Går bra men paus

Imorse vägde jag mig, efter frukost och med lite kläder på (inga jeans). Vikten var 90,2, exakt som för två veckor sedan. Häromdagen vägde jag mig med något tommare mage, då vägde jag 89,6.

Så jag har gått ner, det är uppenbart. Om det är 5:2 eller sjuk-pappa-dieten må vara osagt.

Pappa är alltså sjuk, och för första gången i mitt liv glömmer jag bort att äta, och när jag gör det smakar det i och för sig gott men är ointressant. Inte ens godis eller fikabröd är särskilt lockande, sånt som jag älskade förr. Ett mått på mitt sinnestillstånd kanske.

Efter två veckor är jag positivt inställd till 5:2 som fungerade överraskande väl. Men just nu tar jag en paus från den på obestämd tid.

Måndag och torsdag, första veckan

Jaha, det var första veckan det. Jag fastade måndag och torsdag så resten av veckan äter jag som vanligt.

Fastade och fastade förresten. Enligt det utmärkta hjälpmedlet matkalkyl.se åt jag ungefär 600 kcal vardera dagen. De små mjölkskvättarna i kaffe och te brydde jag mig inte om att räkna.

Min syster påpekade att 5:2 föreskriver 500 kcal för kvinnor och 600 kcal för män, och eftersom jag är längre och tyngre än de flesta kvinnor och många män kan jag mycket väl äta den större mängden. Annannan är inne på liknande tankegångar i sin kommentar under förra inlägget. Det handlar ju om att äta en begränsad mängd under fastedagarna, om den mängden landar på 500 eller 700 är kanske mindre viktigt.

Nå, hur kändes det då? Knappt någonting. Visst var jag trött som ett utsketet äpple efter jobbet, men det är jag ofta. Visst var det trist att inte kunna sätta i sig en macka när jag kom hem hungrig efter kören, men det var inte svårt att låta bli när jag betänkte att imorgon får jag äta igen.

Jag var hungrig vid läggdags båda dagarna, så hungrig att jag skulle haft svårt att somna, men i måndags tog jag ett glas mjölk och igår torsdag ett päron. Päronet rymdes till min förvåning inom kalorigränsen.

Vad åt jag då? Detta:

Måndag:
kl 7 ett hårdkokt ägg, en bit fröknäcke med Bregott
kl 12 ett äpple
kl 17 en ganska stor bit knäckebröd med en burk makrill i tomatsås som pålägg

Torsdag
kl 7 ett hårdkokt ägg, en bit fröknäcke utan Bregott denna gång
kl 12 raw food lunch bestående av zucchinispaghetti med tomatsås
kl 18 en ganska stor bit knäckebröd med en burk makrill i tomatsås som pålägg
kl 21 ett päron

Lunchen var inte planerad från början, en kollega ville äta med mig och jag tackade ja och tänkte åt fanders med fastan, jag väljer så smart jag kan. Till min förvåning upptäckte jag sedan hur makalöst lite kalorier det är i raw food.

Kontentan är att det här verkar ju inte vara några problem alls. Jag tycker rent av att jag äter så här lite vissa dagar, detta är inget konstigt. Fast när jag tänker efter inser jag att det nog är väldigt få dagar egentligen. Nu formaliserar jag det och ökar frekvensen, så kanske kan det leda till en viktminskning eller åtminstone stabilisering.

Hittills har jag inte vågat träna en fastedag, men jag morgontränade på tisdagen efter måndagens fasta och en lätt frukost, och det gick utmärkt. Lugnare pass funkar säkert på fastedagar, fast jag tränar ju sällan sådana, haha!

Ikväll ska jag äta tortellini. Intressant nog var jag snarare mindre hungrig än vanligt tisdag, onsdag denna vecka, få se om tendensen håller i sig.

Nya tider

Det är måndag och jag är hungrig. 

Nä förresten, är jag verkligen det? Jag har just ätit ett äpple och druckit två glas vatten. Mätt är jag definitivt inte, men inte precis hungrig heller. Känner mig lite light-headed sådär.

