fredag 22 augusti 2014

Sagt och gjort

Nu har jag bokat in mig hos en dietist på gångavstånd från jobbet. Jag tror banne mig rentav att besöket blir gratis, eftersom jag har ett frikort som ligger och skräpar efter allt kollande av min sköldkörtel i höstas. Om två veckor ska jag dit.

Svårare var det inte.

Tillbaka igen efter sommaren

Nu har vardagen kopplat greppet efter inte mindre än sex veckors ledighet. Vilken konstig sommar det var, kallt och regnigt i juni, värmebölja i juli och nu återigen ganska svalt och regnigt i augusti. Fast jag klagar inte, jag gillar inte värme något vidare. Men det är konstigt att tänka sig att det bara är två veckor sedan som jag guppade i de glasgröna vågorna på Sommarön.

(Himla tjatande om glasgröna vågor? Citatet kommer från Trollkarlens hatt: O att vara ett nyvaket mumintroll och tumla i glasgröna vågor när solen går opp! Precis så har min sommar varit, fast jag inte är någon morgonbadare.)

Träningsmässigt blev sommaren riktigt bra, tycker jag. Jag trotsade värmen (och den mördande konkurrensen från min galet långspringande kusin) och sprang 2-3 gånger i veckan, ungefär 3 km varje gång. Längre än så orkade jag faktiskt inte, och då menar jag egentligen inte fysiken. Det blev för segt, för jobbigt, för tråkigt, för svårt att motivera mig. Så då struntade jag i det.

Efter varje springpass körde jag gummiband, axelpressar och lite sånt. Och så låg jag i planka och tittade på klockan. Nu klarar jag 2 minuter i planka varefter jag nästan dör.

Det roliga är att detta tämligen blygsamma motionspensum verkligen har gett resultat. Sedan vi kom hem från semestern har jag tränat tre crosstrainingpass (två med favoritledaren, ett med de stora kroppsbyggarkillarna) och det har gått jättebra. Både styrka och kondition finns där. Visserligen har jag haft rejäl träningsvärk (och ganska ordentligt ont i ländryggen långt ner på höger sida, baksidan av höften, måste kurera mig med Voltaren) men det är bara att räkna med.

Kroppsbyggargrabbarna avslutade dagens pass med att beordra oss att göra burpees i fem minuter och notera antalet. Jag klarade 30, vilket var fler än jag trodde. De var inte snygga, heller inte galna som tjejen framför mig som gjorde en tjusig bakåtspark varje gång hon slängde sig ner, men jag hade bröstet i golvet och tog mig upp till stående och hoppade, trettio gånger efter varann.

Vardagsmotionen är emellertid ett försummat kapitel. Efter första veckan på Sommarön bestämde jag mig för att ge fan i stegräknaren. Jag har haft den på mig nu de första dagarna på jobbet, och det går trögt att komma upp i 10 000 steg. Igår lyckades det inte alls, min lunchpromenad frös inne och trots barnhämtning och en extra runda på kvällen stannade räknaren på dryga 7000. Men det är förstås bättre än inget.

Återstår då maten. Där är det inget nytt. Jag har ätit ungefär som jag velat under semestern, men jag har varit restriktiv med alkohol. Det har blivit en hel del jordgubbar med grädde och gott kaffebröd men inte så värst mycket godis eller chips.

Men. Jag har bestämt mig för att kontakta en dietist. Frågan är bara om jag ska vänta ända till i oktober då jag har tid hos företagshälsovården, eller ta kontakt själv. När jag läser det jag skriver blir svaret uppenbart: så klart ska jag inte vänta!

fredag 4 juli 2014

Ännu en träningsform: Virtual cycling

Det blev spinning, men inte på lunchen utan efter jobbet. Nu har jag provat något nytt, detta var virtuellt såtillvida att ledaren ersatts av en videoskärm.

Tja. Betyg 3, tror jag. En tämligen bisarr upplevelse (fast det tycker jag ju om vanlig spinning också). Trist musik och givetvis inte lika bra som med en riktig ledare. Men svetten rann ändå. Självklart var detta ett bättre alternativ än att inte träna alls.

Dags för den årliga svackan

Jo, så är det. När jag läser bakåt i bloggen konstaterar jag att jag precis före semestern brukar väga mig, först häpna sedan deppa över siffran, gräma mig över den trots att jag tränat duktigt, rannsaka mig själv och konstatera att maten har det väl varit si och så med.

Intet nytt under solen således. Inte blev det sträng diet under gräsänkedagarna, försökte knappt. Jo, de dagar jag har ätit hemma har jag ätit bra, det har jag. Samt några salladsmiddagar. Vardagsmotionen har jag skött exemplariskt, det är bra att jag hittat tillbaka till den efter några veckors maskande.

