tisdag 21 april 2015

Stadig och storlekar

Bootylicious var trots det löjliga namnet ett ganska bra pass. Kort och intensivt, det gillar jag. Däremot gillar jag inte snabba byten mellan olika rörelser, men det blir ju en ofrånkomlig konsekvens av korta pass. Av träningsvärken efteråt att döma borde passet snarare heta Lår-a-licious.

Sedan tränade jag cykling och transformer och kände mig grymt stark. Avslutade veckan med ett crosstrainingpass då jag plötsligt inte kände mig lika stark, det är konstigt det där.

Förutom stark känner jag mig också rätt tjock. Eller, kanske inte precis tjock. Tung, kompakt, stadig. En välbekant känsla, som alltid när jag har tränat mycket och ätit ungefär som vanligt utan att särskilt vakta på maten. Magen putar, rumpa och lår och överarmar är kraftiga. Men under hullet finns stora hårda muskler.

Det stämmer ju dåligt med den gängse bilden att man rasar i vikt och blir smal av att träna. Näpp. Rasar i vikt så att det svartnar för ögonen när man reser sig, det gör man av att inte äta. Och då orkar man inte träna, inte som jag i alla fall. Den varianten har jag provat och vill inte prova igen. Hellre då tung och stadig.

Fast min man kallar mig för benget för han påstår att han sticker sig på mina höftben. Klart överdrivet.

En storleksreflektion, förresten. Det är verkligen konstigt det här med olika storlekar. I lördags investerade jag i två nya fina behåar och fick hjälp av en kunnig expedit. Jag tror jag har ungefär 80C, sa jag. Nja, svarade hon. Alldeles för liten kupa, utbrast hon sedan när hon inspekterade min provning. Men 80D satt bra. D-kupa (som för övrigt inte går ihop med epitetet benget, det medgav även maken), jösses det skulle jag ha vetat som plattbröstad tonåring. Konstigt nog hängde inte brösten med riktigt när jag gick ner i vikt, de är ungefär lika stora som förut, fast måttet runt ryggen förstås minskade.

Sedan köpte jag en fin korallfärgad topp, klädsamt draperad över magen, där jag valde mellan storlekarna 40/42 och 44/46. Den större var alldeles för stor över axlarna, så det blev den mindre, och den sitter perfekt, bara den inte krymper i tvätten. Till sist var det dags för strumpbyxor. Långa ben har jag ju, så jag brukar ta 44/46. Efter lite eftertanke gick jag tillbaka och bytte mot 48/50. Långa ben, kraftiga lår och dito rumpa, jo strumpbyxorna sitter bra, de hasar inte ner utan smiter åt precis som de ska, och så slipper jag känslan av simhud i skrevet, som är det värsta jag vet.

måndag 13 april 2015

Igen yoga

Igår vaknade jag med ryggont, igen. Det är ländryggen som bråkar. Ibland känns det som ett hårt åtdraget band kring höfterna, ibland är det bara på ena sidan, baksidan av höften liksom, någon bit nedanför höftbenskammen. Stelt och ont, vid vissa rörelser hugger det till så att jag nästan skriker.

Jag tror att det hela orsakats av sittande och liggande, kanske förstärkt av situpsen vi gjorde på transformer i torsdags. Thai situps hette de vill jag minnas. Utsträckta ben och raka armar över huvudet. De tog ganska hårt på ländryggen, men det märkte jag lite för sent.

Eller så är det något annat.

Boten är en kombination av Diklofenak och Youtube-yoga. Min nya kompis Lesley Fightmaster fick bistå med ett pass för lower back pain. Faktiskt så kändes det bättre direkt efteråt och framåt kvällen var jag helt återställd. Under natten återkom lite smärta och stelhet, men inte alls lika farligt som innan.

Sålunda avbokade jag söndagens crosstraining. Dagens motion bestod istället av yoga i sällskap av fru Fightmaster men också en långpromenad med min äldste son. Jag blev glatt överraskad när han ville följa med. Tempot blev långsammare än om jag hade gått själv, men oj vad trevligt vi hade. Vi var ute i nästan två timmar, jag gissar att vi gick ungefär sex kilometer, kanske lite mer.

Idag ska jag prova ett pass med det utomordentligt fåniga namnet Bootylicious. Gör din bakdel till din fördel, är devisen. Jag håller mig för hånskratt.

torsdag 9 april 2015

Handskar, att bli bättre och risktagande

Idag har jag tränat Transformer med nyinköpta handskar på händerna. Givetvis lät ledaren bli att tvinga oss att göra chins just idag. Men handskarna kom väl till pass ändå. Burpees, armhävningar och kettlebellsvingar, allt gick bättre med handskar som både stötdämpade och gav bättre grepp.

