godis och fika när andan faller på. Gör jag så kommer ytterligare tre-fyra kilo flygande tillbaka på mig och sedan är jag nästan - inte riktigt - tillbaka där jag började min resa för drygt ett år sedan.
Är det värt det, frågade jag (måhända retoriskt) igår. Jag vet faktiskt inte. Njutningen för stunden jag får av godis eller glass är förstås inte värd en viktuppgång som gör mig ledsen och gör att kläder inte längre passar och allt det där. Fast jag är inte säker på att jag tycker att ett sunt liv så som det beskrivs i vissa bloggar och så som jag har försökt mig på att leva det, är värt det heller. Jag vill fan inte hålla på och väga maten och räkna, fundera och grubbla hela tiden.
Det var ju just det som funkade med Itrim, att jag slapp funderandet. Det var bara att äta det som var tillåtet, och visserligen var det hemskt jobbigt ibland men ändå lättare än jag trodde. Därför funderar jag nu för första gången någonsin på att återgå till måltidsersättningarna under ett par veckor.
Fast jag tvekar, och jag vet inte riktigt varför. Rädd för att misslyckas, kanske.
Jag önskar att jag vore frisk nog att träna idag. Vädret är strålande och jag vet att en löprunda hade lyft mitt humör. Men det går inte. Jag är hes och snuvig och har dessutom rejält ont i ryggen vilket oroar mig och gör mig arg. Diklofenak sedan några dagar har hittills inte hjälpt.
Nu ska jag i alla fall ta en dusch och sedan en långpromenad som kanske går förbi Itrim. Där man kan köpa måltidsersättningar.
onsdag 20 juni 2012
Lite till
När jag ändå är igång och spyr galla: vilken pissdålig tidning Iform är. Jag antog ett erbjudande för några veckor sedan, köp två nummer av tidningen så får du en löparjacka gratis. Och så ett saftigt porto på det. Dumstrut på.
Nu har jag fått och läst mina två nummer. Nä förresten, det har jag inte gjort, för jag står inte ut med att läsa eländet. Maken till bedrövligt misch-masch, dåligt översatt från danska eller holländska eller vad fan det är, hopklippta notiser med obskyra forskningsresultat från världens alla hörn (lägg vattenkrasse på äggmackan så minskar du skaderiskerna med din träning, säger Dr Waddamapoupolous vid University of Bengistan. WTF? Måste man inte äta den också? Räcker det med att bara lägga dit den, vattenkrassen menar jag?) och så de urusla artiklarna... don't get me started.
Argghh!
Om löparjackan dessutom är ful tänker jag skicka bajs till redaktionen. Nu ska jag sätta mig i soffan och hosta och ha ont i ryggen och tycka synd om mig själv.
Nu har jag fått och läst mina två nummer. Nä förresten, det har jag inte gjort, för jag står inte ut med att läsa eländet. Maken till bedrövligt misch-masch, dåligt översatt från danska eller holländska eller vad fan det är, hopklippta notiser med obskyra forskningsresultat från världens alla hörn (lägg vattenkrasse på äggmackan så minskar du skaderiskerna med din träning, säger Dr Waddamapoupolous vid University of Bengistan. WTF? Måste man inte äta den också? Räcker det med att bara lägga dit den, vattenkrassen menar jag?) och så de urusla artiklarna... don't get me started.
Argghh!
Om löparjackan dessutom är ful tänker jag skicka bajs till redaktionen. Nu ska jag sätta mig i soffan och hosta och ha ont i ryggen och tycka synd om mig själv.
Kapitulera?
Fan vad jag är trött på det här nu. Kläderna stramar och glipar, jag har inte orkat/vågat/kommit ihåg/haft lust att väga mig på ett tag men jag misstänker att jag gått upp något igen.
Med undantag av den senaste veckan har jag varit skitduktig på att träna. Cyklar, springer och styrketränar som en dåre. Just nu är jag rejält förkyld och har dessutom en konstig sträckning i ryggen, ändå kryper det i kroppen av dåligt träningssamvete.
Problemet är - som vanligt, suck - maten.
Jag är så obeskrivligt jävla pisstrött på att hela tiden tänka på vad jag stoppar i mig. Vare sig det är bra eller dåligt det jag äter så tänker jag på det. Fy fan. Ska det verkligen vara så här? Är det verkligen värt det? Resten av livet?
Idag när jag satt och snorade och hostade på ett astråkigt möte bestämde jag mig för att köra Itrim 2+2 under de närmaste två veckorna fram till semestern. Alltså byta ut två mål mat mot ersättningar och utesluta snabba kolhydrater till de övriga målen. Äta bar eller shake på jobbet men frukost och middag hemma. Kanske skulle jag tappa några kilo på det och komma i lite bättre form till semestern, och känna att jag kopplat greppet igen.
Jo, jag hade bestämt mig där på mötet. Men lite senare på kvällen tänkte jag lite till och kände hur jag blev förbannad. Nä nu skiter jag i den här jävla skiten. Jag o-r-k-a-r inte bry mig. Protest! Vill inte vara med längre. Om någon nämner kalorier, kolhydrater, proteiner eller måltidsordning så skriker jag och sparkas!
Hur kommer man ur en sådan här svacka?
Med undantag av den senaste veckan har jag varit skitduktig på att träna. Cyklar, springer och styrketränar som en dåre. Just nu är jag rejält förkyld och har dessutom en konstig sträckning i ryggen, ändå kryper det i kroppen av dåligt träningssamvete.
Problemet är - som vanligt, suck - maten.
Jag är så obeskrivligt jävla pisstrött på att hela tiden tänka på vad jag stoppar i mig. Vare sig det är bra eller dåligt det jag äter så tänker jag på det. Fy fan. Ska det verkligen vara så här? Är det verkligen värt det? Resten av livet?
Idag när jag satt och snorade och hostade på ett astråkigt möte bestämde jag mig för att köra Itrim 2+2 under de närmaste två veckorna fram till semestern. Alltså byta ut två mål mat mot ersättningar och utesluta snabba kolhydrater till de övriga målen. Äta bar eller shake på jobbet men frukost och middag hemma. Kanske skulle jag tappa några kilo på det och komma i lite bättre form till semestern, och känna att jag kopplat greppet igen.
Jo, jag hade bestämt mig där på mötet. Men lite senare på kvällen tänkte jag lite till och kände hur jag blev förbannad. Nä nu skiter jag i den här jävla skiten. Jag o-r-k-a-r inte bry mig. Protest! Vill inte vara med längre. Om någon nämner kalorier, kolhydrater, proteiner eller måltidsordning så skriker jag och sparkas!
Hur kommer man ur en sådan här svacka?
onsdag 13 juni 2012
Favorit i repris
Hondjuret har varit ute och svingat de lurviga igen. Eller snarare, de stickiga, för hon har faktiskt rakat benen efter vinterdvalan. Noga räknat en gång, och det var för två veckor sedan.
Det var alltså tredje gången idag som jag lyckades få med mig de satans trekvartsbrallorna till träningen. Jag borde färgkoda dem.
Eller så ser jag det som en övning. I att sätta mig över omgivningens fördomar. I att inse att folk varken ser eller bryr sig. Och en övning för dem som faktiskt gör det, att så här ser hondjursben ut. Au naturelle.
Jag drar mig till minnes en dryckesvisa från Chalmers, någonting om att på väggen kryper det en kvinna med långa ludna ben, men ni ska inte vara rääääädda, ta en sup och hon går ner. Hur fasen gick den nu igen då?
En annan favorit i repris samt note to self är att man inte ska känna efter för mycket. Imorse när jag packade träningsväskan var jag svårt frestad att strunta i träningen och skylla på stress och sömnbrist ("jag måste tagga ner och slappna aaav, det är säkert inte nyttigt att lyfta skrot när man är så trött som jag"). Bah. Efter dagens bodypump är jag visserligen slak i benen men pigg i huvudet och på infernaliskt gott humör.
Det var alltså tredje gången idag som jag lyckades få med mig de satans trekvartsbrallorna till träningen. Jag borde färgkoda dem.
Eller så ser jag det som en övning. I att sätta mig över omgivningens fördomar. I att inse att folk varken ser eller bryr sig. Och en övning för dem som faktiskt gör det, att så här ser hondjursben ut. Au naturelle.
Jag drar mig till minnes en dryckesvisa från Chalmers, någonting om att på väggen kryper det en kvinna med långa ludna ben, men ni ska inte vara rääääädda, ta en sup och hon går ner. Hur fasen gick den nu igen då?
En annan favorit i repris samt note to self är att man inte ska känna efter för mycket. Imorse när jag packade träningsväskan var jag svårt frestad att strunta i träningen och skylla på stress och sömnbrist ("jag måste tagga ner och slappna aaav, det är säkert inte nyttigt att lyfta skrot när man är så trött som jag"). Bah. Efter dagens bodypump är jag visserligen slak i benen men pigg i huvudet och på infernaliskt gott humör.
måndag 4 juni 2012
Skärpning krävs
Fan vad trött jag är. Det känns som att jag har tillbringat de senaste veckorna (fram till kl 22) i halvkoma. Att jag orkar träna som jag gör förvånar mig själv, faktiskt.
Fram till kl 22? Jo, det är så dags det brukar smälla till i skallen och jag blir pigg. Det är hopplöst att vara nattuggla.
Jag satt och tänkte imorse att jag måste skärpa mig med både vardagsmotion och sömn. Men så ser jag att jag visserligen inte kommit upp i några 10 000 steg per dag de senaste veckorna, men faktiskt 9 000. Plus att jag tränat och sprungit och cyklat som jag tänkt. Inte så illa ändå alltså.
Sömnen däremot är som vanligt eftersatt och nedprioriterad. Och jag behöver inte tänka efter så värst för att se hur det hänger ihop. Det är rätt stökigt och livligt hemma nu. Och alldeles underbart. Men ska jag höra mig själv tänka måste jag vänta till efter det att barnen har somnat, vilket numera sällan sker före kl 21. Det är omöjligt att få levnadsglada pojkar att sova bort vårens ljusa kvällar.
(Härommorgonen satte sig den yngre kapprak upp och förkunnade "Morgon ute!". Jag kisade mot klockan och konstaterade 03:40.)
Egentid, höra sina egna tankar, vegetera en stund framför dator eller TV när disk, tvätt och stök är avklarat. Nog så viktigt. Fast sömn är också viktigt.
Har jag hört.
Fram till kl 22? Jo, det är så dags det brukar smälla till i skallen och jag blir pigg. Det är hopplöst att vara nattuggla.
Jag satt och tänkte imorse att jag måste skärpa mig med både vardagsmotion och sömn. Men så ser jag att jag visserligen inte kommit upp i några 10 000 steg per dag de senaste veckorna, men faktiskt 9 000. Plus att jag tränat och sprungit och cyklat som jag tänkt. Inte så illa ändå alltså.
Sömnen däremot är som vanligt eftersatt och nedprioriterad. Och jag behöver inte tänka efter så värst för att se hur det hänger ihop. Det är rätt stökigt och livligt hemma nu. Och alldeles underbart. Men ska jag höra mig själv tänka måste jag vänta till efter det att barnen har somnat, vilket numera sällan sker före kl 21. Det är omöjligt att få levnadsglada pojkar att sova bort vårens ljusa kvällar.
(Härommorgonen satte sig den yngre kapprak upp och förkunnade "Morgon ute!". Jag kisade mot klockan och konstaterade 03:40.)
Egentid, höra sina egna tankar, vegetera en stund framför dator eller TV när disk, tvätt och stök är avklarat. Nog så viktigt. Fast sömn är också viktigt.
Har jag hört.
söndag 3 juni 2012
Hur man piggar upp sitt äktenskap
Till exempel genom att utackordera barnen och... gå på ett Box-pass tillsammans. Att banka och slå på sin store starke karl utan att behöva vara orolig för att han ska gå sönder var riktigt roligt. Det var också roligt att parera hans slag, fast det gjorde ont ibland. I handlederna. Ledaren kom och tittade till oss ganska ofta, hon undrade väl vad det var för överåriga galningar som skrattade hysteriskt mellan slagen.
(Ledsen att göra er besvikna om titeln fick er att hoppas att det var erotiska övningar det skulle handla om. Dit har denna blogg ännu inte nått.)
(Ledsen att göra er besvikna om titeln fick er att hoppas att det var erotiska övningar det skulle handla om. Dit har denna blogg ännu inte nått.)
torsdag 31 maj 2012
Vänster knä
Igår ansåg jag förkylningen besegrad och gav mig ut och sprang. Tänkte mig 3 km, och det gick hur bra som helst. Jag sprang uppför de branta backar där jag förr brukat gå, och fick rentav för mig att öka farten uppför en av dem.
