Hungrig! Och motvilligt nyårslöfte

Jag tränar mer än förr, har väl aldrig tränat så mycket och så intensivt i hela mitt liv som jag har gjort den här hösten. Det märks, konditionen har heller aldrig varit bättre och jag upptäcker muskler jag inte visste fanns.

Och så märks det på ett annat sätt också: aptiten. Jävlar vad hungrig jag kan bli ibland. Det där med mellanmål är faktiskt inte bara bullshit, min mage är som ett svart hål timmen före middag. Till råga på allt blir jag ibland hungrig på kvällen också. Numera äter vi middag vid halv sex, vilket är flera timmar tidigare än vad jag gjort större delen av mitt liv. Men jag lägger mig aldrig före elva, inte så konstigt kanske att jag hinner bli hungrig.

Ett nyårslöfte borde alltså vara MELLANMÅL. Hur tråkigt som helst. Man ska alltid ha ett hårdkokt ägg i väskan, yadayada. Jag har några Nutrilettbars på jobbet och tar ibland en till eftermiddagskaffet, men tröttnar snabbt på dem.

Var hittar man tips på bra mellanmål? Och ännu viktigare: var hittar man inspirationen att tillreda dem?

Barometer

Träning: efter en smått mulen vecka är vädret nu vackert och stabilt med goda utsikter för framtiden. Avkodat: två av tre pass den här veckan är avklarade, tre pass är inbokade nästa vecka. Jul eller ej, här ska tränas! Förra veckan blev en lågintensiv sådan, bara ett par mycket korta springpass. Men något är bättre än inget! Och förresten läste jag precis någonstans att det bara är bra att variera träningsintensiteten något.

Har förresten provat ett nytt pass, SATS Energy. Kräsna Helga rynkar lite på näsan. Som ett sämre Friskispass. För enformiga rörelser och tråkig musik. Men träningsvärken efteråt var rejäl. Och jisses vilken kondis jag börjar få!

Mat: Uppklarnande efter en smågrinig tid med mycket snöblandat regn men en och annan solglimt. För första gången på länge känner jag mig inspirerad att laga grönsaker! I helgen gjorde jag ugnsrostad rotselleri, gott och enkelt. Igår provade jag långkål enligt traditionellt recept, gudars vad gott. Inte så nyttigt kanske, både smör och grädde (fast inte så mycket) men grönkål ska ju vara bra. Långkål blir ett måste på julbordet! Utöver detta ska jag prova ett recept som jag haft liggande i åratal: fransk sellerisallad. Lättkokt rotselleri i en sås av majonnäs och dijonsenap. Kan passa bra till skinkan!

Självbild: växlande molnighet, tidvis strålande väder, men inga regnskurar. Idag på Bodypumpen tyckte jag att jag såg bra fläskig ut framifrån (vart tog midjan vägen?) men när jag sneglade åt sidan häpnade jag över min smala profil. Nä, självbilden är faktiskt helt knäpp och inget att lita på!

Knastänk

Det här med självbild är banne mig inte lätt. Det går inte alltid att lita på det jag ser i spegeln.

För ett par veckor sedan provade jag kläder inför julfesten. Kände mig tjock och plufsig, nästan som på den gamla tiden. Ett par dagar senare tog O några foton på mig där jag hade min nya röda sammetsklänning. Konstigt blänk i tyget och ofördelaktiga vinklar gjorde att jag såg ungefär lika tjock ut som före viktnedgången (OK då, inte riktigt kanske, bara nästan).

Ytterligare några dagar senare är det julkonsert och jag har min andra nya klänning, den lilla svarta. Får flera kommentarer om hur smal jag har blivit. Ser det själv i spegeln.

Drar på mig ett par jeans som jag inte haft sedan i somras. De är nytvättade och lågt skurna (inte en bra skärning för mig som har kraftiga lår, dito rumpa men smal midja) och i storlek 40. Jag tänker att jag faktiskt måste se sanningen i vitögat, jag har gått upp. Säkert har jag byggt muskler, men nog har jag fläskat på mig också.

Och så svänger pendeln igen. På hotellet där jag bor sitter en spegel lågt placerad, när jag går förbi ser jag ett tvärsnitt av min kropp från midjan ner på halva låren. Och jag häpnar. Är det verkligen jag? Den (relativt) platta magen? För att inte tala om när jag kråmar mig framför badrumsspegeln och ser klart definierade armmuskler. !!!!

För trots att jag ser och känner att jag gått upp på sistone är jag fortfarande så otroligt nöjd. Det är underbart och jag njuter av det samtidigt som jag inte vill att det ska bli en ursäkt för att slappa till och förstöra det jag åstadkommit.

Anatomianomali?

Igår lyckades vi lämna barnen i SATS lekrum utan några som helst tårdrypande scener. Detta är ett stort steg! I somras när O var pappaledig gjorde han tiotalet tappra försök att göra detsamma. Store sonen hade roligt, lille sonen började hyperventilera så snart den oranga loggan kom inom synhåll. Efter dessa erfarenheter var vi riktigt oroliga inför inskolningen hos dagmamman, men den gick som en dans.

Men igår gick det som sagt bra. O och jag styrketränade. Det är så tråkigt att klockorna och hjärnan stannar, så jag behöver sällskap om jag inte ska ge upp och gå hem.

Jag hade bestämt mig för att träna triceps och rumpa. Jag misstänkte nämligen att jag helt saknar triceps. De rörelser på bodypumpen som är avsedda att träna denna muskel är fruktansvärt svåra och tunga för mig att göra. Kan man vara född utan triceps, lika väl som med missbildad livmoder?

Jag hittade rätt maskin och kämpade på som fan. O la på tre gånger så mycket vikt när det var hans tur (i övriga maskiner dubblar han bara). Idag konstaterar jag att jo, jag har nog triceps. Det gör lite ont i dem i alla fall.

Rumpa är jag definitivt född med, men jag lyckas aldrig få någon träningsvärk i den. Utfall och andra övningar som ska träna gluteus känns bara i låren på mig. Nu hittade vi en maskin där man gjorde bakåtbensparkar. Jag gjorde många, tunga, tills benen darrade. Domen dagen därpå är nja. Får nog leta vidare. Tips mottages tacksamt, för jag säger som Agneta Sjödin i senaste SATS-tidningen: man vill ju inte att rumpan ska hänga.

(Fast det gör den inte. Än. Men det kan ju vara kul att använda den till något annat än att sitta på.)

Lysande Sickan

Igår var schemat tajt, men O och jag hade bestämt oss för att dra största möjliga nytta av svärmors besök och därför ge oss ut och springa en runda. Vi var påklädda och färdiga då jag upptäckte att stjärngosselinnet som O köpt dagen innan inte alls var ett dylikt utan ett lucialinne.

(Skillnaden? Kragen! Lucialinnen har spetskrage, stjärngosse en liten ståkrage.)

O tyckte jag var fånig, och kanske det. Jag lever inte alltid efter de genusprinciper jag predikar.

Hur som helst löste vi det elegant genom att springa till förortscentret och byta linnet, och springa hem igen. 2,35 km blev det, åtta minuter per kilometer, inte så illa med tanke på att vi träffade en snacksalig granne och blev stående en stund. ("Vad smala ni har blivit!", sa hon)

Motionsdårar, javisst!

Crosstraining

Jag hade bokat in Bodypump på fredagslunchen (en bra SATS-grej detta med bokningarna, har man inte avbokat en timme före passet så får man skäll, eller straff, eller nåt. Det gör att jag har börjat planera och boka in min träning på ett helt annat sätt.) men O mejlade och föreslog att vi skulle testa Crosstraining tillsammans på lördagen. Svärmor är på besök och kan passa barnen. Hurra, tyckte jag. Crosstraining verkar skitläskigt men i sällskap med O vågar jag nog.

När lördagen randades var jag - trött. Alldeles fantastiskt trött och liiite bakis efter en oväntat rolig personalfest. Men O blev så besviken att jag inte vågade banga, så jag släpade mig till passet med synnerligen onda aningar. Tänkte att blir jag illamående går jag helt enkelt därifrån. Alla hemska saker jag hört om crosstraining ekade i min skalle.

Under inledningen och uppvärmningen var jag klart skeptisk. Hoppa jämfota över dubbla stepbrädor, forget it. Jag skulle snubbla och slå ihjäl mig. I hate stepbrädor.

Men det visade sig vara tillåtet att göra andra övningar. Utfallsgång och benböj gick lika bra. Och nu har jag testat kettlebells också, som jag bara läst om tidigare.

Mitt i passet märkte jag att tröttheten var som bortblåst. Eller, jag var ju trött, men inte alls som innan. Det var nog inte så illa med bakfyllan med andra ord.

Efteråt var jag omåttligt nöjd och stolt över mig själv. Jag har fortfarande en tröskel att komma över inför vissa träningstyper (fan ta mina idrottslärare) och mitt fysiska självförtroende är inte särskilt stort. Men jag har numera både kondition och styrka som jag inte behöver skämmas över.

Och det är ju rent fantastiskt, när man tänker efter.

Stabilt läge

Jag var på Itrimsamtal nu ikväll. Det var den gamla vanliga visan: träningen går fantastiskt bra, maten går sisådär.

Jag har en ny konsulent, och hon ville veta vad det var som gick mindre bra med maten. Fikabröd, faktiskt. Jag lyckas begränsa övriga försyndelser som vin, chips och godis till helgerna, nästan helt utan undantag. (Ett sådant inföll dock i förra veckan då jag var på tjänsteresa och belönade mig själv med ett hekto smågodis i sängen framför TV:n. Efter en tolv timmar lång arbetsdag då jag dessutom varit ute och sprungit på kvällen. Det smakade himmelskt.)

Men det fikas lite för ofta på mitt jobb. Är det inte tjejfika på fredagen så är det något som ska firas med tårta. Eller så går jag själv och köper bullar för att hålla modet uppe och ögonen öppna på mina ingenjörer under tolvtimmarsdagarna.

Nej, skärpning krävs. Om jag betänker att jag på lördag får köpa precis vilket fikabröd jag vill, som jag väljer själv och njuter med gott samvete, ska det fasen inte vara så svårt att avstå. (Det gjorde jag igår, t ex. Plötsligt låg det en kanellängd på bordet och jag erbjöds att ta. Men det gjorde jag inte!)

Annars har jag som sagt sprungit en del på sistone, senast idag 2,6 km. I helgen blev det fyra, och förra veckan 2. Konsulenten frågade om jag har någon målsättning med springandet, men det har jag inte. Det är sin egen belöning. Och så vill jag absolut inte skada mig, därav de korta distanserna. Idag tänkte jag först pressa mig till 4 eller 5 km men så tänkte jag om. Jag har inte känt av vare sig fötter, knän eller hälsenor sedan jag började springa. När jag vägde mer var det alltid någon av dessa som krånglade, och nu ska de inte ges minsta anledning.

Komplimang

Jag köpte en svart klänning idag. En till. Nu har jag åtminstone fyra. Men en kvinna kan väl inte ha för många svarta klänningar? Eller hur? Eller hur? Åtminstone inte om man sjunger i kör, för då får man faktiskt användning för dem. Dagens klänning ska jag ha på körens julkonsert, då direktiven är att ärmar ska nå över armbågen. Alltså platsar inte vårens lilla svarta från InWear, alltså blev jag nödd och tvungen att köpa en ny.

Det blev en Camilla Thulin på extrapris, i storlek 44, faktiskt. Det förvånar mig att just hon kör med små storlekar, hon verkar ha en vettig inställning till kvinnokroppar. Men storleksfascism vill jag alldeles bestämt inte bekänna mig till, jag struntar i om det står 44 i klänningen, bara den sitter bra.

Fast just det behövde jag hjälp med att försäkra mig om, så jag ropade på expediten, en dylik av den gamla stammen. En sådan som säger som det är.

Jo, den satt bra och var inte för stor. Du har verkligen figuren att bära upp en sådan klänning, sa hon sedan.

Ja, det kanske jag har numera. Otroligt. Fast jag har kanske visst påbrå. Både farmor och mormor hade mycket vackra figurer som det hette då. Mormor var liten och nätt och slank. Morfar brukade säga att bakifrån såg hon precis ut som hon gjorde när de först träffades när hon var sjutton år. Farmor var kurvig och bystig med timglasfigur. Hon gillade godis och kakor och övergick till chips på gamla dagar, men höll sig i form med långa promenader och cykelturer.

Ingen av dem tränade på gym, förstås. Men jag skulle tro att deras vardag innehöll avsevärt mycket mer motion än min, även nu sedan jag blivit mer medveten.

