torsdag 9 juli 2015

Liten triumf

Igår tränade jag, sista passet på ett tag. Och lyckades genomföra flera pull-ups med hakan över stången. Visserligen hade jag hjälp av norra Europas bredaste gummiband som jag sträckte ut med foten, men ändå.

Fick också bra instruktioner. Sänk axlarna, vinkla fram bäckenet så aktiveras rygg och bål och hjälper till.

Jag gjorde det! Och nästa gång kommer det att gå ännu bättre!

fredag 3 juli 2015

Gå mera!

I tidningen Chef som jag ibland läser på jobbet, ser jag en kort intervju med en chef (har glömt vem) där han berättar att han snittar 20 000 steg per dag.

Imponerande. Undrar hur han gör? Han kör knappast bil till jobbet. Häromdagen när jag a) åkte kollektivt till jobbet b) besökte min frisör och min syster efter jobbet stannade stegräknaren precis på 10 000. En lunchpromenad på en drg halvtimme hade gett ytterligare 4-5000 men inte mer. Då är jag ändå relativt rörlig på jobbet, för att vara kontorsarbetande alltså. Jag står vid skrivbordet och jag går hellre och pratar med folk än ringer dem. Kaffeautomaten står en trappa upp, dit jag aldrig tar hissen.

Under sommaren måste jag skärpa mig med vardagsmotionen! Minst 10 000, helst 12 000 steg varje dag.

onsdag 1 juli 2015

Ihopsamling och avslutning

Nu börjar inspirationen sina märker jag, eller om det är ämnena som inte är inspirerande? Hur som helst tar jag de resterande i klump:

En träningsform som jag älskar
Styrketräning, konditionsträning, funktionell träning i grupp. Passen kan heta allt möjligt, Crosstraining och Transformer och Prformance men de har alla det gemensamt att man fokuserar på styrka och teknik och inte tempo.

Idag på lunchen pratade jag med en kollega, hon tränar för sig själv i gymmet med hjälp av en blogg som ger dagliga tips om träning. Jag inser att jag numera lätt hade kunnat göra det också, jag har både kunskaper och motivation. Men det är något visst med väl fungerande ledarledd gruppträning ändå.

Efter träning
Mår jag alltid, utan undantag ohemult bra.

Ett intervallpass
Först tänkte jag stryka den här, men kom på att jag ju gillar intervaller på cykel. Mitt kära 30-20-10 pass som jag inte bevistat på länge är ju intervaller. Och min senaste spinningfavortiledare kör intervaller.

Sporter jag utövat
Jag har faktiskt spelat fotboll! I Göteborgs sämsta flicklag (jo, det är sant!) och jag var den i särklass sämsta spelaren, men ändå. För att ni ska förstå att jag inte överdriver kan jag berätta att vi en gång förlorade en match med 19-0. Vann gjorde vi aldrig, men en gång spelade vi mot ett lag som var nästan lika dåliga som vi och då slutade det oavgjort, 0-0. Jag påbörjade varje match på bänken, utan undantag. 

I efterhand undrar jag varför jag alls utsatte mig för detta. Fotboll på skolrasterna var roligt och fotboll på gympan var inte lika vidrigt som allt annat, antagligen var det detta som gav mig idén. Men jag övertalades också av en kompis, som visade sig vara en ganska stor talang. Förmodligen tyckte jag tidvis att det var roligt men jag minns att jag alltid blev ledsen när tränaren satte mig på bänken. En liten tröst var att en lagkamrat berättade att tränaren berömt mig en gång när jag var borta: Helga klagar aldrig fast hon alltid får börja på bänken. Men han sa det aldrig till mig.

Det som satte stopp för denna föga framgångsrika karriär var min skoliosoperation. Många år senare berättade min mamma att hon tagit reda på tränarens namn och telefonnummer och ringt upp honom när jag just hade börjat. Hon förklarade att detta var första gången jag visat något som helst intresse eller fallenhet för någon fysisk aktivitet och att hon tänkte slå in tänderna på honom om han inte tog väl hand om detta.

Om tio år
Jag hoppas att jag tränar som nu eller kanske rentav lite mer, att jag har upptäckt nya träningsformer. Får jag mer tid att träna kanske jag också får mer tålamod att utforska träning som inte är omedelbart givande? Jag hoppas att jag väger som nu eller lite mindre, i alla fall inte mer. Jag hoppas att jag inte har mer ont i kroppen än jag redan har, även om jag inte ska klaga.

