fredag 19 september 2014

Uppvaknande

Nu har jag börjat träna igen efter förkylningen, shape i tisdags och crosstraining igår och så ska vi nog boxas på söndag maken och jag. Jag har morrat över att Sats har ändrat i schemat så att ett av mina favoritpass (Transformer) hamnat på en dum tid. Men å andra sidan gör det kanske att jag sporras att prova nya pass.

Träningen flyter alltså på. Numera blir jag inte ens särskilt orolig eller irriterad när jag är sjuk. Jag tänker bara jaså, det blir ett uppehåll nu på några veckor, det kommer att kännas lite motigare att gå dit och lite tyngre under passet de första gångerna, men sedan blir det som vanligt igen. Jag kommer igen, jag vet ju det.

Igår var jag hos dietisten. Ett besök med förhinder. Den första tiden fick jag ju avboka eftersom jag var sjuk. Igår visade det sig att mitt nya besök inte fanns dokumenterat i deras system, trots att jag fått bekräftelse via mejl och sms. Brave new world. Men jag fick prata i tjugo minuter med dietisten i alla fall.

Prata kan jag ju, och det gjorde jag i rasande fart. Det jag sa torde vara bekant för bloggläsarna men det var ungefär detta:

Jag började gå upp i vikt i 25-årsåldern, då jag flyttade ihop med min man. Samtidigt började jag också motionera regelbundet. Som barn var jag normalviktig men inte intresserad av idrott och motion.

För tre år sedan gick jag med Itrims hjälp ner cirka 18 kilo, från 96 till 78. Emellertid stannade jag inte särskilt länge på 78 utan gick redan under första halvåret upp ett par kilo. Så har det fortsatt, visserligen med några fluktuationer upp och ner men på det hela taget har jag gått upp 4-5 kilo per år. De största uppgångarna har varit efter semestrarna.

Samtidigt har jag emellertid tränat betydligt hårdare än i mitt gamla liv. Förr gick jag i bästa fall på ett Friskispass i veckan. Idag tränar jag tämligen tung styrke- och konditionsträning 2-3 gånger i veckan. Jag har också ganska bra koll på vardagsmotionen med en målsättning att gå 10 000 steg per dag. Den nås inte alltid men oftast snittar jag 8000 steg i alla fall. Träningen är inte problemet.

Jag har ett stillasittande jobb men står numera upp vid datorn och jobbar.

Jag äter tre mål mat om dagen: frukost kl 7, lunch kl 12 och middag kl 18. Till mellanmål ibland en frukt om jag kommer ihåg det. Mina matvanor är bättre idag än förr (trots att jag lagt ner mellanmålen), jag äter betydligt mer grönsaker, men jag är svag för kaffebröd och godis och äter förmodligen (uppenbarligen) för stora portioner.

Jag tycker om mat och är road av mat och vill inte ladda den med ångest och förbud. Jag upplever inte att jag äter mindre än alla andra men ändå går upp i vikt, jag är snarare lite häpen över att jag kan äta såpass mycket som jag gör. Jag vet att jag har stor aptit.

Jag vill inte prova måltidsersättningar igen. Det var lättare än jag trodde och absolut värt insatsen, men jag vill inte. Inte minst för att mina barn är större nu, det är svårare att inkorporera i vardagslivet. Men också för att jag inte behöver en quick fix. Jag behöver balans och minimala korrektioner. Hitta och praktisera fungerande strategier.

Mina alkoholvanor är numera ganska måttliga, ungefär 2 glas vin i veckan i genomsnitt, ibland mer, ofta mindre. Åtminstone en månad per år brukar vara alldeles vit.

Dietisten antecknade frenetiskt och ville sedan väga och mäta mig. 91 kg och 95 cm midjemått var domen. Mindre än vid början av Itrim (96 kg resp 100 cm) men mer än vid slutet (78 kg och 82 cm) men alldeles för mycket, förstås.

Fast med tanke på hur du motionerar är din övervikt förmodligen inte farlig ur hälsosynpunkt, menade hon, och det var ju skönt att höra. (Det har jag nästan räknat ut själv).

Min målsättning är framför allt att få stopp på uppgången. Pressad något ytterligare klämde jag fram med att jag väl skulle vilja gå ner till sisådär 85. Mätbara mål är ju bra.

