tisdag 4 november 2014

Minimala korrektioner

Huga huga, nu har jag ägnat mig åt skörlevnad ett tag. I fredags råkade vi hamna hemma hos grannarna som serverade en massa gott vin (mycket trevligt för övrigt, vinprovning ska bedrivas i större grupper eftersom man då kan smaka sig igenom fyra viner utan att bli helt kanon) och på lördagen åkte jag med min syster på herrgårdsweekend för att fira hennes födelsedag. Middagen var erbarmligt dålig, så dålig att det nästan var roligt, men vinerna var - återigen - mycket goda.

I mitt gamla liv hade detta inte varit något konstigt alls, att dricka mig lullig både fredag och lördag. Men numera gör jag det alltså inte. Och jag tänker kompensera drickandet (och det påföljande ätandet) med att vara vit resten av månaden.

Jag har också funderat lite över några vanor jag har lagt mig till med på sista tiden. Äta sushi efter tisdagslunchpasset till exempel. Dricka kaffe latte efter sushin. Det kan jag väl unna mig någon gång ibland, men inte varje vecka. Nä, nu får det nog bli matlåda några tisdagar. Och kaffelatte ska jag i fortsättningen begränsa till helgen, om ens då.

Efter sushin drack jag alltså vanligt kaffe med en liten skvätt mjölk, och avstod från att ta av de fina lussekatterna som restaurangen bjöd på. Jag hade spanat in dem redan medan jag väntade på sushin, men hindrade impulsen att ta en redan då, om de skulle ta slut senare. Bestäm sedan, vid kaffet, tänkte jag. Och vid kaffet var det mycket lättare att bestämma mig för att inte.

I bilen tillbaks till jobbet tänkte jag på den där lussekatten. Hur impulsen att äta kan vara stark, nästan oemotståndlig. Men att jag efteråt har svårt att minnas hur stark.

Alltså:

Avstå från alkohol resten av månaden
Avstå från sushilunch (salladslunch går däremot bra)
Avstå från kaffelatte på vardagar

Tidelipom och piddelidej.

fredag 17 oktober 2014

Bilder och målbilder

Igår fick jag två komplimanger för klänningen jag bar. Det var trevligt, fast jag är själv lite tveksam till den. Jag har faktiskt något smalare midja än det ser ut under dragskon (hmm, man kanske skulle sprätta bort dragskon och flytta skärpet uppåt några centimeter?).
 
Som jämförelse en dassbild tagen sommaren 2011, när jag var som smalast. Det skiljer ungefär 12 kg på bilderna, nej ännu mer faktiskt. Det är nog närmare 15 kg skillnad.
 
Lite svårt att tro, faktiskt. Men som bekant tränar jag nu på ett sätt jag inte gjorde då. Och jag vet precis vilka byxor jag har på mig på den nedre bilden, de var lite för stora då men går nätt och jämnt att knäppa nu.
 
Varför denna kavalkad? Ja, det kan man fråga sig. Tillbaka till vikten 2011 vill jag faktiskt inte, det är helt uteslutet.
 
En annan sak att betänka är några citat från denna bloggs början:
 
"Jag har inga problem med att vara storvuxna, bastanta Helga, storlek 44. Men jag vill vara något smidigare och fastare i konturerna."
"Inga orealistiska mål. BMI 27 sisådär. Fortfarande storlek 44, men en smidigare sådan. Lite mindre överarmar, lite mindre hull på mage och haka. Lite fastare i konturerna."
"Jag vill egentligen inte gå ner i storlek, har inga sådana nojor utan är helt nöjd med att vara en 44:a. Men det vore skönt att verkligen kunna stanna där. Idag måste jag ibland beroende på plaggets snitt gå upp till 46. Inga nojor, som sagt, men 46 ingår inte alltid i basutbudet. Många affärer stannar vid 44. Det vore också skönt att slippa handla på tjockisavdelningarna. Kläderna där passar sällan särskilt bra eftersom jag förutom att vara tjock också är lång. Jag behöver extra centimetrar över rumpa, rygg och byst, inte över midjan. Jag behöver långa ben och långa ärmar. Sånt finns inte där."
 
Citaten är hämtade från 2009 och 2010 och får väl betraktas som ganska samstämmiga målformuleringar. Detta mål har jag uppfyllt med råge.
 

torsdag 16 oktober 2014

Dietgruppen

Jag måste ju berätta om dietgruppen också. Igår var jag där för andra gången, och nu dröjer det hela fyra veckor till nästa gång eftersom jag missar onsdagen under höstlovet.

