torsdagen den 10:e april 2014

Stå upp och jobba

Här händer det inte så mycket. Eller jo, kanske, lite.

Transformer på tisdag lunch har blivit ett riktigt favoritpass, vem hade trott det. Det kanske är inbillning, men jag tycker att jag har blivit betydligt starkare på sista tiden. Det är nog inte bara skitprat det där med att man ska pressa sig lite extra för att få resultat. För precis ett sånt pass är Transformer, ett sånt som får mig att ta i mer än jag tror att jag orkar.

Imorse morgontränade jag för första gången på ett par veckor, med väntat resultat. Det var motigt att gå dit, men efter en god natts sömn hade jag verkligen ingen ursäkt. Dessutom sken solen, nu är det ljust på morgnarna! Och efteråt var jag som vanligt på strålande humör.

Min man har börjat träna igen, efter ett ganska långt uppehåll. Han är mycket mer av-eller-på än jag. Antingen tränar han som en dåre, som nu, eller inte alls. Resultatet efter en månad är att han har gått ner ungefär fem kilo och är betydligt snällare och gladare. Det tackar vi för, men jag grälar lite lagom på honom för att han är en sådan periodare. Bättre att hålla en lägre men jämnare nivå än att köra stenhårt och riskera skador eller att tröttna.

Den enda större nyhet jag kan prestera är att jag från och med igår har ett höjbart skrivbord på jobbet. Efter att från trovärdiga källor ha inhämtat att det faktiskt gör skillnad att stå upp jämfört med att sitta ner, är min föresats att försöka stå upp och jobba åtminstone ett par timmar varje dag.

Igår blev det nog hela dagen (fast jag sitter ju i möten en del också) och idag drygt halva. Resultatet är att jag har lite ont i fötterna och ganska ont i ländryggen. Men det är väl rimligtvis en vanesak.

torsdagen den 20:e mars 2014

Fröknäcke, plufsmage och chansering, dock inte i den ordningen

Idag är det torsdag så idag har jag morgontränat. Tyvärr kommer passet att frysa inne för mig nästa vecka, O ska resa bort, och kanske eventuellt veckan efter det också. Nåja, det är sånt som händer. Det här är i alla fall en bra träningsvecka, Transformer på tisdag och Crosstraining på torsdag och så ska jag få till en springtur i helgen också.

Jag leker faktiskt lite med tanken att öka träningsdosen ännu något. Efter att ha sett det utmärkta avsnittet av Vetenskapens värld som gjorde upp med ett antal myter om träning, däribland den att man MÅSTE vila en dag mellan varje pass, funderar jag på detta. Risken att jag går ut för hårt är numera minimal, jag är ju ganska vältränad redan. Det märker jag ideligen, till min egen förvåning. Senast idag. Fast i tisdags hörde jag till de sämre i gruppen, det gjorde jag. Å andra sidan var jag nog äldst också, med god marginal.

Efter passet åkte jag hem och duschade, jag gör det ibland om jag inte har någon särskild tid att passa på jobbet. Det är skönt att slippa packa väskan kvällen innan, skönt att slippa stressen över att ha glömt något. Jag pratade med en kollega för någon vecka sedan och hörde mig själv predika (nå, det hoppas jag inte) om min strategi att premiera allt som underlättar träning, sänker tröskeln, gör det lättare att komma iväg.

Efter duschen tog jag på mig en ganska fígurnära trikåklänning som jag oftast brukar ha en kofta över för att dölja de valkar (eller ska vi eufemistiskt kalla dem kurvor?) som ofrånkomligen uppstår när behåband och strumpbyxlinningar kniper åt om det hull som trots allt omger mina muskler. (Det där med att det är bara att köpa rätt underkläder, det har jag lagt ner. Inga fler grodmansdräkter som det är ett smärre träningspass att ta sig i och ur, tack.) Men när jag speglade mig tänkte jag att äsch vafan. Det måste väl vara tillåtet för en 43-åring att ha lite hull, lite mage. Magen är betydligt mindre än den var för både tio och femton år sedan, om än lite större än för två år sedan.

Jo, jag börjar slå mig till ro med kroppen och vikten, tror jag. Jag har definitivt inte längre ambitionen att komma ner till post-Itrim-vikten, knappt ens ambitionen att komma ner sisådär fem kilo. Vet inte alls vad jag har för ambition just nu. Viktmässigt ingen alls tror jag. Träningsmässigt, fortsätta som jag gör nu eller öka dosen något.

Chanseringen gäller dock inte detta, utan mina två favoritlunchställen. Jag besökte det ena i förra veckan och upptäckte att den fantastiska kocken slutat. Den raw food som den nye kocken åstadkom var inte alls dum men heller inte i paritet med tidigare alster. Nåja, jag ska väl ge honom en chans.