Slut på skrytet. Men fasen vad skönt det är att kunna gilla min kropp igen.

Träningsrapport

Jag tränar på för fullt, tro inget annat. Min bloggtystnad beror inte på att jag maskar.

Nej, det går faktiskt oväntat bra. Två SATS-pass i veckan är min ambition, och det har jag hållit. Löpningen däremot har det varit lite skralt med. I söndags blev det en kort runda (2 km, 12 min) på grund av tidsbrist och enligt mottot lite är bättre än inget. Förra helgen skippade jag löpningen helt eftersom jag kände mig krasslig.

Åter till SATS. Jag har tränat spinning + core (30 min vardera), känt koncept numera, samt spinning 45 minuter. Nu börjar jag ana det som sagts mig om spinning, att det kan bli något meditativt och renande över det. Om man kan hålla sig för skratt, det vill säga, åt det totalt absurda i att sitta och vrålköra på träningscykel till en techoversion av Imagine.

Bodypump har jag också tränat två gånger, och det är nog favoriten hittills. Inte för att det är så vansinnigt roligt, men för att jag vill bli starkare, och det är ett uthärdligare alternativ än styrketräning på egen hand.

Shape provade jag i måndags, men var inte särskilt förtjust. För första gången på ganska länge kände jag mig svag och fysiskt feg. Stå och balansera på en hög stepbräda med en femkilosvikt i händerna. Nä. En tjej bakom mig tappade sin vikt i golvet med ett brak. Obehagligt, och jag var flera gånger rädd att göra detsamma.

Det är nog en månad nu som jag tränat på SATS, och jag är nöjd hittills. Det har varit roligt att utmana mig själv och att prova något nytt. Endera dagen när jag inte är så trött ska jag skriva en plus- och minuslista, SATS vs Friskis.

Hata svikthopp och bryta ett tabu

I måndags smet jag tidigt från jobbet och tog tunnelbanan till Odenplan för ett Nike Get Fit-pass. Passet var sjukt jobbigt och ganska roligt. Ganska. Ledaren var bra och inspirerande men hon får ändå rejäla minuspoäng av mig eftersom hon körde jumping jacks eller svikthopp som uppvärmning. De känns lindrigt sagt inte bra att göra. En stunds googlande bekräftar det jag visste: svikthopp är inte en bra övning för kvinnliga bäckenbottnar och hör inte hemma i ett seriöst modernt pass. Basta! (Helgas träningsskola, del 1.)

Jag struntade i att jag var äldst och plufsigast i salen (instruktören var nog äldre men definitivt inte plufsigare) och att mina hantlar var lättast av alla.

Igår var jag på Itrim-samtal igen. Blev förvånad när det visade sig vara niomånaderssamtalet. Nio månader! Oj vad tiden går.

Jag fick svara på frågor och sätta betyg på hur jag mår, hur jag sover, hur stressad jag är, min kondition och min styrka. Förutom att jag är trött, sover lite för lite och är lite för stressad (mitt gamla hjärtfladder har gjort sig påmint igen) så mår jag väldigt bra nu. Jag har nog aldrig varit starkare eller i bättre kondition.

Min coach tyckte att det lät som jag landat, det svaga missnöje hon tyckte sig ha hört vid tidigare samtal var borta nu. Och det är sant.

Vid vägning visade det sig att jag väger exakt lika mycket som för tre månader sedan, vilket var vad jag trodde. Visserligen har jag tränat en hel del på sistone, och tycker att en del kläder sitter lösare, men jag skulle tro att jag byggt en del muskler.

Plötsligt insåg jag, där och då att jag inte vill jaga kilon nu. Det är bara siffror, och ren fåfänga från min sida att vilja väga under 80. 80 är bra.

Det känns konstigt att känna så. Som att bryta ett tabu. Att vara nöjd med min kropp trots att den inte är perfekt. Att inte vilja ändra på den, bråka med den. Att vilja vara vän med den, för första gången på många år. Jag var på väg att bli vän med den för tiotalet år sedan, men så kom den jävla infertiliteten och ställde till det. Min stackars snälla kropp utsattes för massiva hormondoser och gjorde faktiskt så gott den kunde, fast jag förstås inte tyckte det då. Men nu kan jag förlåta den. Det har jag gjort för länge sedan, och ännu mera nu sedan den samarbetat så strålande med viktminskningen.

Det är en fantastiskt skön känsla.

Distans- och hastighetsrekord

Igår var jag ute och sprang, och slog på distansfunktionen på min Nike Ipod. Det visade sig vara en sporre. Jag hade egentligen inte tänkt springa 3 km, men när nu den vänliga rösten i lurarna talade om för mig precis hur långt jag hade kvar, var det nästan svårt att låta bli. Så det blev 3 km. Kul! Efteråt talade en för mig okänd kvinna till mig (också i lurarna, alltså) och gratulerade till min längsta work-out to date. Väl hemma igen googlade jag och upptäckte att damen ifråga är maratonlöperska. Så snällt av henne att engagera sig i min träning.

Vidare visade det sig att jag även sprungit hittills fortast. Under 7 minuter per kilometer. Inte någon överljudsfart direkt, men det är roligt med framsteg.

I don't do mornings

Jag har en katten Gustaf-mugg med ovanstående text. Den passar mig, kan man väl lugnt säga.

Imorse tränade jag Body balance kl sju. Det är bra med Sats, man bokar sina pass och åker på straff om man inte dyker upp. (OK, inte fullt så drakoniskt men ungefär.) Hade jag inte varit tvungen hade jag aldrig pallrat mig upp när klockan ringde sex imorse. När jag en halvtimme senare tassade ut på det frostiga och glashala trädäcket på vår gård tänkte jag it better be worth it.

Nej, morgonträning är inte riktigt min grej. Det är väldigt skönt efteråt, det erkännes. Och ska man träna nåt på morgonen så är Body Balance ett bra alternativ. Det var en bra ledare också. Och befriande fritt från mumbo-jumbo och new age-snack.

Ändå. Det här blir inget favoritpass. Lite för segt för det. Jag tittade på klockan flera gånger, det är inte bra.

På måndag blir det Nike Get Fit. Det gillade jag när vi testade det i maj, det ska bli spännande att se vad jag tycker nu.

Kombinera VAB och motion

Idag hade jag tänkt träna Bodypump på lunchen. Men Q hostar och O har varit hemma med honom i två dagar, så det var ofrånkomligen min tur.

Vi har det riktigt mysigt ihop, det var länge sedan vi hade en dag för oss själva bara Q och jag. Ändå gnager det uteblivna träningspasset något. Fan vilken dåre jag har blivit.

Men. Jag har en plan. När lunchen har sjunkit undan något ska jag klä på Q ordentligt och ikläda mig själv springkläder. Sedan ska vi gå till den närbelägna stigen, den jag hittade förra helgen. Där ska jag springa fram och tillbaka så länge femåringstålamodet räcker.

Rapport följer senare.

Uppdaterad: Ha, ha. Jag var väl något optimistisk. Femåringstålamodet räckte i och för sig i en kvart enligt min Ipod, under vilken jag sprang upp och ner för samma backe tre gånger. Q satt på en sten och ropade klarafärdigagå och räknade. Det blev 1,45 km totalt varav jag kanske sprang hälften. Nåja. Om O hinner hem innan det blir mörkt gör jag om utflykten, denna gång utan Q.

Nytt grälämne

Söndagen inleddes med ett smärre gräl eller snarare tjafs. Vi skulle på barnkalas hela familjen på eftermiddagen, och både O och jag ville hinna träna innan dess.

Efteråt skrattade vi åt det. Bråka om vem som ska hinna träna. Saker har förändrats, ja sannerligen.

(O hann satsa och jag hann springa, förresten.)

posted from Bloggeroid

Cykelsummering

Förra veckan cyklade jag till jobbet på måndagen, och hem igen på onsdagen. Sedan dess har cykeln fått stå, och det lär den nog få göra resten av vintern tror jag. Det är för kallt nu. Min tuffa kompis C fortsätter så länge det inte är blankis, men så tuff är inte jag.

Under sju veckor cyklade jag tur och retur jobbet tio gånger. Inte så illa ändå. Betydligt bättre än ingenting. Skönt var det också. Jag längtar faktiskt redan till vårens första cykeltur.

(Då kanske jag har hunnit med ett och annat spinningpass också, vem vet?)

Uppdaterad: när jag kollar på Funbeat hur många gånger jag har cyklat ser jag också att jag hållit min föresats: de senaste 60 dagarna har jag tränat varannan dag, närmare bestämt 32 av 60 dagar. Inga långa pass, men ofta. Hurra vad jag är bra!

Dagens nära-döden-upplevelse

Då var man SATS-människa då. Talar man om trollen mejlar de till en med beskedet att ens SATS-kort finns att hämta ut. Det var vad som hände i måndags. Sedan bokade jag ett pass Bodypump igår, men fegade ur, tyckte att jag hostade och snorade för mycket.

Men idag fegades det inte. 30 min sajkling (satska för spinning) och 30 min core på lunchen. Jo minsann!

Core var helt okej, det har jag ju gjort förut. Var inte helt kompis med alla övningar men det kan man knappast förvänta sig på ett första pass. Dessutom är jag lite handikappad med min stelopererade rygg. En rörelse där man låg på rygg med händerna bakom nacken och skulle röra axelpartiet i cirklar, var helt omöjlig att utföra. Inte jobbig, det gick bara inte. Jag skyller på skoliosstaget.

Spinningen då. Tja. Mja. Nja. Jag tänker på Majas kommentar från i somras, att spinning är en nära-döden-upplevelse de första tio gångerna. Satan vad tungt det är att stå upp och cykla, mina knän och lår skriker om nåd. Och jag som går och tror att jag är stark i benen. Dessutom undrar jag hur jädra högt man ska ha sadeln egentligen, i höjd med höftbenet sägs det. Jag har långa ben, jag vet. Men jag är faktiskt inte två meter utan bara 178 cm, ändå sitter jag som på en kamel och spanar ner på resten av auditoriet.

En titt på schemat säger mig att det är bäst att jag lär mig att gilla spinning, annars blir det tunnsått med bra pass. Ack ja. Lite saknar jag Friskis faktiskt.

Fast det är klart. Tröttnar jag på SATS har jag ju alltid cirkelträningen på Itrim att återgå till. (Inte!)

Prosit

Första höstförkylningen har slagit till så det har varken sprungits, cyklats eller tränats på ett par dagar. (För övrigt har SATS fortfarande inte hört av sig, vad sysslar de med?)

Igår drog jag emellertid på mig springskorna för att medelst promenad prova den nya Nike + Ipod som O fixat åt mig. Och si, den funkade ypperligt. Dessutom kom jag på en väldigt bra sak. Springskogen ligger en bit bort, det tar uppemot tjugo minuter att promenera dit. Inga problem på helgen. Men vad gör man en vanlig stressig vardag? Jo, man går fem minuter till det pyttelilla skogsområde som faktiskt finns, och där det också finns en mjuk fin stig som går att springa på. Tur och retur blev det 1,45 km enligt min nya leksak. Tur och retur gånger två blir alltså närmare 3 km. Ett alternativ för stressiga dagar!

Igår fick jag dessutom en trevlig påminnelse. Det retar mig inte så lite att vikten ligger på cirka 80 och inte på de 78 där jag av någon anledning helst vill ha den. Men igår rensade jag ut de sista plaggen ur min garderob, de som jag av någon anledning sparat. När jag provade dem blev jag full i skratt. En vackert röd kavaj i ylle, inköpt på nittiotalet, såg ut att kunna passa min man istället. Hur har jag nånsin kunnat fylla ut den? Men det gjorde jag ju, även för femton år sedan.

Jag bestämde mig också för att inte sälja fler kläder på Tradera. För bökigt, det blir inga pengar av det. Läkarmissionen får hela rasket, med två undantag, två vackra klänningar. En röd i sammet från Gudrun Sjödén och en svart i yllecrepe från Noa Noa. Båda passar en 44-46, om någon av mina läsare är hugade spekulanter så är det bara att hojta till.

På onsdag skulle jag vilja kunna träna igen. Hoppas jag är frisk då.

Alea jacta est

Nu har jag sagt till på jobbet att jag vill ha SATS-kort, så nu ska den enligt uppgift energiske och "på-ige" SATS-killen ringa mig. Kanske blir det lunchträning imorgon.

Idag ska jag cykla hem, eventuellt för sista gången på ett tag. Det börjar bli bra ruggigt för en klenfis som jag. Därefter ska jag springa, och sedan ska jag hämta mina barn.