Jag har alltså bestämt mig för att prova 5:2-dieten och idag är första dagen.

Fråga mig inte varför, men jag hade missuppfattat den tidigare. Att det var TVÅ fastedagar och inte flera, och att en fastedag innebär en konsumtion av 500 kalorier, hade gått mig förbi. Detta känns faktiskt görbart.

Fram till för en timme sedan kändes det precis som vanligt. Till frukost åt jag ett kokt ägg och en liten bit fröknäcke med lite Bregott på, samt en kopp te. En fullt acceptabel frukost enligt mig.

Fast nu är det värre. Dagen är lång och jag har konsumerat nästan hälften av dess kalorier. Frågan är hur jag ska fördela dem för att stå ut.

Imorse vägde jag mig, förresten. 90,8. Ingen upplyftande siffra men helt i linje med vad jag trodde.

Nåja. Så jävla svårt ska väl detta inte vara. Imorgon får jag äta igen. Och i någon artikel jag läste stod det att man ska ge 5:2-dieten åtminstone tre veckor innan man ger upp. Det klarar jag.

Skrämt igång kroppen

Nu har jag tränat tre pass på tre dagar. Shape, spinning och Transformer. Det har gått jättebra.

Fasen vad gött det är att vara igång igen.

Men nu ska jag vila.

Tjoho, nu är det höst!

Nä, det är det ju faktiskt inte. Det är sommar ute, ljuvlig sensommar. Men semestern är slut och höstterminen har börjat.

Förra veckan kom vi hem från semestern, igår började jag jobba och idag började jag träna, morgonpass med favoriten. Dags att blicka både bakåt och framåt.

Semestersummering först. Jag har (som vanligt) inte vägt mig men gissar att jag lagt på mig något eller några kilon, det brukar jag alltid göra. Antagligen tangerar vikten nu den gamla pre-Itrim-siffran. Det har jag inte lust att få svart på vitt. Å andra sidan sitter alla vanliga kläder bra så det kanske inte är så farligt ändå.

För jag har ju tränat under semestern, faktiskt. Dels laddade jag ner två appar till telefonen, en tidtagarapp som man kan programmera så att den exempelvis räknar minuter och en app som ger förslag på olika träningsprogram. WOD Generator heter den senare, vilket ska uttydas Workout of the Day Generator. Ett typiskt träningsprogram kan vara att köra 5 armhävningar, sex utfallshopp och 5 situps på en minut, vila den stund man eventuellt får över innan minuten tar slut, börja om igen när nästa minut börjar. Upprepa femton gånger. (Minutproceduren kallas för every minute on the minute även känt som EMOM. Eller så gör man AMRAP, dvs as many repetitions as possible. Ahem.)

Ja. Alltså. Detta nördade jag mig med sisådär fem-sex gånger kanske under våra fyra veckor på Sommarön. Eller var det mer? Minns inte. Utöver det försökte jag gå 10 000 steg per dag vilket tidvis gick ganska dåligt. Sprang gjorde jag inte alls.

Vad jag däremot gjorde som kanske har gett viss effekt var att byta ett ladutak. Bara sådär! Nä, verkligen inte bara sådär. Det är ett av makens och mina gemensamma storverk faktiskt och jag kan orda mycket om det men inte här. Ur träningssynpunkt var det möjligen rätt bra. Jag har lyft, burit eller flyttat på 1400 tegelpannor som väger åtminstone ett par kilo styck. Jag har klättrat på byggställningar och gått fram och tillbaka över gårdsplanen. Något avtryck på stegräknaren gjorde detta inte men det vete fan om det inte var rätt bra träning ändå.

För Shape idag kändes jättebra, inte alls särskilt tungt eller ringrostigt.

Framåt då? Jo, jag ska fortsätta träna förstås. Utöver det har jag bestämt mig för att faktiskt prova den så omtalade och av mig tidigare dissade 5:2-dieten. Mer om det senare.

