Jag har fått mitt första konsultuppdrag. Ute i spenaten. Bil till jobbet är ett måste. Vardagsmotionen ryker all världens väg.
Eller kanske inte. Idag gjorde jag så här.
Gick till bilen, körde till jobbet, satte mig vid skrivbordet och jobbade fram till lunch. Kollade stegräknaren. 670 steg. Suck.
Åt lunch ur medhavd lunchlåda, var hungrig så det tog ungefär en kvart. Ägnade resten av lunchrasten åt en promenad i de ganska vackra omgivningarna. Kollegorna förvånade sig, det regnar ju. Fast det var ett sånt regn som såg betydligt värre ut inifrån. Väl ute var det snarare extremt fuktig luft. När jag återvände, rosenkindad och med immiga glasögon, stod räknaren på knappa 4000 steg.
Under eftermiddagen var jag något mer aktiv, var på ett par möten och gick runt i huset och letade efter en person jag behövde prata med. Sålunda hade jag kommit upp i 5000 steg när jag satte mig i bilen strax före fyra.
Körde hem och anlände tidigare än jag räknat med. Tillfälle att ta en promenad! En rask sådan, en liten extrasväng runt kvarteren i närheten av Q:s skola. 7000. Hämta Q, ännu en liten promenad för att hämta Y, promenad hem. 8200.
(Det är verkligen ingen idé att hämta barnen med bil, såvida inte vädret är komplett överjävligt. Via gångvägar tar vi oss snabbt till skola och dagmamma, med bil måste man köra långa omvägar och tjänar alltså ingen tid alls. Lysande ur motionssynpunkt.)
När barnen sover går jag ut med soporna. Tar förtänksamt på mig en rejäl regnjacka och dito skor, för när jag väl är ute känns det bara skönt och inte ett dugg jobbigt att knalla runt kvarteret.
Och nu står räknaren på 9930. Faktiskt.
Vad lär vi oss av detta? Många bäckar små. Och att jag aldrig någonsin hade fixat detta utan de läxor som Itrim har lärt mig. Samt att jag - återigen - älskar min stegräknare. Skulle man kunna operera in den i kroppen på lämpligt ställe så att man aldrig glömmer den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar