Tusen timmar

Var på Shape i eftermiddags. Ett sånt där söndagspass som är på håret att det inte blir av, för man är så seg. Men jag tog mig i kragen, gick dit i god tid för att hinna med en rejäl omväg (få till vardagsstegen) och göra i ordning alla redskap.

Tidigare har jag inte alls gillat Shape, bl a för att jag har tyckt att alltför många övningar känts krystade och konstiga. Vira gummiband runt foten och göra si eller så, varför då. Och så är det alltid ett himla meckande med hantlar och viktskivor och gudvetallt - alla prylar man måste ha! - för att inte tala om balansövningarna. Stå på ett ben på stepbräda, forget it.

 Men detta var ett riktigt bra pass. Instruktören var noga med att berätta varför vi gjorde alla övningar, hur många vi skulle göra, samt tipsa om lämpliga vikter. Jag som aldrig kört tyngre hantlar än tre kilo vågade faktiskt prova 4 kg, och behöll dem passet igenom. Det lär kännas i axlarna imorgon. Magövningarna var också riktigt bra.

 Men kanske var det inte bara instruktören. Det är ju trots allt så att övning ger färdighet. På vägen hem tänkte jag på att jag läst någonstans att för att bli riktigt bra på något måste man göra det i tusentals timmar.

 Jag är bra på att sticka. Men fy satan vad jag har stickat i mina dagar. Suttit i soffan och glott på tv i timme efter timme och stickat och stickat. (Det var det jag gjorde istället för att röra på mig)

Jag är rätt vass på matte också. Tror jag, för jag har inte räknat en ekvation sedan 1996. Men i fem års tid räknade jag dagligen. Identifierade problem, omsatte dem i ekvationer som jag löste. Igen och igen och igen.

 Sjunga börjar jag också bli hyfsad på. Tre timmars körsång per vecka i sex år, det blir nästan tusen timmar det. Förutom konserter, internathelger, extrarep och sång på egen hand hemma, förstås.

 Drar man då parallellen till motion så är det inte så konstigt att jag varit relativt otränad och orörlig tidigare. För som barn och ung rörde jag mig mycket lite, och varje gång jag försökte pressa mig eller pröva något nytt misslyckades jag. Gjorde bort eller illa mig, avskräcktes ytterligare. Det blev inte många timmar.

Näpp, man får inget gratis. If at first you don't succeed, try, try again.

Och inte Failure is not an option, som en kvalitetschef jag känner hade skrivet på sin kaffemugg. Failure är visst en option. Igen och igen och igen. Tills failure vänds i success.

(Min nya bloggfavorit är inne på ungefär detta i det här inlägget om Stenmark, som jag tyckte var tänkvärt.)