Rätta till och päronform

Vägde mig imorse, vilket jag påpassligt glömt de senaste fredagarna. 86,4, vilket är minst ett kilo för mycket för hemmavågen.

Tänkte ett surt vafan, men tänkte sedan nästan genast på att det är skillnad nu. Förr om åren hade jag inte vägt mig alls när jag misstänkte en uppgång. Och när jag väl gjorde det hade reaktionen blivit en olycklig suck, möjligen ett halvhjärtat försök att sköta mig någon dag eller två. Troligen hade detta försök bestått i ett extra träningspass, och det var väl inte fel.

Nu tänker jag istället att det var ju inte konstigt. För vad gjorde jag istället för att göra som Itrimtjejen sa? Jo, jag slappnade av. Drack några extra glas vin när jag var ute med syrran i helgen. Bakade morotskaka och satte i mig det mesta själv. Den här veckan har dessutom varit dålig ur vardagsmotionssynpunkt, väder och vabb.

Vidare tänker jag att det var ju bra att jag fick se detta. Det återstår ännu några veckor till jul, veckor då jag kan rätta till och staga upp.

Hysteriskt? Nja. Inte så, tycker jag faktiskt. Jag vill fortfarande gå ner några kilon, jag vill inte bryta den positiva trend som har rått under hösten.

Annars är jag rent ohemult nöjd just nu. Träningen flyter på, jag känner mig stark. I förrgår tränade jag yogalates, inget favoritpass men antagligen väldigt nyttigt för en sådan som jag. (Fast jag förstår verkligen inte poängen med att göra tusen hundar efter varann, fan vad ont i handlederna man får.) När vi gjorde höftlyft kastade jag en blick i spegeln och konstaterade att min mage är (relativt) platt nu. Plattare än på länge. Men låren är stora. Päronform, för mycket östrogen? Undvik att dricka ur plastflaskor och att mikra plastburkar?

Nja. Jag tror mer på arvet efter farmor. Hon var ganska lik mig i kroppen.