(Eller missar och missar, implicerar inte det a feeling of regret som jag inte alls känner?)

De andra damerna i gruppen har till största delen infriat mina farhågor. Vi sitter i nästan en timme och berättar för varann om våra vedermödor. Jag vill inte gå in på detaljer, för vi har lovat varann tystnadsplikt, men en del historier ur livet och framför allt de attityder som uppvisas får mig att häpna. Att det inte är någon annan än man själv som ansvarar för ätande och träning, det är tydligen svårt att inse.

(Det är det ju, det tycker jag också, tidvis. Men jag inser åtminstone det orimliga i resonemanget.)

Det som gör att jag inte skrikande rusar därifrån är att samtalen ändå väcker vissa tankar.

Igår redovisade vi en hemläxa som bestod i att registrera allt matintag samt all motion under fyra dagar. Motionen lämnar jag därhän, den funkar ju. Jag är nöjd med nivån på motionerandet. Visst, det är inte alla dagar jag klarar mitt mål på 10 000 steg. Men de dagarna når jag 8000 eller 9000. Det är fan ta mig good enough just nu som livet ser ut.

Maten då. Det var tröttsamt att komma ihåg och skriva upp det jag åt trots att jag använde mobilkameran till hjälp. Men givetvis hade det en reglerande funktion, ganska stark sådan. Jag äter mindre om jag måste skriva upp det jag ätit. (Så hade jag också gått ner ett drygt halvkilo sedan förra gången, om nu bara de här fyra dagarna påverkade.) Ändå har jag ingen vidare lust att fortsätta registrerandet.

Till nästa gång ska vi fundera över bra och dåliga vanor. Jag tänkte fokusera helt på ätandet. Jag kan berömma mig av att ha en hel del bra vanor. Jag äter frukost, jag äter tre mål mat om dagen, jag äter ganska regelbundet, jag äter någorlunda bra med grönsaker (fast här finns alltid förbättringspotential!), jag äter lagad mat med få helfabrikat. Mellanmålen är det ju skralt med och efter en stunds diskuterande kom jag ihåg mina klockan-tre-mandlar som jag körde med under hösten 2012. Jag hade en påse i skrivbordslådan och tog fem stycken, aldrig fler, klockan tre på eftermiddagen, aldrig annars. Det var ett mellanmål som faktiskt fungerade. Mixtra med keso och kvarg och kokt ägg, det orkar jag inte.

Efter nästa missade gång är det ett par, tre gånger kvar. Det kan jag väl uthärda.

torsdag 9 oktober 2014

Ny träningsform igen: Prformance Hi-Intensity

Förra veckan gjorde jag ett avsteg från principerna, eller om man så vill, införde en ny princip. Jag var ledig på torsdagen, vi skulle åka till Disneyland Paris på förmiddagen. Ursprungligen hade jag tänkt börja morgonen med ett crosstrainingpass med favoritledaren. Min tanke var att jag sedan med glatt humör och stor energi skulle ta mig an packnings- och resebestyr.

Men jag var så trött, så in i märgen trött. Jag orkade helt enkelt inte stiga upp en timme tidigare och jaga iväg på träning. Tidigare har jag försökt intala mig just do it, du vet att du mår bra efteråt, jag ångrar mig aldrig. Nu gjorde jag precis tvärtom. Och ångrade mig inte.

(Imorse var det dock tillbaka till just do it, torsdag och morgonträning. Inte heller då ångrade jag mig. Jo, kanske lite precis innan. Men definitivt inte efteråt.)

Men det var om den nya träningsformen jag skulle berätta. Häromdagen provade jag styrkevarianten av det pass jag testade förra veckan. Detta passade mig klart bättre.

Vi var bara fyra deltagare, och jag var absolut sämst, äldst, tjockast och minst vältränad. Tant Helga tränar med fitnessdårarna. Men vem bryr sig? Särskilt när en av dårarna visar sig vara förtjusande snäll och hjälpsam. Vi skulle ta fram lådor att göra box jump på, och han såg min tveksamma min. Hopp är lindrigt sagt inte min starka sida. Jag klarar upphopp på stepbräda i högsta läget, fast jag är skräckslagen hela tiden. Men han peppade mig att ta den lägsta lådan, som alltså nådde mig strax nedom knäna.