Men så efter drygt halva rundan började vänster knä göra ont, strax under knäskålen. Jag gick och sprang lite omväxlande, men smärtan ökade. Det gjorde ont även att gå i uppförsbacke, men inte på plan mark.
Som tur var försvann smärtan så snart jag slutat springa, cykla hem var inga problem, och idag känner jag inget särskilt.
Men det är tydligt att mitt vänstra knä vill tala om något för mig. Frågan är bara vad. Jag funderar på att göra två saker:
1 Prata med den naprapat som ibland besöker jobbet
2 Köpa ett gummiband att träna med. Det borde ju inte skada i alla fall, att stabilisera musklerna runt knät alltså.
Tre saker förresten. Ta det lugnt den närmaste tiden med att öka löpdistansen. Min goda kondition har gett mig hybris. Det är ju faktiskt inte alls nödvändigt att springa mer än 3 km i taget.
Men så efter drygt halva rundan började vänster knä göra ont, strax under knäskålen. Jag gick och sprang lite omväxlande, men smärtan ökade. Det gjorde ont även att gå i uppförsbacke, men inte på plan mark.
Som tur var försvann smärtan så snart jag slutat springa, cykla hem var inga problem, och idag känner jag inget särskilt.
Men det är tydligt att mitt vänstra knä vill tala om något för mig. Frågan är bara vad. Jag funderar på att göra två saker:
1 Prata med den naprapat som ibland besöker jobbet
2 Köpa ett gummiband att träna med. Det borde ju inte skada i alla fall, att stabilisera musklerna runt knät alltså.
Tre saker förresten. Ta det lugnt den närmaste tiden med att öka löpdistansen. Min goda kondition har gett mig hybris. Det är ju faktiskt inte alls nödvändigt att springa mer än 3 km i taget.
måndag 28 maj 2012
Blä
Vadan detta blä? Jo, för det första är jag förkyld, i den värsta fasen först i början när man känner sig eländig men ingen tycker synd om en. Sedan kommer medlidandet samtidigt med snuvan, men då har man redan börjat piggna till.
Förkylningen gjorde att jag struntade i veckans löpning, som var inplanerad i lördags. Men jag har styrketränat en gång och cyklat till jobbet två gånger, och uppnådde n-ä-s-t-a-n målet 10 000 steg per dag. Det är lite knivigare att klara när jag cyklar, faktiskt. Stegen till bussen är en icke föraktlig del av helheten.
Men ett rejält blä blir det över att den ökade vikten gör sig påmind nu när sommarkläderna plockas fram. Ett obehagligt eko av gamla tider.
Men jag spottar andligen i nävarna och tänker att jag ska både cykla och springa så snart halsontet går över. Äta grönsaker kan jag ju redan göra, och det ska jag gå och göra precis nu. Dagens lunchlåda består av två (små) fläskkotletter, sockerärtor, körsbärstomater, broccoli och en rejäl klick keso med chilismak.
Förkylningen gjorde att jag struntade i veckans löpning, som var inplanerad i lördags. Men jag har styrketränat en gång och cyklat till jobbet två gånger, och uppnådde n-ä-s-t-a-n målet 10 000 steg per dag. Det är lite knivigare att klara när jag cyklar, faktiskt. Stegen till bussen är en icke föraktlig del av helheten.
Men ett rejält blä blir det över att den ökade vikten gör sig påmind nu när sommarkläderna plockas fram. Ett obehagligt eko av gamla tider.
Men jag spottar andligen i nävarna och tänker att jag ska både cykla och springa så snart halsontet går över. Äta grönsaker kan jag ju redan göra, och det ska jag gå och göra precis nu. Dagens lunchlåda består av två (små) fläskkotletter, sockerärtor, körsbärstomater, broccoli och en rejäl klick keso med chilismak.
måndag 21 maj 2012
Det blir ju bättre!
Veckan som gick har varit blandad ur motionssynpunkt. Vi har varit lediga och bott i svärmors tomma lägenhet utanför Göteborg, Kristi himmelfärdsdag tillbringades i bilen hem och så avslutades veckan med en underbar helg i stugan.
Vardagsmotionen gick alldeles åt skogen. Jag gjorde några halvhjärtade försök att få till det, bland annat tog jag en fantastiskt fin skogspromenad på onsdagskvällen. Det är fasen så svårt att komma upp i 10 000 steg när jag är med barnen hela dagen, behöver bli bättre på att hitta tillfällen till promenader. Å andra sidan jobbade jag i trädgården flera timmar både lördag och söndag, vilket väl måste räknas som vardagsmotion även om inte stegräknaren tycker det?
Veckans springrunda kändes motig som tusan i början men slutade på hela 5,5 km. Distansrekord! Snart ska jag börja med ett program för att lära mig att springa en mil. Eller så improviserar jag. Har ju faktiskt lärt mig att springa 5 km alldeles själv. (Fan vad jag är bra.)
Två SATS-pass blev det också, ett extra för att kompensera den uteblivna cyklingen till jobbet. Som jag skrivit innan har jag plötsligt börjat gilla Shape, till min egen förvåning. Bodypump som tilltalade mig i början eftersom det var enkelt och rejält utan några läskiga balansövningar, känns nu rätt trist. Igår var jag på det perfekta Shapepasset och märkte plötsligt att min balans blivit väldigt mycket bättre, bara sådär!
Det borde ju inte förvåna mig att övning ger färdighet, det gäller ju för allting annat. Men mitt fysiska självförtroende har varit så grundmurat lågt ända sedan jag var liten. Skolidrotten vars uppgift var att hjälpa till, hade rakt motsatt effekt. Att jag alls motionerar är faktiskt helt och hållet min egen förtjänst, varken föräldrar eller skola lyckades förmedla vanan till mig.
Så jag njuter av nya färdigheter. Jag njuter av att kunna lyfta upp inte bara den lille sonen utan även den store på axlarna, och av de häpna blickar omgivningen ger mig. Jag njuter av att våga gå balansgång och hoppa mellan stubbar med pojkarna när vi leker på lekplats. Tack och lov att jag hittade det här, om än vid mogen ålder!
tisdag 15 maj 2012
Gammal och sansad
Ibland tänker jag att det är då för väl att jag inte gav mig in på det här äventyret tidigare.
För ibland är det lätt att slira till och tappa fotfästet och börja odla knasiga tankar.
Som när jag läser att Olga (som jag älskar att reta mig på, fast ändå läser till och från) är lika lång som jag men väger 15 kg mindre. Hela tio kg mindre än min målvikt. Gulp, tänker jag först. Det är väl dit jag borde, förstås.
Vafan, tänker jag sen. Hennes kropp och vikt är hennes levebröd. Jag skulle inte tycka att hälften av hennes ansträngningar och uppoffringar vore värda resultatet.
Så går jag på Bodypump för första gången på ett tag. (Intressant nog har jag nu tröttnat på BP som jag gillade i början, till förmån för Shape som jag tyckte direkt illa om först.) Tack för uppmuntrande ord i kommentarsfältet, men med undantag för 4 kg hantlar lyfter jag inte särskilt tungt. I alla fall inte om man jämför med det järngäng jag hamnade hos igår. Tjejen längst fram och ledaren hade 30 kg på axlarna vid benböj. I kid you not. Jag nöjde mig med tio med tanke på knäna.
Och så tänker jag att visst är det fjösigt i jämförelse, men herregud så mycket bättre om jag jämför med mig själv.
Tyvärr tror jag inte att jag haft detta lugn eller förmåga att gilla mig själv som jag är när jag var yngre. Och jag tror att många, många kvinnor känner som jag gjorde.
Det är sorgligt.
För ibland är det lätt att slira till och tappa fotfästet och börja odla knasiga tankar.
Som när jag läser att Olga (som jag älskar att reta mig på, fast ändå läser till och från) är lika lång som jag men väger 15 kg mindre. Hela tio kg mindre än min målvikt. Gulp, tänker jag först. Det är väl dit jag borde, förstås.
Vafan, tänker jag sen. Hennes kropp och vikt är hennes levebröd. Jag skulle inte tycka att hälften av hennes ansträngningar och uppoffringar vore värda resultatet.
Så går jag på Bodypump för första gången på ett tag. (Intressant nog har jag nu tröttnat på BP som jag gillade i början, till förmån för Shape som jag tyckte direkt illa om först.) Tack för uppmuntrande ord i kommentarsfältet, men med undantag för 4 kg hantlar lyfter jag inte särskilt tungt. I alla fall inte om man jämför med det järngäng jag hamnade hos igår. Tjejen längst fram och ledaren hade 30 kg på axlarna vid benböj. I kid you not. Jag nöjde mig med tio med tanke på knäna.
Och så tänker jag att visst är det fjösigt i jämförelse, men herregud så mycket bättre om jag jämför med mig själv.
Tyvärr tror jag inte att jag haft detta lugn eller förmåga att gilla mig själv som jag är när jag var yngre. Och jag tror att många, många kvinnor känner som jag gjorde.
Det är sorgligt.
torsdag 10 maj 2012
Och så en helt annan sak
En av mina hobbies har fått ett oväntat uppsving efter viktnedgången. Det är fasiken så mycket roligare att sticka saker till mig själv nuförtiden. Dels för att jag drar 1-2 storlekar mindre, det går mycket fortare och garnkostnaden blir mindre. Men också för att en värld av nya modeller har öppnat sig. Förr stickade jag aldrig ett plagg som slutade ovan rumpan, nu gör jag det gärna. Ännu mindre modeller som går ännu fortare och är billigare att sticka.
Knaster
Det knastrar i mitt vänstra knä ibland efter träningspass. Det gör inte precis ont men det är en obehaglig, broskig känsla.
Ska man oroa sig? Går det att åtgärda? Någon som vågar sig på en åsikt?
(Jourhavande lillasyster ska få frågan också.)
Ska man oroa sig? Går det att åtgärda? Någon som vågar sig på en åsikt?
(Jourhavande lillasyster ska få frågan också.)
tisdag 8 maj 2012
Trenden har vänt!
Idag var jag på Itrim igen och vägde mig. Jag har gått ner 1,2 kg på en månad. Hurra! Trenden är bruten, viktkurvan pekar neråt igen.
(Vän av ordning kanske tittar på siffrorna till höger och kliar sig i huvudet. Det är lite förvirrande, för jag har blandat noteringar om vägningar hemma och på Itrim. Olika vågar och med olika mycket kläder på. Men nu är jag i alla fall nere på den nivå jag var på i februari.)
Förra gången pratade vi om att jag skulle skärpa mig med att väga mig hemma varje fredag och notera vikten (exempelvis på Funbeat). Vägt har jag gjort men noterat hade jag helt glömt. Men nu är det uppskrivet.
En annan sak jag tänkte på var att mina viktökningar varit helt relaterade till semestrar. Under sommaren gick jag upp ett par kilo. Att det inte blev mer beror troligen på att jag började springa. (Å andra sidan var det kanske inte så konstigt att jag gick upp ett par kilo från slutvikten efter svältperioden, något annat hade varit konstigt.) Under hösten var vikten tämligen stabil, jag fortsatte med springandet, började också cykla och när det blev för kallt för det började jag styrketräna.
Sedan blev det jul. Jag fortsatte med styrketräningen under ledigheten men struntade helt i vardagsmotionen och frossade i godsaker. Det resulterade i tre -fyra kilo direkt.
Läxan jag lär av detta är att de där jävla kilona bara ligger och väntar på att hoppa på en. Nä, men förutom det, att vardagsmotionen ju inte ska underskattas. Bättre gå mina steg och strunta i gymmet än tvärtom. Och att det tyvärr räcker med tre veckors skörlevnad för att det ska synas på vågen. Frågan är om det är värt det?
Vad gäller mathållningen har jag faktiskt skärpt mig. Mellanmål slarvar jag fortfarande med ibland, men jag har blivit mycket bättre på att undvika fikabröd, eller som häromdagen äta en Skyr-yoghurt först och sedan ta en smal strimma vetelängd. Hade det inte varit för Skyren hade det blivit en betydligt större bit och kanske inte stannat vid en. Jag har också börjat äta frukt och keso/kesella som kvällsbelöning eller mellanmål (tack Maja!). Och jag vågar påstå att det slinker ner betydligt mer grönsaker nu än förr.
Däremot äter jag en del gott på helgerna, det har jag inte velat avstå från. Men där fick jag en utmärkt regel: om man äter bra i veckan, kan man unna sig ungefär 1600 kcal extra på helgen utan att gå upp i vikt. (Ska bara kolla hur man omsätter detta i vin, godis och chips.)
Mina planer för sommaren är storslagna. Jag ska gå ner till 80-81 kg och jag ska lära mig att springa en mil.