Värre är det med salladsstället där jag var idag. Jag har redan tidigare noterat att det blivit sämre och idag var det definitivt MYCKET sämre. Such och snyft. Alltså är jag på jakt efter nya nyttiga lunchställen. Jag har redan fått tips om två stycken.

Till sist över till fröknäcket. I helgen handlade jag lite fikabröd av söta skolflickor som stod på torget och sålde hembakt för att finansiera en skolresa. Utöver kanelbullar sålde de också fröknäcke, så jag köpte en påse. Det var så gott att jag fick för mig att göra eget. I affären där jag köpte frö av solros, sesam och lin, fanns även en färdig fröknäckemix. Även den köpte jag, och av den har jag bakat. Det blev ganska gott, inte lika gott som flickornas dock.

Så snart vi (barnen gillade också fröknäcke!) snaskat i oss detta, ska jag baka Leilas variant med mandelmjöl, tror jag. Eller har mina läsare något annat recept att föreslå? Och vad tusan är fiberhusk för något? Inget som fanns på Coop i alla fall.

lördagen den 15:e mars 2014

måndagen den 10:e mars 2014

Springpremiär

Skam den som ger sig. Förra året la jag ner springandet helt efter några halvhjärtade försök på Sommarön. Under sensommaren och hösten sprang jag inte en enda gång.

Men igår fick jag för mig att ta en tur. Jag hade tänkt promenera till skogen och springa en kort runda där, och sedan gå hem. Men jag ändrade mig.

Jag ska nämligen lära mig att springa på asfalt, har jag bestämt. Det är så opraktiskt att behöva ta sig till skogen hela tiden. En av poängerna med löpning som motionsform är ju att den ska kunna påbörjas direkt utanför dörren.

Men jag måste ta det mycket lugnt i början. Sålunda sprang jag bara 2 km igår vilket var precis lagom. Det stramade lite i benhinnorna mot slutet, men idag mår jag fint, har ingen träningsvärk och är inte ett dugg stel. Tempot var strax under 6 km/minut så det var inte fy skam.

Min träningsplan framöver är nu två SATS-pass under veckan, och ett löppass på helgen. Min ambition att träna på helgen underlättas nu avsevärt. Passen har varit svåra att få till, utbudet på helgerna är faktiskt inte särskilt bra. Men springa kan man ju alltid göra!

torsdagen den 6:e mars 2014

De e värst me lårena

Enligt familjelegenderna ska min pappas kusin ha yttrat detta franka utlåtande då han vid späd ålder tillfrågades av en kvinnlig vän till familjen huruvida han tyckte hon var så farligt tjock.

Jag kommer att tänka på det idag, i det att jag jämkar på min kjol som inte vill sitta som den ska. Det är värst med lårena, ja sannerligen. Där stramar den eller känns åtminstone trång. Men över magen och midjan fladdrar den snarare. Jag är inte byggd enligt konfektionsindustrins specifikationer. Men vem är å andra sidan det?

Mer på samma tema: under vinter-OS för några veckor sedan skrev DN om en av de holländska skridskoåkarna och man fokuserade då på hans massiva lårmuskulatur. Sjuttio centimeter i omkrets, trumpetades det. För att man riktigt skulle förstå hur enormt detta är fanns en figur som väl skulle föreställa ett lår i genomskärning, klipp ut och jämför med ditt eget, var den käcka men inte helt genomtänkta uppmaningen.

Men inspirerad blev jag i alla fall, jag har ett hum om både byst- och midjemått, men till låren sträcker sig inte denna sifferkunskap, så jag plockade fram ett måttband. 67 cm. Som jämförelse kan jag nämna att min välbyggde man, 12 cm längre och 20 kg tyngre än jag, har en låromkrets på 57 cm.

Nåja. Stark i benen är jag bevisligen, knäböj är en av mina bättre grenar. Och visst var det väl så att det fett man lagrar nedom midjan inte är anses vara tillnärmelsevis lika hälsovådligt som det ovanför?

tisdagen den 25:e februari 2014

Ny träningsform: Transformer!

Idag gjorde jag äntligen något jag länge tänkt: provade den för mig nya träningen Transformer. Som vanligt kändes det lite motigt, jag hann faktiskt avboka passet, som var ett lunchpass, och bestämma mig för snällare Shape efter jobbet istället. Men så tog jag mitt förnuft till fånga. Det är lugnt på jobbet idag på grund av rådande sportlov. Klart jag ska ta tillfället i akt och lunchträna!

