måndag 29 augusti 2016

Sommarträning och påbörjad höstträning

Så är sommaren slut (nästan) och hösten kommen (nästan).

Jag är ganska nöjd med min träningssommar. Den inleddes förvisso med en rejäl förkylning, Transformer-passet jag skrev om i förra inlägget blev den sista träningen på ett par veckor. Men så snart jag kände mig någorlunda frisk och när vi installerat oss ute på Sommarön, började jag träna hemma med hjälp av Sats online-pass.

Förutsättningen var förstås att dator och internetuppkoppling funkade hjälpligt, vilket inte alltid var fallet. Men det funkade i alla fall tillräckligt ofta för att jag skulle kunna träna vid tretton tillfällen under fyra veckors tid. En imponerande statistik, faktiskt. Visserligen var de allra flesta pass mycket korta, jag körde en hel tabatapass som bara är cirka 15 minuter, men ändå.

Den bästa effekten av träningen var på humöret. Jag har varit ganska ledsen och nere i sommar, av orsaker som jag inte riktigt vet själv. Jag sörjer pappa förstås, kanske är det inte svårare än så. Vissa dagar, vissa morgnar, var nästan outhärdliga. Då var träningen till god hjälp. Efter ett träningspass mår jag alltid bra.

(Löpning har jag för övrigt helt lagt ner. Om någon undrar alltså.)

Sedan vi kom hem för drygt två veckor sedan har fortsatt med min lunchträning två gånger i veckan. Transformer eller Crosstraining och cykling.

Igår kompletterades detta med en timmes kampsport. Jo, syrran och jag har ju börjat med en klass som heter Kick&box, på samma gym där mina söner tränar judo. Det var inte oväntat jätteroligt och ganska jobbigt. Det är kul att träna med min syster och det är trevligt att träna med bara kvinnor. Passet liknade Sats boxningspass ganska mycket till sitt upplägg. Jag har gillat de passen men skyggat lite för att träna med stora biffiga killar som kan slå mig sönder och samman.

Sålunda ger jag mig själv med beröm godkänt för både sommar och höststart ur träningssynpunkt.

Nå, men maten då?

Tja. Mja. Det har väl varit både bättre och sämre. På Sommarön bakade jag en hel del småkakor faktiskt (inspirerad av Kristina Sandbergs böcker om Maj. Läser man dem måste man baka!). Däremot lyckades jag hålla konsumtionen av godis och snacks och vin på en ganska rimlig nivå.

Tillbaka i vardagen igen försöker jag tänka på portionsstorlekarna. Jag har nu tänkt om helt ifråga om vad som reglerar min vikt, det är inte träningen utan maten. Tränar gör jag för att må bra, bli glad och känna mig starkare, inte för att bli smalare.

Det jag förstås borde göra är det jag började med för ett år sedan men avbröt när pappa blev sjuk, att prova 5:2-dieten. Jag hann bara någon vecka men det funkade rätt bra. Jag ska fundera ut ett upplägg under den här veckan och bestämma mig om eller om inte. Kanske drar jag igång sedan.

måndag 4 juli 2016

Depp blev pepp

I några veckor nu har jag deppat över min övervikt. Det känns snöpligt att det mesta är tillbaka. Jag är kluven mellan att å ena sidan vilja avfärda fåniga skönhetsideal och att vilja vara stolt över att jag åtminstone är någorlunda stark och vältränad, å andra sidan braka ihop en soppa av självömkan. Buhu stackars mig som inte klarar av att hålla vikten trots att jag gör väldigt mycket rätt.

Dessutom har jag haft ett träningsuppehåll eftersom vi varit på semester i USA. Ett sådant tar jag mig utan spår av dåligt samvete. O släpade med sig skor och kläder och tänkte besöka hotellgymmen, jag skiter i det. Bättre att träna regelbundet när jag är hemma, tänker jag.

Förra veckan ansåg jag mig för trött och för jetlaggad för att träna. I helgen umgicks jag dessutom med syrran och vem som helst blir nojig i hennes ortorektiska sällskap.

Alltså kände jag mig allt annat än positiv när jag släpade mig till Sats idag. Usch, Transformer som brukar vara så tungt och jobbigt. Klarar jag verkligen det idag? Borde jag inte börja lite mjukare?

Inte heller. Jag träffade min tillfälliga träningskompis som jag springer på ibland, just på Transformer. Jag skulle tro att hon är i min ålder ungefär, min viktklass också. Hon är stark som en björn och som en sprudlande sprutande... gejser (?) av träningsglädje och kämparanda.

