Jag går ut hårt nu, gårdagens shape följdes av spinning idag. Det är fortfarande ganska tråkigt att spinna, men jag älskar konditionen det ger. Att småspringa uppför en trappa utan att bli andfådd, det är lycka. Eller att småspringa uppför tre trappor och känna hjärtat banka så det borde synas utanpå, men ändå inte vara särskilt andfådd och inte ett dugg svettig.
I omklädningsrummet upptäckte jag att jag av misstag packat ner mina trekvartsbyxor som jag köpt på rea i somras. Alla andra träningsbyxor är hellånga.
Vari ligger problemet? Jo. Jag har två små barn, ett krävande heltidsjobb, gillar att läsa böcker och sticka och greja med trädgården och träna och sjunga i kör. Var på priolistan tror ni rakning av benen kommer in? På vinterhalvåret?
En gång tidigare har exakt samma sak hänt, då gick jag till Satsreceptionen och köpte ett par nya brallor. Men nu har jag byxor så det räcker, så det ville jag inte göra om.
Men så tänkte jag att vafan. I duschen skäms jag inte för mina orakade ben, varför ska jag egentligen göra det i spinningsalen. Om någon stör sig på dem får de väl titta bort.
Förresten vågar jag påstå att mina lurviga störde omgivningen betydligt mindre än den svettlukt som utdunstade från min cykelgranne, en inte helt lagom tjock man i sina bästa år. Skulle kanske ha tipsat honom om att tvätta träningskläderna i ättika.
3 kommentarer:
Mycket bra gjort! Och vilken är egentligen den stora skillnaden mellan att känna sig tvungen att dölja fullt naturligt benhår och underarmarna-hår jämfört med att dölja huvudhår? Konstigt att människor kan hetsa upp sig över att somliga döljer det ena samtidigt som de blir lika irriterade när någon visar upp det andra.
För att inte tala om den oerhörda tillfredsställelsen när man hinner med ett tåg / en buss / ett flyg tack vare att man kan springa! Jag minns fortfarande triumfen över en Kristi Himmelsfärds-helg hemma jag säkrade genom att sprinta genom Arlanda. Föreläsningen före hade väl dragit ut på tiden och när jag fått min biljett i handen höll gejten på att stänga för det tidiga planet med många platser (och det senare var så fullbokat att det var oklart om jag skulle komma med på den).
För övrigt håller jag naturligtvis med om det där med benhår. Jag drar nu rätt ofta upp mina långa byxor över knäna när yoga-instruktören talar om hur knäskålarna ska positioneras, utan att bekymra mig vidare över vad jag exponerar.
Vad skönt att det finns fler som prioriterar annat än att raka sig. Jag tycker det är hopplöst att se alla som rakar allt och lite till i duschen. Själv är jag lurvig som en björn på vinterhalvåret.
Skicka en kommentar