(Vän av ordning kanske tittar på siffrorna till höger och kliar sig i huvudet. Det är lite förvirrande, för jag har blandat noteringar om vägningar hemma och på Itrim. Olika vågar och med olika mycket kläder på. Men nu är jag i alla fall nere på den nivå jag var på i februari.)
Förra gången pratade vi om att jag skulle skärpa mig med att väga mig hemma varje fredag och notera vikten (exempelvis på Funbeat). Vägt har jag gjort men noterat hade jag helt glömt. Men nu är det uppskrivet.
En annan sak jag tänkte på var att mina viktökningar varit helt relaterade till semestrar. Under sommaren gick jag upp ett par kilo. Att det inte blev mer beror troligen på att jag började springa. (Å andra sidan var det kanske inte så konstigt att jag gick upp ett par kilo från slutvikten efter svältperioden, något annat hade varit konstigt.) Under hösten var vikten tämligen stabil, jag fortsatte med springandet, började också cykla och när det blev för kallt för det började jag styrketräna.
Sedan blev det jul. Jag fortsatte med styrketräningen under ledigheten men struntade helt i vardagsmotionen och frossade i godsaker. Det resulterade i tre -fyra kilo direkt.
Läxan jag lär av detta är att de där jävla kilona bara ligger och väntar på att hoppa på en. Nä, men förutom det, att vardagsmotionen ju inte ska underskattas. Bättre gå mina steg och strunta i gymmet än tvärtom. Och att det tyvärr räcker med tre veckors skörlevnad för att det ska synas på vågen. Frågan är om det är värt det?
Vad gäller mathållningen har jag faktiskt skärpt mig. Mellanmål slarvar jag fortfarande med ibland, men jag har blivit mycket bättre på att undvika fikabröd, eller som häromdagen äta en Skyr-yoghurt först och sedan ta en smal strimma vetelängd. Hade det inte varit för Skyren hade det blivit en betydligt större bit och kanske inte stannat vid en. Jag har också börjat äta frukt och keso/kesella som kvällsbelöning eller mellanmål (tack Maja!). Och jag vågar påstå att det slinker ner betydligt mer grönsaker nu än förr.
Däremot äter jag en del gott på helgerna, det har jag inte velat avstå från. Men där fick jag en utmärkt regel: om man äter bra i veckan, kan man unna sig ungefär 1600 kcal extra på helgen utan att gå upp i vikt. (Ska bara kolla hur man omsätter detta i vin, godis och chips.)
Mina planer för sommaren är storslagna. Jag ska gå ner till 80-81 kg och jag ska lära mig att springa en mil.
onsdag 2 maj 2012
Cykelpremiären
begicks idag. Nu är det maj månad, solen strålar, gatorna är sopade, det finns inga ursäkter längre.
Vinterns spinningpass märks på cykeln såväl som i löpspåret. Tiden var ungefär densamma, 25 minuter (var jag månne väl generös i höstas när jag uppskattade cykeltiden?) men fast jag cyklade ungefär så fort som jag vågar var jag inte särskilt svettig när jag kom fram. Hade det inte varit för att jag inte ser klok ut i håret efter att ha haft cykelhjälm på mig, hade jag nästan kunnat rationalisera bort duschen efteråt. Fast den tar å andra sidan inte så himla lång tid.
Därmed har jag också ändrat mina träningsmål och tagit bort ett SATS-pass i veckan till förmån för att cykla till jobbet minst en gång i veckan (ska jag kanske uppa det till två gånger?). Det är spinningen som får stryka på foten, det är faktiskt trevligare att cykla ute i friska luften. Men någon typ av styrketräningspass får finnas kvar. Samt 4 km löpning. Samt 10 000 steg per dag.
Vinterns spinningpass märks på cykeln såväl som i löpspåret. Tiden var ungefär densamma, 25 minuter (var jag månne väl generös i höstas när jag uppskattade cykeltiden?) men fast jag cyklade ungefär så fort som jag vågar var jag inte särskilt svettig när jag kom fram. Hade det inte varit för att jag inte ser klok ut i håret efter att ha haft cykelhjälm på mig, hade jag nästan kunnat rationalisera bort duschen efteråt. Fast den tar å andra sidan inte så himla lång tid.
Därmed har jag också ändrat mina träningsmål och tagit bort ett SATS-pass i veckan till förmån för att cykla till jobbet minst en gång i veckan (ska jag kanske uppa det till två gånger?). Det är spinningen som får stryka på foten, det är faktiskt trevligare att cykla ute i friska luften. Men någon typ av styrketräningspass får finnas kvar. Samt 4 km löpning. Samt 10 000 steg per dag.
fredag 27 april 2012
Apropå behåring
And I have known the arms already, known them all—
Arms that are braceleted and white and bare
[But in the lamplight, downed with light brown hair!]
Is it perfume from a dress
That makes me so digress?
T.S. Eliot, The Love Song of Alfred J. Prufrock. Inte alltid har kvinnligt kroppshår setts som oattraktivt.
Arms that are braceleted and white and bare
[But in the lamplight, downed with light brown hair!]
Is it perfume from a dress
That makes me so digress?
T.S. Eliot, The Love Song of Alfred J. Prufrock. Inte alltid har kvinnligt kroppshår setts som oattraktivt.
måndag 23 april 2012
Shewolf rides again
Jag går ut hårt nu, gårdagens shape följdes av spinning idag. Det är fortfarande ganska tråkigt att spinna, men jag älskar konditionen det ger. Att småspringa uppför en trappa utan att bli andfådd, det är lycka. Eller att småspringa uppför tre trappor och känna hjärtat banka så det borde synas utanpå, men ändå inte vara särskilt andfådd och inte ett dugg svettig.
I omklädningsrummet upptäckte jag att jag av misstag packat ner mina trekvartsbyxor som jag köpt på rea i somras. Alla andra träningsbyxor är hellånga.
Vari ligger problemet? Jo. Jag har två små barn, ett krävande heltidsjobb, gillar att läsa böcker och sticka och greja med trädgården och träna och sjunga i kör. Var på priolistan tror ni rakning av benen kommer in? På vinterhalvåret?
En gång tidigare har exakt samma sak hänt, då gick jag till Satsreceptionen och köpte ett par nya brallor. Men nu har jag byxor så det räcker, så det ville jag inte göra om.
Men så tänkte jag att vafan. I duschen skäms jag inte för mina orakade ben, varför ska jag egentligen göra det i spinningsalen. Om någon stör sig på dem får de väl titta bort.
Förresten vågar jag påstå att mina lurviga störde omgivningen betydligt mindre än den svettlukt som utdunstade från min cykelgranne, en inte helt lagom tjock man i sina bästa år. Skulle kanske ha tipsat honom om att tvätta träningskläderna i ättika.
I omklädningsrummet upptäckte jag att jag av misstag packat ner mina trekvartsbyxor som jag köpt på rea i somras. Alla andra träningsbyxor är hellånga.
Vari ligger problemet? Jo. Jag har två små barn, ett krävande heltidsjobb, gillar att läsa böcker och sticka och greja med trädgården och träna och sjunga i kör. Var på priolistan tror ni rakning av benen kommer in? På vinterhalvåret?
En gång tidigare har exakt samma sak hänt, då gick jag till Satsreceptionen och köpte ett par nya brallor. Men nu har jag byxor så det räcker, så det ville jag inte göra om.
Men så tänkte jag att vafan. I duschen skäms jag inte för mina orakade ben, varför ska jag egentligen göra det i spinningsalen. Om någon stör sig på dem får de väl titta bort.
Förresten vågar jag påstå att mina lurviga störde omgivningen betydligt mindre än den svettlukt som utdunstade från min cykelgranne, en inte helt lagom tjock man i sina bästa år. Skulle kanske ha tipsat honom om att tvätta träningskläderna i ättika.
söndag 22 april 2012
Tusen timmar
Var på Shape i eftermiddags. Ett sånt där söndagspass som är på håret att det inte blir av, för man är så seg. Men jag tog mig i kragen, gick dit i god tid för att hinna med en rejäl omväg (få till vardagsstegen) och göra i ordning alla redskap.
Tidigare har jag inte alls gillat Shape, bl a för att jag har tyckt att alltför många övningar känts krystade och konstiga. Vira gummiband runt foten och göra si eller så, varför då. Och så är det alltid ett himla meckande med hantlar och viktskivor och gudvetallt - alla prylar man måste ha! - för att inte tala om balansövningarna. Stå på ett ben på stepbräda, forget it.
Men detta var ett riktigt bra pass. Instruktören var noga med att berätta varför vi gjorde alla övningar, hur många vi skulle göra, samt tipsa om lämpliga vikter. Jag som aldrig kört tyngre hantlar än tre kilo vågade faktiskt prova 4 kg, och behöll dem passet igenom. Det lär kännas i axlarna imorgon. Magövningarna var också riktigt bra.
Men kanske var det inte bara instruktören. Det är ju trots allt så att övning ger färdighet. På vägen hem tänkte jag på att jag läst någonstans att för att bli riktigt bra på något måste man göra det i tusentals timmar.
Jag är bra på att sticka. Men fy satan vad jag har stickat i mina dagar. Suttit i soffan och glott på tv i timme efter timme och stickat och stickat. (Det var det jag gjorde istället för att röra på mig)
Jag är rätt vass på matte också. Tror jag, för jag har inte räknat en ekvation sedan 1996. Men i fem års tid räknade jag dagligen. Identifierade problem, omsatte dem i ekvationer som jag löste. Igen och igen och igen.
Sjunga börjar jag också bli hyfsad på. Tre timmars körsång per vecka i sex år, det blir nästan tusen timmar det. Förutom konserter, internathelger, extrarep och sång på egen hand hemma, förstås.
Drar man då parallellen till motion så är det inte så konstigt att jag varit relativt otränad och orörlig tidigare. För som barn och ung rörde jag mig mycket lite, och varje gång jag försökte pressa mig eller pröva något nytt misslyckades jag. Gjorde bort eller illa mig, avskräcktes ytterligare. Det blev inte många timmar.
Näpp, man får inget gratis. If at first you don't succeed, try, try again.
Och inte Failure is not an option, som en kvalitetschef jag känner hade skrivet på sin kaffemugg. Failure är visst en option. Igen och igen och igen. Tills failure vänds i success.
(Min nya bloggfavorit är inne på ungefär detta i det här inlägget om Stenmark, som jag tyckte var tänkvärt.)
Tidigare har jag inte alls gillat Shape, bl a för att jag har tyckt att alltför många övningar känts krystade och konstiga. Vira gummiband runt foten och göra si eller så, varför då. Och så är det alltid ett himla meckande med hantlar och viktskivor och gudvetallt - alla prylar man måste ha! - för att inte tala om balansövningarna. Stå på ett ben på stepbräda, forget it.
Men detta var ett riktigt bra pass. Instruktören var noga med att berätta varför vi gjorde alla övningar, hur många vi skulle göra, samt tipsa om lämpliga vikter. Jag som aldrig kört tyngre hantlar än tre kilo vågade faktiskt prova 4 kg, och behöll dem passet igenom. Det lär kännas i axlarna imorgon. Magövningarna var också riktigt bra.
Men kanske var det inte bara instruktören. Det är ju trots allt så att övning ger färdighet. På vägen hem tänkte jag på att jag läst någonstans att för att bli riktigt bra på något måste man göra det i tusentals timmar.
Jag är bra på att sticka. Men fy satan vad jag har stickat i mina dagar. Suttit i soffan och glott på tv i timme efter timme och stickat och stickat. (Det var det jag gjorde istället för att röra på mig)
Jag är rätt vass på matte också. Tror jag, för jag har inte räknat en ekvation sedan 1996. Men i fem års tid räknade jag dagligen. Identifierade problem, omsatte dem i ekvationer som jag löste. Igen och igen och igen.
Sjunga börjar jag också bli hyfsad på. Tre timmars körsång per vecka i sex år, det blir nästan tusen timmar det. Förutom konserter, internathelger, extrarep och sång på egen hand hemma, förstås.
Drar man då parallellen till motion så är det inte så konstigt att jag varit relativt otränad och orörlig tidigare. För som barn och ung rörde jag mig mycket lite, och varje gång jag försökte pressa mig eller pröva något nytt misslyckades jag. Gjorde bort eller illa mig, avskräcktes ytterligare. Det blev inte många timmar.
Näpp, man får inget gratis. If at first you don't succeed, try, try again.
Och inte Failure is not an option, som en kvalitetschef jag känner hade skrivet på sin kaffemugg. Failure är visst en option. Igen och igen och igen. Tills failure vänds i success.
(Min nya bloggfavorit är inne på ungefär detta i det här inlägget om Stenmark, som jag tyckte var tänkvärt.)
lördag 21 april 2012
Början på ett nytt liv?