Igår vägde jag mig och det var all-time high sedan Itrimstarten. 91,4. Förmodligen med en hel del vatten i kroppen, och jag har tränat hårt de senaste veckorna, sälkänslan är intensiv. Efter en jordgubbsfrukost också, känner mig tung och uppblåst, det skvalpar i magen.

Nåja. Detta har möjligen det goda med sig att jag kommer att vakta lite mer på mat och alkohol under semestern än vad jag annars skulle ha gjort. Jag ska springa men inte styrketräna, förmodligen tappar jag något kilo på kuppen. Fast det är ju inte kilona som är intressanta EGENTLIGEN.

(Vad som EGENTLIGEN är intressant kan man ju fundera över. Kanske i en annan text.)

Blä. Har jag nämnt att jag avskyr det här? Kroppsnojandet, matnojandet, viktnojandet. Blä, blä, blä.

(Inte hinner jag lunchspinna idag heller. Fy vad det är synd om mig. Men promenera ska jag göra i alla fall.)

torsdag 3 juli 2014

Ny träningsform: Pilates Ball

I tisdags provade jag att träna på ett nytt sätt. Pilates Ball är, inte helt otippat, pilatesträning med en stor, lätt gummiboll. Man sitter eller ligger på den och gör allehanda bålstärkande övningar.

Betyget blir 4. Ett trevligt och lättochlagom mellandagspass. Jag tyckte inte att det var särskilt svårt eller jobbigt, säkert blir det jobbigare och effektivare när man lär sig att ta ut rörelserna ordentligt.

Jag kommer säkert att prova det igen men jag tror inte att det blir en återkommande favorit. Som mitt liv ser ut just nu (utom alldeles precis just nu då jag är gräsänka) så har jag begränsad tid att lägga på träning. De timmarna vill jag ska vara jobbiga, svettiga, tunga, pulshöjande och roliga. Inga små krav, nej. Men mina favoritpass uppfyller dem.

måndag 30 juni 2014

Helgas pyssel och knåp

Jag gillar att handarbeta, har gjort det sedan tonåren. Här slår det mig att det finns en tydlig parallell till motion och idrottsundervisning. Det var INTE slöjden i skolan som väckte mitt intresse för handarbete, gudars nej. Det var snarare tvärtom. Både mellanstadiet och högstadiets syslöjdslärare var trista petimätrar som gnällde på än det ena än det andra. All kreativitet falnade och dog.

Att sticka är jag idag riktigt bra på, men det lärde jag mig alldeles själv (precis som att motionera!). Hu, jag minns den där eländiga provlappen man skulle sticka, det gnisslade i garnet och det blev strävt av handsvett. Jag lyckades dessutom vrida alla maskor på något vis, i efterhand har jag förstått att jag stickade i bakre maskbågen istället för i främre. Gör om, repa upp, gör rätt. Tråkigt!

Nej, stickning lärde jag mig på egen hand framför TV:n. Jag stickade först en jättelik tunika av rött akrylgarn, sedan en kornblå med pingvinärm, detta var ju åttiotal. De blev inte vackra, många var de tappade maskorna, men de blev färdiga. Envis har jag ju alltid varit. Och när de var färdiga kunde jag sticka.

Ungefär samtidigt lärde jag mig att sy. Jag köpte Stilmönster och klippte till, krälade runt på mattan i pianorummet. Särskilt minns jag ett vackert lila manchestertyg (ja, vilket decennium var detta?) som skulle bli långbyxor. Jag tog till rejält och gjorde vida brallor. Tur det, eftersom luggen låg åt olika håll på fram och bakstycke. Svor och kastade arbetet åt sidan. Återkom när jag lugnat ner mig och sprättade upp delarna, klippte till igen. Nya byxor men något smalare modell. Luggen låg fel igen. Nya svordomar, ny paus, ny återkomst. Till sist blev det en kjol istället. Jag minns att jag bar den till en storskjorta i rosa blankt tyg, också den hemsydd.

Numera ägnar jag mig uteslutande åt stickning. Jag kan sy kläder, förmodligen är jag inte oäven på mönsterkonstruktion heller, men jag ids inte. Kläder är billiga att köpa jämfört med timmarna man lägger ner på sömnaden. Men hemstickade koftor eller sjalar av den kaliber jag själv framställer, de kan man knappt köpa för pengar. (Ahem.)

Dessutom är det bökigt att sy, maskinen ska dras fram och träs, finns det tråd hemma, finns det nålar kvar. Sticka kan man alltid göra några maskor eller varv, men ska jag sy något vill jag vara ostörd ett tag, och det är jag sällan numera.

Utom den senaste veckan, då jag varit gräsänka. Tre kvällar har jag tillbringat framför symaskin och TV och jag är enormt nöjd med mina insatser.

På vad sätt är detta kropps- och viktrelaterat? Det ska bli förklarat!

