Ibland tänker jag att det är då för väl att jag inte gav mig in på det här äventyret tidigare.
För ibland är det lätt att slira till och tappa fotfästet och börja odla knasiga tankar.
Som när jag läser att Olga (som jag älskar att reta mig på, fast ändå läser till och från) är lika lång som jag men väger 15 kg mindre. Hela tio kg mindre än min målvikt. Gulp, tänker jag först. Det är väl dit jag borde, förstås.
Vafan, tänker jag sen. Hennes kropp och vikt är hennes levebröd. Jag skulle inte tycka att hälften av hennes ansträngningar och uppoffringar vore värda resultatet.
Så går jag på Bodypump för första gången på ett tag. (Intressant nog har jag nu tröttnat på BP som jag gillade i början, till förmån för Shape som jag tyckte direkt illa om först.) Tack för uppmuntrande ord i kommentarsfältet, men med undantag för 4 kg hantlar lyfter jag inte särskilt tungt. I alla fall inte om man jämför med det järngäng jag hamnade hos igår. Tjejen längst fram och ledaren hade 30 kg på axlarna vid benböj. I kid you not. Jag nöjde mig med tio med tanke på knäna.
Och så tänker jag att visst är det fjösigt i jämförelse, men herregud så mycket bättre om jag jämför med mig själv.
Tyvärr tror jag inte att jag haft detta lugn eller förmåga att gilla mig själv som jag är när jag var yngre. Och jag tror att många, många kvinnor känner som jag gjorde.
Det är sorgligt.
För ibland är det lätt att slira till och tappa fotfästet och börja odla knasiga tankar.
Som när jag läser att Olga (som jag älskar att reta mig på, fast ändå läser till och från) är lika lång som jag men väger 15 kg mindre. Hela tio kg mindre än min målvikt. Gulp, tänker jag först. Det är väl dit jag borde, förstås.
Vafan, tänker jag sen. Hennes kropp och vikt är hennes levebröd. Jag skulle inte tycka att hälften av hennes ansträngningar och uppoffringar vore värda resultatet.
Så går jag på Bodypump för första gången på ett tag. (Intressant nog har jag nu tröttnat på BP som jag gillade i början, till förmån för Shape som jag tyckte direkt illa om först.) Tack för uppmuntrande ord i kommentarsfältet, men med undantag för 4 kg hantlar lyfter jag inte särskilt tungt. I alla fall inte om man jämför med det järngäng jag hamnade hos igår. Tjejen längst fram och ledaren hade 30 kg på axlarna vid benböj. I kid you not. Jag nöjde mig med tio med tanke på knäna.
Och så tänker jag att visst är det fjösigt i jämförelse, men herregud så mycket bättre om jag jämför med mig själv.
Tyvärr tror jag inte att jag haft detta lugn eller förmåga att gilla mig själv som jag är när jag var yngre. Och jag tror att många, många kvinnor känner som jag gjorde.
Det är sorgligt.
4 kommentarer:
Jag tycker ärligt talat att det är lite så där halvobehagligt med allt detta enorma fokus på träning och kroppar som sprfder sig i svenska media. Inte bara för att det när komplex och oro utan också för att det tenderar att vara ett navelskåderi på en ofta rätt ytlig nivå.
För ett par år fick man följa SvD-medarbetaren Björn Suneson på en av hans löpningar tvärs över amerikanska kontinenten (han springer igen nu, och har egen blogg ser jag). Det var intressanta reportage och tankar och människor han mötte och reaktioner han fick.
Nu är det maratonbloggen som är en typisk svensk träningsblogg med kraftig slagsida åt outfit och pressa sig till illamående och kompisfoton.
Jag vet, jag är medelålders och sur, akademiker och högtravande.
Det här är den enda träningsblogg jag läser ;-)
http://www.svd.se/kultur/serier/berglins_5017.svd?date=20120428
Äsch, vid vår medelålder kan vi väl faktiskt få unna oss att vara lite sura och högtravande? Är förresten smickrad av att vara Den Enda. Håller helt med dig om komplex och navelskåderi för övrigt. Å andra sidan så var det fnysningar i de här tonarterna som länge utgjorde en ursäkt för mig att låta bli att ta tag i min definitivt ohälsosamma övervikt.
Jo, det beror ju på hur man fnyser. Mikael Wiehe lär ha sagt (förvisso säkert med en viss ironi) att det är omanligt att svettas för svettandets skull. Det är ju mest synd för honom själv om han verkligen har den inställningen.
Men det finns ju en annan sida av saken. Det är nog inte för inte att jag började springa som trettonåring när jag läst James Fixx bok Löpning. Och Murakamis bok om löpning tyckte jag mycket om.
Det går alltså att tänka på fysisk träning som en pendang till intellektuell verksamhet och utveckling. Jag vet inte hur många gånger under min doktorandtid som jag undrade hur min forskning skulle ha gått om jag inte sprungit, för det där malandet i bakhuvudet på något problem som fungerar så väldigt bra när man springer (eller cyklar, eller går - funkar inte med helt uppslukande eller bulleromslutna aktiviteter, som yoga eller spinning).
Dessutom är ju träning intressant i sig när man funderar på den, analyserar den lite lagom, varför går det här bra och det här mindre bra. Men skittrist när man bara stånkar om sixpack och hur många och hur mycket.
Skicka en kommentar