Min sexårige son Q och jag var på kondis idag, som belöning för att han utstått ögonläkarbesök. Han var nervös innan för att få ögondroppar, han gillar inte det. Men han slapp dem, och satt sedan snällt stilla på stolen och läste upp bokstäver. Det konstaterades att hans syn blir bättre och bättre, vilket betyder att glasögonreceptet inte behöver ändras. De stackars glasögonen får sålunda hänga med ett tag till, de har varit med om mycket. Stundom pekar skalmarna åt alla håll, och vi får gå till vår lokala och förtjusande optiker och fixa till dem.
Efteråt fikade vi, som sagt. Hallonpaj med vaniljsås och nougatmuffins.
Vilken besvikelse. Visserligen åt jag upp (tacka fan för det när kalaset kostar nära tvåhundra spänn) men särskilt gott var det inte, mest sliskigt. Kaffet var däremot gott, jag hade längtat efter kaffe hela dagen.
Värt att lägga på minnet alltså. Söta bakverk är sällan så goda som man tror. Jag som tidigare varit världens kakmonster. Det tycks som att min sweet tooth börjar växa bort.
Efteråt fikade vi, som sagt. Hallonpaj med vaniljsås och nougatmuffins.
Vilken besvikelse. Visserligen åt jag upp (tacka fan för det när kalaset kostar nära tvåhundra spänn) men särskilt gott var det inte, mest sliskigt. Kaffet var däremot gott, jag hade längtat efter kaffe hela dagen.
Värt att lägga på minnet alltså. Söta bakverk är sällan så goda som man tror. Jag som tidigare varit världens kakmonster. Det tycks som att min sweet tooth börjar växa bort.
fredag 20 april 2012
Hurra!
Jo, idag regnar det med besked. Å vad glad jag är att jag sprang igår och fick en dos sjöglimt, frisk luft och blåsippor!
Igår hittade jag en träningsblogg som jag verkligen gillar, med bra och konkreta tips och trevligt tilltal:
http://blogg.alltforforaldrar.se/foraldrafitness/
Igår hittade jag en träningsblogg som jag verkligen gillar, med bra och konkreta tips och trevligt tilltal:
http://blogg.alltforforaldrar.se/foraldrafitness/
torsdag 19 april 2012
Spring i benen
Idag när jag skulle byta lösenord på jobbdatorn gick något väldigt fel. Jag blev utslängd ur systemet och sedan var mitt konto låst. Vår IT-kille svarade inte i telefon, men efter en stund messade han och meddelade att han var hos tandläkaren.
En stund satt jag och surade, men så tittade jag ut genom fönstret och konstaterade två saker. Vackert väder. Enligt prognosen ska det snöa i helgen.
Sålunda åkte jag helt sonika hem fast klockan bara var två, och bytte om till springkläder. Det blev en jättefin om än lite blåsig runda på 4 km. Jag sprang hela vägen. Den första halvkilometern kändes ganska trög (och så underskattade jag kraftigt hur blöt marken var på sina ställen, klafs!) men sedan flöt det på. I mitten av rundan tänkte jag på allt möjligt, njöt av musiken, det kändes ungefär som att promenera. Men efter ett tag började jag undra varför rösten i lurarna (jag springer med Nike + Ipod) aldrig talade om att jag sprungit 3 km, det kändes som väldigt länge sedan den sagt 2 km. Precis när jag började krokna, förkunnades plötsligt att det nu var 400 m kvar. Då bestämde jag mig för att springa uppför skogens brantaste backe. Återigen, det är en häftig känsla när det är benen och inte flåset som vill lägga av först. Det har jag nog aldrig varit med om innan i mitt liv.
Ja jösses. Jag vet att jag tjatar oavbrutet om detta men jag fattar det fortfarande inte. Jag springer?!? Och njuter av det?!? Man måste ha känt mig under uppväxten för att fatta vilken oerhörd sensation detta är.
För övrigt har jag nu köpt mig en ny ständig följeslagare, en stegräknare från Omron. Den är rätt avancerad. Bäst med den är att den nollställs automatiskt varje dag, att den har sju dagars minne och att den inte är särskilt känslig för hur man placerar den. Dessutom får man information som väl mest kan betraktas som nice-to-know men inte mer.
Idag har jag gått (och sprungit) 17 100 steg (rekord, varför tror ni jag väljer att redovisa just dagens resultat?) vilket motsvarar 13,6 km, 882 kcal och 60,5 g förbränt fett. De sista två siffrorna tycker jag är rätt ointressanta.
Utöver mina mål att springa 4 km i veckan och träna två pass på SATS, har jag nu lagt till målet att gå 10 000 steg per dag vilket motsvarar ungefär 5,6 mil i veckan. Allt redovisas på Funbeat.
Väl hemma från springskogen fick jag ringa några jobbsamtal. Det visade sig att morgondagens eftermiddagsmöte tidigareläggs med en halvtimme vilket innebär att lunchens crosstrainingpass går åt skogen. Det hade grämt mig oerhört om jag inte hade sprungit idag. Får klämma in ett pass i helgen istället, men det ska nog gå bra, och passar ju mycket bättre med tanke på väderprognosen.
En stund satt jag och surade, men så tittade jag ut genom fönstret och konstaterade två saker. Vackert väder. Enligt prognosen ska det snöa i helgen.
Sålunda åkte jag helt sonika hem fast klockan bara var två, och bytte om till springkläder. Det blev en jättefin om än lite blåsig runda på 4 km. Jag sprang hela vägen. Den första halvkilometern kändes ganska trög (och så underskattade jag kraftigt hur blöt marken var på sina ställen, klafs!) men sedan flöt det på. I mitten av rundan tänkte jag på allt möjligt, njöt av musiken, det kändes ungefär som att promenera. Men efter ett tag började jag undra varför rösten i lurarna (jag springer med Nike + Ipod) aldrig talade om att jag sprungit 3 km, det kändes som väldigt länge sedan den sagt 2 km. Precis när jag började krokna, förkunnades plötsligt att det nu var 400 m kvar. Då bestämde jag mig för att springa uppför skogens brantaste backe. Återigen, det är en häftig känsla när det är benen och inte flåset som vill lägga av först. Det har jag nog aldrig varit med om innan i mitt liv.
Ja jösses. Jag vet att jag tjatar oavbrutet om detta men jag fattar det fortfarande inte. Jag springer?!? Och njuter av det?!? Man måste ha känt mig under uppväxten för att fatta vilken oerhörd sensation detta är.
För övrigt har jag nu köpt mig en ny ständig följeslagare, en stegräknare från Omron. Den är rätt avancerad. Bäst med den är att den nollställs automatiskt varje dag, att den har sju dagars minne och att den inte är särskilt känslig för hur man placerar den. Dessutom får man information som väl mest kan betraktas som nice-to-know men inte mer.
Idag har jag gått (och sprungit) 17 100 steg (rekord, varför tror ni jag väljer att redovisa just dagens resultat?) vilket motsvarar 13,6 km, 882 kcal och 60,5 g förbränt fett. De sista två siffrorna tycker jag är rätt ointressanta.
Utöver mina mål att springa 4 km i veckan och träna två pass på SATS, har jag nu lagt till målet att gå 10 000 steg per dag vilket motsvarar ungefär 5,6 mil i veckan. Allt redovisas på Funbeat.
Väl hemma från springskogen fick jag ringa några jobbsamtal. Det visade sig att morgondagens eftermiddagsmöte tidigareläggs med en halvtimme vilket innebär att lunchens crosstrainingpass går åt skogen. Det hade grämt mig oerhört om jag inte hade sprungit idag. Får klämma in ett pass i helgen istället, men det ska nog gå bra, och passar ju mycket bättre med tanke på väderprognosen.
tisdag 17 april 2012
Igång igen
Spinnade idag, ett specialpass med bara rockmusik. Inte min grej. Imorgon kväll kör de disco, det hade mera varit min grej. En del rocklåtar tar ju liksom aldrig slut - whoa black Betty, wham-a-lam, whoa black Betty, wham-a-lam, upprepa i all oändlighet medan man står upp på cykeln med en puls på 155.
För länge sedan var syrran och jag på ett Friskispass som avslutades med en LIVEVERSION av Tomas Ledins Du kan lita på mig. Vedervärdigt. Som sex på fyllan när man aldrig kommer, var vår enhälliga recension.
But I digress. Sedan körde jag en halvtimme core, nära döden upplevelse, dock mest för att jag placerat mig främst och därför inte kunde undvika min egen uppenbarelse i spegeln. Det är inte alltid roligt.
Men nu är jag igång med träningen igen, och det är viktigast.
För länge sedan var syrran och jag på ett Friskispass som avslutades med en LIVEVERSION av Tomas Ledins Du kan lita på mig. Vedervärdigt. Som sex på fyllan när man aldrig kommer, var vår enhälliga recension.
But I digress. Sedan körde jag en halvtimme core, nära döden upplevelse, dock mest för att jag placerat mig främst och därför inte kunde undvika min egen uppenbarelse i spegeln. Det är inte alltid roligt.
Men nu är jag igång med träningen igen, och det är viktigast.
torsdag 12 april 2012
Abstinens
Har inte tränat sedan påskafton, förkylningen har slagit sina klor i mig. Jag är på bättringsvägen, men inte bra. Så jag har just avbokat morgondagens crosstrainingpass och helgens pass. Det blir heller inga fyra kilometer sprungna den här veckan. Jag har inte ens haft stegräknaren på mig på flera dagar.
Och det kryper i kroppen, mest av dåligt samvete. Fånigt. För jag vet ju att det viktigaste är att bli frisk.
Nåja. I helgen ska jag försöka få till vardagsstegen i alla fall. Träning blir det tidigast på måndag.
Och det kryper i kroppen, mest av dåligt samvete. Fånigt. För jag vet ju att det viktigaste är att bli frisk.
Nåja. I helgen ska jag försöka få till vardagsstegen i alla fall. Träning blir det tidigast på måndag.
onsdag 11 april 2012
Yes!
En krönika som säger det jag alltid har sagt. Skolidrott som den jag utsattes för är värdelös. Den avskräckte mig från alla former av motion i minst fem år. Men tydligen tillhör jag de där ohemult envisa typerna som faktiskt kan bryta mönster och lägga om livsstil.
Det känns skönt att tänka på en dag som denna, när jag bröt mina föresatser och tog en extra portion pasta till middag. Men jag tänkte i alla fall på att jag gjorde det. Nästa steg är att inte bara tänka, utan låta bli.
Matteuseffekten, förresten. Nytt namn på en känd företeelse.
Det känns skönt att tänka på en dag som denna, när jag bröt mina föresatser och tog en extra portion pasta till middag. Men jag tänkte i alla fall på att jag gjorde det. Nästa steg är att inte bara tänka, utan låta bli.
Matteuseffekten, förresten. Nytt namn på en känd företeelse.
Kul sajt: Nano Workout!
Se här en välskriven blogg med tänkvärda tips om hur man får in lite träning i vardagen. Jag tar numera alltid trapporna istället för hissen (stolt!) men nu ska jag införa Flamingon på pendeltåget och Hasselhoff på promenaden till bussen.
Fast armhävningarna på telefonmötet får nog anstå. I alla fall till en dag då jag jobbar hemifrån.
Fast armhävningarna på telefonmötet får nog anstå. I alla fall till en dag då jag jobbar hemifrån.
fredag 6 april 2012
Lämplig långfredagsaktivitet
Klockan var ett på eftermiddagen när jag gav mig iväg, utstyrd som en annan pajas. Löpartajts, yllesockar som gick upp en bit på vaden, toppluva och inte minst O:s löparjacka som är ett par nummer för stor.
Snön yrde och det var bara några plusgrader. Utan tvivel är man inte klok, som Tage Danielsson sa.
Jag promenerade till springskogen och sprang sedan i tjugosex minuter. Målsättningen var tre kilometer, men det blev fyra, eftersom snöyran och imman på glasögonen lurade mig att springa fel.
Så det var en späkning värdig en långfredag. Men jäklar vad skönt det kändes efteråt.
Och jag upphör inte att förundras över att det faktiskt går att lägga om sitt liv totalt.
Snön yrde och det var bara några plusgrader. Utan tvivel är man inte klok, som Tage Danielsson sa.
Jag promenerade till springskogen och sprang sedan i tjugosex minuter. Målsättningen var tre kilometer, men det blev fyra, eftersom snöyran och imman på glasögonen lurade mig att springa fel.
Så det var en späkning värdig en långfredag. Men jäklar vad skönt det kändes efteråt.
Och jag upphör inte att förundras över att det faktiskt går att lägga om sitt liv totalt.
tisdag 3 april 2012
Vikten kryper uppåt
Idag var jag på Itrimsamtal igen. De senaste vägningarna talar ett lika tydligt som obarmhärtigt språk. Jag går sakta upp i vikt igen.
Maten, motivationen. Träningen berörde vi knappt, den flyter ju på.
Faktiskt så tycker jag att jag har varit duktig med ätandet på sistone. I helgen hade vi sexårskalas, och på helgerna äter jag ungefär som jag vill. Men på måndag kväll var kylskåpet fortfarande fullt med tårta, och jag kom sent hem, hungrig. Sneglade lystet på tårtan (hade ätit tidig och lätt middag före körrepet) men bestämde mig för att äta två knäckemackor med skinka och en skiva melon först, bestämma sen om tårta eller inte. När jag hade satt i mig detta hade jag själsstyrka nog att avstå helt från tårtan.
Idag utövade jag ännu en gång min fantastiska självkontroll. Påskägg med godis har börjat dyka upp på jobbet, livsfarligt för mig. Jag vet att har jag väl börjat så fortsätter jag. Efter lunchen hade jag till och med plockat åt mig två kolor och stod med dem i handen, men så la jag tillbaka dem. Till fikat åt jag min medhavda isländska Skyr-yoghurt (ingen höjdare, men bättre än godis).
Men portionsstorlekarna är fortfarande min akilleshäl. Kvällssnaskandet har nästan helt upphört tack vare mina sockerfria Läkerol.
Till nästa Itrimsamtal i början av maj så ska jag banne mig ha vänt trenden. Snart är det påsk, under de dagarna ska jag faktiskt äta godis, men inte förrän på långfredag. Därefter ska jag inte äta mer än en knytnäve snabba kolhydrater per måltid, och verkligen vakta på portionsstorlekarna. Så jävla svårt ska det väl inte vara.
Kom ihåg ett nygammal tips som jag aldrig kommit mig för att prova, att äta morotsstavar med dip när övriga familjen äter chips.
Jag ska också skärpa mig med vägningarna hemma, på sistone har jag hoppat över dem, antagligen väl vetande vad vågen skulle visa.
Men. Lite uppmuntran behöver jag också, inte bara skäll från mig själv. När jag startade den här resan på 96 kg, bestod 54, 2 av dessa av muskler. När jag för drygt ett år sedan vägde 85 kg, som nu, var 53,4 av dessa muskler. När jag för precis ett år sedan var nere på 77,5 kg, var muskelmassan 51,8.
Nu brinner ni förstås av längtan att veta hur mycket muskler jag består av idag? Jo, av 85,3 kg är.... (trumvirvel) 54,8 muskler! Jag har mer muskler idag än när jag vägde 11 kg mer. Jag har på ett år visserligen gått upp 7,5 kg, men hälften av dessa är faktiskt muskler vilket enligt min coach är mycket. Jag väljer att tro henne.
(Ja, jo, jag vet att jag helt dömt ut Itrims fettmätande våg. Men just ikväll väljer jag att tro på den.)
Middagen ikväll blev helt enligt Itrims regler. Tre råa morötter, två tomater, en knytnäve kokt ris och kycklinggryta med indisk sås. Imorgon ska vi äta lasagne, det blir besvärligare. Får kompensera med en balanserad lunch och proteinrika mellanmål.
I maj ska viktkurvan peka neråt.
Maten, motivationen. Träningen berörde vi knappt, den flyter ju på.
Faktiskt så tycker jag att jag har varit duktig med ätandet på sistone. I helgen hade vi sexårskalas, och på helgerna äter jag ungefär som jag vill. Men på måndag kväll var kylskåpet fortfarande fullt med tårta, och jag kom sent hem, hungrig. Sneglade lystet på tårtan (hade ätit tidig och lätt middag före körrepet) men bestämde mig för att äta två knäckemackor med skinka och en skiva melon först, bestämma sen om tårta eller inte. När jag hade satt i mig detta hade jag själsstyrka nog att avstå helt från tårtan.
Idag utövade jag ännu en gång min fantastiska självkontroll. Påskägg med godis har börjat dyka upp på jobbet, livsfarligt för mig. Jag vet att har jag väl börjat så fortsätter jag. Efter lunchen hade jag till och med plockat åt mig två kolor och stod med dem i handen, men så la jag tillbaka dem. Till fikat åt jag min medhavda isländska Skyr-yoghurt (ingen höjdare, men bättre än godis).
Men portionsstorlekarna är fortfarande min akilleshäl. Kvällssnaskandet har nästan helt upphört tack vare mina sockerfria Läkerol.
Till nästa Itrimsamtal i början av maj så ska jag banne mig ha vänt trenden. Snart är det påsk, under de dagarna ska jag faktiskt äta godis, men inte förrän på långfredag. Därefter ska jag inte äta mer än en knytnäve snabba kolhydrater per måltid, och verkligen vakta på portionsstorlekarna. Så jävla svårt ska det väl inte vara.
Kom ihåg ett nygammal tips som jag aldrig kommit mig för att prova, att äta morotsstavar med dip när övriga familjen äter chips.
Jag ska också skärpa mig med vägningarna hemma, på sistone har jag hoppat över dem, antagligen väl vetande vad vågen skulle visa.
Men. Lite uppmuntran behöver jag också, inte bara skäll från mig själv. När jag startade den här resan på 96 kg, bestod 54, 2 av dessa av muskler. När jag för drygt ett år sedan vägde 85 kg, som nu, var 53,4 av dessa muskler. När jag för precis ett år sedan var nere på 77,5 kg, var muskelmassan 51,8.
Nu brinner ni förstås av längtan att veta hur mycket muskler jag består av idag? Jo, av 85,3 kg är.... (trumvirvel) 54,8 muskler! Jag har mer muskler idag än när jag vägde 11 kg mer. Jag har på ett år visserligen gått upp 7,5 kg, men hälften av dessa är faktiskt muskler vilket enligt min coach är mycket. Jag väljer att tro henne.
(Ja, jo, jag vet att jag helt dömt ut Itrims fettmätande våg. Men just ikväll väljer jag att tro på den.)
Middagen ikväll blev helt enligt Itrims regler. Tre råa morötter, två tomater, en knytnäve kokt ris och kycklinggryta med indisk sås. Imorgon ska vi äta lasagne, det blir besvärligare. Får kompensera med en balanserad lunch och proteinrika mellanmål.
I maj ska viktkurvan peka neråt.
söndag 1 april 2012
Mer om balans och lite Sats vs Friskis, proffs vs amatörer
Tack för de senaste kommentarerna, jag gick med håven och fick den full.
Jag började skriva ett svar framför allt på annannans kommentar om yoga, men svävade ut så att det får bli ett eget inlägg istället.
Som en del kanske minns var jag ganska skeptisk till Sats i början och lät mig motsträvigt övertalas att bli medlem. Min träningserfarenhet är huvudsakligen från Friskis&Svettis, vars otvungna inställning till träning har apellerat till mig. (Itrim ser jag som en parentes, den träningen var hela tiden för enkel och tråkig för mig, inser jag nu i efterhand).
Men det dröjde inte länge förrän Sats fick mig på fall. Bokningssystemet som jag först tyckte verkade oerhört bökigt visade sig ha en enorm fördel: det tvingar mig att planera min träning på ett helt annat sätt än tidigare. Eftersom man måste avboka ett pass minst en timme i förväg, finns inget utrymme för sista-minuten-ursäkter, något jag förr var ganska bra på. De läskiga passen med konstiga namn visade sig vara riktigt roliga, flera av dem. Jag har till och med lärt mig att gilla spinning.
Inledningsvis var jag imponerad av den höga och jämna kvalitén på Sats' instruktörer, högre och framför allt jämnare än hos Friskis. Förhoppningsvis, efter som Sats kostar dubbelt så mycket, jag tror att Friskis instruktörer i princip arbetar ideellt.
Men instruktion på individnivå blir det ju inte. Då får man hosta upp lite mer slantar och skaffa sig en PT. Vilket jag i och för sig mycket väl kan tänka mig att göra någon gång, fast inte nu. Än så länge tycker jag att det ordinarie utbudet är tillräckligt utmanande och motiverande.
Sats har alltså en jämnare och högre nivå på instruktörerna, de är proffs mot Friskis' amatörer. Samtidigt är det en nackdel också. Visst fanns det en och annan sopa på Friskis, men de bästa passen där liknade inget annat. När en bra och engagerad instruktör själv får sätta ihop ett pass och välja den musik hen (!!) älskar, då blir resultatet enastående. Förkoreograferade pass från Nya Zeeland kan dra nåt gammalt över sig.
Nå. Det var utvikningen det. Svaret på annannans fråga vilka rörelser jag tycker är omöjliga på BB, är alla rörelser av typen stå på ett ben och vingla. Nä just det, vingla var det man inte skulle göra. Attans. Fast vinglar gör jag, och är därmed fullt koncentrerad på att inte ramla omkull och får inte ut särskilt mycket av rörelsen för övrigt.
Fler tips om balansfrämjande mottages tacksamt!
Jag började skriva ett svar framför allt på annannans kommentar om yoga, men svävade ut så att det får bli ett eget inlägg istället.
Som en del kanske minns var jag ganska skeptisk till Sats i början och lät mig motsträvigt övertalas att bli medlem. Min träningserfarenhet är huvudsakligen från Friskis&Svettis, vars otvungna inställning till träning har apellerat till mig. (Itrim ser jag som en parentes, den träningen var hela tiden för enkel och tråkig för mig, inser jag nu i efterhand).
Men det dröjde inte länge förrän Sats fick mig på fall. Bokningssystemet som jag först tyckte verkade oerhört bökigt visade sig ha en enorm fördel: det tvingar mig att planera min träning på ett helt annat sätt än tidigare. Eftersom man måste avboka ett pass minst en timme i förväg, finns inget utrymme för sista-minuten-ursäkter, något jag förr var ganska bra på. De läskiga passen med konstiga namn visade sig vara riktigt roliga, flera av dem. Jag har till och med lärt mig att gilla spinning.
Inledningsvis var jag imponerad av den höga och jämna kvalitén på Sats' instruktörer, högre och framför allt jämnare än hos Friskis. Förhoppningsvis, efter som Sats kostar dubbelt så mycket, jag tror att Friskis instruktörer i princip arbetar ideellt.
Men instruktion på individnivå blir det ju inte. Då får man hosta upp lite mer slantar och skaffa sig en PT. Vilket jag i och för sig mycket väl kan tänka mig att göra någon gång, fast inte nu. Än så länge tycker jag att det ordinarie utbudet är tillräckligt utmanande och motiverande.
Sats har alltså en jämnare och högre nivå på instruktörerna, de är proffs mot Friskis' amatörer. Samtidigt är det en nackdel också. Visst fanns det en och annan sopa på Friskis, men de bästa passen där liknade inget annat. När en bra och engagerad instruktör själv får sätta ihop ett pass och välja den musik hen (!!) älskar, då blir resultatet enastående. Förkoreograferade pass från Nya Zeeland kan dra nåt gammalt över sig.
Nå. Det var utvikningen det. Svaret på annannans fråga vilka rörelser jag tycker är omöjliga på BB, är alla rörelser av typen stå på ett ben och vingla. Nä just det, vingla var det man inte skulle göra. Attans. Fast vinglar gör jag, och är därmed fullt koncentrerad på att inte ramla omkull och får inte ut särskilt mycket av rörelsen för övrigt.
Fler tips om balansfrämjande mottages tacksamt!
fredag 30 mars 2012
Balans kontra rörlighet
Jag får titt som tätt inspiration att skriva lätt navelskådande inlägg på den här bloggen, men så glömmer jag dem. Är det någon som läser fortfarande? Ibland tänker jag att jag borde avsluta den och inkorporera den med min andra blogg, men så tänker jag att jag faktiskt fortfarande har ett visst behov av att skriva - just det, navelskådande inlägg om kropp, träning och vikt. Sånt vars verkshöjd inte riktigt möter standarden på min vanliga blogg (ähum).
En dylik fundering som jag har odlat ett slag är om det finns en inbyggd motsättning i att ha bra balans och rörlighet. Det slog mig när jag var på ett Body Balance-pass för ett tag sedan.
Jag har nämligen asdålig balans. Flera BB-övningar är näst intill omöjliga för mig, men även en så enkel sak som utfall tycker jag är jobbiga eftersom jag vinglar så. Mest är det vristerna som inte är stadiga. Tror jag.
Å andra sidan är jag ganska rörlig, särskilt i höftlederna men också i vristerna. Vrida benen lite hit och dit och sjunka ner djupt i kvasiyogapositioner är inte särskilt svårt.