"Jag lovar, det sitter i huvudet, det är en rädsla. Jag håller i dig första gången, du kommer att klara det." Det gjorde han, och det gjorde jag. Faktiskt. Men eftersom det var inte mindre än 26 upphopp som skulle genomföras så övergick jag sedan till stepbräda.

Passet var upplagt sålunda:

200 hopp med hopprep (inte min favoritövning heller, jag övergick till höga knän efter en stund)
26 armhävningar (som man INTE fick göra på knäna, utan på fötterna, men man fick lägga två viktklossar under sig så att man landade på dem istället för att gå hela vägen ner till golvet. Intressant och nyttig variant.)
200 hopp
26 box jumps
200 hopp
26 situps (faktiskt det jag klarar bäst)
200 hopp
26 pull-ups (kan jag ju absolut inte genomföra. Men när jag fick stöd av ett gummiband gick det någorlunda)

Vi avslutade med statiska magövningar och lite knäböj.

På det hela taget ett riktigt bra och roligt pass, helt okej ersättning för Transformer som varit en tidigare tisdagsfavorit. Den lilla gruppen och den älsklige medtränaren (han visade sig vara ledare själv. Samt thaiboxare.) gav klara pluspoäng.

Och ännu bättre: nästa vecka är det helt andra övningar. Det gillar jag.

tisdag 30 september 2014

Ny träningsform: Prformance Mobility

Istället för tisdagstransformer som blivit torsdagstransformer och därmed mycket svårare att passa in i mitt schema, provade jag idag ett nytt pass. Prformance (nej det är inte felstavat) finns med tre inriktningar: Mobility, Strength och Hi-Intensity. Idag var det alltså rörlighet som tränades.

Och mja. Det var väl ett rätt okej pass, om det är rörlighet och långsamma rörelser med koncentation som man är ute efter. Just idag var jag nog det, men annars brukar jag vilja träna tyngre och hårdare.

Ännu en gång tänkte jag surt på hur svårt det uppenbarligen är att utforma och leda pass. Detta var en ung ledare, passet är (tror jag) förkoreograferat. Ändå hade det en del brister. Vi gjorde höftlyft med fötterna stödda mot vikter som bara gled iväg, och en sorts knäböj mot staplade vikter som... just det, bara gled iväg.

Nästa vecka ska jag kanske prova Hi-Intensity.

måndag 29 september 2014

Stark

Förra veckan blev det bara ett pass tränat, crosstraining på ny tid med ny ledare. Dagen därpå hade jag ont i halsen igen. Fast nu sex dagar senare anser jag mig återställd, imorgon ska jag träna.

Dietistgruppen frös som väntat inne på grund av vabb. Det gick helt enkelt inte att få ihop logistiken. Sånt händer ibland.

Följaktligen deppade jag lite under förra veckan. Jag känner tydligt på kläderna att jag gått upp, det är ingen rolig känsla.

Men å andra sidan ska jag minnas detta: på passet i tisdags bestod en av stationerna av marklyft med rodd. Marklyft är jag bra på, jag är stark i ben och rygg, så jag greppade efter kort tvekan den tyngsta stången. I efterhand minns jag inte exakt hur mycket vikt den hade men det borde ha varit 2 gånger (10+5+2,5) d v s 35 kg. Ledaren hejdade sig just när jag lyfte stången och jag såg hur hon spände ögonen i mig, men jag kunde genomföra rörelsen med bra teknik, hon nickade godkännande.

I receptionen mötte jag henne igen. "Det gick ju bra det där. Vad stark du är!".

Imorse läste jag en hjärtevärmande artikel i DN om tränande gamlingar. Kroppen är en fantastisk maskin ändå.

fredag 19 september 2014

Uppvaknande

Nu har jag börjat träna igen efter förkylningen, shape i tisdags och crosstraining igår och så ska vi nog boxas på söndag maken och jag. Jag har morrat över att Sats har ändrat i schemat så att ett av mina favoritpass (Transformer) hamnat på en dum tid. Men å andra sidan gör det kanske att jag sporras att prova nya pass.

Träningen flyter alltså på. Numera blir jag inte ens särskilt orolig eller irriterad när jag är sjuk. Jag tänker bara jaså, det blir ett uppehåll nu på några veckor, det kommer att kännas lite motigare att gå dit och lite tyngre under passet de första gångerna, men sedan blir det som vanligt igen. Jag kommer igen, jag vet ju det.

