fredag 17 februari 2017

PT pass nr 10

Igår och idag har jag haft värsta tänkbara träningsvärk i lårens framsida. Även baksida, insida och rumpa om jag tänker efter, men det överskuggades av smärtan i framsidan. Aj!

Men R har växlat upp helt klart. Idag fick jag göra Bulgarian split squats med hantel 5 kg. Många! Googla gärna, det var trevlig läsning. För den som inte orkar, det betyder enbensböj med bakre benet på en bänk.

Efter det fick jag göra någon sorts framåtböj hållande en skivstång, fortfarande med bakre benet upplagt på bänk. Ska fråga nästa gång vad den rörelsen heter.

Vi avslutade med latsdrag. 13 kg. Ännu en muskel som jag är stel i tydligen.

Bredvid oss myllrade ett gäng tonårskillar som gjorde bänkpress. Typisk machoövning. Men jag är hellre en bulgarisk tant!

Även om jag inte kommer ur sängen imorgon.

onsdag 15 februari 2017

Jösses

Sitter och pustar ut efter mitt nionde pass med min PT. Detta var nog det tuffaste hittills.

Det är synd att jag inte började göra anteckningar tidigare. Det är intressant att träna med PT, jag får ideligen aha-upplevelser!

Nu ska jag nöja mig med att beskriva den allra första gången och idag.

Vid konsultationen före jul intervjuade han - R - mig om träningsvanor och mål och syfte och sånt där. Jag fattade snabbt att vi skulle komma bra överens då han poängterade sitt stora intresse för sjukgymnastik och funktionell träning. Min stelopererade rygg tycktes inte avskräcka utan snarare intressera honom.

Mål och syfte? Må bra, ännu bättre, fysiskt och psykiskt. Jag berättade förstås om depression och medicin. Bli starkare. Gärna lite smalare men vikten är ointressant.

När jag sa att jag sprungit tidigare men nu är för tung för det, rättade han mig vänligt. Du är inte tillräckligt stark.

Sedan fick jag demonstrera några knäböj, som ju är en rörelse jag gärna gör. Jag kommer långt ner jämförelsevis och kan göra många.

R såg genast att mina knän kollapsar inåt liksom mina fötter. Tryck ner stortårna, håll ut knäna.

Sedan förklarade han att jag hade goda förutsättningar och att han gärna jobbade med mig. Jag kände detsamma och köpte därför 25 tillfällen, rakt av. Det lär ta tid att få ordning på mina vingliga knän och fötter.

Men vi har kommit en bra bit på väg. Idag vet jag att jag är mycket rörlig trots min stela rygg. Men jag behöver bli starkare i rumpa och hela baksidan av benen, jag förlitar mig helt på mina starka lår.

Idag började jag som vanligt på roddmaskinen och körde tills kalorimätaren stod på 75. Är jag riktigt i form kör jag 100 kcal på 7 minuter, det klarar jag nätt och jämnt.

Sedan gjorde jag enbensböj varvat med att stretcha höftböjaren. Benen darrade men R var skoningslös. Tre set om åtta. Så småningom ska du klara tio, sedan börjar vi belasta.

Vänster ben är oerhört mycket svagare än höger tycker jag. Nja, menar R. Den stora skillnaden är kontrollen. Höger ben lyder dig bättre och jobbar mer effektivt.

Sedan enbensböj igen, nu stående på hög låda med andra benet hängande rakt ner. Sjukt jobbigt. Märker du hur mycket stabilare fötterna är nu? Knappt något vingel alls. Ja, när du säger det så.

Sedan knäböj hållande 12 kg kettlebell. 8 sek på nervägen hålla 8 sek i botten, direkt upp. Tre gånger sedan vila. Ajaj, kontroll hela vägen, inte släppa taget och sjunka ner.

Till sist en knästående windmill (?). 6 kg kettlebell över huvudet i ena handen, vrida överkroppen för att kunna sätta andra handen i golvet. Kontroll.

Puh. Sedan jag började träna med R har jag knappt gått på några pass utom boxningen och lite spinning. Något är på gång, jag håller på och lär om och vill inte störas av något annat. Det är så lätt att göra fel.