Min man är precis tvärtom. Han är ganska stel och orörlig men har fenomenal balans.
Fast dansare har ju båda delarna. Så kanske faller min teori.
Hur tränar man balans på ett lagom kul och inte alltför jobbigt sätt? Stå på ett ben medan man borstar tänderna?
En dylik fundering som jag har odlat ett slag är om det finns en inbyggd motsättning i att ha bra balans och rörlighet. Det slog mig när jag var på ett Body Balance-pass för ett tag sedan.
Jag har nämligen asdålig balans. Flera BB-övningar är näst intill omöjliga för mig, men även en så enkel sak som utfall tycker jag är jobbiga eftersom jag vinglar så. Mest är det vristerna som inte är stadiga. Tror jag.
Å andra sidan är jag ganska rörlig, särskilt i höftlederna men också i vristerna. Vrida benen lite hit och dit och sjunka ner djupt i kvasiyogapositioner är inte särskilt svårt.
Min man är precis tvärtom. Han är ganska stel och orörlig men har fenomenal balans.
Fast dansare har ju båda delarna. Så kanske faller min teori.
Hur tränar man balans på ett lagom kul och inte alltför jobbigt sätt? Stå på ett ben medan man borstar tänderna?
torsdag 29 mars 2012
Trång sektor
Jodå, jag sprang igår morse. 2,5 km på 14 min vilket faktiskt är det snabbaste jag har sprungit någon gång. Givetvis berodde detta på att rundan var platt som en pannkaka, inte minsta lilla lut. Men ändå.
Sedan duschade jag och åt hotellfrukost. En bra start på dagen.
Jag trodde att det var mina 50-kronorsjeans från Gina Tricot jag tagit med mig, och svor över hur tajta de var när jag drog på mig dem. Nytvättade jeans, de töjer sig ju alltid. Senare på dagen upptäckte jag att det var Levisjeansen som jag köpte i somras i ett anfall av hybris och inte velat använda på hela hösten. Men nu går de på.
Sedan duschade jag och åt hotellfrukost. En bra start på dagen.
Jag trodde att det var mina 50-kronorsjeans från Gina Tricot jag tagit med mig, och svor över hur tajta de var när jag drog på mig dem. Nytvättade jeans, de töjer sig ju alltid. Senare på dagen upptäckte jag att det var Levisjeansen som jag köpte i somras i ett anfall av hybris och inte velat använda på hela hösten. Men nu går de på.
tisdag 27 mars 2012
Uppdatering: stegräknarkrasch, prylbögeri samt morgonlöfte
Häpp, häpp! Jag lever och tränar och mår bra. Dock har jag fortfarande inte tagit tag i maten, så jag misstänker att vikten står kvar och stampar på 83-84 kg. Nästa vecka är det dags för vägning och Itrimsamtal.
Nja förresten, nu ska jag vara lite snäll mot mig själv. Jag äter faktiskt ganska bra. På helgerna äter jag gott och ungefär det jag vill, på vardagarna håller jag igen. Efter en svacka har jag åter skärpt till mig med mellanmålen, och jag tror att jag äter mer grönsaker än förr. Det känns ganska naturligt att välja hälsosamma vegetariska alternativ till lunch, sånt som jag inte valt förr.
Träningen rullar på. Sedan sist har jag provat både zumba och yogalates, roligt att prova men kanske inga blivande favoriter. Som väntat gick det bra mycket lättare att åka längdskidor i år, med både bättre kondis, styrka och färre kilon att släpa på. Just kondisen ligger nog på all-time high banne mig, ett spinningpass i veckan har minsann gett resultat. I lördags var jag ute och sprang för första gången i år, och det var en konstig känsla att benen tröttnade före flåset, så att säga. Men ganska underbar. Jag tänkte att jag är duktig om jag klarar 3 km. Det blev 3,77 och då gick jag bara ett par hundra meter.
Min trogna stegräknare bestämde sig för att lägga av för några dagar sedan. Nu lusläser jag sidan stegraknare.se och funderar på vem som ska bli min nya trotjänare. Jag kan tänka mig att lägga lite pengar, det är faktiskt en pryl jag använder precis varje dag.
Jag har alltid retats med min make som köper grejer och gadgets i överflöd. Men jag måste medge att träningen är roligare sedan jag fick överta hans pulsklocka. Och nog hade han ett geléskydd till cykelsadeln liggande i källaren. Det tackade min rumpa för. Jag har till och med gått och köpt cykelskor, visserligen på rea.
Jag är på tjänsteresa och har tagit en långpromenad i den vackra varma vårkvällen, och rekognoscerat inför morgondagens springtur. Orsa kompani lovar inget bestämt, men kanske blir den av på morgonen. Om jag bara lyckas övertala mig själv när jag ligger där i sängen. Jag lär knappast ångra mig, förutom fågelkvitter och morgonsol är en stor fördel att jag lär slippa de öldrickande ledighetskommitteer som dekorerade var och varannan parkbänk nu i kväll.
Nja förresten, nu ska jag vara lite snäll mot mig själv. Jag äter faktiskt ganska bra. På helgerna äter jag gott och ungefär det jag vill, på vardagarna håller jag igen. Efter en svacka har jag åter skärpt till mig med mellanmålen, och jag tror att jag äter mer grönsaker än förr. Det känns ganska naturligt att välja hälsosamma vegetariska alternativ till lunch, sånt som jag inte valt förr.
Träningen rullar på. Sedan sist har jag provat både zumba och yogalates, roligt att prova men kanske inga blivande favoriter. Som väntat gick det bra mycket lättare att åka längdskidor i år, med både bättre kondis, styrka och färre kilon att släpa på. Just kondisen ligger nog på all-time high banne mig, ett spinningpass i veckan har minsann gett resultat. I lördags var jag ute och sprang för första gången i år, och det var en konstig känsla att benen tröttnade före flåset, så att säga. Men ganska underbar. Jag tänkte att jag är duktig om jag klarar 3 km. Det blev 3,77 och då gick jag bara ett par hundra meter.
Min trogna stegräknare bestämde sig för att lägga av för några dagar sedan. Nu lusläser jag sidan stegraknare.se och funderar på vem som ska bli min nya trotjänare. Jag kan tänka mig att lägga lite pengar, det är faktiskt en pryl jag använder precis varje dag.
Jag har alltid retats med min make som köper grejer och gadgets i överflöd. Men jag måste medge att träningen är roligare sedan jag fick överta hans pulsklocka. Och nog hade han ett geléskydd till cykelsadeln liggande i källaren. Det tackade min rumpa för. Jag har till och med gått och köpt cykelskor, visserligen på rea.
Jag är på tjänsteresa och har tagit en långpromenad i den vackra varma vårkvällen, och rekognoscerat inför morgondagens springtur. Orsa kompani lovar inget bestämt, men kanske blir den av på morgonen. Om jag bara lyckas övertala mig själv när jag ligger där i sängen. Jag lär knappast ångra mig, förutom fågelkvitter och morgonsol är en stor fördel att jag lär slippa de öldrickande ledighetskommitteer som dekorerade var och varannan parkbänk nu i kväll.
onsdag 29 februari 2012
Provocera med ett äpple
Idag var det avtackning av en kollega som slutar. Jag var svårt frestad att smaka på Schwarzwaldtårtan, men tänkte på kvällens brakmiddag och besinnade mig. Åt ett äpple istället.
Kommentarerna jag fick kan passera som skämtsamma. Men också rätt trista. Det är inte klokt vad man provocerar genom att inte göra samma sak som alla andra.
Å andra sidan blir jag ju själv rätt provocerad av andra som jag upplever som "för" präktiga och hysteriska. Intressant att fundera på.
Kommentarerna jag fick kan passera som skämtsamma. Men också rätt trista. Det är inte klokt vad man provocerar genom att inte göra samma sak som alla andra.
Å andra sidan blir jag ju själv rätt provocerad av andra som jag upplever som "för" präktiga och hysteriska. Intressant att fundera på.
Jävla mellanmål!
Igår var det dags för Itrimsamtal igen. Och ännu en gång fick jag mig en tankeställare.
Okej då. Visserligen har jag börjat äta mellanmål, vilket jag faktiskt inte har gjort i hela mitt liv tidigare. Och visst har jag varit ganska duktig på att skippa jobbfikabrödet (alldeles heroisk i mina egna ögon). Kvällsbelöningarna består numera av sockerfri Läkerol eller möjligen keso eller kesella med frukt. Ibland några mandlar.
Men jag har totalt glömt bort en annan sak som vi faktiskt diskuterade vid förra träffen. Portionsstorlekarna. Aj, aj, aj.
Jag är bättre på att äta grönsaker nu än förr, visst. Jag är medveten om snabba kolhydrater även om jag inte alltid håller mig till en knytnäve. En handflata protein brukar jag alldeles strunta i, men det fick jag viss absolution för. Att överdosera protein är inte så farligt.
Men jag är hopplöst dålig på att äta lagom mycket. Är maten god, vilket den nästan alltid är, tar jag gärna en andra, mindre portion. Som är så liten att den i stort sett inte märks. Nä, just det.
Jag undrar lite över om det möjligen är så att jag äter ännu mer nu tack vare mellanmålen. Det man undervisas i är ju att man inte är lika hungrig vid måltiderna om man ätit mellanmål enligt konstens alla regler. Men jag undrar jag.
Nåja, jag ska i alla fall fortsätta med mellanmål, men ha lite bättre koll på portionsstorlekarna.
Gruppmöten skulle jag ju börja med. Februaris möte missade jag på grund av tjänsteresa. Marsmötet krockar med en ledarskapskurs. När jag säger att jag har svårt att hinna med är det faktiskt inte bara snack. Möjligen prioriterar jag bort kursen, ska fundera på det.
En sak gjorde mig lite sur. Man får inte materialet till gruppmötet i efterhand. Nej, man ska gå på mötena. Sjuhundra jävla spänn betalar jag till Itrim varje månad och jag får inte dokumentationen från mötena när jag inte hinner med dem.
Motionen ordade vi lite om också, men inte så mycket. Den går ju bra. Direkt efter Itrim träffade jag O på gymmet och så körde vi ett pass NTC Get Strong. Mycket hantlar och burpees och upphopp. Det var vårt sätt att fira vår tjugoårsdag på. Hade någon sagt oss detta för tjugo år sedan hade vi knappast trott på vare sig det ena eller det andra. Jo, att det skulle vara vi, det hade vi nog trott, för så har det faktiskt känts ända från början.
Ikväll firar vi på ett mer traditionellt sätt genom att gå ut och äta. Just ikväll bortser jag från portionsstorlekarna.
Uppdaterad: Glömde ju det (nästan) allra viktigaste (ha!) - att jag gått upp ett halvkilo. Därav min irritation. Men konsulenten menar att ett halvkilo hit eller dit är inom felmarginalen. Förra vägningen var på morgonen, denna på kvällen. Det har hon förstås rätt i. Men ändå. Det är fel håll.
Okej då. Visserligen har jag börjat äta mellanmål, vilket jag faktiskt inte har gjort i hela mitt liv tidigare. Och visst har jag varit ganska duktig på att skippa jobbfikabrödet (alldeles heroisk i mina egna ögon). Kvällsbelöningarna består numera av sockerfri Läkerol eller möjligen keso eller kesella med frukt. Ibland några mandlar.
Men jag har totalt glömt bort en annan sak som vi faktiskt diskuterade vid förra träffen. Portionsstorlekarna. Aj, aj, aj.
Jag är bättre på att äta grönsaker nu än förr, visst. Jag är medveten om snabba kolhydrater även om jag inte alltid håller mig till en knytnäve. En handflata protein brukar jag alldeles strunta i, men det fick jag viss absolution för. Att överdosera protein är inte så farligt.
Men jag är hopplöst dålig på att äta lagom mycket. Är maten god, vilket den nästan alltid är, tar jag gärna en andra, mindre portion. Som är så liten att den i stort sett inte märks. Nä, just det.
Jag undrar lite över om det möjligen är så att jag äter ännu mer nu tack vare mellanmålen. Det man undervisas i är ju att man inte är lika hungrig vid måltiderna om man ätit mellanmål enligt konstens alla regler. Men jag undrar jag.
Nåja, jag ska i alla fall fortsätta med mellanmål, men ha lite bättre koll på portionsstorlekarna.
Gruppmöten skulle jag ju börja med. Februaris möte missade jag på grund av tjänsteresa. Marsmötet krockar med en ledarskapskurs. När jag säger att jag har svårt att hinna med är det faktiskt inte bara snack. Möjligen prioriterar jag bort kursen, ska fundera på det.
En sak gjorde mig lite sur. Man får inte materialet till gruppmötet i efterhand. Nej, man ska gå på mötena. Sjuhundra jävla spänn betalar jag till Itrim varje månad och jag får inte dokumentationen från mötena när jag inte hinner med dem.