Skitirriterad

Min nya leksak, Nike+Ipod, funkar inte alls. Ipoden har svårt att få kontakt med sensorn som ligger i skon, och när den väl har fått kontakt så bryts den efter några minuter. Det har hänt två gånger nu, och sedan har jag inte lyckats få igång den igen. Hur värdelöst som helst.

Funderar på att gå tillbaka med den, men O tycker att jag ska felsöka lite till. Fast jag har tappat lusten. Det är problemet med alla tekniska grunkor, att man blir så jävla trött på att pilla med dem.

Testat Bodypump

Igår struntade jag i Itrim och hängde med O på Sats Bodypump istället. Han hade en gratisbiljett (nej, jag har inte köpt kort ännu. Ska! Snart! Tror jag!).

Medan vi väntade var jag på miserabelt humör och därmed negativt inställd till allt. Först fick jag en akut attack av min urgamla allergi mot träning och motion i alla former. Det var länge sedan sist, hommage à mina gamla gympafröknar. Attacken utlöstes nog av gymmiljön. Den är faktiskt inte trevlig. Jobbig musik, lysrörsljus, stånkande muskelberg på var och varannan maskin, klonket av vikter som dunsar i golvet. Vad är det med karlar som gör att de måste stöna så förbannat när de tränar? Urk.

(Jag är en ragata, förresten. O är strängeligen förbjuden att använda linne eller fladdriga shorts när han tränar. Har sett alldeles för många håriga svettiga armhålor och ljumskar på träningspass. Put the mouse back in the house, this is a family place. Vet ni var citatet kommer från?)

Dessutom blev jag påmind om en av Itrim-träningens fördelar, och ledarledd tränings nackdelar: väntetiden. Ställtiden. Sån tid som jag inte har just nu. Fast å andra sidan kan man faktiskt sätta sig och cykla eller något annat medan man väntar, påpekade O. Hm. Ja. Jo.

Själva passet var jobbigt men faktiskt helt okej. Jag har ingen bra teknik på marklyft och rodd och allt vad det hette, jag ansträngde mig men insåg att jag nog hade fel hållning och allt möjligt. På armarna körde jag fem kilo och benen tio, mer vågade jag inte lägga på. Det stramar ändå ordentligt i musklerna idag, imorgon kommer jag nog knappt att kunna röra mig.

Nike Get Fit, som vi testade i somras var roligare, faktiskt. Det var ganska likt, men utan skivstång. Den är jag inte riktigt kompis med.

Men av O, som stod bakom mig, fick jag massor av beröm. Han tyckte att jag klarade koordinationen jättebra för att vara ett första pass. Nå, lite koordination måste jag väl ha lärt mig efter alla år på Friskis.

The verdict är alltså: godkänt. Jag kan tänka mig att göra om det. Och som styrketräning betraktat, väl godkänt. Mycket roligare än gym.

Önskeklänning

Ska ta en liten lunchpromenad, säger jag i det jag reser mig från lunchbordet. Shoppa, blinkar en av kollegorna. Nej, absolut inte, svarar jag. Det är shoppingförbud för åtminstone en månad framåt. Men visst är det praktiskt att ha en hel galleria nedanför kontorsfönstret. De ärenden jag inte kan fixa på lunchen är lätt räknade. (Tur att det inte finns någon garnaffär i min galleria i alla fall!).

Haha. Tillbaka till kontoret smyger jag med en påse bakom ryggen. Påsen innehåller min absoluta önskeklänning.

Sammet.
Mörkt röd, nästan med dragning åt svart.
Vid kjol.
Camilla Thulin.

(Det fanns en annan modell som var ännu snyggare, med drapering fram och snäv kjol. Men den fanns bara i svart och brunt. Färg ska det vara!)

Håhåjaja. Men jag motstod den "handkolorerade" sjal som gick ton i ton som expediten försökte sälja på mig, och som kostade mer än klänningen.

Ny leksak

Idag har jag jobbat hemifrån. Vilken lyx, att lämna barnen, sedan gå hundratalet steg hem, slå upp datorn och börja jobba. Och på lunchen sprang jag. Det är ett bra tag sedan jag sprang i hemmaskogen, den rundan är både längre och backigare än min runda vid sommarstugan.

Jag invigde min födelsedagspresent från O, en Ipod + Nike, alltså en Ipod med en sensor som man lägger i skon och som kan hålla reda på allt man kan tänkas vilja veta, och mer. Men jag måste erkänna att jag inte har fattat hela potentialen ännu, men det kommer.

Och till middag blev det köttfärssås med mycket grönsaker, fullkornspasta, morotsstavar (ungarna käkade tjugo var, ungefär) samt grönsallad med bärnstenstomater och avokado. Den senare är jag lite stolt över, jag brukar vara så kass på sallad.

En bra dag, alltså!

Forty-fucking-one, grönsaker samt motion

Idag fyller jag år! 41 och jag är i mitt livs form. Visst finns det utrymme för ytterligare förbättringar, och jag väger lite mer än vad jag egentligen vill göra, und so weiter, men på det stora hela så är jag jättenöjd med mig själv, min kropp och mitt utseende.

Vem hade trott det? Inte jag.

Igår var jag på Itrimsamtal. Vi snackade målvikt, till nästa gång ska jag bestämma hur mycket jag vill väga. Redan nu vet jag att jag vill under 80. Därefter kanske under 78. Får se.

Vi pratade motion, och jag började med att konstatera att det går ju bra. Efter en stund insåg jag HUR bra. Förr tränade jag på Friskis en max två gånger i veckan. Vardagsmotion hade jag ingen koll på. Det är en jädra skillnad mot nu. Fan vad jag är bra!

Mat pratade vi också. Min akilleshäl även om jag äter bättre nu än förr. Jag fick i läxa att fundera ut nya roliga sätt att laga grönsaker. Min coach tipsade om vitkålssallad, hyvla och hälla dressing på, håller några dagar i kylen. Frysta grönsaker, broccoli etc. Det ska vara lättillgängligt. Apropå vitkål älskar jag ju koreansk kimchi, undras om det går att laga själv? Fler tips mottages tacksamt! (Annannan, du har ju redan varit inne på kål alt morötter att spara i kylen. Hur piffar man upp dem så att de inte smakar alltför trist?).

Grönsaksproblemet bottnar mycket i att det är O som står för matlagningen och att han inte gillar en väldig massa grönsaker. Broccoli, kål, spenat t ex. Han har blivit väldigt mycket bättre på att inkludera grönsaker, och jag tycker det är mycket begärt att han ska laga det han inte gillar själv. Så jag måste göra en insats.

Alltså, nöjd och glad men det finns massor av utmaningar kvar!

Hur fan gör man på vintern då?

Förra veckan gick bra ur motionssynpunkt.

Tisdag: cirkelträning
Onsdag: cykel t/r jobbet (16 km)
Fredag: cykel t/r jobbet (16 km), dock bara 5 000 steg
Söndag: löpning 2,7 km

Utöver detta gick jag minst 9000 steg alla dagar utom fredag, lördag, söndag. Det var lite slappt.

Löpningen har fått stryka på foten till förmån för cyklingen på sistone, det har bara blivit en springrunda i veckan. Men det är väl okej. Jag har skaffat en app till telefonen som heter RunKeeper och som trumpetar ut hur länge jag har sprungit och hur fort det går, och sedan kan jag se min framfart på en liten karta. Kul.

Däremot börjar jag redan nu fundera på hur jag ska få till träningen under hösten och vintern. Morgoncyklingen börjar kännas allt mindre lockande. Vantar, regnjacka och cykellyse, varför ska livet vara så jobbigt för? Springa går ju bra på helgen när man kan göra det i dagsljus, men en mörk vardagkväll i november?

Träna inne finns ju förstås som alternativ. Jag ska ju skaffa SATS-kort. Jag vet, jag vet. Men nu har detta märkliga inträffat att jag blivit lätt beroende av en rejäl dos frisk luft om inte varje dag så åtminstone varannan.

Springa på lunchen kanske man kunde tänka sig. Jag söker lite håglöst på Funbeat efter rundor i mitt område (det jobbar MYCKET folk här) och jodå, det finns. Jag vill helst inte springa på asfalt och till och med det tycks gå att tillgodose.

Hm. Får fundera vidare. Helga jogga på lunchen låter ju fullkomligt otänkbart, men det trodde jag ju om Helga cykla till jobbet också. Och Helga jogga överhuvudtaget.

Som väntat

Igår var jag på gruppmöte, och det var som väntat. Nä, till och med lite sämre än väntat. För det första var uppslutningen dålig, vi var bara fyra personer där. För det andra var ämnet för kvällen oturligt nog motion. Den delen av det nya livet som jag verkligen inte har problem med. Till gruppledarens försvar ska sägas att hon styrde in samtalet på en del annat också. Vi var flera som hade problem med att motivera oss att äta bra just nu.

Hem gick jag i mörker och blåst, hem kom jag till övertrött femåring som vägrat somna eftersom jag inte var där. Nä, gruppmötena är inte värda tiden borta. Körrepetitionerna är det däremot. På väg hem från kören är jag alltid fulltankad med glädje och energi.

Jag tänkte också återigen på att det verkligen är dags att byta ut cirkelträningen nu. Huga vad jag är trött på den.

Alltså. Inga mer gruppmöten, åtminstone inte på ett tag.

Imorse cyklade jag till jobbet och konstaterade att det inte är så länge till som det kommer att kännas uthärdligt. Det är lite för kallt, lite för grått. Snart blir det mörkt också. Men några veckor till i alla fall.

Surdegsmackan med leverpastej som jag åt som andra frukost smakade himmelskt.

Ytterligare en notering till protokollet är att GI-diet - föga förvånande - inte fungerar för två rörliga och pigga barn. Gårdagens middag var fisk med puré på gröna ärter. Mycket gott. Men femåringen behövde en banan för att kunna somna och tvååringen skrek på välling både klockan ett, tre och sex inatt. Barn behöver kolhydrater!

Inte mycket nytt

Jag hade tänkt cykla till jobbet idag, men av det blev intet. Blev fundersam redan igår när jag såg väderleksrapporten och lät därför bli att packa väskan. När jag stack näsan utom dörren imorse blev den blöt (näsan alltså) varpå jag snabbt drog in den och bestämde mig för bussen istället.

Men jag har inte särskilt dåligt samvete för detta. Förra veckan cyklade jag två gånger, tränade på Itrim en gång och var ute och sprang igår. Ambitionen att träna varannan dag är med råge uppfylld.

Dock borde jag verkligen ta tag i detta med SATS, för cyklingen kommer snart att bli mig övermäktig i och med den annalkande hösten med regn och mörker. Det är bara att inse. Alltså: innan september är slut ska jag ha skaffat medlemskort!

Idag gör kören uppehåll, förresten. Därmed passar jag på att gå på morgondagens gruppmöte med Itrim (en bortakväll mot en annan) för att sedan utvärdera om jag tycker att det är värt att fortsätta med dem eller inte. Det känns ju som att jag redan har bestämt mig, egentligen.

Uuut, karl!

Det har sina sidor att vara en friskus.

Jag har hittills varit mol ensam i omklädningsrummet på jobbet. Hänglås på skåpen och handdukar på tork skvallrar om att det nyttjas av andra, men vi har uppenbarligen olika tider.

Däremot har jag sedan en tid blängt misstänksamt på de avslöjande stora och grova - och lortiga - fotspår som leder från en dörr, som i sin tur leder ut i garaget, och som inte går att stänga, in på en av toaletterna. Nog för att det finns storfotade damer, jag är själv en sådan, men de här spåren såg klart maskulina ut.

Idag när jag just kammat håret och fått på mig bh och trosor, smällde det i dörren och en byggjobbare klampade genom omklädningsrummet in på toan. Jag är varken pryd eller lättskrämd, men nog hickade jag till något. Medan han var på muggen försökte jag fundera ut något lagom ampert att säga, men kom inte på något. Tog skyndsamt på mig blusen och nöjde mig med att anlägga en ogillande min. Han fick ganska bråttom ut.

Nu är husets vaktmästare upplyst om händelsen, och dessutom rev jag ner ganska många skrattsalvor vid fikabordet när jag dramatiserade det hela.

Maten, maten

(Inte döden, döden som Astrid Lindgren och hennes syster lär ha inlett sina telefonsamtal med. Så var det ämnet avklarat och de kunde prata om roligare saker.)

Tack för värdefulla synpunkter nedan om gruppmötena, jag vill gärna ha flera!

Behöver jag gruppmötena, frågar annannan så klokt. Jag vet inte. På ett sätt, nej. Jag vill ju hemskt gärna hålla med om att jag nått mitt mål och att de här kilona jag gått upp bara är lappri, jag går lätt ner dem igen.