Nu är det dags för frukost!

Liten triumf

Igår tränade jag, sista passet på ett tag. Och lyckades genomföra flera pull-ups med hakan över stången. Visserligen hade jag hjälp av norra Europas bredaste gummiband som jag sträckte ut med foten, men ändå.

Fick också bra instruktioner. Sänk axlarna, vinkla fram bäckenet så aktiveras rygg och bål och hjälper till.

Jag gjorde det! Och nästa gång kommer det att gå ännu bättre!

Gå mera!

I tidningen Chef som jag ibland läser på jobbet, ser jag en kort intervju med en chef (har glömt vem) där han berättar att han snittar 20 000 steg per dag.

Imponerande. Undrar hur han gör? Han kör knappast bil till jobbet. Häromdagen när jag a) åkte kollektivt till jobbet b) besökte min frisör och min syster efter jobbet stannade stegräknaren precis på 10 000. En lunchpromenad på en drg halvtimme hade gett ytterligare 4-5000 men inte mer. Då är jag ändå relativt rörlig på jobbet, för att vara kontorsarbetande alltså. Jag står vid skrivbordet och jag går hellre och pratar med folk än ringer dem. Kaffeautomaten står en trappa upp, dit jag aldrig tar hissen.

Under sommaren måste jag skärpa mig med vardagsmotionen! Minst 10 000, helst 12 000 steg varje dag.

Ihopsamling och avslutning

Nu börjar inspirationen sina märker jag, eller om det är ämnena som inte är inspirerande? Hur som helst tar jag de resterande i klump:

En träningsform som jag älskar
Styrketräning, konditionsträning, funktionell träning i grupp. Passen kan heta allt möjligt, Crosstraining och Transformer och Prformance men de har alla det gemensamt att man fokuserar på styrka och teknik och inte tempo.

Idag på lunchen pratade jag med en kollega, hon tränar för sig själv i gymmet med hjälp av en blogg som ger dagliga tips om träning. Jag inser att jag numera lätt hade kunnat göra det också, jag har både kunskaper och motivation. Men det är något visst med väl fungerande ledarledd gruppträning ändå.

Efter träning
Mår jag alltid, utan undantag ohemult bra.

Ett intervallpass
Först tänkte jag stryka den här, men kom på att jag ju gillar intervaller på cykel. Mitt kära 30-20-10 pass som jag inte bevistat på länge är ju intervaller. Och min senaste spinningfavoritledare kör intervaller.

Sporter jag utövat
Jag har faktiskt spelat fotboll! I Göteborgs sämsta flicklag (jo, det är sant!) och jag var den i särklass sämsta spelaren, men ändå. För att ni ska förstå att jag inte överdriver kan jag berätta att vi en gång förlorade en match med 19-0. Vann gjorde vi aldrig, men en gång spelade vi mot ett lag som var nästan lika dåliga som vi och då slutade det oavgjort, 0-0. Jag påbörjade varje match på bänken, utan undantag. 

I efterhand undrar jag varför jag alls utsatte mig för detta. Fotboll på skolrasterna var roligt och fotboll på gympan var inte lika vidrigt som allt annat, antagligen var det detta som gav mig idén. Men jag övertalades också av en kompis, som visade sig vara en ganska stor talang. Förmodligen tyckte jag tidvis att det var roligt men jag minns att jag alltid blev ledsen när tränaren satte mig på bänken. En liten tröst var att en lagkamrat berättade att tränaren berömt mig en gång när jag var borta: Helga klagar aldrig fast hon alltid får börja på bänken. Men han sa det aldrig till mig.

Det som satte stopp för denna föga framgångsrika karriär var min skoliosoperation. Många år senare berättade min mamma att hon tagit reda på tränarens namn och telefonnummer och ringt upp honom när jag just hade börjat. Hon förklarade att detta var första gången jag visat något som helst intresse eller fallenhet för någon fysisk aktivitet och att hon tänkte slå in tänderna på honom om han inte tog väl hand om detta.

