Förkylningen biter sig fast så jag kan inte motionera. Men jag har trotsat den genom att vardagsmotionera (och jobba). Fast igår när jag kände mig riktigt risig blev det bara 8000 steg istället för 10 000, men jag ger mig själv godkänt.
Med maten försöööker jag. Det går halvbra, men rätt vad det är faller jag för någon frestelse. Häromdagen bjöd jag min projektgrupp på avskedsfika, och bullen jag åt då var ett planerat avsteg. Men både igår och i förrgår föll jag till föga när O erbjöd hallonkräm med grädde till dessert.
Vad lär vi oss av detta? Att de oförutsedda frestelserna är svårare att motstå. Samt att maken ska få en tillsägelse.
Men imorse tittade jag mig i spegeln medan jag tog på mig bh och trosor, och var nöjd med det jag såg. Det var ett par veckor sedan jag kände så, och det är skönt att ha tillbaka den känslan. Jag vill gilla min kropp, den är definitivt värd att gillas, att inte gilla den är bara destruktivt. Men att därifrån börja ursäkta en massa avsteg, det är inte okej. Och hur glad jag än är, så vet jag att spegeln luras ibland.
Så det gäller att väga även tankarna på våg. Något lite bättre har jag väl blivit på detta under det senaste året.
Förresten är det snart fyra veckor sedan jag sprang eller cyklade senast, och drygt tre sedan jag styrketränade. Inte konstigt att vikten krupit uppåt. Jag saknar det verkligen, hoppas jag blir frisk snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar