tisdag 7 juni 2016

Nya horisonter

Idag har jag bokat in min yngste son på judo till hösten. Den äldste började på judo i vintras och älskar det. Nästan alltid i alla fall.

Själv har jag suckat lite åt att söndag förmiddag är inbokad. I alla fall framåt våren då vi är i sommarstugan en del är det trist att behöva flänga hem på söndag morgon. Men hittills har vi bara behövt göra det två gånger i alla fall, och nu är terminen slut.

Den avslutades med en uppvisning som var oväntat rolig och inspirerande. Jag sög i mig vartenda ord ledaren sa om att alla barn borde träna åtminstone lite judo eftersom det ger kroppskännedom och balans. För att inte tala om lite lagom disciplin! När han knäppte med fingrarna och sextio ungar trillade ihop i små avslappnade högar på golvet, för att fara upp nästa gång han knäppte, då var nog alla föräldrar i salen imponerade. Och vad tysta de var, och vilka fina led de stod på.

När lillebror sett vad storebror lärt sig var han inte sen att börja tjata om att få börja han också, och det får han förstås.

Utöver det läste jag på vad anläggningen har att erbjuda i övrigt. Kickboxning och kampsport, bara för kvinnor. Syrran har provat kickboxning för ett tag sedan och velat ha med mig, men inte orkar jag kuska hela vägen in till stan. Kan hon tänka sig att komma ut till förorten?

Ja, det kan hon. Vi hittar ett pass på söndag eftermiddag, hon brukar ofta hänga hos oss på söndagar.

Tjoho! Söndag är numera kampsportsdag i helgahushållet!

Utebliven morgonträning

I helgen bokade jag ett morgonpass, 6:30 med favoriten, eftersom det var enda sättet jag trodde mig hinna träna de närmaste dagarna.

Sedan gick jag och oroade mig i två dagar.

Efter pappas sjukdom och död klarar jag inte morgonträning längre. Det är bättre nu än vad det var i höstas, då jag var mer eller mindre suicidal på morgnarna. Det är jag inte längre, men utsikten att stiga upp 45 minuter tidigare än jag måste och ställa mig på ett träningspass, aldrig så roligt och inspirerande, den får mig att krokna.

Igår kväll pratade jag med mamma och klagade min nöd. Tycker jag inte, sa hon. Du behöver din morgonsömn!

Ibland är det skönt att göra som någon annan säger. Jag slängde alla duktighetskomplex överbord och bestämde mig för att träning faktiskt inte ska förknippas med olustkänslor. Istället hittade jag en lucka efter lunch och tränade Yoga for athletes. Och så fick jag en ny lucka på torsdag, och när jag skulle fylla den med träning såg jag till min ofantliga glädje att Prformance Strength har återuppstått. Hurra!

Heureka igen

It never rains but it pours, sannerligen. Idag gick jag på Yoga for athletes, som jag tidigare tyckt direkt illa om, men nu tyckte jag det var jättebra! Ledaren sade mig i förtroende att hon ändrat lite i förkoreografin för hon tyckte att det var för svårt för att passa devisen "för dig som tror att du är för stel för yoga".

Där har vi än en gång beviset på att förkoreograferade pass suger.

fredag 3 juni 2016

Heureka!

Jag har hittat det! Ett vettigt yogapass alltså.

Yoga var det inte, strängt taget, utan Body Balance, en typ av pass som jag egentligen inte gillar eftersom det är a) förkoreograferat och b) tillhör den kategori träning som jag anstränger mig för att gilla men inte lyckas med.

Men det här passet gillade jag, äntligen ett sträck-och-tänj lite mjukare pass som jag ändå blev lite svettig av.

Naturligtvis berodde det på ledaren. Jag har tränat för henne förr och gillade henne då också.

tisdag 31 maj 2016

Nåja

Så värst mycket kroppsångest lider jag i alla fall inte av. Har just återkommit från en kort shoppinglunch då jag snabbt som attan köpte två baddräkter i storlek 42. Nog för att belysningen i provrummet kanske var barmhärtig, och kanske har det gått inflation i storlekarna, och baddräkter är ju elastiska, och nog syns det på mig att det inte är någon överhängande fara för att jag ska tyna bort, men ändå.

Fan vad det är skönt att inte vara ung och nojig längre.

Avsigkommen

Mer än en gång har jag tänkt att pappas död förutom att skaka mig i mina grundvalar, också slutgiltigt sköt mitt hälsosamma leverne i sank.

Det är nu fem år sedan jag gick ner i vikt med hjälp av Itrim, kom i storlek 40, kände mig smal och snygg och stolt förkunnade att resten av livet ska jag minsann vara normalviktig. Aldrig över 80 kg!

