Jag vägde mig imorse. Djup suck. Visserligen efter frukost och allt det där, men ändå. En högre siffra än jag sett på ganska länge.
Det känns som att jag håller på att tappa taget. Det hade varit så lätt, så vansinnigt lätt att bara sticka huvudet i sanden och strunta i vad det är som håller på att hända. Åka på semester och tänka att jag ska ju springa och hålla igång, och så äta glass och godis och fika när andan faller på. Gör jag så kommer ytterligare tre-fyra kilo flygande tillbaka på mig och sedan är jag nästan - inte riktigt - tillbaka där jag började min resa för drygt ett år sedan.
Är det värt det, frågade jag (måhända retoriskt) igår. Jag vet faktiskt inte. Njutningen för stunden jag får av godis eller glass är förstås inte värd en viktuppgång som gör mig ledsen och gör att kläder inte längre passar och allt det där. Fast jag är inte säker på att jag tycker att ett sunt liv så som det beskrivs i vissa bloggar och så som jag har försökt mig på att leva det, är värt det heller. Jag vill fan inte hålla på och väga maten och räkna, fundera och grubbla hela tiden.
Det var ju just det som funkade med Itrim, att jag slapp funderandet. Det var bara att äta det som var tillåtet, och visserligen var det hemskt jobbigt ibland men ändå lättare än jag trodde. Därför funderar jag nu för första gången någonsin på att återgå till måltidsersättningarna under ett par veckor.
Fast jag tvekar, och jag vet inte riktigt varför. Rädd för att misslyckas, kanske.
Jag önskar att jag vore frisk nog att träna idag. Vädret är strålande och jag vet att en löprunda hade lyft mitt humör. Men det går inte. Jag är hes och snuvig och har dessutom rejält ont i ryggen vilket oroar mig och gör mig arg. Diklofenak sedan några dagar har hittills inte hjälpt.
Nu ska jag i alla fall ta en dusch och sedan en långpromenad som kanske går förbi Itrim. Där man kan köpa måltidsersättningar.
7 kommentarer:
Här såg jag en länk som kanske blir präktig? Men det var intressant att läsa kommentarerna också. http://uppochhoppa.se/2012/06/18/lat-oss-prata-om-mat/
Tack för att du förbarmar dig över mitt gnäll :-)
Jag läste faktiskt det där inlägget häromdagen och tänkte ungefär som den första kommenteraren. Det är nog det jag vill uttrycka tror jag, att jag inte vill ladda mat med ångest och förbud. Jag tror inte att jag gör det särskilt mycket, faktiskt. Mat är mycket mer än näring för mig, det är njutning och belöning ibland.
Kanske är det därför jag både lockas och tvekar inför måltidsersättningarna. Tack för att du uppmärksammade mig på det!
Jag känner igen mig, från mina första viktminskningsvändor. Och visst blir jag lika trött och irriterad som du, i perioder. Att hela tiden välja bort, hålla igen, välja smart. Inte överäta av nyttig mat, vilket jag gör om och om igen. Japp, det går att bli fet även av frukt. Våg-jäveln som vägrar röra sig, trots hårdkörning och byxor som sitter lösare i midjan. Visst det är väl bra tecken, yada yada yada. Fast, jag väger forfarande alldeles för mycket i kilon, min svaga fot tar stryk av tyngden.
Trots alla utfästelser om att i år, då jäklar, brukar jag tröttna så fort jag kan knäppa sommarbyxorna. Trots att jag verkligen borde skala bort nägra kilon till, livet är ju så mycket bättre för den som är normalviktigt :-)
Man får helt enkelt se det som ett handikapp! Somliga tål inte stress, vissa har allergier, andra dricker lätt för mycket.
Synd bara att vikt är stigmatiserat. Jag köper inte uppochhoppas resonemang om att man äter för trösta/döva stress. Vi har en idiotisk livvstil, där man förväntas sitta still på en stol åtta tim/dag fem dagar i veckan och med jämna mellanrum bli utsatt för frestelser som stenåldersmänniskan i oss inte kan motså. Fett! Sött! Salt! Klart att några timmar i hamsterhjulet inte kan väga upp det. De positiva föredömena i vardagen är det glest med. På mitt jobb är jag den enda som alltid går i trapporna, 4tr. Och våra arbetsbord är inte höj/sänkbara....