Om tio år
Jag hoppas att jag tränar som nu eller kanske rentav lite mer, att jag har upptäckt nya träningsformer. Får jag mer tid att träna kanske jag också får mer tålamod att utforska träning som inte är omedelbart givande? Jag hoppas att jag väger som nu eller lite mindre, i alla fall inte mer. Jag hoppas att jag inte har mer ont i kroppen än jag redan har, även om jag inte ska klaga.

Därför skriver jag
Jag gillar det! Skrivandet fyller också några funktioner. Jag får trevliga kommentarer i form av uppmuntrande tillrop eller frågor och förslag som får mig att tänka. Det är också bra att ha anteckningarna att gå tillbaka till. Hur resonerade jag egentligen för ett år sedan, för två, för tre? Hur tränade jag då?

Ett mål jag missat
Finns många! Alla gånger jag velat gå ner i vikt men misslyckats, ska vi börja där? Eller snarare lyckats till en början men tröttnat. Det var först med Itrim som jag lyckades gå ner ordentligt. Fast sedan har ju vikten stadigt tickat uppåt igen och jag har inte lyckats få den att avstanna ordentligt eller vända neråt.

Våren 2012 bestämde jag mig för att lära mig att springa en mil under sommaren. Det gick inte alls. Jag har just läst igenom mina anteckningar och funderat på vad misslyckandet berodde på. Förmodligen gick jag ut för hårt, jag läser att jag fick ont i både knä och höft. Dessutom tror jag att det till största delen handlade om bristande motivation. Att kunna springa en mil hade ju varit kul, men exakt hur kul? Nu ett par år i efterhand då jag springer än mindre inser jag att löpning inte är en motionsform som passar mig särskilt bra.

Hur min träning förändrar mig

Förra inlägget ger ju svar på vad träning INTE gör med mig. Jag blir varken smalare eller lättare av den. Jag antar att jag utan träning skulle ha ännu svårare att kontrollera min vikt, men det vete fan. Jag blir hungrig av att träna!

Och ännu en negativ sak: jag har mer ont i kroppen nu än förr. Eller har jag det, förresten? Det kanske inte är så. För några år sedan hade jag stora problem med fötterna, det har jag inte nu. För tjugo år sedan fick jag inflammation i benhinnorna jämt och ständigt, aldrig nu.

Den värk jag dras med nu är ryggont, både länd- och bröstrygg. Stillasittande brukar förvärra den, värktabletter, stretching och försiktig träning brukar hjälpa på några dagar. Så det är väl inte så mycket att gnälla över. Dessutom är jag medelålders nu, kanske är lite värk i kroppen något man får räkna med.

Över till de trevliga bieffekterna då: jag blir starkare, får bättre flås och alldeles väldigt mycket gladare. Alla tre bortom mina högsta förväntningar. Det säger ju sig självt, det vet alla. Men det är ändå ganska häftigt att vara med om, att plötsligt kunna göra saker man inte tidigare kunnat, att se ett högre wattal på cykeln eller kunna göra ett visst antal armhävningar. Små segrar men ändå segrar.

Och jag är ju alltid, alltid på strålande humör efter ett träningspass. Det slår aldrig fel.

Jo, så sover jag bättre också. 

Äta nyttigt och morgonträna

Igår morgontränade jag för första gången på länge. När klockan ringde och jag släpade mig upp mindes jag varför jag sällan gör det numera. Usch vad trött jag var.

Det var ett bra pass och det var roligt att återse favoritledaren, hon kör nästan bara morgonpass. Men det förväntade välbefinnandet kom inte riktigt. Framåt lunch begrep jag varför, jag har fått överta yngste sonens förkylning men i lindrigare form.

Själva passet gick emellertid riktigt bra. Jag har ont i ländryggen igen så vissa rörelser stramade lite men annars märkte jag att jag tränat upp mig på sistone.

