Återfått fotfästet

Tack snälla för gensvaret på mitt förra inlägg. Vad kloka ni är!

Jag har lugnat mig något, firat midsommar och låtit mig tillfriskna från årets hittills värsta förkylning. Är inte helt kurant ännu men på väg.

På torsdag är det vägning på Itrim igen och jag förbereder mig mentalt på att vågen kommer att visa ett rejält plus, all time high på över ett år. Men det får vara så. Jag tänker inte få panik, tänka vafan-nu-är-ändå-allt-förstört. Jag tänker notera den nya vikten, och diskutera förhållningssätt med min rådgivare. Redan nu vet jag att semestern kommer att bli annorlunda än den brukar vara, jag har bestämt mig för att vakta maten och inte följa lustprincipen, dock utan att dieta hysteriskt. Exakt hur detta ska utformas i praktiken ska hon få hjälpa mig med. Jämna ut skillnaden mellan fest och vardag, frosseri och diet, precis som Krickan förespråkar.

Motionsmässigt ska jag fokusera mer på vardagsmotion och löpning än styrketräning den närmaste tiden.

Det har vare sig blivit det ena eller andra på nästan två veckor. Så länge har jag varit sjuk. Men ikväll gav jag mig av på en kvällspromenad för att få ihop 10 000 steg. Kvällen var sval och vacker, och jag tänkte på att jag knappt mötte en enda människa. Men TV och datorer syntes genom fönstren både här och där.

Ja, det är verkligen en knäpp livsstil vi har.

Vidare ska jag givetvis fundera över var mina svagheter ligger. Portionsstorlekarna, som vi vet. Det borde gå att komma runt genom att äta mer grönsaker, fylla halva tallriken med grönsaker. Behöver bli bättre på det, men behöver också uppmärksamma att jag HAR blivit bättre redan. Fast som med allt annat försvinner de goda föresatserna när tillvaron blir för stressig.

Kanske ska jag skaffa mig en bra vegetarisk kokbok. Eller läsa i de böcker jag redan har.

(Igår fick jag panik framåt eftermiddagen när maten skulle lagas. Ingen planering, tomt kylskåp, och då menar jag tomt! Men jag löste det: i frysen fanns köttfärssås som jag förstärkte med gröna linser. Make och barn fick pasta, själv åt jag wokgrönsaker som jag också hittade i frysen. Plus köttfärssås förstås.)

Apropå goda föresatser och dito vanor fick jag mig en tankeställare idag. Vid två tillfällen blev jag bjuden på fikabröd, den ena gången såg det verkligen gott ut och jag var svårt frestad. Men jag tänkte på Skyryoghurten som jag skulle äta senare, och motstod. Faktiskt utan att tänka så väldigt mycket på det har jag blivit en sådan som tackar nej till fikabröd.

På ett av gruppmötena förra året pratade vi om motivation kontra goda vanor. Ledaren liknadet det vid tändvätska och kol eller hur det nu var. Det vill säga att motivationen brinner ut förr eller senare och är inte att lita på i längden. Då gäller det att man har grundlagt de goda vanorna och har dem att hålla sig i.

Måltidsersättning, då? Nja, inte nu. Jag inser att det krävs en omläggning av matvanorna för att jag ska gå ner de där 5-6 kilona, och ersättningarna skulle onekligen hjälpa till. Men jag vill prata med Itrim först.