På fredag är det dags igen.

fredag 20 januari 2017

Träningshösten 2016

Jag är tillbaka igen. Ska försöka skriva mer regelbundet här framöver.

Men först en tillbakablick. Hösten som gick var händelserik. I september insåg jag att jag behövde hjälp mot min ständigt låga sinnesstämning så jag började äta Citalopram. Det hjälpte, men de första veckorna var jobbiga. Jag hade nog alla biverkningar som listats, huvudvärk, diarré, hjärtklappning. Plus att det alla varnat för, att man initialt kan må ännu sämre, visade sig stämma i mitt fall. Utöver det fick jag två riktiga ångestattacker. Det var först efteråt jag förstod vad det var.

Till råga på allt förkunnade min chef i ungefär samma veva att min tjänst skulle försvinna. För att göra en lång historia kort lyckades jag förhandla till mig ett avgångsvederlag och just nu jobbar jag inte alls. Det är jävligt skönt.

Under dessa omständigheter var det inte så lätt att träna. Jag minns att jag gick på ett kickboxpass när jag mådde rätt risigt, det var inte någon bra idé. Men när jag tittar i min träningsapp ser jag att jag ändå gnetade på med träning under september, oktober och november, minst en gång i veckan i alla fall. Jag ger mig själv en guldstjärna för det, med tanke på omständigheterna var det tappert tycker jag.

Men i december blev det värre. En rejäl förkylning sänkte mig totalt och jag fick ta en lång träningspaus.

Den avslutades strax före jul i och med att jag inledde en ny fas i mitt träningsliv: att träna med PT! Det berättar jag mer om i nästa inlägg.

fredag 2 september 2016

Tant Helga tränar med fitnessdårarna igen

Eller med andra ord, nu har jag kört Prformance Hi-Intensity igen.

Herregud vilket jobbigt pass. Men vad skönt det var efteråt, vad glad jag är att jag inte gav efter för min tveksamhet imorse.

Dels var jag trött och på dåligt humör, dels hade jag onsdagens Transformerpass i gott minne, då jag kände mig tröttare och slitnare än vanligt. Det berodde möjligen på att det var oerhört varmt i lokalen eller på att jag var trött efter söndagens kampsportande.

Hur som helst gick det bra idag, åtminstone jämförelsevis. De andra kvinnorna var overkligt vältränade så dem jämförde jag mig inte med.

Jag konstaterade som så många gånger förut att axlar, bröstrygg och handleder är mina svaga punkter. Göra 30 st thrusters eller 30 kettlebell swings med väl anpassad vikt (8 resp 20 kg), absolut inga problem. 15 st pull-ups? Eller 15 st toe to bar (samma startposition som pull-up men dra istället upp benen alternativt knän så mycket man orkar). Aldrig i livet. Går absolut inte. 125 meter utfallssteg med vikt på raka armar över huvudet? Jodå, långsamt och med visst vingel, men det går.

Den här ledaren (jag tror att du har talat varmt om honom Rosa!) är mycket bra, omtänksam och uppmärksam och med trevlig attityd, han får en att känna sig duktig. Så fast passet egentligen är lite för svårt och tungt så kommer jag att återkomma.

måndag 29 augusti 2016

Sommarträning och påbörjad höstträning

Så är sommaren slut (nästan) och hösten kommen (nästan).

Jag är ganska nöjd med min träningssommar. Den inleddes förvisso med en rejäl förkylning, Transformer-passet jag skrev om i förra inlägget blev den sista träningen på ett par veckor. Men så snart jag kände mig någorlunda frisk och när vi installerat oss ute på Sommarön, började jag träna hemma med hjälp av Sats online-pass.

Förutsättningen var förstås att dator och internetuppkoppling funkade hjälpligt, vilket inte alltid var fallet. Men det funkade i alla fall tillräckligt ofta för att jag skulle kunna träna vid tretton tillfällen under fyra veckors tid. En imponerande statistik, faktiskt. Visserligen var de allra flesta pass mycket korta, jag körde en hel tabatapass som bara är cirka 15 minuter, men ändå.