Motionen ordade vi lite om också, men inte så mycket. Den går ju bra. Direkt efter Itrim träffade jag O på gymmet och så körde vi ett pass NTC Get Strong. Mycket hantlar och burpees och upphopp. Det var vårt sätt att fira vår tjugoårsdag på. Hade någon sagt oss detta för tjugo år sedan hade vi knappast trott på vare sig det ena eller det andra. Jo, att det skulle vara vi, det hade vi nog trott, för så har det faktiskt känts ända från början.
Ikväll firar vi på ett mer traditionellt sätt genom att gå ut och äta. Just ikväll bortser jag från portionsstorlekarna.
Uppdaterad: Glömde ju det (nästan) allra viktigaste (ha!) - att jag gått upp ett halvkilo. Därav min irritation. Men konsulenten menar att ett halvkilo hit eller dit är inom felmarginalen. Förra vägningen var på morgonen, denna på kvällen. Det har hon förstås rätt i. Men ändå. Det är fel håll.
lördag 25 februari 2012
Utanför bekvämlighetszonen
Idag gjorde jag min make till viljes i något han önskat de senaste tjugo åren.
Jag provade att åka utför. I nittio minuter kämpade jag i barnbacken med hyrda klumpar, förlåt pjäxor och skidor på fötterna. En vän förbarmade sig över mig och undervisade mig, medan O lärde Q. Vännens hustru tog hand om Y. (Detta är goda vänner, som ni förstår.)
Vad tyckte du, frågade O förväntansfullt. Han vill så gärna att hela familjen ska gilla utförsåkning lika mycket som han själv gör.
Tja, vad tyckte jag. Det var inte lika jobbigt som jag befarat. Jag är stark nu, blev inte särskilt trött i benen. Det var ungefär så svårt som jag trodde, och ungefär så läskigt. Jag är ganska feg, fysiskt feg alltså. Ger mig inte gärna in på sånt jag inte har kontroll över. (Att jag alls lärde mig gå som liten är ju märkligt, om man tänker efter.)
Det som förvånade mig och rent av gjorde mig besviken om jag tänker efter, var det praktiska böket och avsaknaden av kick. Jag var inte alls förberedd på hur fruktansvärt obekväma pjäxorna var. Och liftköerna. Fast åka replift var nästan lika kul som att åka nerför.
Ja, ja. Snart är det fjällsemester. Fast jag tror jag håller mig till hederlig längdåkning. Ska bli kul att prova det femton kilo lättare.
Jag provade att åka utför. I nittio minuter kämpade jag i barnbacken med hyrda klumpar, förlåt pjäxor och skidor på fötterna. En vän förbarmade sig över mig och undervisade mig, medan O lärde Q. Vännens hustru tog hand om Y. (Detta är goda vänner, som ni förstår.)
Vad tyckte du, frågade O förväntansfullt. Han vill så gärna att hela familjen ska gilla utförsåkning lika mycket som han själv gör.
Tja, vad tyckte jag. Det var inte lika jobbigt som jag befarat. Jag är stark nu, blev inte särskilt trött i benen. Det var ungefär så svårt som jag trodde, och ungefär så läskigt. Jag är ganska feg, fysiskt feg alltså. Ger mig inte gärna in på sånt jag inte har kontroll över. (Att jag alls lärde mig gå som liten är ju märkligt, om man tänker efter.)
Det som förvånade mig och rent av gjorde mig besviken om jag tänker efter, var det praktiska böket och avsaknaden av kick. Jag var inte alls förberedd på hur fruktansvärt obekväma pjäxorna var. Och liftköerna. Fast åka replift var nästan lika kul som att åka nerför.
Ja, ja. Snart är det fjällsemester. Fast jag tror jag håller mig till hederlig längdåkning. Ska bli kul att prova det femton kilo lättare.
tisdag 21 februari 2012
Frågor och funderingar
Kände mig lite wild & crazy idag så jag valde det vegetariska alternativet till lunch. Quornfajita. Helt okej, riktigt gott. Hade jag inte vetat att det var quorn hade jag gissat på kyckling.
Är quorn hälsosammare? Bättre för klimatet? Någon som vet?
Nu sitter jag och funderar på om jag ska falla för grupptrycket och äta den semla som företaget bjuder på idag, eller försöka smita undan.
Vidare funderar jag på hur tusan jag ska få ihop mina 9000 steg idag med det livsfarliga före som råder utomhus. Icebug finns det visst skor som heter, kan det vara något att prova?
Och apropå skor, gör det skillnad med riktiga spinningskor? Jag spinnar (spinner?) numera en gång i veckan, oftare än så pallar varken huvudet eller underlivet (nej jag vill inte köpa vadderade byxor), är det vettigt att investera i spinningskor?
Sista frågan: någon som kan tipsa om en rolig, gärna välskriven träningsblogg med vettiga mellanmålstips?
Uppdaterad: Näpp, det bidde ingen semla, det bidde en avokado istället. Ja, ja, sa jag till de tre (!!) personer som uppmanade mig att ta en semla. Herregud, har ni inget annat för er än att truga på era medmänniskor kalorier. Och stegräknaren står minsann på 9300 tack vare en extra runda på hemväg från bussen.
Är quorn hälsosammare? Bättre för klimatet? Någon som vet?
Nu sitter jag och funderar på om jag ska falla för grupptrycket och äta den semla som företaget bjuder på idag, eller försöka smita undan.
Vidare funderar jag på hur tusan jag ska få ihop mina 9000 steg idag med det livsfarliga före som råder utomhus. Icebug finns det visst skor som heter, kan det vara något att prova?
Och apropå skor, gör det skillnad med riktiga spinningskor? Jag spinnar (spinner?) numera en gång i veckan, oftare än så pallar varken huvudet eller underlivet (nej jag vill inte köpa vadderade byxor), är det vettigt att investera i spinningskor?
Sista frågan: någon som kan tipsa om en rolig, gärna välskriven träningsblogg med vettiga mellanmålstips?
Uppdaterad: Näpp, det bidde ingen semla, det bidde en avokado istället. Ja, ja, sa jag till de tre (!!) personer som uppmanade mig att ta en semla. Herregud, har ni inget annat för er än att truga på era medmänniskor kalorier. Och stegräknaren står minsann på 9300 tack vare en extra runda på hemväg från bussen.
fredag 17 februari 2012
Just walk away
Jag är omåttligt stolt över mig själv. När jag stod och fixade mina mellanmålsmackor (två ganska små knäckebitar med böcklingpastej) dök en av kontorstjejerna på mig. Å, ska du fika, här får du. Och vips hade jag en minimuffin med tjock glasyr i nypan. Sånt som jag älskar.
Men. Så snart hon vänt ryggen till smusslade jag in den i kylskåpet. Någon av de hungriga grabbarna från verkstaden hittar den säkert, och står den där och blir dålig så är det inte mitt problem. Jag måste inte äta upp den.
Imorgon är min undantagsdag, kanske ska jag baka ännu godare muffins då. Hembakta, utan transfetter. Med glasyr.
Kanske.
Och imorse visade hemmavågen att jag tycks vara på väg neråt. Samma vikt som för en månad sedan, fast efter frukost den här gången.
Men. Så snart hon vänt ryggen till smusslade jag in den i kylskåpet. Någon av de hungriga grabbarna från verkstaden hittar den säkert, och står den där och blir dålig så är det inte mitt problem. Jag måste inte äta upp den.
Imorgon är min undantagsdag, kanske ska jag baka ännu godare muffins då. Hembakta, utan transfetter. Med glasyr.
Kanske.
Och imorse visade hemmavågen att jag tycks vara på väg neråt. Samma vikt som för en månad sedan, fast efter frukost den här gången.
måndag 13 februari 2012
Tänk om
.. jag bara kunde strunta i det här med vikten och äta vad jag vill och leva ett gott liv, där både träning och vardagsmotion nu är självklara inslag?
Fast det kan jag ju inte. Åtminstone inte ännu. En from förhoppning är att jag ska kunna grundlägga så goda vanor att det blir självklart att äta bra nästan precis jämt. Fan tro't.
Igår provade jag en ny innovation, avokadosmoothie (eller moooti, som min yngste son säger). Fyra härligt mogna avokado, yoghurt, lättkesella och en slick honung. Tre fjärdedelar av familjen njöt den med största välbehag, den fjärde (han som kallar avokado för bajsokavo, nej han är betydligt äldre än sex år) vägrade smaka. Sedan stod vi oss bra i pulkabacken.
Fast det kan jag ju inte. Åtminstone inte ännu. En from förhoppning är att jag ska kunna grundlägga så goda vanor att det blir självklart att äta bra nästan precis jämt. Fan tro't.
Igår provade jag en ny innovation, avokadosmoothie (eller moooti, som min yngste son säger). Fyra härligt mogna avokado, yoghurt, lättkesella och en slick honung. Tre fjärdedelar av familjen njöt den med största välbehag, den fjärde (han som kallar avokado för bajsokavo, nej han är betydligt äldre än sex år) vägrade smaka. Sedan stod vi oss bra i pulkabacken.
fredag 10 februari 2012
Just do it
På träningsforumet Funbeat, där jag faktiskt är med, och ständigt känner mig hetsad av att mina tre (3) träningskompisar tränar ungefär dubbelt så mycket som jag, ska man ha en devis, eller ett valspråk. Om det inte vore så töntigt hade jag annammat Nikes slogan.
För imorse när jag gick upp hade jag alls ingen lust att träna Crosstraining på lunchen. Kunde komma på tusen ursäkter, varav nattens dåliga sömn var en. Jag tränar imorgon istället, yadayada.
Men. Jag vet hur jag funkar. Om jag inte känner efter utan bara gör som jag bestämt, packar väskan och ger mig av, och möjligen tänker att jag kan ju ändra mig sedan i sista minuten, då blir det bra.
Just idag blev det helt jävla asbra. Passet var superroligt, min grupp fick beröm flera gånger för att vi höll högt tempo. Jag och en stor stark kille kastade boll till varann medan vi gjorde situps, och banne mig såg han inte lite trött ut. Men jag orkade.
Pulsen skrämde jag upp till hela 172, det är det högsta jag har sett på pulsmätaren hittills.
Efteråt var jag på infernaliskt gott humör. Men imorgon lär jag knappt komma ur sängen.
Bara gör't.
För imorse när jag gick upp hade jag alls ingen lust att träna Crosstraining på lunchen. Kunde komma på tusen ursäkter, varav nattens dåliga sömn var en. Jag tränar imorgon istället, yadayada.
Men. Jag vet hur jag funkar. Om jag inte känner efter utan bara gör som jag bestämt, packar väskan och ger mig av, och möjligen tänker att jag kan ju ändra mig sedan i sista minuten, då blir det bra.
Just idag blev det helt jävla asbra. Passet var superroligt, min grupp fick beröm flera gånger för att vi höll högt tempo. Jag och en stor stark kille kastade boll till varann medan vi gjorde situps, och banne mig såg han inte lite trött ut. Men jag orkade.
Pulsen skrämde jag upp till hela 172, det är det högsta jag har sett på pulsmätaren hittills.
Efteråt var jag på infernaliskt gott humör. Men imorgon lär jag knappt komma ur sängen.
Bara gör't.
onsdag 8 februari 2012
Sittastillångest
Är hemma med sjuka barn och känner kryp i kroppen. Både lunchgympa och vardagsmotion åker all världens väg. Klockan är snart tolv och jag har fortfarande pyjamas på mig. Har släckt några bränder på jobbet och fått i mig och ungarna mat. Borde slappna av och njuta av det faktum att jag har pyjamas på mig klockan tolv en dag mitt i veckan.
Men det gör jag inte. Inser att jag förutom jobbet som varit ganska stressigt de senaste dagarna, också stressat upp mig över hur jag ska hinna träna.
Mat och träning ska vara rätt, det är faktiskt stressande. Det är enklare att bara flyta med, det är det.
Bokar istället ett sent kvällspass, jag som aldrig tränar kvällstid annars, och tänker att promenaden dit utgör ju åtminstone lite vardagsmotion, om än inte upp till mitt vanliga pensum. Men ibland kommer livet emellan. Och det måste det ju få göra.
Men det gör jag inte. Inser att jag förutom jobbet som varit ganska stressigt de senaste dagarna, också stressat upp mig över hur jag ska hinna träna.
Mat och träning ska vara rätt, det är faktiskt stressande. Det är enklare att bara flyta med, det är det.