Därför skriver jag
Jag gillar det! Skrivandet fyller också några funktioner. Jag får trevliga kommentarer i form av uppmuntrande tillrop eller frågor och förslag som får mig att tänka. Det är också bra att ha anteckningarna att gå tillbaka till. Hur resonerade jag egentligen för ett år sedan, för två, för tre? Hur tränade jag då?

Ett mål jag missat
Finns många! Alla gånger jag velat gå ner i vikt men misslyckats, ska vi börja där? Eller snarare lyckats till en början men tröttnat. Det var först med Itrim som jag lyckades gå ner ordentligt. Fast sedan har ju vikten stadigt tickat uppåt igen och jag har inte lyckats få den att avstanna ordentligt eller vända neråt.

Våren 2012 bestämde jag mig för att lära mig att springa en mil under sommaren. Det gick inte alls. Jag har just läst igenom mina anteckningar och funderat på vad misslyckandet berodde på. Förmodligen gick jag ut för hårt, jag läser att jag fick ont i både knä och höft. Dessutom tror jag att det till största delen handlade om bristande motivation. Att kunna springa en mil hade ju varit kul, men exakt hur kul? Nu ett par år i efterhand då jag springer än mindre inser jag att löpning inte är en motionsform som passar mig särskilt bra.

fredag 26 juni 2015

Hur min träning förändrar mig

Förra inlägget ger ju svar på vad träning INTE gör med mig. Jag blir varken smalare eller lättare av den. Jag antar att jag utan träning skulle ha ännu svårare att kontrollera min vikt, men det vete fan. Jag blir hungrig av att träna!

Och ännu en negativ sak: jag har mer ont i kroppen nu än förr. Eller har jag det, förresten? Det kanske inte är så. För några år sedan hade jag stora problem med fötterna, det har jag inte nu. För tjugo år sedan fick jag inflammation i benhinnorna jämt och ständigt, aldrig nu.

Den värk jag dras med nu är ryggont, både länd- och bröstrygg. Stillasittande brukar förvärra den, värktabletter, stretching och försiktig träning brukar hjälpa på några dagar. Så det är väl inte så mycket att gnälla över. Dessutom är jag medelålders nu, kanske är lite värk i kroppen något man får räkna med.

Över till de trevliga bieffekterna då: jag blir starkare, får bättre flås och alldeles väldigt mycket gladare. Alla tre bortom mina högsta förväntningar. Det säger ju sig självt, det vet alla. Men det är ändå ganska häftigt att vara med om, att plötsligt kunna göra saker man inte tidigare kunnat, att se ett högre wattal på cykeln eller kunna göra ett visst antal armhävningar. Små segrar men ändå segrar.

Och jag är ju alltid, alltid på strålande humör efter ett träningspass. Det slår aldrig fel.

Jo, så sover jag bättre också. 

Äta nyttigt och morgonträna

Igår morgontränade jag för första gången på länge. När klockan ringde och jag släpade mig upp mindes jag varför jag sällan gör det numera. Usch vad trött jag var.

Det var ett bra pass och det var roligt att återse favoritledaren, hon kör nästan bara morgonpass. Men det förväntade välbefinnandet kom inte riktigt. Framåt lunch begrep jag varför, jag har fått överta yngste sonens förkylning men i lindrigare form.

Själva passet gick emellertid riktigt bra. Jag har ont i ländryggen igen så vissa rörelser stramade lite men annars märkte jag att jag tränat upp mig på sistone.

Att vara stark och ha bra kondition, det borde ju räcka, eller hur. Men det gör det inte. För jag känner mig samtidigt stor och tjock. Granskar surt mina överarmar i spegeln. Jodå, nog finns det hårda muskler där men under ett rejält lager hull. Inte alls som hos personaltjejen på jobbet, jag noterade hennes överarmar häromdagen då hon bar ärmlöst. Jag hade kunnat fatta om dem med en hand nästan.

Jag borde äta bättre, förstås. Det är alltid där det landar. På sistone har jag slappat till och ätit lite för stora portioner, ätit onyttigheter lite för ofta. Inget frosseri, det behövs inte mycket för att tippa över.

Ska man se det positivt så borde det vara ganska lätt att korrigera. Jag är inte förmögen till fullt så positivt tänkande just nu, istället blir jag frustrerad som så många gånger förut. Nähä, kan inte sänka garden det allra minsta. Tack som fan.

I helgen var syrran på besök och gjorde lunch åt mig och henne, en fantastisk sallad på sparris, nektariner, jordgubbar och säkert något mer. En liten bit brie åt vi vid sidan av. O gillar inte sparris så han gjorde pyttipanna på rester åt sig och barnen, Y åt knappt något eftersom han var sjuk.

