Jag var omåttligt duktig imorse. Promenerade till Itrim i hällande regn, kom dock iväg en halvtimme senare än jag tänkte eftersom jag inte kunde motstå gos och frukost med morgonglad femåring som väcktes av mitt tassande i hallen. Kvalitetstid av bästa märke!
Träningen kändes ungefär lika seg idag, faktiskt. Jo, det är dags.
Krickans och Majas kommentarer får mig att fundera. Hur funkar jag egentligen? Träning måste vara kul, och det måste vara utmanande. Hm?
Hittills har det inte varit så viktigt för mig med någondera. Det var först efter ganska många år på Friskis som jag började tycka det var roligt. De första åren var det mitt överjag som hetsade iväg mig, samt vetskapen om den sköna känslan efteråt. Rätt vad det var började jag tycka det var roligt, till min egen förvåning.
Ärligt talat är inte Itrims pulsträning särskilt rolig. Det som gör att den funkar är att ett pass bara tar 30 min, och att man slipper boka. Det har jag upplevt som en stor befrielse. Aldrig någon stress att hinna i tid, debattera om jag ska avboka eller inte, och så vidare. Men några större kickar blir det inte. Delvis beror detta på musiken. Itrim gör säkert så gott de kan och förhoppningsvis reflekterar deras musik majoritetens smak, men jag gillar den inte. (I tisdags spelades Dire Straits. Fråga mig inte varför, men jag avskyr Dire Straits.) Vad gillar jag då? Rammstein, faktiskt. Åtminstone när jag tränar.
Så jag har nog sett roligheten som en bonus, nice-to-have, men inte nödvändig. Men nu stundar nya tider. Klart det ska vara roligt att träna!
Utmanande, då. Tjaa. Njaa. En omhuldad sanning i vår familj är att jag och min man är diametralt olika i det mesta, så också vårt träningsmönster. Jag är ganska bra på att gneta på. Jag lyckas integrera träningen i vardagen. Jag tar inte ut mig något särskilt, spränger inga gränser. Men det blir av, vecka ut och vecka in.
Maken å sin sida, upptäckte för några år sedan att han måste sätta mål för sin träning. Det blev olika typer av tävlingar. Skidor, cykel, simning, löpning. För två år sedan genomförde han Halvklassikern. Jag tycker att det är ganska roligt att turista på orter som Motala, Vansbro och Mora. Lyckligtvis har vi mycket goda vänner som bor strategiskt i Dalarna. Vasaloppsveckan hos dem har blivit en tradition.
Å andra sidan vill jag påstå att han tränar ojämnare än jag. Min viktminskning (och den stundande Halvvättern - 15 mil på cykel) utlöste en träningsfrenesi hos honom, som faktiskt orsakade en del tjafs från min sida. Måste man träna nästan varje dag? Det är typiskt honom, att gå ut väldigt hårt för att sedan tröttna. (Nåja, den här gången har han faktiskt inte tröttnat. Än.)
Så det vete sjutton om jag egentligen behöver sätta några mål för min träning. Behöver jag det? Hur skulle de se ut i så fall? Tips mottages tacksamt!
2 kommentarer:
Vi är ju alla olika, och du känner nog dig själv bäst.
Men alldeles uppenbart ska det ju vara motiverande att träna, helst både för stunden och på längre sikt.
Kanske är det du behöver träningsformer som ger större utmaningar, som man tydligt kan bli bättre på? På F&S kan man ju få bättre ork, men i det demokratiska ligger ju att man knappast kan vara mer eller mindre duktig - det kan vara svårt att själv se att man utvecklas.
Jag hejar på ditt beslut att gå på SATS, där det finns ett större utbud av utmaningar!
Jag håller med om att vi är olika. En del människor gillar rutin medan andra avskyr enformigheten. Precis som din man behöver jag uppsatta mål och omväxling för att träna regelbundet men du kanske trivs bättre med något snabbt och enkelt? Något inrutat bara för att hålla sig frisk, ungefär som att borsta tänderna. Det är ju inget fel med det heller och då får du ju mer tid för annat som du tycker är roligare, tex shoppa kläder! :-)
Skicka en kommentar