måndag 31 augusti 2015

Nya tider

Det är måndag och jag är hungrig. 

Nä förresten, är jag verkligen det? Jag har just ätit ett äpple och druckit två glas vatten. Mätt är jag definitivt inte, men inte precis hungrig heller. Känner mig lite light-headed sådär.

Jag har alltså bestämt mig för att prova 5:2-dieten och idag är första dagen.

Fråga mig inte varför, men jag hade missuppfattat den tidigare. Att det var TVÅ fastedagar och inte flera, och att en fastedag innebär en konsumtion av 500 kalorier, hade gått mig förbi. Detta känns faktiskt görbart.

Fram till för en timme sedan kändes det precis som vanligt. Till frukost åt jag ett kokt ägg och en liten bit fröknäcke med lite Bregott på, samt en kopp te. En fullt acceptabel frukost enligt mig.

Fast nu är det värre. Dagen är lång och jag har konsumerat nästan hälften av dess kalorier. Frågan är hur jag ska fördela dem för att stå ut.

Imorse vägde jag mig, förresten. 90,8. Ingen upplyftande siffra men helt i linje med vad jag trodde.

Nåja. Så jävla svårt ska väl detta inte vara. Imorgon får jag äta igen. Och i någon artikel jag läste stod det att man ska ge 5:2-dieten åtminstone tre veckor innan man ger upp. Det klarar jag.

torsdag 20 augusti 2015

Skrämt igång kroppen

Nu har jag tränat tre pass på tre dagar. Shape, spinning och Transformer. Det har gått jättebra.

Fasen vad gött det är att vara igång igen.

Men nu ska jag vila.

måndag 17 augusti 2015

Tjoho, nu är det höst!

Nä, det är det ju faktiskt inte. Det är sommar ute, ljuvlig sensommar. Men semestern är slut och höstterminen har börjat.

Förra veckan kom vi hem från semestern, igår började jag jobba och idag började jag träna, morgonpass med favoriten. Dags att blicka både bakåt och framåt.

Semestersummering först. Jag har (som vanligt) inte vägt mig men gissar att jag lagt på mig något eller några kilon, det brukar jag alltid göra. Antagligen tangerar vikten nu den gamla pre-Itrim-siffran. Det har jag inte lust att få svart på vitt. Å andra sidan sitter alla vanliga kläder bra så det kanske inte är så farligt ändå.

För jag har ju tränat under semestern, faktiskt. Dels laddade jag ner två appar till telefonen, en tidtagarapp som man kan programmera så att den exempelvis räknar minuter och en app som ger förslag på olika träningsprogram. WOD Generator heter den senare, vilket ska uttydas Workout of the Day Generator. Ett typiskt träningsprogram kan vara att köra 5 armhävningar, sex utfallshopp och 5 situps på en minut, vila den stund man eventuellt får över innan minuten tar slut, börja om igen när nästa minut börjar. Upprepa femton gånger. (Minutproceduren kallas för every minute on the minute även känt som EMOM. Eller så gör man AMRAP, dvs as many repetitions as possible. Ahem.)

Ja. Alltså. Detta nördade jag mig med sisådär fem-sex gånger kanske under våra fyra veckor på Sommarön. Eller var det mer? Minns inte. Utöver det försökte jag gå 10 000 steg per dag vilket tidvis gick ganska dåligt. Sprang gjorde jag inte alls.

Vad jag däremot gjorde som kanske har gett viss effekt var att byta ett ladutak. Bara sådär! Nä, verkligen inte bara sådär. Det är ett av makens och mina gemensamma storverk faktiskt och jag kan orda mycket om det men inte här. Ur träningssynpunkt var det möjligen rätt bra. Jag har lyft, burit eller flyttat på 1400 tegelpannor som väger åtminstone ett par kilo styck. Jag har klättrat på byggställningar och gått fram och tillbaka över gårdsplanen. Något avtryck på stegräknaren gjorde detta inte men det vete fan om det inte var rätt bra träning ändå.

För Shape idag kändes jättebra, inte alls särskilt tungt eller ringrostigt.

Framåt då? Jo, jag ska fortsätta träna förstås. Utöver det har jag bestämt mig för att faktiskt prova den så omtalade och av mig tidigare dissade 5:2-dieten. Mer om det senare.

Nu är det dags för frukost!

torsdag 9 juli 2015

Liten triumf

Igår tränade jag, sista passet på ett tag. Och lyckades genomföra flera pull-ups med hakan över stången. Visserligen hade jag hjälp av norra Europas bredaste gummiband som jag sträckte ut med foten, men ändå.

Fick också bra instruktioner. Sänk axlarna, vinkla fram bäckenet så aktiveras rygg och bål och hjälper till.

Jag gjorde det! Och nästa gång kommer det att gå ännu bättre!

fredag 3 juli 2015

Gå mera!

I tidningen Chef som jag ibland läser på jobbet, ser jag en kort intervju med en chef (har glömt vem) där han berättar att han snittar 20 000 steg per dag.

Imponerande. Undrar hur han gör? Han kör knappast bil till jobbet. Häromdagen när jag a) åkte kollektivt till jobbet b) besökte min frisör och min syster efter jobbet stannade stegräknaren precis på 10 000. En lunchpromenad på en drg halvtimme hade gett ytterligare 4-5000 men inte mer. Då är jag ändå relativt rörlig på jobbet, för att vara kontorsarbetande alltså. Jag står vid skrivbordet och jag går hellre och pratar med folk än ringer dem. Kaffeautomaten står en trappa upp, dit jag aldrig tar hissen.