Fast jag bär på en gnagande oro att det inte är så. Att jag upprepar tidigare mönster. Att jag intalar mig själv att jag är så duktig som motionerar så bra så att jag kan äta (nästan) vad jag vill.

Igår funderade jag ordentligt på det här med maten. Jag vill ju gå ner ett par kilo, både för tillfredsställelsen att ligga på min målvikt, men också för att några av mina smalkläder som jag skaffade i ett anfall av hybris ska sitta lite bättre. Tillsammans med min coach bestämde vi att jag skulle skippa snabba kolhydrater framöver.

Har jag gjort det? Nä.

När jag läser det jag skrivit ovan förstår jag varför. Målvikt och smalkläder (vi snackar bara ett par plagg här, större delen av min garderob sitter utmärkt), nej de räcker inte för att motivera mig att krångla med maten.

För det är så jag upplever det. Ett förbannat krångel. Jag läser på t ex Olgas sida (förlåt Maja!) och blir bara trött. Herregud. Hur kan någon tycka att en perfekt tonad mage är värd detta slit (med slit menar jag inte träningen, utan maten). Jag tycker hon är jättesnygg på före-bilden också, den som är tagen en månad efter förlossningen. Ungefär så ser jag ut, fast med mindre tuttar, och jag har fan inte fött tvillingar.

Jag vill kunna äta ungefär samma mat som resten av familjen. Jag vill kunna äta ungefär den mat jag är sugen på. Jag vill kunna äta pasta ibland. Sushi ibland. Pizza ibland.

Det jag inte vill är att gå upp alla kilon igen och väga nästan hundra kilo. Igen.

Går detta att kombinera?

Och, skulle gruppmötena hjälpa mig att lösa denna ekvation?

Gruppmötenas fortsatta liv

Igår var jag som sagt på Itrim och tränade. Flera av mina gruppkompisar var där samtidigt, och gruppmötet började en kvart efter att jag var färdig med träningen. Men jag gick inte dit.

Den här veckan har jag varit eller ska vara borta från barnen två kvällar. Måndag körrep och torsdag tjänsteresa. Igår ville jag hem till dem. Jag hann precis träffa Y och krama om honom innan han kollapsade i säng. Sedan nattade jag Q och läste för honom.

Valet att prioritera barnen igår var lätt, samtidigt som det kändes dumt att inte gå på mötet.

Under våren missade jag nog bara ett enda möte tror jag. När jag tänker tillbaka på mötena minns jag att jag ofta var lite irriterad och otålig, tyckte att de var sega, retade mig på en del av de andra deltagarna. Samtidigt fick vi massor av bra information. Häromdagen tittade jag i Itrimboken och såg att jag skrivit ett sommarkontrakt med föresatser inför sommaren. Det hade jag alldeles glömt bort.

Kontentan är att jag inte kan bestämma mig för hur jag ska göra med gruppmötena. Jag har verkligen svårt att passa in dem i vardagen. En timme varannan vecka låter inte mycket, men det är det faktiskt så som mitt liv ser ut. Min coach erbjöd sig att hitta en ny tid åt mig, och såklart uppskattar jag det förslaget men det känns inte som om det löser problemet. Tisdagkvällar är varken sämre eller bättre än någon annan tid. Jo, kanske skulle en tidig morgon kunna funka. Kanske.

Å andra sidan inser jag att jag behöver både stöd och information. Jag är långt ifrån fullärd, inte vad gäller maten. Motionen klarar jag att sköta på egen hand, men inte maten.

Å tredje sidan betalar jag ju för ett individuellt samtal i månaden, kanske det räcker? Det borde räcka, kan man tycka.

Just nu vet jag inte hur jag ska göra.

Packa Helgas kappsäck

En aspekt av det nya motionslivet är att det är ett förbannat packande ideligen.

I söndags kom vi hem från sommarstugan där vi tillbringat helgen. Uppackning! (OK, inte relaterat till motionerande, erkännes. Men ändå.) Sedan packning av dator (varför släpade jag med den hem över helgen egentligen?) samt körnoter. Och lunchlåda! Och middagslåda!

Måndag kväll packar jag ryggsäcken. Träningskläder i botten, sedan dator och block. En måltidsbar får plats också.

Tisdag morgon promenerar jag till pendeln, tar den och sedan Örebrotåget, jobbar, tåg, pendel, tränar på Itrim, promenerar hem. Tolvtusen steg blev det.

Tisdag kväll packar jag ryggsäcken igen, denna gång med vanliga kläder i botten, dator och block. Och lunchlåda! För på onsdagen ska jag cykla. Men innan jag packar kläder måste jag prova dem. Vill köra lite nya kombinationer såhär på hösten och är dessutom osäker på hur en del kläder sitter nu. Sånt som inte är kul att upptäcka när man står i omklädningsrummet på jobbet.

Onsdag morgon är det nu och jag har cyklat till jobbet. Härligt! Allt kom med utom jacka, förresten. Men det gör inget. Hem cyklar jag utan jacka och på lunchpromenaden får jag väl frysa lite.

Ikväll blir det ännu mer packning:

1 Packa för en övernattning, för imorgon åker jag till Örebro igen och stannar till fredag. Möte med kunden i två dagar.

2 Packa för en helg i sommarstugan, för jag åker direkt dit på fredag eftermiddag där O och barnen möter mig. De här sista helgerna på sensommaren och hösten vill vi utnyttja så mycket som möjligt.

Puh!

Skor inköpta!

Idag var jag på Intersport och köpte dojor. Blev nästan lite rörd av den översvallande reaktionen från den relativt unge man som hjälpte mig. Har du börjat springa!?! Men så fantastiskt! Du blir en ny Ewy Palm! (Gud, ser jag så gammal ut?). Trettio dagars garanti fick jag på skorna också, och när vi skildes åt skakade vi hand och han önskade mig lycka till.

(Hans reaktion förklaras kanske av att han var blivande hälsocoach. Det verkar vara ett yrkesval som passar honom.)

I helgen har jag haft ont i halsen och i huvudet och tagit det lugnt. Sprang inte idag som jag hade tänkt, och låter cykeln stå imorgon. Dock ska jag försöka gå mina steg imorgon, det gjorde jag varken fredag, lördag eller idag.

Ändå är jag rätt nöjd med veckan som gick:

Måndag: 8 km cykel
Onsdag: 8 km cykel samt ett cirkelpass på Itrim
Torsdag: 16 km cykel, tur och retur till jobbet

Men så var jag trött på torsdagkvällen också!

Veckan som kommer blir såhär:

Tisdag: cirkelpass på Itrim
Onsdag: cykel 16 km
Fredag: springa
Söndag: springa

Bra, va?

Och imorgon blir det lax med savojkål till lunch och makrillmacka med kokt ägg och avocado till middag. Båda måltiderna inmundigas på jobbet, för direkt efter jobbet ska jag till kören!

Sexmånadersuppföljning

Det här blir kort, för ikväll ska jag faktiskt komma i säng i tid!

Idag var det vägning och sexmånadersuppföljning på Itrim. Som jag visste hade jag gått upp över sommaren, men inte mer än 1,6 kg i alla fall. Å andra sidan hade vikten börjat krypa uppåt redan då. Jag är definitivt på fel sida om 80-strecket. Jag ska tillbaka till sjuttiotalet igen, helst till under 78.

Samtalet var bra, men det var inte så mycket nytt som framkom. Maten är problemet, förstås. Jag ska försöka utesluta snabba kolhydrater ett tag framöver för att få ner vikten ett par kilo. Men på det hela taget tycker jag nog att det var värt ett par kilo att få äta gott på semestern. Bara jag lyckas bli av med dem igen.

Motionen går ju alldeles lysande, stående ovationer till att ha börjat springa och cykla till jobbet. Men det visste vi ju. Jag har länge varit ganska bra på att motionera.

Mina föresatser till nästa månad är som följer:

Ett pulspass i veckan
9000 steg per dag
Löpning varannan dag (utbytbart mot att cykla till eller från jobbet)
Äta mellanmål!
Minska eller helt utesluta snabba kolhydrater

Vidare ska jag fundera på om jag ska fortsätta med gruppträffarna eller inte. Min coach propagerade hårt för dem, och jag tycker ju i och för sig att de varit ganska bra. Fast lite sega. Och det är svårt att klämma in dem i mitt schema, det är det faktiskt. Nästa vecka börjar jag i kören igen, som jag haft uppehåll från under våren. Det längtar jag mycket efter, jag har verkligen saknat att sjunga.

Imorgon cyklar jag till och från jobbet!

Oväntad inspiration

Jag har ju inte berättat vem det var som inspirerade mig att börja springa. En högst oväntad inspiratör, måste jag säga.

Bland O:s böcker hittade jag en med titeln Jag vill ju bara se bra ut naken. Efter några gliringar om den fåniga titeln, började jag en kväll bläddra i den. Och blev faktiskt inspirerad. Författaren är sannerligen inte någon stilist, tjatig som tusan, hurtig som få. Men jag blev förvånad och, som sagt, inspirerad.

Ett träningspass ska vara så roligt men inte så utmattande att man efteråt känner att man skulle orka och vilja göra om det direkt. Inte den inställning jag hade väntat mig hos en triatlet, men synnerligen sympatisk.

Vidare menade han att det inte spelar så stor roll hur man rör på sig, bara man gör det, men att löpning ändå har något visst. Aldrig sprungit förut? Börja med att gå i 9 minuter, springa i 1 minut, upprepa. Klart! Kör detta tjugominuterspass tre gånger den första veckan. Andra veckan ökar man till 2 minuters löpning.

Detta klarar alla friska vuxna människor att genomföra, försäkrar författaren. Och ja, banne mig. Inte ens jag kunde krångla mig ur detta.

Så, Jonas Colting. Jag aspirerar absolut inte på dina magrutor, jag tycker nästan inte ens att de är snygga. Men du har fått mig att börja springa och för det är jag dig stort tack skyldig.

Ho-hum

Det finns i alla fall en nackdel med att cykla till jobbet. Sablar vad sömnig man blir. Jag som annars inte brukar ha problem med eftermiddagssvackor sitter här och nickar till.

Cykeln får stå till på onsdag, jag tar bussen hem idag. En halvtimmes cykling får räknas som ett godkänt varannandagsmotionspass.

Stegräknaren måste ju få sina 9000 steg också, annars är den inte nöjd.

Klyck-klyck!!

Idag cyklade jag till jobbet! Förberedde mig noga kvällen innan, väskan stod packad i hallen. Det var förstås en förutsättning, för när måndagen grydde regnade det, och jag hade lätt huvudvärk. Förmodligen skolsjuka, för den var som bortblåst när jag satte mig på cykeln och trampade iväg.

På vändplatsen träffade jag en granne som jag brukade se på Friskis ibland. Han suckade. Man borde ju cykla till jobbet. Istället sitter man i bilkö och svär över att man kommer försent till spinningen.

Därefter susade jag iväg. Kvällen innan hade jag pratat med pappa, fordom entusiastisk cyklist. Han hade fem kilometer till jobbet innan han blev sin egen och började jobba hemma (och drog på sig sina 20 kilos övervikt), men det var ju många rödljus på vägen.

Rödljus? Det har jag inte ett enda. Först är det villagator, sedan är det parkmiljö, sedan är det rena landet, sedan är det en kort bit cykelbana mellan höghus, sedan är jag framme. Det finns fördelar med att bo och arbeta i hooden.

Knappa trettio minuter tog det, inklusive snacket med grannen. Och då tog jag det rätt lugnt. Regnet tänkte jag knappt på.

Jobbets dusch var fräsch och trevlig, och medan jag skrivit detta har jag druckit en kaffe och ätit medhavd macka. Det var längesen något smakade så gott.

Jo. Även detta kan nog bli en vana. En gång i veckan ungefär.

Erkänn nu

Hördududu, vem du nu är som har stoppat uppåttjack i mina springskor, eller är det brallorna du har preparerat? Du är avslöjad.

För någon annan förklaring kan jag inte komma på.

Det här är ju helt sjukt.

Klyck-klyck?

Nej, jag härmar inte en höna, utan citerar min tvåårige son när han försöker säga cykel.

På jobbets fikabord låg en bok med titeln Cykelsmart. Bokmal som jag är kastade jag mig över den och skumläste i tio minuter.

Och banne mig. Jag borde fan börja cykla till jobbet. Vet inte exakt hur långt det är, sju kilometer kanske? Med buss tar det femtio minuter dörr till dörr. Undrar om det går snabbare att cykla? Dusch finns på jobbet, visserligen är det lite bökigt att släpa med sig ombyte men det går ju.