Att vara stark och ha bra kondition, det borde ju räcka, eller hur. Men det gör det inte. För jag känner mig samtidigt stor och tjock. Granskar surt mina överarmar i spegeln. Jodå, nog finns det hårda muskler där men under ett rejält lager hull. Inte alls som hos personaltjejen på jobbet, jag noterade hennes överarmar häromdagen då hon bar ärmlöst. Jag hade kunnat fatta om dem med en hand nästan.

Jag borde äta bättre, förstås. Det är alltid där det landar. På sistone har jag slappat till och ätit lite för stora portioner, ätit onyttigheter lite för ofta. Inget frosseri, det behövs inte mycket för att tippa över.

Ska man se det positivt så borde det vara ganska lätt att korrigera. Jag är inte förmögen till fullt så positivt tänkande just nu, istället blir jag frustrerad som så många gånger förut. Nähä, kan inte sänka garden det allra minsta. Tack som fan.

I helgen var syrran på besök och gjorde lunch åt mig och henne, en fantastisk sallad på sparris, nektariner, jordgubbar och säkert något mer. En liten bit brie åt vi vid sidan av. O gillar inte sparris så han gjorde pyttipanna på rester åt sig och barnen, Y åt knappt något eftersom han var sjuk.

Numera kan jag inte begripa hur man väljer pyttipanna framför en dylik sallad. Det är bökigt att skära grönsaker, visst. Fast pyttipanna ska ju också skäras.

Ändå tycker jag själv att det är svårt att välja och laga nyttig mat. Inspirationen saknas. Det första som dyker upp i huvudet är oftast något köttbaserat, med lite grönsaker vid sidan av. Precis tvärtemot hur man borde tänka, tvärtemot hur jag försöker öva mig på att tänka, men fan vad svårt det är.

Inte heller blir det lättare av att bo ihop med två karnivorer och en gourmand. O äter ogärna en måltid utan kött (fast han har bättrat sig på sistone) och har en svårbegriplig kärlek för stekt fläsk (blä). Y är fullkomligt tokig i kött. Q är en riktig storätare, till den grad att det oroar mig lite. Han är så rörlig att han än så länge gör av med allt han äter och han är inte överviktig enligt alla kurvor, men nästan. En sallad blir han inte mätt på.

Jag kanske skulle överge man och barn och flytta ihop med min syster?

Jag tröstar mig med att jag idag (än så länge) har ätit bra:
Hemgjord smoothie på banan, naturell yoghurt, kvarg och rågflingor
Stekt lax med sallad på ruccola och blandade betor (gul, röd och polka)
Kaffe med mjölk och en liten skål med jordgubbar

Sport på tv

Om sport på tv tycker jag inte alls. I själva verket tycker jag bättre om sport i verkligheten än på tv, and that's saying something.

Jag växte upp med två sporttevegalningar, nämligen mamma och styvfar. Vi åt ofta middag framför tv:n faktiskt, det är ju total misär om jag tänker efter, helt förbjudet hemma hos oss idag. (Jo, barnen får göra det i största lönndom när mormor eller farmor passar dem och då låtsas jag som att jag inte vet.) Jag har genomlidit Wimbledon, OS, VM, you name it. Antagligen var det därför jag började sticka, för att ha något att göra framför tv:n.

Det enda som liknar sport som jag nu kan tänka mig att se är Mästarnas mästare. Då är det främst tävlingarna som intresserar mig, de är såpass klyftigt upplagda att det inte är säkert att yngst, störst och starkast vinner. Min man häpnar ständigt över min ignorans gällande deltagarna. Senaste säsongen kände jag igen Glenn och Frank och med möda travkusken. (Kan detta bero på att de hade sin storhetstid medan jag fortfarande bodde hemma och tvångsmatades med sportsändningar?)

Förutom att jag är ointresserad av själva ämnet så retar jag mig på hur dålig journalistiken alltid är. Det måste ju finnas något annat än "hur känns det" att fråga de stackars idrottarna om?