Under sommaren måste jag skärpa mig med vardagsmotionen! Minst 10 000, helst 12 000 steg varje dag.

onsdag 1 juli 2015

Ihopsamling och avslutning

Nu börjar inspirationen sina märker jag, eller om det är ämnena som inte är inspirerande? Hur som helst tar jag de resterande i klump:

En träningsform som jag älskar
Styrketräning, konditionsträning, funktionell träning i grupp. Passen kan heta allt möjligt, Crosstraining och Transformer och Prformance men de har alla det gemensamt att man fokuserar på styrka och teknik och inte tempo.

Idag på lunchen pratade jag med en kollega, hon tränar för sig själv i gymmet med hjälp av en blogg som ger dagliga tips om träning. Jag inser att jag numera lätt hade kunnat göra det också, jag har både kunskaper och motivation. Men det är något visst med väl fungerande ledarledd gruppträning ändå.

Efter träning
Mår jag alltid, utan undantag ohemult bra.

Ett intervallpass
Först tänkte jag stryka den här, men kom på att jag ju gillar intervaller på cykel. Mitt kära 30-20-10 pass som jag inte bevistat på länge är ju intervaller. Och min senaste spinningfavortiledare kör intervaller.

Sporter jag utövat
Jag har faktiskt spelat fotboll! I Göteborgs sämsta flicklag (jo, det är sant!) och jag var den i särklass sämsta spelaren, men ändå. För att ni ska förstå att jag inte överdriver kan jag berätta att vi en gång förlorade en match med 19-0. Vann gjorde vi aldrig, men en gång spelade vi mot ett lag som var nästan lika dåliga som vi och då slutade det oavgjort, 0-0. Jag påbörjade varje match på bänken, utan undantag. 

I efterhand undrar jag varför jag alls utsatte mig för detta. Fotboll på skolrasterna var roligt och fotboll på gympan var inte lika vidrigt som allt annat, antagligen var det detta som gav mig idén. Men jag övertalades också av en kompis, som visade sig vara en ganska stor talang. Förmodligen tyckte jag tidvis att det var roligt men jag minns att jag alltid blev ledsen när tränaren satte mig på bänken. En liten tröst var att en lagkamrat berättade att tränaren berömt mig en gång när jag var borta: Helga klagar aldrig fast hon alltid får börja på bänken. Men han sa det aldrig till mig.

Det som satte stopp för denna föga framgångsrika karriär var min skoliosoperation. Många år senare berättade min mamma att hon tagit reda på tränarens namn och telefonnummer och ringt upp honom när jag just hade börjat. Hon förklarade att detta var första gången jag visat något som helst intresse eller fallenhet för någon fysisk aktivitet och att hon tänkte slå in tänderna på honom om han inte tog väl hand om detta.

Om tio år
Jag hoppas att jag tränar som nu eller kanske rentav lite mer, att jag har upptäckt nya träningsformer. Får jag mer tid att träna kanske jag också får mer tålamod att utforska träning som inte är omedelbart givande? Jag hoppas att jag väger som nu eller lite mindre, i alla fall inte mer. Jag hoppas att jag inte har mer ont i kroppen än jag redan har, även om jag inte ska klaga.

Därför skriver jag
Jag gillar det! Skrivandet fyller också några funktioner. Jag får trevliga kommentarer i form av uppmuntrande tillrop eller frågor och förslag som får mig att tänka. Det är också bra att ha anteckningarna att gå tillbaka till. Hur resonerade jag egentligen för ett år sedan, för två, för tre? Hur tränade jag då?

Ett mål jag missat
Finns många! Alla gånger jag velat gå ner i vikt men misslyckats, ska vi börja där? Eller snarare lyckats till en början men tröttnat. Det var först med Itrim som jag lyckades gå ner ordentligt. Fast sedan har ju vikten stadigt tickat uppåt igen och jag har inte lyckats få den att avstanna ordentligt eller vända neråt.

Våren 2012 bestämde jag mig för att lära mig att springa en mil under sommaren. Det gick inte alls. Jag har just läst igenom mina anteckningar och funderat på vad misslyckandet berodde på. Förmodligen gick jag ut för hårt, jag läser att jag fick ont i både knä och höft. Dessutom tror jag att det till största delen handlade om bristande motivation. Att kunna springa en mil hade ju varit kul, men exakt hur kul? Nu ett par år i efterhand då jag springer än mindre inser jag att löpning inte är en motionsform som passar mig särskilt bra.

fredag 26 juni 2015

Hur min träning förändrar mig

Förra inlägget ger ju svar på vad träning INTE gör med mig. Jag blir varken smalare eller lättare av den. Jag antar att jag utan träning skulle ha ännu svårare att kontrollera min vikt, men det vete fan. Jag blir hungrig av att träna!

Och ännu en negativ sak: jag har mer ont i kroppen nu än förr. Eller har jag det, förresten? Det kanske inte är så. För några år sedan hade jag stora problem med fötterna, det har jag inte nu. För tjugo år sedan fick jag inflammation i benhinnorna jämt och ständigt, aldrig nu.

Den värk jag dras med nu är ryggont, både länd- och bröstrygg. Stillasittande brukar förvärra den, värktabletter, stretching och försiktig träning brukar hjälpa på några dagar. Så det är väl inte så mycket att gnälla över. Dessutom är jag medelålders nu, kanske är lite värk i kroppen något man får räkna med.

Över till de trevliga bieffekterna då: jag blir starkare, får bättre flås och alldeles väldigt mycket gladare. Alla tre bortom mina högsta förväntningar. Det säger ju sig självt, det vet alla. Men det är ändå ganska häftigt att vara med om, att plötsligt kunna göra saker man inte tidigare kunnat, att se ett högre wattal på cykeln eller kunna göra ett visst antal armhävningar. Små segrar men ändå segrar.

Och jag är ju alltid, alltid på strålande humör efter ett träningspass. Det slår aldrig fel.

Jo, så sover jag bättre också.