Dietistens förslag är att jag går med i en grupp som träffas åtta gånger. Min spontana reaktion är ett njä. Gruppträffarna var ju det jag gillade minst med Itrim. Hon invände att detta är en mindre grupp, att det inte är lika föreläsningsbetonat som Itrim, att man tvingas arbeta själv. Dessutom träffas gruppen på en tid som faktiskt råkar passa.

Jag lovade att fundera på saken men har väl nästan bestämt mig, tror jag. Åtta gånger är ändå en begränsad tid, och eftersom jag faktiskt la ner Itrims gruppträffar efter bara ett halvår borde jag ge detta en chans.

Ja. Suck. Känner mig inte särskilt entusiastisk för detta, men det kanske kommer.

fredag 12 september 2014

Vinterdvala

Va, redan? Ja, nästan.

Höstens första förkylning har hållit mig i ett fast grepp i två veckor nu. Som vanligt ville jag inte riktigt inse hur sjuk jag faktiskt var. Min åttaårige son räddade mig genom att bli sjuk han också, varpå jag var hemma med honom och i vanlig ordning blev ännu sjukare än han. Nu har maken däckat också.

Själv ser jag ljuset i tunneln, fast jag fortfarande hostar rejält. Jag vilar denna vecka också, men nästa vecka ska jag träna som vanligt. Och vardagsmotionera.

Förresten är jag lite fundersam angående min hosta. Förr var det alltid halsontet som var värst när jag var förkyld. Nu är det hostan. Jag hostar och hostar och hostar. Ibland norpar jag lite astmamedicin av min son så att jag får sova. Pappa fick astma i femtioårsåldern, jag undrar om jag har ärvt hans? Något att fråga företagshälsovården om.

Dietisten då? Den tiden fick jag ju boka av, jag var som allra sjukast den dagen. Men skam den som ger sig, nästa torsdag har jag en ny tid!

fredag 22 augusti 2014

Sagt och gjort

Nu har jag bokat in mig hos en dietist på gångavstånd från jobbet. Jag tror banne mig rentav att besöket blir gratis, eftersom jag har ett frikort som ligger och skräpar efter allt kollande av min sköldkörtel i höstas. Om två veckor ska jag dit.

Svårare var det inte.

Tillbaka igen efter sommaren

Nu har vardagen kopplat greppet efter inte mindre än sex veckors ledighet. Vilken konstig sommar det var, kallt och regnigt i juni, värmebölja i juli och nu återigen ganska svalt och regnigt i augusti. Fast jag klagar inte, jag gillar inte värme något vidare. Men det är konstigt att tänka sig att det bara är två veckor sedan som jag guppade i de glasgröna vågorna på Sommarön.

(Himla tjatande om glasgröna vågor? Citatet kommer från Trollkarlens hatt: O att vara ett nyvaket mumintroll och tumla i glasgröna vågor när solen går opp! Precis så har min sommar varit, fast jag inte är någon morgonbadare.)

Träningsmässigt blev sommaren riktigt bra, tycker jag. Jag trotsade värmen (och den mördande konkurrensen från min galet långspringande kusin) och sprang 2-3 gånger i veckan, ungefär 3 km varje gång. Längre än så orkade jag faktiskt inte, och då menar jag egentligen inte fysiken. Det blev för segt, för jobbigt, för tråkigt, för svårt att motivera mig. Så då struntade jag i det.

Efter varje springpass körde jag gummiband, axelpressar och lite sånt. Och så låg jag i planka och tittade på klockan. Nu klarar jag 2 minuter i planka varefter jag nästan dör.

Det roliga är att detta tämligen blygsamma motionspensum verkligen har gett resultat. Sedan vi kom hem från semestern har jag tränat tre crosstrainingpass (två med favoritledaren, ett med de stora kroppsbyggarkillarna) och det har gått jättebra. Både styrka och kondition finns där. Visserligen har jag haft rejäl träningsvärk (och ganska ordentligt ont i ländryggen långt ner på höger sida, baksidan av höften, måste kurera mig med Voltaren) men det är bara att räkna med.

Kroppsbyggargrabbarna avslutade dagens pass med att beordra oss att göra burpees i fem minuter och notera antalet. Jag klarade 30, vilket var fler än jag trodde. De var inte snygga, heller inte galna som tjejen framför mig som gjorde en tjusig bakåtspark varje gång hon slängde sig ner, men jag hade bröstet i golvet och tog mig upp till stående och hoppade, trettio gånger efter varann.