Tihi, tihi. Det var ett jätteroligt pass, och jättejobbigt. För första gången vågade jag prova hopp-armhävningar (med handskar som stabiliserade handlederna!). Övningen har säkert ett tjusigare namn men går till som följer: man växlar mellan breda armhävningar med händerna på två (låga) stepbrädor och smala armhävningar med händerna på golvytan mellan brädorna. Växlingen sker medelst ett hopp, alltså att man rycker överkroppen rakt upp och landar på handflatorna. Jag klarade det! Stående på knä och inte på fötter visserligen, men ändå. Något utrymme för förbättring och utveckling ska det väl finnas.

För man blir ju bättre av träning, faktiskt. Numera kan jag göra några armhävningar stående på fötterna, förr kunde jag inte det. När jag tränade med syrran för ett par veckor sedan blev hon imponerad, hon står än så länge alltid på knäna. Hon är en snabb och vältränad löpare å andra sidan, det är ju inte jag.

En av hard-core-tjejerna som alltid står längst fram på favoritledarens pass och kör femkiloshantlar då vi andra nöjer oss med tre eller fyra kilo, hon sa en gång att det tog henne tolv år att lära sig att göra armhävningar ordentligt. En uppmuntrande utsaga, tycker jag.

Jaha, vad mera då? Jo, en sak till. Nu låter det som att jag är världens daredevil och det är ju just det jag inte är! Jag läste just idag på en träningsblogg* som lär vara en av de mer populära att skribenten skadat sig ordentligt på ett pass för ett år sedan och först nu är rehabiliterad. För någon månad sedan tjuvlyssnade jag på en konversation i omklädningsrummet som handlade om just Transformer. Nä, jag vågar inte gå på sådana pass, sa den ena tjejen. Jag kör på alldeles för hårt och skadar mig hela tiden.

Jösses. Det är då ingen risk att jag gör. Jag är en fegis och försiktig natur. Jag vägrar hoppa upp på lådor med vassa kanter, jag hoppar inte över hinder utan kliver över dem. Och så vidare. Pappa brukar säga att de aldrig behövde ha trappgrindar eller liknande när jag var liten, för jag gjorde aldrig något som jag inte var säker på att jag klarade av.

Försiktigheten sitter tydligen i. Fast det är inte länge sedan jag inte trodde att jag klarade av pass som Transformer, och nu genomför jag dem. Halleluja!

* Det där med träningsbloggar. Alltså, finns det några vettiga? Som inte är nedlusade med reklam, som inte tjatar om rosa träningskläder, som inte är tapetserade med panoramabilder från senaste löprundan? Jag går inte ens in på de med selfies med putande rumpor, plutande munnar och svällande biceps.

tisdag 31 mars 2015

Joho yoga

Regler är till för att brytas, eller hur var det?

För ett tag sedan förkunnade jag ju att jag inte skulle yoga mera. Men idag har jag, till min egen förvåning, genomfört två yogapass framför youtube.

Såhärdåva. Jag har inte kunnat träna på en vecka på grund av egen förkylning. Idag hade jag tänkt komma igång igen med en lunchpass, men det frös inne på grund av vabb, yngste sonen har övertagit min hosta. Nå, men kvällspass då? Tja, jo, fast nu ville ju maken träna, och han behöver verkligen komma igång.

Dessutom har jag rent osannolikt ont i nedre delen av ryggen, så ont att jag sovit dåligt i två nätter nu. Troligen orsakat av stillasittande eller snarare liggande, att stå vid skrivbordet och jobba har gått så bra så, förmodligen skulle träning hjälpa. Men vilken träning?

På youtube nosade jag lätt upp två yogapass särskilt utformade för lower back pain. På vår nya fina TV kan man titta på youtube. O har en yogamatta, det var bara att köra igång.

Efteråt känner jag mig lagom duktig. Det kanske inte var världens bästa träning men bättre än inget alls. Och ta mig tusan om inte ryggen känns något mindre stel.

torsdag 19 mars 2015

Träningssnack

Jo, men jag har ju ökat träningsdosen på sistone. Den här veckan och förra lunchtränade jag inte mindre än tre gånger. Klämmer jag dessutom in ett pass på helgen, vilket jag normalt gör, men inte just den gångna helgen av olika orsaker, är jag uppe i en aldrig tidigare skådad dos.

Och det märks ju. På dagens Transformerpass blev jag själv förvånad över arm- och bålstyrka, jämfört med mig själv alltså. Vi avslutade med tabataövningar (jobba 20 sek, vila 10 sek, repetera) benböj och armhävningar växlande. Benböj är jag ju bra på, men inte visste jag att jag var så bra, jag kunde hålla högre tempo än majoriteten av gruppen.