Imorgon kanske? Eller fredag?

Varannan-dags-principen

Jag har instiftat en ny levnadsregel (har för övrigt inte särskilt många). Att motionera varannan dag. Det låter ambitiöst i alla fall för att vara jag, men å andra sidan är passen korta. Springer gör jag ju i max tjugo minuter. Ett cirkelpass på Itrim tar lika lång tid.

Igår gjorde jag ett sådant. Det var fortfarande ganska tråkigt men inte outhärdligt. Det var också lite skönt att ta i med muskler som varit oanvända ett tag. En gång i veckan, max, blir det Itrimpass. Kompletterad med att springa.

Och det är faktiskt inte klokt, men jag längtar nästan till imorgon då det är dags att cykla iväg till springskogen igen.

Vad jag tänker på när jag springer

Hemma igen. Imorgon är det jobb igen, efter nära fem veckors semester.

Jo, nog har jag trillat dit i de gamla matvanorna. Fast å andra sidan är det mycket som förändrats också. Under timmarna i bilen tänker jag på att springa. När vi kommer hem packar jag upp alla väskor fort som attan, startar en tvättmaskin, därmed är mitt pensum avklarat, jag är fri att springa en stund medan O börjar med maten.

Som mina förståndiga läsare föreslagit tog jag cykeln till skogen. Och si. The quest for tidseffektiv träning når nya nivåer. Tio minuter cykling, tjugo minuter omväxlande gång och löpning (mest det senare!), tio minuter cykling. Hemma! Klart! Okej, dusch också.

Trots att jag inte sprungit på nästan två veckor och trots att jag varit däckad av både rejäl förkylning OCH maginfluensa så var det inte särskilt tungt. Idag struntade jag i minuterna, jag sprang så mycket jag orkade och bestämde mig för att ta 3 km-spåret.

Detta tog som sagt tjugo minuter och jag skänkte en tanke åt min gympalärare som satte oss att springa 3 km (eller var det 2,5?) i Skatås. Detta var på högstadiet. Efter tjugo minuter slutar jag att ta tid, då är det ingen idé längre, sa hon med vad jag då uppfattade som ett sardoniskt leende. Men kanske var det bara skojfriskt? Hon kanske inte alls var sadist, vilket jag misstänkte under hela min skoltid? Hon kanske bara stod handfallen och saknade förutsättningar för att bemöta en elev som jag?

Tänk så försonlig man blir av lite endorfiner. Förresten är väl kärringen död för länge sen.

Självrannsakan

Har haft ett lyckligt inlägg i huvudet om det surrealistiska i att jag, Helga, springer. Springer!? Grannarna på Sommarön ruskar på huvudet och suckar och säger å vad duktig du är. Åja, svarar jag generat, det är bara tredje/fjärde/femte/sjätte/sjunde rundan än.

För man gör ett statement när man springer, det ser jag tydligt i de blickar som följer mig. Man Motionerar. Är Duktig. Sköter Sin Kropp. Gör Det Man Ska. Amen.

Och inombords har jag fnissat, för de skulle bara veta. Långskrangliga Helga med sned rygg och stora fötter och knän som slog ihop. Som sprang som en älg eller ko eller noshörning. Som hade tvåa i idrott, alltid. Som hatade alla former av fysisk rörelse.

Fnisset och glädjen har fastnat i halsen något. I min onda svullna hals som just nu avhåller mig från att springa. Jag orkar inte ens gå mina vardagssteg.

Men det är inte bara halsen, utan också vetskapen att jag måste se mig i spegeln ordentligt och inte gömma mig bakom det faktum att jag minsann är så duktig och motionerar i grader jag aldrig kunnat föreställa mig. För det har jag faktiskt gjort i många år nu. Det är inte motionen som är problemet.

Det är maten, och det vet både jag och mina läsare vid det här laget. Sedan början av sommaren har jag befunnit mig på ett sluttande plan som nu under semestern har kantrat rejält. De senaste veckorna har jag helt och hållet återgått till mina gamla matvanor, det är bara att erkänna.

Och naturligtvis märks detta på vågen. Något lite på kläderna också, men inte så mycket (konstigt nog).

Nu återstår en veckas semester under vilken jag ska försöka hejda och begränsa frosseriet något (hotellbuffeer är faktiskt inget bra, note to self). Sedan blir det jobb och vardag igen, och alldeles snart har jag ett coachsamtal på Itrim inbokat.

Jo. Det är så sant som det är sagt. Det svåra är inte att gå ner i vikt (även om jag aldrig lyckats så här bra tidigare), utan att behålla den. Det var visst därför jag tecknade Itrim-medlemskap för två år?

Sprungit hemma också

Runda nummer åtta avverkades idag, i den relativt närbelägna skogen. Den ligger dock inte precis utanför dörren, det tar nog en 15-20 min att promenera dit och det är jag bortskämd nog att tycka är ett problem. Precis utanför dörren har jag dock ett ganska fint parkområde med gångvägar, kanske kan det duga.

Men idag blev det skogsspring, eftersom make och söner medföljde och ägnade sig åt båten medan jag sprang. (Att springa är tidseffektivt! I love it!)

Först fick jag för mig att springa en minut, gå en minut och hålla på så i tjugo minuter. Men snabbt fick jag överge den tanken, backarna var för branta helt enkelt. Istället gick jag två minuter och sprang en, någon gång två när jag kände mig riktigt tapper. Allt som allt blev det tjugofem minuter och nog den tuffaste rundan hittills.

Sedan var det bara att hoppa i båten och fräsa iväg ut till en närbelägen holme med brygga från vilken jag hoppade i samt lyckades övertala min femårige son att göra detsamma (med flytväst!). Han spottade och fräste när han kom upp till ytan men var mäkta stolt över bedriften.

Däremot har skoinköpet fått vänta. De gamla träningsskorna med anpassade inlägg får duga ett tag till. Jag har inte ont någonstans, det stramar lite i ena fotvalvet ibland, men så länge jag är observant på det och tar det lugnt är det nog ingen fara.

På väg hem

Nu har vi lämnat Sommarön. Jag har sprungit sju gånger och naturligtvis har det gått bättre och bättre. Jag tycker t o m att mina vadmuskler är mer definierade nu, men det kanske bara är inbillning.

En lika vacker runda som den på ön lär jag inte kunna hitta i radhusförorten, men jag tänker försöka. Imorgon ska jag köpa nya skor.

posted from Bloggeroid

Det finns fördelar

Det är de små sakerna som gör det. Nu när det är sommar och jag är smalare än på länge, märker jag dem.

Att inte få skavsår mellan låren när jag har kjol. Att kunna ha korta shorts utan att byxbenen hela tiden åker upp i grenen. Att kunna ta på mig min flytväst som är för 70-90 kg och tänka att det är ett alldeles adekvat viktspann för mig.

Att kunna springa.

Biten?

Efter tredje springturen konstaterar jag det otroliga, att jag nog skulle kunna börja med det här. Inte minst tidseffektiviteten tilltalar mig. Börjar gå i rask takt utanför dörren, springer några minuter senare. Inklusive bad är jag hemma inom en liten timme.

(Jag kan förresten inte tänka mig ett ljuvligare ställe än Sommarön att börja löpträna på. Första biten går längs havet, först stenig strandväg, sedan mjuk sandstrand. Sedan en vindlande grön mjuk stig som slutar på ett fält med enbärsris nedanför vilket hela havet breder ut sig. Och så tillbaka igen. Avsluta med bad. Idag hoppade jag inte från piren, utan klev i från stenarna. Det var så skönt i vattnet att jag aldrig ville gå upp.)

Idag satsade jag lite mer. Sprang två gånger två minuter, gick däremellan tills jag inte var andfådd längre. Gjorde tio upphopp på en klippa, och tio armövningar som heter något som jag glömt - bålrotation enligt Krickan! - sedan fem armhävningar på fötterna, varefter jag nästan dog. Och så hem igen. Två gånger två minuters spring igen.

Historisk händelse: Helga joggar!

Jodå gott folk, igår skedde det, min första springrunda EVER! Efter några minuters rask promenad satte jag av. Sprang en minut, gick sedan snabbt tills jag inte var andfådd längre, sprang en minut, etc. Höll på så i cirka tjugo minuter, varav fyra (tror jag) var springande. Belönades på halva vägen med den vackraste vy över Västerhavet man kan tänka sig.

Efteråt blev det kvällsbad. Upp på piren, av med alla kläder och plums i innan jag hann ångra mig. Härligt!

Imorgon är det dags igen. Måndag, onsdag, fredag springer jag!

posted from Bloggeroid

Gaahh!

Sista träningen före semestern och en sista vägning. För att ha baseline, liksom. Närde en liten förhoppning att vikten gått ner aningens aningens.

Bullshit. Den har GÅTT UPP 2 hg sedan förra veckan. What the fucking fuck.

Nåja. Det hade det goda med sig att jag packade ner träningskläder. Jag ska börja jogga på Sommarön. Så det så.

Och jag har en känsla av att den av mig så hårt dissade fettprocenten ligger alldeles still trots denna viktökning. Borde ju vara bra. Eller va?!? Eller?? Va??

(Kan någon förklara varför jag trots detta äter pepparkakor som jag inte ens tycker är goda när goda vänner kommer över på en spontanfika? Den mänskliga naturen är full av gåtor.)

Ajajajajajajajajaj.. jajjaj!

Var på Itrim igår (är oerhört stolt över att jag kom iväg, trött efter tjänsteresa, blabla lång historia görs härmed kort, I just did it!) och tränade. Och vägde mig.

Låt vara att jag redan hade ätit middag, det brukar jag inte göra före träning&vägning. Det kanske förklarar något hekto. Men annars är det bara att se sanningen i vitögat. Jag har gått upp ett kilo till och ligger härmed över den magiska gränsen 78 kg.

Om det nu ska vara någon gräns. Det kanske det inte ska.

Fast jo.

Jag vet med mig att jag ätit för mycket och fel på sistone. Ivrigt påpekade jag för min coach att jag minsann är duktig med motion, både till vardags och ombytt. Klok som hon är påpekade hon tillbaka att jag även tidigare varit bra på att motionera, och att detta får inte bli en ursäkt för att äta för mycket.

Nä just det. The story of my övervikt.

Så nu ska jag bita ihop och hålla igen några dagar. Handfast minus, undvika snabba kolhydrater. Hur tråkigt som helst. Men jag behöver komma upp på banan igen. Det duger inte att släppa alla tyglar redan FÖRE semestern.

Stort litet inköp

Idag på lunchen köpte jag en - plats för fanfar! - bikini.

Inget märkligt, kan tyckas. Men för mig är det det. Jag har nog bara ägt en eller två dylika i mitt liv, och det var jäkligt länge sedan.

Nu är jag ingen badnymf och definitivt ingen soldito, inte heller någon strandraggare. Jag gillar att bada, i måttliga mängder och inte alltför kallt vatten. Ligga och pressa i solen är ungefär det värsta jag vet, likställt med tortyr.

Baddräkter har jag förstås ett par stycken, den senaste inköpt häromåret. Men den är i stl 44 och var i största laget redan i mina tyngre dagar. Så det var dags för ett nyköp.

Jag har aldrig känt mig bekväm med att visa magen, eller ryggen för den delen, men i år ska det ske.

Hur den ser ut? Smaragdgrön, med draperad trosa och halterneck-bh. Storlek medium.

Nä, fast..

Tog det inte så lugnt med vinet igår som jag hade tänkt mig, hick. Men trevligt hade vi. Och hade vi velat hade vi fått sällskap hem av tre överförfriskade herrar i 60-årsåldern. Ehh, skulle inte tro det. Hur tänker en del människor egentligen?

Idag är det kvavt och svettigt som tusan och jag har ökat på svettdosen med ett pass på Itrim. Tänkte på Krickan och tog i lite extra. Tänkte sedan att jag kanske är orättvis som dissar Itrim. Det är inte tråkigare än vanlig styrketräning, som ju är dödligt tråkig enligt mig. Men det är helt klart dags för lite ledarledd motion!

Nu dusch, sedan lite jobb, sedan SHOPPING!

Träningsvärk!

Krickans crossfitpass känns i kroppen idag, vill jag lova. Särskilt benen. Jag var kaxig och tog i på benövningarna, benen är ju mitt forte. Efteråt satt vi länge i gräset och pratade, hur trevligt som helst.

Idag glömde jag lunchlådan och tänkte först äta en sallad på "stan" dvs i förortsgallerian. Men vid närmare eftertanke gick jag in på ÖB och köpte några måltidsbars, en till lunch och några att ha i lådan.