Igår var jag hos dietisten. Ett besök med förhinder. Den första tiden fick jag ju avboka eftersom jag var sjuk. Igår visade det sig att mitt nya besök inte fanns dokumenterat i deras system, trots att jag fått bekräftelse via mejl och sms. Brave new world. Men jag fick prata i tjugo minuter med dietisten i alla fall.

Prata kan jag ju, och det gjorde jag i rasande fart. Det jag sa torde vara bekant för bloggläsarna men det var ungefär detta:

Jag började gå upp i vikt i 25-årsåldern, då jag flyttade ihop med min man. Samtidigt började jag också motionera regelbundet. Som barn var jag normalviktig men inte intresserad av idrott och motion.

För tre år sedan gick jag med Itrims hjälp ner cirka 18 kilo, från 96 till 78. Emellertid stannade jag inte särskilt länge på 78 utan gick redan under första halvåret upp ett par kilo. Så har det fortsatt, visserligen med några fluktuationer upp och ner men på det hela taget har jag gått upp 4-5 kilo per år. De största uppgångarna har varit efter semestrarna.

Samtidigt har jag emellertid tränat betydligt hårdare än i mitt gamla liv. Förr gick jag i bästa fall på ett Friskispass i veckan. Idag tränar jag tämligen tung styrke- och konditionsträning 2-3 gånger i veckan. Jag har också ganska bra koll på vardagsmotionen med en målsättning att gå 10 000 steg per dag. Den nås inte alltid men oftast snittar jag 8000 steg i alla fall. Träningen är inte problemet.

Jag har ett stillasittande jobb men står numera upp vid datorn och jobbar.

Jag äter tre mål mat om dagen: frukost kl 7, lunch kl 12 och middag kl 18. Till mellanmål ibland en frukt om jag kommer ihåg det. Mina matvanor är bättre idag än förr (trots att jag lagt ner mellanmålen), jag äter betydligt mer grönsaker, men jag är svag för kaffebröd och godis och äter förmodligen (uppenbarligen) för stora portioner.

Jag tycker om mat och är road av mat och vill inte ladda den med ångest och förbud. Jag upplever inte att jag äter mindre än alla andra men ändå går upp i vikt, jag är snarare lite häpen över att jag kan äta såpass mycket som jag gör. Jag vet att jag har stor aptit.

Jag vill inte prova måltidsersättningar igen. Det var lättare än jag trodde och absolut värt insatsen, men jag vill inte. Inte minst för att mina barn är större nu, det är svårare att inkorporera i vardagslivet. Men också för att jag inte behöver en quick fix. Jag behöver balans och minimala korrektioner. Hitta och praktisera fungerande strategier.

Mina alkoholvanor är numera ganska måttliga, ungefär 2 glas vin i veckan i genomsnitt, ibland mer, ofta mindre. Åtminstone en månad per år brukar vara alldeles vit.

Dietisten antecknade frenetiskt och ville sedan väga och mäta mig. 91 kg och 95 cm midjemått var domen. Mindre än vid början av Itrim (96 kg resp 100 cm) men mer än vid slutet (78 kg och 82 cm) men alldeles för mycket, förstås.

Fast med tanke på hur du motionerar är din övervikt förmodligen inte farlig ur hälsosynpunkt, menade hon, och det var ju skönt att höra. (Det har jag nästan räknat ut själv).

Min målsättning är framför allt att få stopp på uppgången. Pressad något ytterligare klämde jag fram med att jag väl skulle vilja gå ner till sisådär 85. Mätbara mål är ju bra.

Dietistens förslag är att jag går med i en grupp som träffas åtta gånger. Min spontana reaktion är ett njä. Gruppträffarna var ju det jag gillade minst med Itrim. Hon invände att detta är en mindre grupp, att det inte är lika föreläsningsbetonat som Itrim, att man tvingas arbeta själv. Dessutom träffas gruppen på en tid som faktiskt råkar passa.

Jag lovade att fundera på saken men har väl nästan bestämt mig, tror jag. Åtta gånger är ändå en begränsad tid, och eftersom jag faktiskt la ner Itrims gruppträffar efter bara ett halvår borde jag ge detta en chans.

Ja. Suck. Känner mig inte särskilt entusiastisk för detta, men det kanske kommer.