Majoriteten av gruppen klarar i och för sig att göra chins, vilket inte jag gör, långt därifrån. Men en orsak till det är faktiskt att jag svettas i händerna och därför inte får bra grepp. Jag slog mig i slang med en kille som använde handskar, och hans översvallande utlåtande fick mig att bestämma mig för att investera i ett par sådana. Jag tror inte att jag kommer att kunna genomföra en endaste chin ändå, men kanske kommer jag närmare.

I tisdags tränade jag Prformance, ett pass som kan sorteras in under tant Helga tränar med fitnessdårar. Jag var med god marginal sist, äldst, tyngst och långsammast. Dock inte svagast.

Mest på kul ska jag anteckna vad vi gjorde på passet:

40 st wall ball (kasta medicinboll högt upp mot en vägg, fånga och gå ner i benböj)
springa ca 100 m med medicinboll (jag valde en boll som vägde 6 kg)
40 st air squats (tjusigare namn på benböj med upphopp)
springa 100 m med medicinboll
40 st armhävningar (på tårna! Men man fick landa med bröstet på ett litet torn av viktplattor om man ville. Det ville jag)
springa ca 100 m med medicinboll
40 st box jump (fast jag hoppar upp på en stepbräda, vägrar lådor med vassa kanter)
springa ca 100 m med medicinboll
40 st kettlebellsvingar (16 kg om jag minns rätt)
springa ca 100 m med medicinboll
40 st hela situps (dvs sitt upp och nudda tårna, sedan ner igen)
springa ca 100 m med medicinboll
40 st burpees

Men när jag hade gjort tio av mina burpees tog tiden slut. De andra hann färdigt och fick avsluta med att springa med sina medicinbollar. Sedan gjorde vi magövningar och sedan var det slut.

Uppdaterad: Just det. Efter passet pratade jag med ledaren en stund. Det här passet ska försvinna från schemat på grund av bristande intresse.

Suck. Det är bara att konstatera att jag inte delar smak med de hästsvansade blonda lyxhemmafruarna som frekventerar detta SATS, som ligger i en av Stockholms finare förorter. Shape på samma tid är fullbokad. Jag har kört det passet en gång, och jag gillade inte ledaren alls, hon var alldeles för tjejigt hurtig och solariebrun för min smak. Men Prformance, där man får träna rejält och tungt i en liten grupp och få individuella instruktioner och peppning, det passar tydligen inte.

Hur går det?

Eftersom annannan redovisar sina framsteg i en kommentar till inlägget nedan, känner jag mig nödgad att göra detsamma.

Det går sådär, var min första tanke, och den gäller matloggandet. Jag spottade upp mig de första dagarna och loggade, men nu har jag slarvat i ett par dagar. Det är alldeles förbaskat tråkigt. Givetvis har det också ett samband med att jag slarvat med maten också - fast inte så förskräckligt mycket, bara lite grann!

Men jag dricker inte alkohol, det är lätt att avstå från, och jag har faktiskt skärpt mig med en annan av mina svagheter, den att komma i säng på kvällarna. Hela den här veckan har jag faktiskt somnat vid elvatiden vilket är bra för att vara jag.

Detta har sin orsak bara inte i tidigt sänggående utan också det faktum att jag tränar mycket. Lunchträning idag för tredje dagen i rad, jäklar vad sömnig man är på kvällen då.

Nåja. Det är några veckor kvar till påsk, det finns ännu utrymme för förbättringar angående matloggningen.

torsdag 12 mars 2015

Första dagen

Jaha, idag har jag loggat maten. Och inte druckit alkohol. Om jag går och lägger mig före halv elva återstår att se, men jag ska försöka.

Kalorimängden sköt i höjden och landade på 2200 kcal. Jag var lite förbryllad över det först men såg sedan förklaringen. Eftersom jag åt en ganska blygsam (och tråkig) sallad till lunch fyllde jag på med en proteinbar till mellanmål. Jag äter mycket sällan sådana, den här hade jag köpt på extrapris för ett tag sedan och haft liggande i väskan.

Det visar sig att en dylik (rätt märke fanns faktiskt fördefinierad i databasen) innehåller hela 300 kcal. Oj vad mycket annat gott man kan äta om man ska äta 300 kcal, tänker jag genast. Så nu vet jag det till nästa gång.

För övrigt har jag inte den uttalade ambitionen att hålla mig under 2000 kcal per dag. Jag tänkte börja med att logga maten för att se var jag hamnar någonstans. Men själva noterandet brukar automatiskt leda till ett korrigerande av intaget.

Förresten var idag en bra dag att äta extra kalorier på, eftersom jag tränade på lunchen.