För det är si och så med måltidsordningen. Igår var jag på restaurang med pappa och åt fantastiskt god pasta samt en rejäl sallad och goda grillade grönsaker. Vatten till det, so far so good. Men sedan kunde jag inte motstå förslaget att besöka Stockholms glassfabrik. Underbar glass som avnjöts på en parkbänk i den ljumma sommarkvällen. Gott även för själen.

Ikväll ska jag på restaurang IGEN, denna gång för att träffa två trevliga damer som jag tidigare jobbat med. Och ikväll ska jag faktiskt inte avstå från vinet, dock hålla mig till måttliga mängder.

Todeloo, det är hårt att vara gräsänka!

Übermätt

Hjälp, har just ätit snabblunch på asiatisk sylta i Örebro. Gott och fräscht, teriyakikyckling med ingefära och nudlar. Hade kunnat vara mer grönsaker, men framför allt så var det ungefär tre gånger mer mat än vad jag behövde. Jag skojar inte. Två kycklingbröst och ett mindre berg med nudlar.

Men, jag var ståndaktig och åt endast hälften. Bet sedan huvudet av skammen och bad att få med resten i en låda. Ha, man är väl inte fallen efter pappa och farmor för intet. Eller för den delen farmorsfar bankkamrer Edvin Svensson som skapade familjeförmögenheten en gång i tiden.

Nu står lådan i Örebrokontorets kyl. Jag vet inte om jag kan med att sno en gaffel från kontoret och slafsa i mig maten på tåget hem. Eller kanske på en parkbänk innan tåget går? Fast jag lär ju inte bli hungrig än på cirka tio timmar.

Vilka bekymmer man har.

Är det så?

Jag var omåttligt duktig imorse. Promenerade till Itrim i hällande regn, kom dock iväg en halvtimme senare än jag tänkte eftersom jag inte kunde motstå gos och frukost med morgonglad femåring som väcktes av mitt tassande i hallen. Kvalitetstid av bästa märke!

Träningen kändes ungefär lika seg idag, faktiskt. Jo, det är dags.

Krickans och Majas kommentarer får mig att fundera. Hur funkar jag egentligen? Träning måste vara kul, och det måste vara utmanande. Hm?

Hittills har det inte varit så viktigt för mig med någondera. Det var först efter ganska många år på Friskis som jag började tycka det var roligt. De första åren var det mitt överjag som hetsade iväg mig, samt vetskapen om den sköna känslan efteråt. Rätt vad det var började jag tycka det var roligt, till min egen förvåning.

Ärligt talat är inte Itrims pulsträning särskilt rolig. Det som gör att den funkar är att ett pass bara tar 30 min, och att man slipper boka. Det har jag upplevt som en stor befrielse. Aldrig någon stress att hinna i tid, debattera om jag ska avboka eller inte, och så vidare. Men några större kickar blir det inte. Delvis beror detta på musiken. Itrim gör säkert så gott de kan och förhoppningsvis reflekterar deras musik majoritetens smak, men jag gillar den inte. (I tisdags spelades Dire Straits. Fråga mig inte varför, men jag avskyr Dire Straits.) Vad gillar jag då? Rammstein, faktiskt. Åtminstone när jag tränar.

Så jag har nog sett roligheten som en bonus, nice-to-have, men inte nödvändig. Men nu stundar nya tider. Klart det ska vara roligt att träna!

Utmanande, då. Tjaa. Njaa. En omhuldad sanning i vår familj är att jag och min man är diametralt olika i det mesta, så också vårt träningsmönster. Jag är ganska bra på att gneta på. Jag lyckas integrera träningen i vardagen. Jag tar inte ut mig något särskilt, spränger inga gränser. Men det blir av, vecka ut och vecka in.

Maken å sin sida, upptäckte för några år sedan att han måste sätta mål för sin träning. Det blev olika typer av tävlingar. Skidor, cykel, simning, löpning. För två år sedan genomförde han Halvklassikern. Jag tycker att det är ganska roligt att turista på orter som Motala, Vansbro och Mora. Lyckligtvis har vi mycket goda vänner som bor strategiskt i Dalarna. Vasaloppsveckan hos dem har blivit en tradition.

Å andra sidan vill jag påstå att han tränar ojämnare än jag. Min viktminskning (och den stundande Halvvättern - 15 mil på cykel) utlöste en träningsfrenesi hos honom, som faktiskt orsakade en del tjafs från min sida. Måste man träna nästan varje dag? Det är typiskt honom, att gå ut väldigt hårt för att sedan tröttna. (Nåja, den här gången har han faktiskt inte tröttnat. Än.)

Så det vete sjutton om jag egentligen behöver sätta några mål för min träning. Behöver jag det? Hur skulle de se ut i så fall? Tips mottages tacksamt!

Stabil

Var på Itrim igår och tränade och vägde mig. Träningen känns rätt trist nu, jag segar mig genom de tre varven. Igår var jag ovanligt trött, men frågan är om inte tröttheten mestadels sitter mellan öronen. En känsla av åh vad trött jag är, vad jobbigt det är, som egentligen inte känns i kroppen.

Med andra ord är det dags för ett annat träningsalternativ. Jag tänkte vänta till efter semestern med att köpa SATS-kort, fast egentligen kanske det är dumt, slår det mig nu. Klassiskt uppskjutningssyndrom. Hm.

Min kära stegräknare står mig bi, det blir 9000+ steg nästan varje dag, och de dagar det inte blir det blir det 8000+. I lördags stannade den förvisso på 5000 men då glömde jag ta på den på kvällen när vi var på kalas. Och igår blev det dryga 12000. Så det jämnar ut sig. Men jag vill inte vara utan den, den är det perfekta hjälpmedlet.

Gårdagens vägning visade att jag varken ökar eller minskar i vikt. Jag är nöjd med det resultatet, för med tanke på mathållningen på sistone hade det inte varit konstigt om vikten krupit uppåt. Troligen är det motionen som håller vikten i schack. Å andra sidan hade det varit skönt att ha lite mer marginal inför semestern. Å tredje sidan, vad ska jag med den marginalen till? Jag får väl se till att sköta mig under semestern helt enkelt. Att leva som jag gör nu är sannerligen inte någon plåga.

Infernaliskt gott humör

blir man på av att träna. Men det visste vi ju redan, eller hur.

Jag befinner mig i ett hotellrum med utsikt över ett Vasaslott. Genom det öppna fönstret hörs sorl från uteserveringar. När jag var färdig med dagens arbete checkade jag in på hotellet, bytte till träningskläder och knatade till det Itrimcenter jag visste skulle finnas. Och där var jag så välkommen så. Maskinerna var lite annorlunda än hemma. Halva passet var jag mol ensam i lokalen, det har aldrig hänt förut. Då passade jag på att öva lite rockring. Runt midjan gick inget bra alls. Liten ring på armen gick bättre, det kommer nog att kännas i musklerna imorgon.

På hemvägen köpte jag dagens middag: en liter jordgubbar och en ask hallon. Jo, och så får det nog bli en bar också. Till lunch åt jag en bar och en shake. Vadan denna askes, undras det kanske.

Jeansen börjar strama på ett högst obehagligt sätt över låren. Tydligen är det där jag lägger ut först, eller där jag är minst konfektionsanpassad i alla fall. Det skulle kunna vara muskler, men det tror jag inte riktigt på. Helgen som gick var halvokej ur matsynpunkt, men jag måste erkänna att det där med undantagsdag är svårt att få till. Det blir lätt så att en undantagsdag blir flera.

Men motionen går bra! Jag har halvt om halvt bestämt mig för att öka mitt mål till 10 000 steg per dag, det är ändå där räknaren oftast landar.

Och idag var jag som sagt och tränade. Nu ska jag skicka agendan för morgondagens möte till de herrar kunder som kommer på besök imorgon, sedan ska jag titta på en brittisk serie på TV, sedan ska jag ta en halv sömntablett och sova som en stock.

Officiellt facit

77,9 visade Itrims våg. Precis under maxgränsen alltså. Men min coach menade att det inte är någon fara, att efter en veckas normalliv kommer vikten att ha stabiliserat sig. Jag tror henne.

Intressant nog var fettprocenten nere på all time low, bara 27,6%. Där ser man vad ett enda Nike Get Fit pass kan göra!

(Eller inte. Jag tror ju inte på det där med fettprocentuppskattning medelst impedansmätning.)

Nu stundar två nätter borta med jobbet, sedan helg på annan ort med man och barn!

Åsså en annan sak.. lite skryt..

Vi var i Borås djurpark igår, innan jag flög hem till Stockholm. För att femårige sonen skulle få se björnungarna ordentligt och inte klättra på staketet och kanske dränka sig i björnarnas sjö, gjorde jag en kraftansträngning. Jag tog i ända från tårna, spände varenda core-muskel jag har, och lyfte upp 20 kg unge på axlarna och satte honom där. Tio minuter ungefär orkade jag bära honom. Inte skuggan av ryggont idag.

Det är roligt att vara stark, ja sannerligen!

Inofficiellt facit

Under veckan som gick var det inte bara massor av kalas, även vardagen var en fest. Det fikades och glassades så det stod härliga till. Men jag märker ändå att jag har ändrat mitt beteende. Jag njuter mer när jag äter något gott, och jag har inte ett dugg dåligt samvete. Även när jag släpper loss och frossar, så ser jag till att göra en del smarta val. Till exempel tackade jag nej konsekvent nej till vin under veckan, utom på festerna då. I söndags var vi trötta och köpte därför pizza till middag, men nöjde oss med två pizzor och en (stor) sallad till tre vuxna och två barn. Efter två pizzabitar - mindre än en halv pizza - var jag mer än nöjd, jag som förr med lätthet tryckte i mig en hel.

Motionsmässigt var veckan helt okej, nej faktiskt mer än så, med beröm godkänd! Av elva dagar var det max fyra dagar som jag inte kom upp i +9000 steg, det var de dagar vi satt länge i bilen eller var på fest (och på fest dansar man ju!). Plus två rejält svettiga pass på SATS. Bra där, Helga.

Igår kväll kom jag hem till ett tomt hus, den här veckan är man och barn kvar i Göteborg hos svärmor medan jag är hemma och jobbar. Vågen visade 80,6 kg på kvällen med kläder på. Imorse var den nere på 77,5. Ikväll ska jag till Itrim och väga mig officiellt. Det blir spännande. Kommer jag att vara under 78 kg som jag har tänkt mig ska vara min maxvikt?

Hur reagerar jag då på denna uppgång? Ganska sansat, tycker jag själv. Middag igår i min ensamhet blev en Itrim-soppa och en dito shake, lika mycket av lättja som av viktskäl. Imorse drack jag en shake till frukost, har med mig matlåda till lunch. Det blir nog Itrim-mat ikväll och imorgon bitti också, för på onsdag är det middag med jobbet.

I längden är det kanske inte hållbart att rätta till felsteg med måltidsersättningar, men jag är fortfarande inne i min läroperiod tycker jag. Det hade precis lika gärna kunnat vara makrill på knäcke eller frukt med keso, nu är det mest för att jag har Itrim-maten hemma och vill göra slut på den, och för att jag inte orkade ta mig till mataffären igår.

Alltså: som vanligt - fortsättning följer!

Exhibit A

Idag var jag på dagen-efter-bröllopet-brunch i den här klänningen från Kriss. (Inte Tradera! Faktiskt!). Kände mig jättefin, och det gjorde jag också igår på bröllopet. Där togs det så mycket kort, och jag hade fullt sjå med att punktmarkera mina söner, så jag struntade i att fota själv. Förhoppningsvis har min oranga klänning kommit med på något kort. Exhibit B får ni alltså vänta lite på!

Nike get fit!

Igår var vi på SATS igen, och tänkte styrketräna, men tjejen i receptionen sålde på oss den nya klassen Nike Get Fit. Det var hantlar och mattor och sånt som jag för ett halvår sedan hellre hade dött än gjort, men riktigt kul! Bättre än gymträning. Idag känns det rejält i låren.

Nu ska jag stryka två små kostymer, för idag är det bröllop!

Självkänsla, självförakt.. och övervikt

Maja tar upp en intressant fråga i en kommentar nedan. Att övervikt har med självkänsla att göra, att man kanske tillåter sig att fortsätta vara överviktig och oattraktiv för att man inte tycker att man är värd bättre. (Jag hårddrar det lite nu.)