Bokar istället ett sent kvällspass, jag som aldrig tränar kvällstid annars, och tänker att promenaden dit utgör ju åtminstone lite vardagsmotion, om än inte upp till mitt vanliga pensum. Men ibland kommer livet emellan. Och det måste det ju få göra.
tisdag 7 februari 2012
Faktiskt
.. så blir purjolök kokt i buljong riktigt gott. Det visste jag inte.
... så har jag idag ätit drygt en halv semla till "mellanmål" (snorig vabbdag som behövdes piggas upp, inga fler frågor på det!) och är nu trots efterföljande middag mycket hungrigare jämfört med igår eller i förrgår då jag ätit Keso eller Kesella med frukt.
.. så är det tydligen inte bara snack det där med mellanmål. Okejrå.
... så har jag idag ätit drygt en halv semla till "mellanmål" (snorig vabbdag som behövdes piggas upp, inga fler frågor på det!) och är nu trots efterföljande middag mycket hungrigare jämfört med igår eller i förrgår då jag ätit Keso eller Kesella med frukt.
.. så är det tydligen inte bara snack det där med mellanmål. Okejrå.
torsdag 2 februari 2012
Verkligheten knackar på
Håhåjaja. Idag var det samtal på Itrim igen. Och det var en rejäl väckarklocka ska jag säga. Vikten är 84,1 kg, upp tre kilo sedan senaste samtalet, och midjan hela 91 cm! Nio centimeter mer än i somras.
Min rådgivare frågade vad jag vill göra åt detta. Gå ner förstås, men hur mycket. Problemet är att jag är lite för nöjd som det är. Själva siffrorna låter astronomiska, och retar mig oerhört, och visst märker jag på ett och annat klädesplagg att de sitter trängre än vad de gjort. Men det jag ser i spegeln och det jag känner när jag rör mig är fortfarande så oerhört mycket bättre än för ett år sedan. Så jag är inte så värst motiverad att kämpa.
Fast det ska jag. Jag vill gå ner de där tre kilona. Mest för att jag är orolig för att jag ända sedan i somras befunnit mig på ett sluttande plan. Några kilo är okej, men jag vill absolut inte gå upp alltihop igen!
Dessutom var det nyttigt att se sanningen i vitögat. Dagens insikter kan väl sammanfattas såhär:
Dagens föresatser är som följer:
Men på Ica kollade jag sockerhalterna, och konstaterade att min favorit Falu Rågrut har 1,5% socker, precis som Wasa Sport. Och så funderade jag på att köpa en såndär Keso, men snålvargen slog till, jag köpte vanlig och lite nötter och frukt separat. Till mellanmål åt jag halva kesoburken med ett äpple, tre cashewnötter och en nypa torkade tranbär. Andra halvan sparar jag till imorgon.
Till middag åt jag kålpudding med lite lingonsylt samt en egenkomponerad grönsaksrätt bestående av brysselkål och grönkål (båda frysta) stekt i olivolja med vitlök, och med rostade pumpakärnor på. Grönkålen var ingen höjdare, den behöver lite grädde eller åtminstone mjölk för att bli god, men brysselkålen var suverän.
Ja, ja. På sätt och vis känns dessa nedrans tre kilo svårare än elva veckor på måltidsersättningar. Knäppt.
Min rådgivare frågade vad jag vill göra åt detta. Gå ner förstås, men hur mycket. Problemet är att jag är lite för nöjd som det är. Själva siffrorna låter astronomiska, och retar mig oerhört, och visst märker jag på ett och annat klädesplagg att de sitter trängre än vad de gjort. Men det jag ser i spegeln och det jag känner när jag rör mig är fortfarande så oerhört mycket bättre än för ett år sedan. Så jag är inte så värst motiverad att kämpa.
Fast det ska jag. Jag vill gå ner de där tre kilona. Mest för att jag är orolig för att jag ända sedan i somras befunnit mig på ett sluttande plan. Några kilo är okej, men jag vill absolut inte gå upp alltihop igen!
Dessutom var det nyttigt att se sanningen i vitögat. Dagens insikter kan väl sammanfattas såhär:
- Jag har gått upp och det beror på att jag äter för mycket och fel.
- Det är bullshit att jag har gått upp för att jag har byggt fantastiskt mycket muskler.
- Det är bullshit att jag blir mer hungrig och behöver äta en extra kvällsmacka för att jag tränar så mycket. Två-tre träningstillfällen i veckan motiverar inte mera mat. Jag behöver inte mer mat på kvällen, utan mer och rätt mat under dagen. Mellanmål med protein!
Dagens föresatser är som följer:
- Jag ger gruppmötena en chans igen. De är numera bara en gång i månaden, och det fanns en tid på torsdag morgon. Då lämnar O barnen, då ska jag väl för tusan kunna pallra mig dit.
- Mellanmål, mellanmål. Upprepa. Jag måste börja planera. Tror jag ska göra en lista på bra mellanmål och helt enkelt bocka av den per dag eller per vecka.
- Portionsstorlekar! Måste skärpa mig med detta. Det är på kvällen det är kritiskt, till lunch äter jag oftast medhavd låda, och den är sällan stor.
- Sluta inbilla mig att lilla kvällsbelöningen är så liten att den inte märks. Förhoppningsvis kan ett proteinrikt mellanmål på eftermiddagen minska kvällssuget, eller så får jag dela upp mellanmålet och inta hälften på eftermiddagen och andra hälften på kvällen.
- Sluta, verkligen sluta - SLUTA - med det där förbannade fikabrödet. Häromveckan duckade jag faktiskt för tjejfikan på jobbet, skyllde på att jag hade för mycket att göra. Men i tisdags när jag åt lunch ute och en av kollegorna kom med ett fat kakor till kaffet, kunde jag inte motstå. Det nyttiga med Itrim-samtalen är att jag tvingas inse var fallgroparna finns. Fikabrödet är ett stort problem, eftersom det bjuds både här och där. Chips och godis älskar jag också, men det går att undvika på ett helt annat sätt.
Men på Ica kollade jag sockerhalterna, och konstaterade att min favorit Falu Rågrut har 1,5% socker, precis som Wasa Sport. Och så funderade jag på att köpa en såndär Keso, men snålvargen slog till, jag köpte vanlig och lite nötter och frukt separat. Till mellanmål åt jag halva kesoburken med ett äpple, tre cashewnötter och en nypa torkade tranbär. Andra halvan sparar jag till imorgon.
Till middag åt jag kålpudding med lite lingonsylt samt en egenkomponerad grönsaksrätt bestående av brysselkål och grönkål (båda frysta) stekt i olivolja med vitlök, och med rostade pumpakärnor på. Grönkålen var ingen höjdare, den behöver lite grädde eller åtminstone mjölk för att bli god, men brysselkålen var suverän.
Ja, ja. På sätt och vis känns dessa nedrans tre kilo svårare än elva veckor på måltidsersättningar. Knäppt.
måndag 23 januari 2012
Älskade muffins
Sedan jag gick ner i vikt har jag retat mig på det kvinnofientliga mode som råder, att det är lögn att hitta brallor som inte är lågt skurna och kniper åt om mina kvinnliga, kurviga, mulliga höfter så att hullet väller över på ett synnerligen oklädsamt sätt. Jeansmuffins kallas det visst.
(Före viktnedgången tänkte jag inte stort på saken. Antagligen för att det vällde över både här och där, vilket jag sorgfälligt gömde - hoppades jag - i stora tunikor.)
Häromdagen tröstades jag av att den slanka supertränade tjejen på spinningcykeln framför mig visst hade sådana också, i glipan mellan byxorna och det korta linnet.
Ännu mer tröstad blir jag av detta. Ha!
Inte bara härliga muffins, de är nyttiga också.
(Före viktnedgången tänkte jag inte stort på saken. Antagligen för att det vällde över både här och där, vilket jag sorgfälligt gömde - hoppades jag - i stora tunikor.)
Häromdagen tröstades jag av att den slanka supertränade tjejen på spinningcykeln framför mig visst hade sådana också, i glipan mellan byxorna och det korta linnet.
Ännu mer tröstad blir jag av detta. Ha!
Inte bara härliga muffins, de är nyttiga också.
torsdag 19 januari 2012
Två rena dagar
Två dagar och tavlan är ännu ren, inte minsta lilla kritdamm. O vad jag är duktig.
Och visst är det sant att det är lättare att motstå en frestelse när det var det man senast gjorde. Planet sluttar åt båda håll, så att säga.
Och visst är det sant att det är lättare att motstå en frestelse när det var det man senast gjorde. Planet sluttar åt båda håll, så att säga.
onsdag 18 januari 2012
Clean slate
Det vill säga tabula rasa, varifrån uttrycket ta tabberas kan deriveras. Men det är just det jag ska sluta med, ju. Att ta tabberas alltså.
Ja. Jo. Jag är igång igen efter ett par dagars förkylning som sänkte mig och barnen. Men igår jobbade jag och gick nästan 12 000 steg. Dock lyckades jag inget vidare med maten, ska skriva ner mina synder för att de riktigt ska bränna:
Frukosten var bra, ägg och fil och havrefras.
Lunchen mindre bra. Valde bort sallad eftersom jag hade en lång eftermiddag framför mig. Blir inte mätt på sallad. Varför ska det vara så förbannat svårt att hitta vettig lunchmat? Valde pasta och fick ett minimalt plus i kanten då jag tog fullkornspasta. Å andra sidan blev det ett minus när jag inte motstod den lilla hembakta chokladrutan till kaffet. (Men den var åtminstone god!)
Till eftermiddagsfikat bjöds det vetelängd enär en farbror fyllde år. Jag motstod ganska länge men slängde sedan föresatserna överbord och skar en (ganska smal) skiva.
Middag kycklinggryta med ris och morotsstavar. Klart godkänt.
När barnen (äntligen) somnat en kopp te och en rejäl skiva banankaka, som jag bakat dagen innan för att sysselsätta mina snoriga söner. Samt några nötter. Fick för mig att läsa på påsen och konstaterade att en 150g påse nötter innehåller nästan 1000 kcal. Nyttig påminnelse.
Slutsatserna jag drar av detta är de gamla vanliga: jag äter rätt bra egentligen, vid måltiderna alltså. Det är fikabrödet och kvällsbelöningen som är problemet, samt allt-eller-inget-tänkandet.
Fikabrödet igår hade jag nog kunnat motstå om jag haft en Nutrilettbar med mig istället. Ska försöka ha en sådan liggande i datorväskan. Till kvällsbelöning har jag faktiskt köpt en hel del sockerfri Läkerol. Det låter aptråkigt, men var det som klarade mig igenom de elva veckornas späkning förra året.
Som sagt. Idag är det clean slate. Jag har ätit en bra frukost och ska spinna på lunchen, har en bra lunchlåda att äta efteråt.
Framåt och vidare!
Ja. Jo. Jag är igång igen efter ett par dagars förkylning som sänkte mig och barnen. Men igår jobbade jag och gick nästan 12 000 steg. Dock lyckades jag inget vidare med maten, ska skriva ner mina synder för att de riktigt ska bränna:
Frukosten var bra, ägg och fil och havrefras.
Lunchen mindre bra. Valde bort sallad eftersom jag hade en lång eftermiddag framför mig. Blir inte mätt på sallad. Varför ska det vara så förbannat svårt att hitta vettig lunchmat? Valde pasta och fick ett minimalt plus i kanten då jag tog fullkornspasta. Å andra sidan blev det ett minus när jag inte motstod den lilla hembakta chokladrutan till kaffet. (Men den var åtminstone god!)
Till eftermiddagsfikat bjöds det vetelängd enär en farbror fyllde år. Jag motstod ganska länge men slängde sedan föresatserna överbord och skar en (ganska smal) skiva.
Middag kycklinggryta med ris och morotsstavar. Klart godkänt.
När barnen (äntligen) somnat en kopp te och en rejäl skiva banankaka, som jag bakat dagen innan för att sysselsätta mina snoriga söner. Samt några nötter. Fick för mig att läsa på påsen och konstaterade att en 150g påse nötter innehåller nästan 1000 kcal. Nyttig påminnelse.
Slutsatserna jag drar av detta är de gamla vanliga: jag äter rätt bra egentligen, vid måltiderna alltså. Det är fikabrödet och kvällsbelöningen som är problemet, samt allt-eller-inget-tänkandet.
Fikabrödet igår hade jag nog kunnat motstå om jag haft en Nutrilettbar med mig istället. Ska försöka ha en sådan liggande i datorväskan. Till kvällsbelöning har jag faktiskt köpt en hel del sockerfri Läkerol. Det låter aptråkigt, men var det som klarade mig igenom de elva veckornas späkning förra året.
Som sagt. Idag är det clean slate. Jag har ätit en bra frukost och ska spinna på lunchen, har en bra lunchlåda att äta efteråt.
Framåt och vidare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)