Vardagsmotionen är emellertid ett försummat kapitel. Efter första veckan på Sommarön bestämde jag mig för att ge fan i stegräknaren. Jag har haft den på mig nu de första dagarna på jobbet, och det går trögt att komma upp i 10 000 steg. Igår lyckades det inte alls, min lunchpromenad frös inne och trots barnhämtning och en extra runda på kvällen stannade räknaren på dryga 7000. Men det är förstås bättre än inget.

Återstår då maten. Där är det inget nytt. Jag har ätit ungefär som jag velat under semestern, men jag har varit restriktiv med alkohol. Det har blivit en hel del jordgubbar med grädde och gott kaffebröd men inte så värst mycket godis eller chips.

Men. Jag har bestämt mig för att kontakta en dietist. Frågan är bara om jag ska vänta ända till i oktober då jag har tid hos företagshälsovården, eller ta kontakt själv. När jag läser det jag skriver blir svaret uppenbart: så klart ska jag inte vänta!

fredag 4 juli 2014

Ännu en träningsform: Virtual cycling

Det blev spinning, men inte på lunchen utan efter jobbet. Nu har jag provat något nytt, detta var virtuellt såtillvida att ledaren ersatts av en videoskärm.

Tja. Betyg 3, tror jag. En tämligen bisarr upplevelse (fast det tycker jag ju om vanlig spinning också). Trist musik och givetvis inte lika bra som med en riktig ledare. Men svetten rann ändå. Självklart var detta ett bättre alternativ än att inte träna alls.

Dags för den årliga svackan

Jo, så är det. När jag läser bakåt i bloggen konstaterar jag att jag precis före semestern brukar väga mig, först häpna sedan deppa över siffran, gräma mig över den trots att jag tränat duktigt, rannsaka mig själv och konstatera att maten har det väl varit si och så med.

Intet nytt under solen således. Inte blev det sträng diet under gräsänkedagarna, försökte knappt. Jo, de dagar jag har ätit hemma har jag ätit bra, det har jag. Samt några salladsmiddagar. Vardagsmotionen har jag skött exemplariskt, det är bra att jag hittat tillbaka till den efter några veckors maskande.

Igår vägde jag mig och det var all-time high sedan Itrimstarten. 91,4. Förmodligen med en hel del vatten i kroppen, och jag har tränat hårt de senaste veckorna, sälkänslan är intensiv. Efter en jordgubbsfrukost också, känner mig tung och uppblåst, det skvalpar i magen.

Nåja. Detta har möjligen det goda med sig att jag kommer att vakta lite mer på mat och alkohol under semestern än vad jag annars skulle ha gjort. Jag ska springa men inte styrketräna, förmodligen tappar jag något kilo på kuppen. Fast det är ju inte kilona som är intressanta EGENTLIGEN.

(Vad som EGENTLIGEN är intressant kan man ju fundera över. Kanske i en annan text.)

Blä. Har jag nämnt att jag avskyr det här? Kroppsnojandet, matnojandet, viktnojandet. Blä, blä, blä.

(Inte hinner jag lunchspinna idag heller. Fy vad det är synd om mig. Men promenera ska jag göra i alla fall.)

torsdag 3 juli 2014

Ny träningsform: Pilates Ball

I tisdags provade jag att träna på ett nytt sätt. Pilates Ball är, inte helt otippat, pilatesträning med en stor, lätt gummiboll. Man sitter eller ligger på den och gör allehanda bålstärkande övningar.

Betyget blir 4. Ett trevligt och lättochlagom mellandagspass. Jag tyckte inte att det var särskilt svårt eller jobbigt, säkert blir det jobbigare och effektivare när man lär sig att ta ut rörelserna ordentligt.

Jag kommer säkert att prova det igen men jag tror inte att det blir en återkommande favorit. Som mitt liv ser ut just nu (utom alldeles precis just nu då jag är gräsänka) så har jag begränsad tid att lägga på träning. De timmarna vill jag ska vara jobbiga, svettiga, tunga, pulshöjande och roliga. Inga små krav, nej. Men mina favoritpass uppfyller dem.