Transformer var som väntat väldigt jobbigt, men också ganska roligt. Jag är glad att jag inte provat det tidigare, det behövs en del grundstyrka och kondition som jag inte haft innan men nu klarade jag det någorlunda. Passet går ut på att man gör olika styrkeövningar i en bur som är uppbyggd i gymmet. Jag kände igen det mesta, det var olika varianter på att lyfta vikter eller dra sig upp i gummiband. En nyhet för mig var att prova chins. Det skulle jag inte klara under dödshot ens, men här fick man fuska med ena knät i ett gummiband. Jag fuskade mer än så och sköt lite fart med foten från den höga låda jag hade under mig. Jobbigt var det ändå.

Nu efteråt är jag skönt trött i kroppen och ganska sömnig. Jag hade svårt att somna igår, men det lär inte vara fallet ikväll.

fredagen den 21:e februari 2014

Lite småprat

Skrivlusten sinar just nu, både på den här bloggen och på min andra, vanliga blogg. Så är det ibland, den - lusten alltså - brukar komma tillbaka av sig själv.

Men tidvis funderar jag på om jag ska fortsätta med viktbloggen eller ej. Just nu händer det inte så väldigt mycket och lär inte göra det heller på ett tag. Å andra sidan har jag flera gånger tänkt på hur bra det är att ha gamla anteckningar om vikt, träning, mat och allmänt beteende liggande.

Sedan sist jag skrev har livet gått sin gilla gång. Det mesta flyter på bra nu, livet, barnen, äktenskapet, jobbet, maten, träningen. Omkring mig, både i bloggvärlden och den riktiga, mår människor dåligt. Det är livssorger och äktenskapskriser vart jag än vänder mig. Men jag och mina närmaste lever i en liten bubbla. Man kan bli vidskeplig för mindre.

I januari iakttog jag en sorts måttlighet, jag drog ner på alkohol och odlade en föresats om godisförbud som jag bröt relativt snabbt. Men jag skötte maten bra på vardagarna, det gjorde jag. Och jag tränade som en galning.

Det har gett resultat, jag har fortsatt ingen aning om vad jag väger men jag märker att kläderna sitter lite bättre nu än vad de gjorde direkt efter julsemestern eller för den delen efter sommaren.

Äsch. Jag har faktiskt en aning om vad jag väger, för en endaste gång har jag ställt mig på vågen i år. Då tänkte jag att väger jag nu över nittio kilo så vet jag inte vad jag gör, ger upp eller något. Vad jag vägde? Exactamente 90,0. Med tanke på att det var på kvällen efter middagen tycker jag att det är i paritet med höstens noteringar på mellan 89 och 90. Så jag anser att jag nu har blivit av med eventuella kilon från Sydafrika.

Äsch igen. Jag måste sluta med det här vikttramset och börja väga mig igen. Vågfobin lyckades Itrim inte bota mig från, tyvärr.

Mathållningen har slappat till något på sistone, i helgen ska vi åka och hälsa på goda vänner som alltid bjuder på fantastisk mat. Jag ska njuta av den, och återgå till sundare vanor när vi kommer hem på måndag.

Nu när jag avhandlat allt det tråkiga får jag prata lite träning, va? Eller va? Jo, för den går ju bra. Som vanligt. Den här vintern har jag (ta i trä) fått vara frisk och kunnat träna på som vanligt, och jag märker resultat. Det är skönt att vara stark, att ha bra kondition, att känna kroppen svara. Att kunna springa uppför en trappa och känna pulsen gå upp men att andningen är nästan som vanligt.

Jag avbokar ogärna mitt morgonpass med favoritledaren, när jag någon gång är tvungen att göra det inser jag hur bra hon är jämfört med andra ledare. När hon kör Shape nöjer hon sig ofta med stepbräda och hantlar, eller stepbräda och gummiband som redskap. Andra ledare ber en släpa med sig alla dessa och dessutom stång och vikter i olika storlekar, man blir lätt förvirrad av vad som ska användas när. Överarbetat.

Eller crosstraining. Favoriten kör enkla, tuffa övningar. Inte tänka, bara göra. Ta i ända från tårna. De yngre ledarna överarbetar gärna. De bygger hinderbanor och komplicerade flöden. Från den stationen går man in i mitten igen, sedan går man till höger. Inte lätt att komma ihåg när svetten lackar och jag är slutkörd. Eller tvärtom, eftersom jag måste koncentrera sig på ovidkommande (vart, vänster, höger?) så tar jag inte i lika mycket.

Jag prisar henne ofta för O, och då föreslog han att vi skulle anlita henne som PT. Sats har ett erbjudande som heter PT Duo, då man tränar i par. Det blir perfekt. Fast inte riktigt ännu. Jag vill inte kosta på mig en PT riktigt ännu, tycker inte jag behöver det just nu, och har heller inte riktigt tid. Än så länge flyter träningen på. Och så behöver barnen bli lite större först, så att vi kanske rentav kan lämna dem ensamma en stund medan vi tränar.

Fler föresatser finns, mer om dem i ett senare inlägg!