Haha. Det där fick jag ju rätt snabbt äta upp, det var just det jag gjorde när jag tänker efter. Så fort jag började äta normalt igen började vikten krypa uppåt, hur mycket jag än tränade.

Idag vet jag inte vad jag väger men jag misstänker att jag inte är långt ifrån den gamla startvikten på 96 kg. Eller så ligger jag strax över 90. Vet inte, vill inte veta. Jag passar definitivt inte i storlek 40 längre men faktiskt en och annan generös 42:a. Oftast köper jag 44. I vintras köpte jag byxor i 46 för att slippa stramheten över låren, men de behöver sys in ganska ordentligt i midjan.

Kommen så långt måste jag ändå stanna upp och gräla lite på mig själv. Nu är jag lite väl självkritisk. Fortsatte jag kanske inte att träna även under pappas sjukdomstid? Inte de gamla tuffa passen förvisso, men ändå. Veckan han dog och veckan han begravdes tränade jag inte, ser jag i min Sats-app. Men annars genomförde jag 1-2 pass i veckan, pilates och liknande.

När jag började jobba i januari trappade jag upp intensiteten och började cykla och styrketräna igen. Vissa veckor har jag fått till tre pass, de flesta två, ibland bara ett, och så har jag haft ett par uppehåll på grund av sjukdom. Just nu är ett sådant. Förra helgen hade jag maginfluensa, började precis känna mig som vanligt efter den så slog halsontet till. Igår tog jag en lunchpromenad och var så trött att jag behövde sätta mig ner och vila. Jag är inbokad på Transformer imorgon, det var två veckor sedan sist, men tror inte att jag kommer att vara frisk.

Vardagsmotionen har barkat helt åt skogen. Vet inte var stegräknaren ligger. I mobilen har jag en hälsoapp som räknar steg och uppmanar mig att vara mer aktiv, enligt den klarar jag sällan att komma upp i 8000 steg. Det beror på att jag allt oftare rationaliserar bort mina lunchpromenader. Jag hinner inte både promenera och träna på samma dag, och de andra dagarna är jag ofta för stressad. Morgonpromenera borde jag göra, det skulle jag faktiskt kunna klämma in. Kvällspromenera är teoretiskt möjligt så här års i ljuvliga maj, men om jag inte orkar ens nu, är det alls realistiskt att tänka på?

Nej, vardagsmotion och förortsliv med mycket bilåkning är svårt att få ihop.

Maten, till sist. Under hösten, vintern och våren har familjens matvanor förfallit vilket vi nu har tagit tag i. Inte bara jag behöver äta bättre, även min man O (vars träningsvanor helt urartat, han har med undantag från förra veckan inte tränat en enda gång sedan i september) och min äldste son är i klart behov av nyttigare matvanor. Vi har börjat med veckomatsedlar igen och försöker laga så mycket vegetariskt som möjligt.

(Igår blev jag lite stolt över oss alla. O stekte majsplättar enligt recept. Jag impoviserade en röra av keso, avokado och svarta bönor som fann viss nåd hos Y och väckte totalt gillande hos Q. Det går ju!)

Usch, det känns dystert när jag summerar det så här. Å andra sidan, återigen, jag ska vara förlåtande mot mig själv. Det senaste dryga halvåret liknar ingen annan tid i mitt liv. Vore det inte orimligt om jag under denna tid hade kunnat upprätthålla perfekta mat- och träningsvanor?

Och så säger jag strängt till mig själv att jag visst inte är tillbaka i pre-Itrimform. Då kunde jag inte ha storlek 42, då skulle jag aldrig ha vågat gå på gym, då skulle jag aldrig ha snott ihop en röra av bönor och keso.

Så det så.

tisdag 12 april 2016

Återuppstått cykelpass

Jag fortsätter att strunta i min hosta och träna men ta det lite lugnt. Förra veckan körde jag förutom cykling också ett Shape-pass.

Igår cyklade jag igen, och upptäckte till min glädje att mitt kära 30-20-10 som jag trodde hade försvunnit, har återuppstått under namnet Cycling HIT.

Lite annorlunda var det, såvitt jag minns, men grundformen som är tre gånger fem intervall, består. Det är just den jag gillar, man vet exakt hur mycket det är kvar.

Tre gånger fem intervall av detta, alltså:

30 sek cykling på lägsta växel, verkar fånigt först men inte senare
20 sek på medeltung växel (för mig ca 12-16 av 24 växlar)
10 sek riktigt tungt med ambitionen att nå 10 gånger kroppsvikten i antal watt

Det senare är en målsättning som heter duga. Så högt wattantal har jag aldrig skådat på en cykel. Men jag var uppe i fem gånger kroppsvikten i alla fall, och såg 500W glimta till någon enstaka sekund.

Inte hostade jag farligt heller.