Vi är överens om att vi hatar chins och armgång, inget för oss tungviktartanter. Hopp, till exempel utfallshopp undviker vi också. Minsta snedtramp och man riskerar en skada, näpp.

Efteråt var jag röd och svettig och på överdådigt humör. Jag är tillbaka! Jag har avbokat fredagens mesiga Bodybalancepass till förmån för ett timslångt cykelpass med en ledare som jag vet är bra. Har aldrig cyklat så länge, vem vet, jag kanske dör.

Men det skiter jag i!

onsdag 29 juni 2016

Sommarföresats


Jag ska öva mig i huksittande. Förebild enligt ovan.

tisdag 7 juni 2016

Nya horisonter

Idag har jag bokat in min yngste son på judo till hösten. Den äldste började på judo i vintras och älskar det. Nästan alltid i alla fall.

Själv har jag suckat lite åt att söndag förmiddag är inbokad. I alla fall framåt våren då vi är i sommarstugan en del är det trist att behöva flänga hem på söndag morgon. Men hittills har vi bara behövt göra det två gånger i alla fall, och nu är terminen slut.

Den avslutades med en uppvisning som var oväntat rolig och inspirerande. Jag sög i mig vartenda ord ledaren sa om att alla barn borde träna åtminstone lite judo eftersom det ger kroppskännedom och balans. För att inte tala om lite lagom disciplin! När han knäppte med fingrarna och sextio ungar trillade ihop i små avslappnade högar på golvet, för att fara upp nästa gång han knäppte, då var nog alla föräldrar i salen imponerade. Och vad tysta de var, och vilka fina led de stod på.

När lillebror sett vad storebror lärt sig var han inte sen att börja tjata om att få börja han också, och det får han förstås.

Utöver det läste jag på vad anläggningen har att erbjuda i övrigt. Kickboxning och kampsport, bara för kvinnor. Syrran har provat kickboxning för ett tag sedan och velat ha med mig, men inte orkar jag kuska hela vägen in till stan. Kan hon tänka sig att komma ut till förorten?

Ja, det kan hon. Vi hittar ett pass på söndag eftermiddag, hon brukar ofta hänga hos oss på söndagar.

Tjoho! Söndag är numera kampsportsdag i helgahushållet!

Utebliven morgonträning

I helgen bokade jag ett morgonpass, 6:30 med favoriten, eftersom det var enda sättet jag trodde mig hinna träna de närmaste dagarna.

Sedan gick jag och oroade mig i två dagar.

Efter pappas sjukdom och död klarar jag inte morgonträning längre. Det är bättre nu än vad det var i höstas, då jag var mer eller mindre suicidal på morgnarna. Det är jag inte längre, men utsikten att stiga upp 45 minuter tidigare än jag måste och ställa mig på ett träningspass, aldrig så roligt och inspirerande, den får mig att krokna.

Igår kväll pratade jag med mamma och klagade min nöd. Tycker jag inte, sa hon. Du behöver din morgonsömn!

Ibland är det skönt att göra som någon annan säger. Jag slängde alla duktighetskomplex överbord och bestämde mig för att träning faktiskt inte ska förknippas med olustkänslor. Istället hittade jag en lucka efter lunch och tränade Yoga for athletes. Och så fick jag en ny lucka på torsdag, och när jag skulle fylla den med träning såg jag till min ofantliga glädje att Prformance Strength har återuppstått. Hurra!

Heureka igen

It never rains but it pours, sannerligen. Idag gick jag på Yoga for athletes, som jag tidigare tyckt direkt illa om, men nu tyckte jag det var jättebra! Ledaren sade mig i förtroende att hon ändrat lite i förkoreografin för hon tyckte att det var för svårt för att passa devisen "för dig som tror att du är för stel för yoga".

Där har vi än en gång beviset på att förkoreograferade pass suger.

fredag 3 juni 2016

Heureka!

Jag har hittat det! Ett vettigt yogapass alltså.

Yoga var det inte, strängt taget, utan Body Balance, en typ av pass som jag egentligen inte gillar eftersom det är a) förkoreograferat och b) tillhör den kategori träning som jag anstränger mig för att gilla men inte lyckas med.

Men det här passet gillade jag, äntligen ett sträck-och-tänj lite mjukare pass som jag ändå blev lite svettig av.

Naturligtvis berodde det på ledaren. Jag har tränat för henne förr och gillade henne då också.