Så tror jag absolut att det kan vara i många fall. Jag vet att min egen pappa har uttryckt att hans övervikt liksom hans oförmåga (ovilja?) att klä sig någorlunda helt och rent, för att inte tala om hans överjävligt stökiga lägenhet, kanske uttrycker ett självförakt. Han är medveten om det, men klarar inte att ta tag i det. Fast det är inte bara bristande självkänsla som ligger bakom, det är ett stort mått av bekvämlighet och lättja också.

Vidare tror jag visst att lite lagom fåfänga är sunt. Det uttrycker en artighet mot omgivningen. Jag bryr mig om vad ni tycker och visar respekt, därför ser jag till att lukta gott och att inte ha t-shirt på frackmiddagen.

Genuint ointresse för utseende och kläder tror jag det är ganska få som hyser. Inte ens ovan nämnda pappa är helt ointresserad, det vet jag som regelbundet släpar ut honom på shoppingrundor. Han har mycket bestämd smak ifråga om färger och kvaliteter, och uppskattar att känna sig snygg och prydlig. Vem gör inte det? Nej, ointresset är nog snarare ett sätt att maskera att det inte är roligt att se sig i spegeln.

Fast ganska ofta svänger det över åt andra hållet, fåfänga eller ej. Nästan alla kvinnor jag känner, särskilt de som är äldre än jag, är missnöjda med sitt utseende i allmänhet och sin kroppsform i synnerhet. Vare sig de har fog för det eller inte, inte sällan är mycket vackra och prydliga kvinnor oerhört missnöjda med sin uppenbarelse. Det om något är självförakt.

Jag själv då? Hur har det varit för mig?

Som jag redan skrivit flera gånger var det inte i första hand utseendet som störde mig med övervikten, utan identiteten. Det har jag fattat först nu när kilona är borta. Att se mig i spegeln ingav starkt obehag, men inte så mycket för att det jag såg var fult, utan upplevelsen av att det inte var jag. Jag tror att det var så i alla fall, och att detta inte är en efterhandskonstruktion.

Jag tror inte att min övervikt var så mycket ett uttryck för dålig självkänsla, att inte-vara-värd-bättre. Jag tror att jag mest hamnade i det. Jag överskattade vikten av ombytt motion, underskattade vardagsmotionen och kaloriintaget. Bekvämlighet samt en gourmet- (och gourmand-) kock till man gjorde sitt till.

Men visst har tanken slagit mig att jag genom att bli överviktig också gjorde mig oattraktiv för andra män än O, och därmed trygg och säker. För han har, märkligt nog, alltid uppskattat min kropp hur tjock jag än var. Jag trodde honom, och tror honom fortfarande. Han är inte direkt missnöjd nu heller, men ger mig lite gliringar ibland om försvunna kurvor och avsaknad av rumpa, och att man sticker sig på mina höftben (klart överdrivet!).

Tänker jag efter inser jag att det var bekvämt att vara tjock, att slippa uppmärksamhet. Jag har aldrig varit den söta eller snygga typen, aldrig känt att mitt utseende är min främsta tillgång. En kort tid på Chalmers, något år eller två, hade jag drygt göra att hålla ordning på de uppvaktande kavaljererna. Så var det sannerligen inte i tonåren, och den vilda tiden tog abrupt slut i och med att jag träffade O.

Visst var det roligt att vara omsvärmad. Antar jag. Man vill väl inte vara oattraktiv heller. Men återigen, när jag tänker efter, inser jag att det inte heller var jag. Jag är inte, vill inte vara, har aldrig varit eller velat vara, primärt vacker, ett objekt. Jag vill vara någon man pratar med, någon man lyssnar på, någon man respekterar för att hon har en åsikt och kan uttrycka den.

Huvva vad det låter rabiat feministiskt, att skaffa sig en övervikt för att inte bli sedd som ett objekt? Riktigt så var det nog inte heller. Men det finns där.

Fast allra mest tror jag som sagt att det handlade om bekvämlighet. Mat är gott. God mat är ännu godare. Motion är jobbigt, man blir så andfådd och svettig och känner sig så ful och klumpig. Skönare att gå hem och äta lite mer. Onda cirklar som lätt blir ännu ondare.

På samma sätt som goda cirklar blir godare, tack och lov!

Satsad!

Nu har jag testat SATS. Vi är hos svärmor utanför Göteborg, och precis tvärs över torget ligger ett SATS. Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare, men min viktminskning har utlöst träningshysteri hos min man. Han äter lite bättre än han brukar men framför allt tränar han som en dåre. Resultat: minus tio kilo och en mycket stilig siluett. Och han går alltså på SATS.

I söndags knallade vi dit för att fråga vad det skulle kosta för mig att träna en eller två gånger. Och si, eftersom det var mors dag (och vi hade huliganerna med oss?) kunde SATS tänka sig att bjuda mig på en veckas träning, alldeles gratis.

Igår var jag på stan och inhandlade en slimmande underklänning att ha under bröllopsklänningen på lördag. Jag köpte också en ny träningsoutfit, som syns på bilden. På extrapris. Vet inte om min höga ansiktsfärg framgår ordentligt, den var närmast lila direkt efter spinningpasset, mitt livs andra.

The verdict? Jodå, SATS kommer att funka. Spinning kanske inte blir favoritgrenen, lite för lite som distraherar från hur jävla jobbigt det är. Å andra sidan får jag väl ge det fler chanser innan jag dissar det.

Fredag: styrketräning i gymmet!

Människovärde och lätta fötter

I lördags var jag på fyrtioårsfest i min lilla svarta från InWear. Med en piffig kofta (nej, inte den ljusblå utan en annan) över axlarna, ity festen var i en bygdegård där det drog kallt.

Jag vet inte när jag kände mig så snygg senast, det måste vara tjugo år sedan. Och kommentarerna jag fick var översvallande. (Då ska man veta att åtminstone en av de kommenterande inte är lagd för överord precis.)

Glad blev jag förstås, men faktiskt också lite betänksam. Det är lite kusligt ändå vad utseendet betyder. Både för mig och för andra. Själv ville jag inte ha någon 40-årsfest, och det är först nu i efterhand som jag vågar erkänna för mig själv att övervikten hade mycket med saken att göra. Födelsedagsbarnet talade länge och väl om sin åldersnoja och 40-årskris. Själv känner jag inte av varken det ena eller det andra. Mer än en gång har jag betänkt det faktum att min viktminskning är vältajmad. Är det någon gång i livet man ska slanka till sig och plötsligt känna sig snygg, är det vid fyllda fyrtio, med två små barn som aldrig sover.

Men inuti är jag ju samma människa och det är ju det som ska spela roll. Sägs det.

Nåja, inte låter jag grubblerier som dessa förstöra min glädje, det ska ni inte tro. Jag bara filosoferar lite.

Nästa reflektion jag gjorde var att det var tusan vad lätt det var att dansa nu för tiden. Kan nitton försvunna kilon och all time high på kondisen ha något med saken att göra?

Förlåt! Inget bildbevis, det glömde jag helt skändligt bort! Bättring utlovas!

Ridå

Det stundar fester. Fyrtioårsfest på lördag, bröllop nästa lördag. Nu ikväll provade jag klänningar och olika kombinationer av underkläder. Konstaterar följande:

1 Den oranga klänning jag köpte för sex veckor sedan till bröllopet sitter finfint. Men jag måste skaffa en body eller liknande, annars syns varenda söm i trosor och strumpbyxor.

2 Den röda linneklänning jag köpte för ännu lite längre sedan och tänkt ha på födelsedagsfesten ÄR FÖR STOR. Storlek 40 (OK, en tysk dylik) och den fladdrar över bysten. Ajajaj. Går väl att sy in, men det realiseras inte till på lördag. Förresten är den jäkligt urringad också, nästan lite solklänning över den.

3 Sån tur att jag har ett svart fodral på lager, bara sådär. Man kan väl ha svart på en födelsedagsfest?

4 Klänningen från Kriss som jag tänkt ha på brunchen dagen efter bröllopet sitter också bra. Kan förstås ha den på 40-årsdagen. Fast det är ju kul att ha olika.

5 Jag är en kläd- och modegalning. Det har jag misstänkt länge, men det var svårt att låta galenskapen blomma ut när det krävdes storlek 44-46, ibland 48. Nu finns det inga hämskor längre.

Yiha!

Promenadmöten?

Undrar om jag kan införa det i mina projekt. Då tror väl folk inte att man är klok förstås.

Din siluett är verkligen helt förändrad, säger min frisör som stått i dörren och betraktat mig när jag kommer hastande över gatan. Du har blivit så LÅNG plötsligt!

Tihi.

Tripp, trapp

Jag har blivit helt beroende av min stegräknare. Den är helt oumbärlig för att uppskatta hur mycket jag rör mig i vardagen, och eftersom min dos av ombytt motion är relativt låg (två pass i veckan) inbillar jag mig att vardagsmotionen är en avgörande faktor för om jag kommer att kunna hålla vikten eller ej.

De två senaste dagarna var bottennapp. I onsdags (piffiga-lilla-koftan-dagen) flög jag till Lund över dagen. Taxin hämtade mig vid brevlådan, taxi från Sturup dit vi skulle. Sedan blev det faktiskt en liten promenad på lunchen till en restaurang några kvarter bort. Ingen personalmatsal i samma hus, tack och lov! Taxi, flyg, taxi. Jag var hemma vid sjutiden, middag, natta barn, kollapsa själv. Räknaren stannade på 5000 steg. Långt från mitt mål på 9000 men ändå rätt acceptabelt med tanke på förutsättningarna.

Det kommer att bli en del sådana resor i fortsättningen, frågan är vad jag kan göra för att öka antalet steg. Traska runt på flygplatserna, förstås. Det gjorde jag inte alls. Fler tips mottages tacksamt!

(Och nej, tåg är inte aktuellt för att ta sig från Stockholm till Lund. Tar alldeles för lång tid och kostar minst lika mycket som flyg. Tyvärr!)

Igår var jag tillbaka på kontoret, men kom ändå inte upp i mer än dryga 7000 steg. Ser det som en nyttig erfarenhet som tydligt visar att många var för sig obetydliga faktorer samverkar till ett större resultat. Dagen förlöpte så här: Buss till jobbet, och trapporna upp, så långt allt väl. Kundmöte på förmiddagen, lunch med kunden. Där rök min lunchpromenad, som förvisso inte varar i mer än tio minuter. Hissen upp i sällskap med kunden. Blev hämtad vid jobbet av make och glassätande pojkar som varit på utflykt hela dagen. Kämpade tappert under kvällen med att traska runt lekplatsen, gå en extra runda till soptunnan, springa upp och ner för trapporna, men kom alltså inte ens upp i 8000 steg. Där ser man vad mina blygsamma vardagspromenader ändå gör.

Jag lägger dessa två resultat till handlingarna under fliken learning experience.

Ny bloggstrategi

Att fota dagens utfitt på dass, alltså. Närå, det ska väl inte bli en vana. Men kul är det!

Idag fick jag hålla min första presentation på jobbet. Då måste man ju känna sig snygg, eller hur. Så på lunchen igår blev det en kort shoppingrunda (igen) och jag kom tillbaka med denna top och piffiga lilla volangkofta från Esprit. Färgen (jag är färggalning) är blekblå med dragning åt grått. Mitt långa kinesiska pärlhalsband passade perfekt till.

Håll till godo, gööörls! Och kalla mig gärna Ebba! (Eller vad heter modebloggarna nu för tiden, har ingen aning).

Över till seriösare saker. Igår var jag och tränade, och kände för första gången på länge riktigt stort motstånd. Jag satt på bussen och dividerade med mig själv. Var trött intill gråtfärdighet efter jobbet, ville bara hem och hinna träffa barnen och lägga mig tidigt inför tjänsteresan som jag varit på idag. Men hur det nu var bestämde jag mig för att sluta tänka, sluta diskutera och dividera och bara göra det. En strategi som jag vet funkar. Och såklart var det jätteskönt. Dessutom var det dags för varannan-veckas-vägning. Förra veckans vägning var ju en extra eftersom det var coachsamtal. Vikten är stabil, samma som förra veckan och mitt i godkänt-spannet. Perfekt!

Torsdagens outfit

På begäran: fler efter-bilder (Blogger tycks ha hittat dem igen!). Tagna på dass! Jo, för så väl känner jag inte mina nya kollegor att jag outar min blogg för dem. Jag har faktiskt inte nämnt viktminskningen för någon på jobbet heller. Förresten är det ganska bra ljus på muggen, ännu en anledning.

Jag har inte mustasch, förresten. Det kan man tro när man ser den första bilden. Jag vet inte varför det blev så.