1) En afrikansk tunika som jag köpte på flygplatsen i Johannesburg i vintras. Valde efter ögonmått eftersom det var lite bråttom och jag varken hann eller orkade prova. Vid hemkomst visade den sig vara rymlig över axlar och byst men rejält trång över mage och höfter. Ett plagg för män, förstås.

Vad göra? Enkelt, man sprättar upp ett rejält sprund i sidsömmarna. Eller snarare, ökar på det sprund som redan finns. Nu sitter den perfekt.

2) Två stycken omlottkjolar, den ena i storlek 40 köpt sommaren 2011 då jag var som smalast. Den andra något större, köpt i slutet av nittiotalet. De passar fortfarande men har den irriterande egenheten att de glipar, vilket omlottkjolar gärna gör.

Vad göra? Prova, nåla och prova igen. Sy en cirka två decimeter lång raksöm som håller ihop kjolen, lämnande lämpliga öppningar upptill så att man får den på sig och nertill så att man kan gå obehindrat.

3) En klänning/tunika, även den köpt under den smalaste tiden. Eftersom den är i stretchtyg sitter den fint överallt utom över, just det, mage och höfter där den är lite för trång, lite för avslöjande. Dessutom är den för kort (i min smak) för att användas som klänning, jag vill helst bära byxor till. Vad händer då? Jo, den stramar oklädsamt över de valkar som uppstår vid byxlinningen.

Vad göra?

(Trumvirvel. Det här är jag riktigt nöjd med, men jag har inte kommit på det alldeles själv, jag lät mig inspireras av en älskad topp från Nanso).

Nåla, tråckla och sist sy på maskin, därmed fästande ett vanligt vitt resårband i sidsömmen,  med början strax under bystlinjen, hela vägen ner till fållen. Gör likadant på andra sidan. Då rynkas tunikan och blir förstås kortare, och är inte längre någon tunika utan snarare en lång topp. Rynkningen gör att den blusar sig på ett klädsamt och förlåtande sätt över höfter, mage och rumpa. Jag har den på mig då jag skriver detta, den kommer att bli ett favoritplagg!

Förutom detta har jag också lagat några plagg, och sytt ihop en sportbehå baktill. Metallhyskorna hade gått sönder så den gick inte längre att knäppa. Men eftersom jag kan kränga den över huvudet utan att knäppa upp den har jag nu förlängt dess livstid.

Kvar i högen ligger två klänningar från Indiska, som jag skam till sägandes knappt har använt. De är båda för korta för min smak - vådan av att vara lång, och den ena sitter väldigt illa över bysten. Just det är ovanligt, för där brukar jag vara konfektionsanpassad. Den andra sitter utmärkt, men jag gillar inte modellen, den är för flickaktig för mig. Förmodligen ska båda två få bli kjolar istället. Jag har gott om överdelar som skulle passa till.

Utöver detta har jag sorterat ut tre plagg som alla sitter lite halvdassigt, ett är ett felköp från Tradera, två är från smalsommaren 2011. Jag har ingen lust alls att trixa till dem så att de passar, de ska istället få gå till second hand. (Nej, jag orkar inte sälja något på Tradera, jag skänker med varm hand till Myrorna och liknande istället.)

Det är lustigt hur omåttligt nöjd jag är med mig själv och det jag har åstadkommit. Jag känner väl igen känslan från min tonårstid. Men på den tiden var jag inte det minsta miljömedveten. Hållbarhet och återbruk är en aspekt som har tillkommit sedan dess, och den gör inte nöjet mindre.

torsdag 26 juni 2014

Ny träningsform: Indoor Walking

Igår provade jag något nytt, Indoor Walking, en klass som utförs på crosstrainer. Det verkade bra, tyckte jag, jag gillar ju att promenera.

Fast det blev en ganska stor besvikelse. Med reservation för att man inte ska döma ut en klass efter att ha provat endast en gång, gör jag nog just det.

Framför allt fick jag ont i fötterna, det var svårt att hitta en bekväm position på "tramporna" och jag fick rentav lite kramp vid ett tillfälle. Min andra invändning gäller tråkigheten. För att jag ska orka ta i rejält får det inte vara för enformigt. Detta var en sådan där klass där inget distraherar mig från att känna efter hur trött jag är i lårmusklerna, hur obekvämt det känns i fötterna, hur tråkigt alltihop känns, har det bara gått tjugo minuter?

Mina favoritklasser Crosstraining, Transformer och 30-20-10 funkar precis tvärtom. Jag hinner aldrig riktigt känna efter, det är bara att göra och köra. Men samtidigt som de är omväxlande är de också förutsägbara med ett visst antal varv eller intervaller. Det är också bra, då vet jag vad som ska komma och kan portionera ut min ork.

Helgabetyg för Indoor Walking blir således bara 2. Kommer nog inte att prova detta igen. Vill jag träna kondition föredrar jag spinning (helst då 30-20-10) eller löpning (som jag konstigt nog inte upplever som enformigt).