Den bästa effekten av träningen var på humöret. Jag har varit ganska ledsen och nere i sommar, av orsaker som jag inte riktigt vet själv. Jag sörjer pappa förstås, kanske är det inte svårare än så. Vissa dagar, vissa morgnar, var nästan outhärdliga. Då var träningen till god hjälp. Efter ett träningspass mår jag alltid bra.

(Löpning har jag för övrigt helt lagt ner. Om någon undrar alltså.)

Sedan vi kom hem för drygt två veckor sedan har fortsatt med min lunchträning två gånger i veckan. Transformer eller Crosstraining och cykling.

Igår kompletterades detta med en timmes kampsport. Jo, syrran och jag har ju börjat med en klass som heter Kick&box, på samma gym där mina söner tränar judo. Det var inte oväntat jätteroligt och ganska jobbigt. Det är kul att träna med min syster och det är trevligt att träna med bara kvinnor. Passet liknade Sats boxningspass ganska mycket till sitt upplägg. Jag har gillat de passen men skyggat lite för att träna med stora biffiga killar som kan slå mig sönder och samman.

Sålunda ger jag mig själv med beröm godkänt för både sommar och höststart ur träningssynpunkt.

Nå, men maten då?

Tja. Mja. Det har väl varit både bättre och sämre. På Sommarön bakade jag en hel del småkakor faktiskt (inspirerad av Kristina Sandbergs böcker om Maj. Läser man dem måste man baka!). Däremot lyckades jag hålla konsumtionen av godis och snacks och vin på en ganska rimlig nivå.

Tillbaka i vardagen igen försöker jag tänka på portionsstorlekarna. Jag har nu tänkt om helt ifråga om vad som reglerar min vikt, det är inte träningen utan maten. Tränar gör jag för att må bra, bli glad och känna mig starkare, inte för att bli smalare.

Det jag förstås borde göra är det jag började med för ett år sedan men avbröt när pappa blev sjuk, att prova 5:2-dieten. Jag hann bara någon vecka men det funkade rätt bra. Jag ska fundera ut ett upplägg under den här veckan och bestämma mig om eller om inte. Kanske drar jag igång sedan.

måndag 4 juli 2016

Depp blev pepp

I några veckor nu har jag deppat över min övervikt. Det känns snöpligt att det mesta är tillbaka. Jag är kluven mellan att å ena sidan vilja avfärda fåniga skönhetsideal och att vilja vara stolt över att jag åtminstone är någorlunda stark och vältränad, å andra sidan braka ihop en soppa av självömkan. Buhu stackars mig som inte klarar av att hålla vikten trots att jag gör väldigt mycket rätt.

Dessutom har jag haft ett träningsuppehåll eftersom vi varit på semester i USA. Ett sådant tar jag mig utan spår av dåligt samvete. O släpade med sig skor och kläder och tänkte besöka hotellgymmen, jag skiter i det. Bättre att träna regelbundet när jag är hemma, tänker jag.

Förra veckan ansåg jag mig för trött och för jetlaggad för att träna. I helgen umgicks jag dessutom med syrran och vem som helst blir nojig i hennes ortorektiska sällskap.

Alltså kände jag mig allt annat än positiv när jag släpade mig till Sats idag. Usch, Transformer som brukar vara så tungt och jobbigt. Klarar jag verkligen det idag? Borde jag inte börja lite mjukare?

Inte heller. Jag träffade min tillfälliga träningskompis som jag springer på ibland, just på Transformer. Jag skulle tro att hon är i min ålder ungefär, min viktklass också. Hon är stark som en björn och som en sprudlande sprutande... gejser (?) av träningsglädje och kämparanda.

Vi är överens om att vi hatar chins och armgång, inget för oss tungviktartanter. Hopp, till exempel utfallshopp undviker vi också. Minsta snedtramp och man riskerar en skada, näpp.

Efteråt var jag röd och svettig och på överdådigt humör. Jag är tillbaka! Jag har avbokat fredagens mesiga Bodybalancepass till förmån för ett timslångt cykelpass med en ledare som jag vet är bra. Har aldrig cyklat så länge, vem vet, jag kanske dör.

Men det skiter jag i!

onsdag 29 juni 2016

Sommarföresats


Jag ska öva mig i huksittande. Förebild enligt ovan.