Förutom den nu dementerade mustaschen bär jag en kostym (Only, Traderafynd, hela 200 kr, dyrt för att vara Tradera men ändå ett fynd) och en topp från Stockh-lm, numera alldeles för stor. Men jag har svårt att skiljas från den eftersom jag älskar just den nyansen av hallonrött.

Idag var jag förresten på min körs vårkonsert, första gången jag satt i publiken. De har inte sett mig sedan i januari, och reaktionerna var översvallande. Kul!

Jävla Blogger

som legat nere ända sedan igår kväll och som kraschade precis när jag laddat upp två dagens outfit-bilder på mig själv. Nu går ni miste om dem, om jag inte får mer energi under helgen det vill säga. För medan Blogger låg nere tuggade den (det? Han?) i sig både bilder och inlägget jag skrev också.

Hur som helst, imorse var det premiär för morgonträning. Min tidplan sprack redan när jag kravlade ur sängen eftersom jag tryckt på snooze minst en gång för mycket. Sedan tränade jag, och träffade min viktminskningsidol PhD* i omklädningsrummet, och det var så trevligt att prata bort en stund med henne. Sålunda smög jag in en hel halvtimme försenad till den gemensamma jobbfrukosten, lite pinsamt faktiskt.

Jag måtte ha huggit i lite mer än vanligt på de senaste passen, för den här veckan har jag faktiskt haft träningsvärk för första gången sedan jag började på Itrim. Men det är alldeles lagom mycket, tillräckligt för att känna mig duktig.

En sak märktes tydligt under passet, att min sportbehå numera är alldeles för stor. De övriga kläderna också, men det gör inte så mycket. Så på vägen hem från jobbet köpte jag en ny från Abecita. Rätt storlek direkt, den satt som en smäck och tuttarna rörde sig knappt fast jag hoppade jämfota i provhytten.

Ikväll var det undantagskväll, jag gjorde rabarberpaj med äldste sonen och vi avnjöt den sedan med glass. Sedan fick jag smaka ett par av hans ostbågar också. Vi köper numera alltid en pytteliten påse till honom på fredagarna, förr köpte vi stora och gissa vilka som smällde i sig resterna?

Fredagkväll och livet känns rätt bra!

*Tycker ni att jag har varit duktig, kolla in hennes blogg och kolla vilka storverk hon har åstadkommit! 

Coachsamtal 4: fröken (fru?) Nöjd

Igår var det dags för mitt fjärde coachsamtal (tror jag, har tappat räkningen). Jag betalar för ett sådant i månaden, vilket just nu nästan känns överflödigt men också tryggt och bra.

Jag konstaterade att jag är så jäkla nöjd. Glad och lycklig över hur min kropp ser ut, för första gången på väldigt länge. Nästan för första gången någonsin, med undantag av en kort tid i min gröna ungdom. Visst ser jag att jag inte är perfekt, magen hade kunnat vara plattare, bysten fylligare och stunsigare, yadayada. Men jag har inget intresse av att vara perfekt! Och det är inget som inte bra underkläder kan åtgärda!

Essensen i min nöjdhet, som jag har tjatat om tidigare, är att jag känner igen mig själv igen. Jag kan inte beskriva hur skönt det är. Jag är jag. Jag är den jag ser i spegeln, ja. Hon där är jag.

(Och visst har jag fortfarande bad hair days eller blemmor på hakan, det är inte det.)

Vi pratade om vad som funkar, och inte. Det mesta funkar just nu tycker jag. Fast jag skulle behöva lite mer inspiration angående hur man tillagar grönsaker så att de blir goda och spännande. Grönsaksrätter som kan ätas för sig själva vill jag göra. Det var en aha-upplevelse i lördags att lägga brie på grönsaker (Brie! Som är onyttigt! Och gott! På nyttiga, tråkiga grönsaker!) för att piffa upp dem. Jag behöver göra mer sånt. Tänka utanför lådan.

Vi pratade om vikten som pendlar lite hit och dit. Nu hade den gått ner ett par hekto. Helt normalt och inget att oroa sig för, enligt min coach. Spannet mellan 76 och 78 kg känns rimligt och precis smack där är jag nu.

Till nästa träff har jag en sak att jobba på, något som jag tänkt på länge, något som jag missköter å det grövsta: SÖMN. Jag raljerar ofta om min yngste son, att han tycker att sömn är överskattat och något han helst inte vill ägna sig åt. Grejen är att jag är precis likadan själv. Ja, inte på morgnarna förstås. Men på kvällarna piggnar jag till vid tiotiden och hittar tusen saker att göra just då istället för att gå och lägga mig.

Målsättningen nu är att jag ska gå och lägga mig tidigt minst en kväll i veckan. Eventuellt ta hjälp av en halv sömntablett för att somna och sova gott. (Då blir det automatiskt tidig sänggång, jag vill inte ta sömnmedel senare än 22:00).

Efteråt var det gruppmöte. Skaran tunnas ut alltmer vilket förstås är synd och vilket blir en negativ spiral. Jag har hittills inte missat ett enda möte men jag har svårt att se att jag fortsätter att gå på varje tillfälle till hösten. Då jobbar min man, då har vi båda barnen hos dagmamma, utrymmet för den så kallade egentiden krymper ytterligare. Och så mycket ger faktiskt inte gruppträffarna.

Igår reflekterade jag över att mina gruppkompisar inte tyckts landa i samma känsla av tillfredsställelse som jag. Flera av dem uttryckte ett missnöje och en osäkerhet som jag faktiskt inte känner igen. Jo, osäkerheten kring hur mycket undantag man kan göra från mathållningen, den känner jag igen, fast inte styrkan i det. En av deltagarna hade haft världens ångest över att ha ätit gott på helgen (inga större excesser vad jag tyckte) och motionerat som en dåre, och var nästan arg över att hon ändå fortsatt att gå ner.

Återigen är jag häpen över hur lätt det här har gått. Hur lätt det var, hur nöjd jag är. Var tusan hakar är haken? Gratisluncher finns ju inte, som bekant.

Men nu ska jag strax äta min. Lunchlåda, nästan gratis.

Bra lördag

Jag har haft en jätteskön dag, inte bara för att det var min undantagsdag. Mycket gott har jag ätit, och njutit av.

(Undantagsdag får/ska man enligt Itrim ha när man nått sin målvikt. En dag i veckan får man äta godis, glass, kakor eller vad man nu uppskattar mest. Och tänka sig, idag har jag ätit alla tre!)

Det var städdag i samfälligheten där vi bor. Jag bidrog inte särskilt mycket, utan punktmarkerade mest mina söner som visade ett oroväckande starkt intresse för brasan där allt ris eldades upp. Till lunch åt vi varm korv. Jag struntade i brödet och åt två korvar samt en egenkomponerad grönsaksrätt bestående av broccoli, fänkål och vitlök brynt i olivolja. Pricken över i var några tärningar tryffelbrie som fick smälta över grönsakerna de sista minuterna. Varför har jag inte tänkt på det förut, att god ost sätter sprätt på grönsaker?

Sedan var det födelsedagskalas för ett grannbarn med ett överdådigt fikabord. Jag är inte människa att avstå sånt, då måste jag stanna hemma. Och det går ju inte för resten av livet. Så jag tog ett par kakor och en liten tårtbit, och tre koppar kaffe. Och njöt.

Och efter middagen åt vi årets första jordgubbar med god vaniljglass. Ljuvligt. Sonen fick lördagsgodis, jag en mörk chokladpralin.

Motionsmässigt har det varit en mycket bra dag, 11 000 steg. Så jag är nöjd med min lördag på alla plan. Kan jag leva så här en dag i veckan resten av livet klagar jag inte.

Hinderbana

Nu har jag snart jobbat en vecka. Jag försöker vara proaktiv och redan nu identifiera potentiella hinder på min fortsatta väg med stabil vikt. (Jisses, vilket fikonspråk, det kommer automatiskt efter några dagars jobb!)

1 Lilla kvällsbelöningen. I måndags kväll när jag var helt utsketen och det fanns påskgodis kvar gjorde jag slut på det. Lösning: inte ha godis hemma, alternativt starkare karaktär. Var beställer man en sådan? På Itrim fick jag ett bra råd: börja inte ens förhandla med dig själv. Bara bestäm dig och gå undan. Gör något annat, t ex en kopp te.

2 Ombytt motion. Kommentarerna på förra inlägget har hjälpt till att övertyga mig att jag ska ta steget och prova något nytt, nämligen Sats. Det ska bli riktigt roligt! Och faktiskt, Sats ligger jäkligt mycket bättre till än Friskis. De finns både vid jobbet och hemma, Friskis bara vid jobbet.

3 Vardagsmotionen. Både lättast och svårast. För oj vad få steg det blir på räknaren om man inte tänker sig för utan bara lallar på. Fast å andra sidan går det faktiskt att komma upp i 8-9000 steg per dag om man istället tänker till. Igår till exempel. Buss till jobbet (inte bil!). Struntade i hissen, gick tre trappor upp till kontoret. (Tre trappor är faktiskt helt totalt uthärdligt, var knappt ens andfådd. Finns INGEN anledning att ta hissen!).  Lunch på stan, därefter en kort promenad runt kvarteret. Trapporna upp, igen. Tunnelbana hem. Kort lekpaus ute med sönerna efter middagen. Extra vända till soptunnan och återvinningen.

När jag tänker tillbaka på vad som har ändrats i min livsföring sedan mitten av januari, så är det nog vardagsmotionen som är den tyngsta faktorn. Visst, det var lågkaloridieten som gjorde att kilona rasade. Och visst äter jag annorlunda nu än innan. Mer grönsaker, mindre portioner. Men den stora skillnaden är vardagsmotionen.

Antagligen har jag haft detta på känn i bakhuvudet utan att formulera det, för jag har i flera år gjort försök att öka på vardagsmotionen. Stegräknare har jag använt i perioder sedan ungefär tio år. Varför har jag inte lyckats?

Jag har varit för ambitiös. Jag har läst att det ska till 10-12 000 steg för att göra skillnad, och satt målet efter det, och sedan inte orkat. Jag har inte tänkt på att även en vända till soptunnan, ta trapporna istället för hissen, gör skillnad. De dagar räknaren har stannat på 5000 eller lägre har jag inte orkat ge mig ut på timslång promenad, för jag har trott att det var det som krävdes. Så har jag gett upp.

Itrims strategi var en annan. Mitt första mål var 8000, ganska lätt att uppnå när man är mammaledig och kan stuva ner barnet i vagn. Målet sattes baserat på vad jag trodde mig kunna uppnå, egentligen skulle jag ha haft räknaren på i en vecka och tagit ett medelvärde och baserat målet på det. Hur som helst, en mycket smartare strategi, börja med ett görbart mål, öka sedan på. Sikta inte mot stjärnorna direkt.

Jag har skrivit det förr, att en av Itrims stora fördelar är att jag börjar tänka till och analysera och begripa hur allt hänger ihop egentligen. Trevligt och nyttigt.

Träningsfunderingar

Jag har börjat jobba igen efter ett års mammaledighet. Det känns bra, förutom att jag är helt död på kvällarna. Men det är väl inget annat att vänta.

Jag är redan nu observant på och lite orolig för vad som ska hända med min träning. Itrim ligger okej till i förhållande till hem och jobb. Den buss jag tar till jobbet stannar även vid Itrim, jag kan hoppa av där och träna på vägen hem, och sedan promenera hem.

Men jag behöver komplettera med ett lunchträningsalternativ också. Jag vill träna två kanske tre gånger i veckan, och det är inte görbart att lägga alla de passen på kvällen. Då får jag aldrig se mina barn.

Nu är jag lyckligt lottad, det finns högvis med alternativ i närheten av mitt jobb. Friskis är ju en gammal bekant, billigt dessutom. Jag saknar verkligen hopp-och-skuttet och den extra kick man får av ett ledarlett pass. Sats är ett annat alternativ, betydligt dyrare men jobbet har avtal med dem. Min man går där och är nöjd. Då kan jag dessutom träna både hemma och vid jobbet, kanske kan vi träna tillsammans och lämna barnen på barnpassning?

Det enda med Sats är att jag ruttnar totalt på att allt heter något med båddi, pump, bäläns, kåår, sajkling, schejp och sånt. Vad fan betyder alla fancy schmancy namn? Vågar en tidigare motionshatare med konstant svag tvåa i idrott ens närma sig ett sådant etablissemang? (Klart jag gör, fattar jag också. Vågar alltså. Men skulle jag gilla det?)

Ja jag är lite av en friskisnörd, jag gillar det otvungna och omärkvärdiga, kom-som-du-är med dem.

Satstjejer (=Krickan) - övertyga mig!