Hur man piggar upp sitt äktenskap

Till exempel genom att utackordera barnen och... gå på ett Box-pass tillsammans. Att banka och slå på sin store starke karl utan att behöva vara orolig för att han ska gå sönder var riktigt roligt. Det var också roligt att parera hans slag, fast det gjorde ont ibland. I handlederna. Ledaren kom och tittade till oss ganska ofta, hon undrade väl vad det var för överåriga galningar som skrattade hysteriskt mellan slagen.

(Ledsen att göra er besvikna om titeln fick er att hoppas att det var erotiska övningar det skulle handla om. Dit har denna blogg ännu inte nått.)

Vänster knä

Igår ansåg jag förkylningen besegrad och gav mig ut och sprang. Tänkte mig 3 km, och det gick hur bra som helst. Jag sprang uppför de branta backar där jag förr brukat gå, och fick rentav för mig att öka farten uppför en av dem.

Men så efter drygt halva rundan började vänster knä göra ont, strax under knäskålen. Jag gick och sprang lite omväxlande, men smärtan ökade. Det gjorde ont även att gå i uppförsbacke, men inte på plan mark.

Som tur var försvann smärtan så snart jag slutat springa, cykla hem var inga problem, och idag känner jag inget särskilt.

Men det är tydligt att mitt vänstra knä vill tala om något för mig. Frågan är bara vad. Jag funderar på att göra två saker:

1 Prata med den naprapat som ibland besöker jobbet

2 Köpa ett gummiband att träna med. Det borde ju inte skada i alla fall, att stabilisera musklerna runt knät alltså.

Tre saker förresten. Ta det lugnt den närmaste tiden med att öka löpdistansen. Min goda kondition har gett mig hybris. Det är ju faktiskt inte alls nödvändigt att springa mer än 3 km i taget.

Blä

Vadan detta blä? Jo, för det första är jag förkyld, i den värsta fasen först i början när man känner sig eländig men ingen tycker synd om en. Sedan kommer medlidandet samtidigt med snuvan, men då har man redan börjat piggna till.

Förkylningen gjorde att jag struntade i veckans löpning, som var inplanerad i lördags. Men jag har styrketränat en gång och cyklat till jobbet två gånger, och uppnådde n-ä-s-t-a-n målet 10 000 steg per dag. Det är lite knivigare att klara när jag cyklar, faktiskt. Stegen till bussen är en icke föraktlig del av helheten.

Men ett rejält blä blir det över att den ökade vikten gör sig påmind nu när sommarkläderna plockas fram. Ett obehagligt eko av gamla tider.

Men jag spottar andligen i nävarna och tänker att jag ska både cykla och springa så snart halsontet går över. Äta grönsaker kan jag ju redan göra, och det ska jag gå och göra precis nu. Dagens lunchlåda består av två (små) fläskkotletter, sockerärtor, körsbärstomater, broccoli och en rejäl klick keso med chilismak.

Det blir ju bättre!

Veckan som gick har varit blandad ur motionssynpunkt. Vi har varit lediga och bott i svärmors tomma lägenhet utanför Göteborg, Kristi himmelfärdsdag tillbringades i bilen hem och så avslutades veckan med en underbar helg i stugan.

Vardagsmotionen gick alldeles åt skogen. Jag gjorde några halvhjärtade försök att få till det, bland annat tog jag en fantastiskt fin skogspromenad på onsdagskvällen. Det är fasen så svårt att komma upp i 10 000 steg när jag är med barnen hela dagen, behöver bli bättre på att hitta tillfällen till promenader. Å andra sidan jobbade jag i trädgården flera timmar både lördag och söndag, vilket väl måste räknas som vardagsmotion även om inte stegräknaren tycker det?

Veckans springrunda kändes motig som tusan i början men slutade på hela 5,5 km. Distansrekord! Snart ska jag börja med ett program för att lära mig att springa en mil. Eller så improviserar jag. Har ju faktiskt lärt mig att springa 5 km alldeles själv. (Fan vad jag är bra.)

Två SATS-pass blev det också, ett extra för att kompensera den uteblivna cyklingen till jobbet. Som jag skrivit innan har jag plötsligt börjat gilla Shape, till min egen förvåning. Bodypump som tilltalade mig i början eftersom det var enkelt och rejält utan några läskiga balansövningar, känns nu rätt trist. Igår var jag på det perfekta Shapepasset och märkte plötsligt att min balans blivit väldigt mycket bättre, bara sådär!

Det borde ju inte förvåna mig att övning ger färdighet, det gäller ju för allting annat. Men mitt fysiska självförtroende har varit så grundmurat lågt ända sedan jag var liten. Skolidrotten vars uppgift var att hjälpa till, hade rakt motsatt effekt. Att jag alls motionerar är faktiskt helt och hållet min egen förtjänst, varken föräldrar eller skola lyckades förmedla vanan till mig.

Så jag njuter av nya färdigheter. Jag njuter av att kunna lyfta upp inte bara den lille sonen utan även den store på axlarna, och av de häpna blickar omgivningen ger mig. Jag njuter av att våga gå balansgång och hoppa mellan stubbar med pojkarna när vi leker på lekplats. Tack och lov att jag hittade det här, om än vid mogen ålder!

Gammal och sansad

Ibland tänker jag att det är då för väl att jag inte gav mig in på det här äventyret tidigare.

För ibland är det lätt att slira till och tappa fotfästet och börja odla knasiga tankar.

Som när jag läser att Olga (som jag älskar att reta mig på, fast ändå läser till och från) är lika lång som jag men väger 15 kg mindre. Hela tio kg mindre än min målvikt. Gulp, tänker jag först. Det är väl dit jag borde, förstås.

Vafan, tänker jag sen. Hennes kropp och vikt är hennes levebröd. Jag skulle inte tycka att hälften av hennes ansträngningar och uppoffringar vore värda resultatet.

Så går jag på Bodypump för första gången på ett tag. (Intressant nog har jag nu tröttnat på BP som jag gillade i början, till förmån för Shape som jag tyckte direkt illa om först.) Tack för uppmuntrande ord i kommentarsfältet, men med undantag för 4 kg hantlar lyfter jag inte särskilt tungt. I alla fall inte om man jämför med det järngäng jag hamnade hos igår. Tjejen längst fram och ledaren hade 30 kg på axlarna vid benböj. I kid you not. Jag nöjde mig med tio med tanke på knäna.

Och så tänker jag att visst är det fjösigt i jämförelse, men herregud så mycket bättre om jag jämför med mig själv.

Tyvärr tror jag inte att jag haft detta lugn eller förmåga att gilla mig själv som jag är när jag var yngre. Och jag tror att många, många kvinnor känner som jag gjorde.

Det är sorgligt.

Och så en helt annan sak

En av mina hobbies har fått ett oväntat uppsving efter viktnedgången. Det är fasiken så mycket roligare att sticka saker till mig själv nuförtiden. Dels för att jag drar 1-2 storlekar mindre, det går mycket fortare och garnkostnaden blir mindre. Men också för att en värld av nya modeller har öppnat sig. Förr stickade jag aldrig ett plagg som slutade ovan rumpan, nu gör jag det gärna. Ännu mindre modeller som går ännu fortare och är billigare att sticka.

Knaster

Det knastrar i mitt vänstra knä ibland efter träningspass. Det gör inte precis ont men det är en obehaglig, broskig känsla.

Ska man oroa sig? Går det att åtgärda? Någon som vågar sig på en åsikt?

(Jourhavande lillasyster ska få frågan också.)