Att hålla vikten är oändligt mycket svårare än att gå ned. Det är avvägningar och val hela tiden. Men det som hänt mig de senaste åren är att jag försökt minska skillnaden mellan utsvävning och normalläge. Jag hårdkör inte så hårt med viktminskning som jag kanske borde :-) Å andra sidan så vräker jag aldrig i mig dagar/veckor/månader i sträck.
Och jag har också insett att jag lätt lägger på mig på vintern, och att det ljusa halvåret följdaktligen måste bli en period av viktminskning. Det är ju mycket snack om att jojo-bantning är förkastligt, visst, visst. Men att vi människor inte skulle klara att flukturera fem kg upp/ned tror jag är b*llshit.
Sen börjar jag märka av att jag fyllt fyrtio, den beprövade diet som förr fick kilona att rasa funkar inte lika bra längre. Det är inget jag ser framemot, att vara en av de där viktfixerade femtioåringarna som hela tiden måste passa på midjemåttet.
Men, man får vara lite snäll mot sig själv också. Själv är jag glad om jag slipper vara muminmamman i halloweenparaden.... Så länge midjan är smalare än rumpan får man nog vara nöjd. Det är bara att se sig omkring, det är magar och muffins vart man än vänder sig. Förr var jag alltid tjockast vart jag än kom, så är det inte längre. Och då väger jag lika mycket nu som när jag var tjugofem.... You do the math :-)
Vinkevink Krickan
Nej, man ska inte behöva tänka hela hela tiden. I alla fall håller jag med dig om att det är en ohållbar situation. Fast jag vet inte riktigt hur man ska göra något åt det. Jag vet inte ens riktigt hur jag själv lyckades komma dit.
Kan du identifiera var de stora problemen ligger och utarbeta strategier som fungerar för dem, och sedan kanske vara mer avspänd med resten av ätandet?
Om det till exempel är så att du äter mer än önskvärt av den goda maten när du äter tillsammans med familjen på kvällen; jag har för mig att du har antytt det. Då skulle du kunna börja alla dina familjemåltider med en rejäl portion av något kalorifattigare, som soppa eller någon färdig sallad som du kan ha i kylskåpet och bara ta fram av. (Det är två jätteviktiga punkter: kalorifattigt och färdigt att plocka fram. Det ska vara hyfsat gott också, förstås, det ska inte vara en bestraffning att tugga sig igenom!) När du sedan har ätit upp den och kommit fram till den maten som alla andra äter har de andra kommit så långt i sitt ätande att du inte har tid att ta om.
Nu har jag läst inlägget RosaMilton länkade till och tänkt på en sak som fungerar för mig: att se till att jag är hungrig när jag vill äta.
Jag vill gärna äta något mitt på eftermiddagen. Om jag har ätit en rejäl lunch är det jag är sugen på mitt på eftermiddagen något sött. Om jag har ätit en liten lunch (mina matlådor är små) är det jag är sugen på mitt på eftermiddagen en macka. Jag tror att det senare är bättre för att hålla vikten.
Det här är helt anti-LCHF men jag är också övertygad om att jag inte ens behöver pröva LCHF för att inse att det inte är rätt för mig.
Ja, att hålla vikten är jättesvårt (har jag hört), speciellt när man har gått ner allt i dunderfart. Kan du inte få stöd och hjälp från gymmet? Kanske en kostrådgivare som hjälpter dig på traven när det gäller just vanlig mat och ett vanligt liv...
NU har jag läst inlägget Rosa Milton länkade till, eller rättare, nu funkade bilderna som jag insåg att hela budskapet fanns i.
Skitsnack! Mat är KULTUR!
Det är inte bra att äta när man inte är hungrig. Men om man bara äter för att fylla magen när man är hungrig går man miste om mycket av det som mat kan ge en.
Smaksinnet är ett av våra fem sinnen och det kan inte stimuleras med något annat än mat. Men maten stimulerar också luktsinnet och gärna också synen.
Mat är en viktig del av vår kultur, och att sitta ner vid bordet tillsammans är en av de få gemensamma vanor vi har i dagens individualiserade samhälle.
Mat förankrar oss till kulturen vi kommer ifrån och kulturen vi har omkring oss, och till jorden vi kommer från.
Den som tycker om god och nyttig mat och har möjlighet att äta den har en källa till glädje i varje dag hela livet!
Punkt. Jag har talat i mina förmödrar matlagerskornas och min mamma hushållslärarens namn. Och i mitt eget, agronomens och ätarens.
Skicka en kommentar