Numera kan jag inte begripa hur man väljer pyttipanna framför en dylik sallad. Det är bökigt att skära grönsaker, visst. Fast pyttipanna ska ju också skäras.

Ändå tycker jag själv att det är svårt att välja och laga nyttig mat. Inspirationen saknas. Det första som dyker upp i huvudet är oftast något köttbaserat, med lite grönsaker vid sidan av. Precis tvärtemot hur man borde tänka, tvärtemot hur jag försöker öva mig på att tänka, men fan vad svårt det är.

Inte heller blir det lättare av att bo ihop med två karnivorer och en gourmand. O äter ogärna en måltid utan kött (fast han har bättrat sig på sistone) och har en svårbegriplig kärlek för stekt fläsk (blä). Y är fullkomligt tokig i kött. Q är en riktig storätare, till den grad att det oroar mig lite. Han är så rörlig att han än så länge gör av med allt han äter och han är inte överviktig enligt alla kurvor, men nästan. En sallad blir han inte mätt på.

Jag kanske skulle överge man och barn och flytta ihop med min syster?

Jag tröstar mig med att jag idag (än så länge) har ätit bra:
Hemgjord smoothie på banan, naturell yoghurt, kvarg och rågflingor
Stekt lax med sallad på ruccola och blandade betor (gul, röd och polka)
Kaffe med mjölk och en liten skål med jordgubbar

onsdag 24 juni 2015

Sport på tv

Om sport på tv tycker jag inte alls. I själva verket tycker jag bättre om sport i verkligheten än på tv, and that's saying something.

Jag växte upp med två sporttevegalningar, nämligen mamma och styvfar. Vi åt ofta middag framför tv:n faktiskt, det är ju total misär om jag tänker efter, helt förbjudet hemma hos oss idag. (Jo, barnen får göra det i största lönndom när mormor eller farmor passar dem och då låtsas jag som att jag inte vet.) Jag har genomlidit Wimbledon, OS, VM, you name it. Antagligen var det därför jag började sticka, för att ha något att göra framför tv:n.

Det enda som liknar sport som jag nu kan tänka mig att se är Mästarnas mästare. Då är det främst tävlingarna som intresserar mig, de är såpass klyftigt upplagda att det inte är säkert att yngst, störst och starkast vinner. Min man häpnar ständigt över min ignorans gällande deltagarna. Senaste säsongen kände jag igen Glenn och Frank och med möda travkusken. (Kan detta bero på att de hade sin storhetstid medan jag fortfarande bodde hemma och tvångsmatades med sportsändningar?)

Förutom att jag är ointresserad av själva ämnet så retar jag mig på hur dålig journalistiken alltid är. Det måste ju finnas något annat än "hur känns det" att fråga de stackars idrottarna om?

Detta sagt, så händer det att jag tittar på sport men då endast för att jag måste, nämligen i sällskap. Då endast de större sporterna som jag någorlunda begriper mig på, som fotboll, hockey och skidor. Tennis har jag för länge sedan gett upp att försöka förstå.

När jag skriver detta drar jag mig till minnes ett roligt undantag. Detta måste ha varit ett OS för några år sedan (2004?) och idrotten var något slags fem- eller sjukamp, grenen ridning. Helt klart den sämsta grenen för alla deltagare. Syrran och jag hade väldigt roligt.

tisdag 23 juni 2015

Löparskor, drömträning, favoritinspiratör

Nu har det blivit lite stiltje i det intensiva träningsbloggandet så jag betar av ett par teman i klump.

Man måste vara närmast besatt av mig och mitt träningsintresse för att vilja veta vilka löparskor jag har. De ser ut såhär:



Och de är väl bra. De har inte använts alls hittills i år men än är det ju inte för sent. Löpning är faktiskt inte riktigt min grej. Men jag kan springa, bara en sådan sak. Och så länge jag tränar annat så behöver inte löpning vara min grej.

Drömträning, då. Tjaa. Det vore faktiskt roligt att åka på träningsresa någon gång. Med rätt arrangör och rätt sällskap kan jag tänka mig att det är en upplevelse. Det närmaste jag har kommit är när jag och mamma åkte på ridläger för femton år sedan. Jag var yngst i gruppen, de övriga var i övre medelåldern. På dagarna kämpade vi på hästryggen och på kvällarna åt vi och drack gott och baktalade de jävla kusarna.

Favoritinspiratör vete sjutton om jag har någon. Det skulle vara favoritledaren då. Tyvärr var det länge sedan jag var på hennes pass, hon kör mest morgonpass och det har inte funkat med mitt schema (läs min morgontrötthet) på sistone.