Detta sagt, så händer det att jag tittar på sport men då endast för att jag måste, nämligen i sällskap. Då endast de större sporterna som jag någorlunda begriper mig på, som fotboll, hockey och skidor. Tennis har jag för länge sedan gett upp att försöka förstå.

När jag skriver detta drar jag mig till minnes ett roligt undantag. Detta måste ha varit ett OS för några år sedan (2004?) och idrotten var något slags fem- eller sjukamp, grenen ridning. Helt klart den sämsta grenen för alla deltagare. Syrran och jag hade väldigt roligt.

Löparskor, drömträning, favoritinspiratör

Nu har det blivit lite stiltje i det intensiva träningsbloggandet så jag betar av ett par teman i klump.

Man måste vara närmast besatt av mig och mitt träningsintresse för att vilja veta vilka löparskor jag har. De ser ut såhär:



Och de är väl bra. De har inte använts alls hittills i år men än är det ju inte för sent. Löpning är faktiskt inte riktigt min grej. Men jag kan springa, bara en sådan sak. Och så länge jag tränar annat så behöver inte löpning vara min grej.

Drömträning, då. Tjaa. Det vore faktiskt roligt att åka på träningsresa någon gång. Med rätt arrangör och rätt sällskap kan jag tänka mig att det är en upplevelse. Det närmaste jag har kommit är när jag och mamma åkte på ridläger för femton år sedan. Jag var yngst i gruppen, de övriga var i övre medelåldern. På dagarna kämpade vi på hästryggen och på kvällarna åt vi och drack gott och baktalade de jävla kusarna.

Favoritinspiratör vete sjutton om jag har någon. Det skulle vara favoritledaren då. Tyvärr var det länge sedan jag var på hennes pass, hon kör mest morgonpass och det har inte funkat med mitt schema (läs min morgontrötthet) på sistone.

Hälsohets

Jag surfade runt och läste vad andra bloggare skrivit om denna rubrik för att få lite inspiration. Somt var på läsbar och intressant nivå, annat.. ahem. Not so much.

Vidare konstaterar jag att jag nog inte rör mig i riktigt samma kretsar som andra träningsbloggare. Hälsohets är inte en dominerande företeelse i min vardag, snarare tvärtom.

De människor jag oftast träffar är mina kollegor, och flera av dem tränar ungefär som jag. Några av dem har ganska trist inställning, de stånkar på om sprungna mil och energidrycker och oätna kakor. Det kanske kan klassificeras som hälsohets, men det är så dumt att jag inte orkar lyssna på det. Gudskelov finns det undantag, han som springer längst och snabbast tillstår utan vidare att hans främsta motivator för att träna är att då kan han äta och dricka gott.

Så jag har nog inget särskilt att säga om hälsohets, jag tycker inte att det är något att oroa sig för så värst. Om folk nojar över att de inte lever tillräckligt hälsosamt är det förhoppningsvis ett tecken på att utvecklingen går åt rätt håll.

Det finns andra nojor som är betydligt värre, som exempelvis den att likt många (kanske de flesta?) kvinnor ständigt nedvärdera och kritisera det egna utseendet. När jag är på gymmet tänker jag ofta på hur annorlunda de flesta kvinnokroppar ser ut än det gängse skönhetsidealet. Det är en nyttig och trevlig bieffekt av att träna på gym, att man får se hur andra vältränade kvinnor ser ut!

Själv blir jag alltmer tillfreds med min kropp, och det är en osannolik och trevlig känsla. Jag vet inte riktigt var den kommer ifrån. Viktminskningen, absolut. Att jag numera är vältränad bortom mina vildaste drömmar, absolut. Min mans påtagliga uppskattning, förstås (som varit konstant genom våra år tillsammans, min viktökning och -minskning). En allmänt god självkänsla som jag förmodligen ska tacka mina föräldrar för. En inte särskilt stor benägenhet att få ångest, som jag återigen ska tacka dem och övriga förfäder för, det är väl huvudsakligen genetiskt betingat.

Jag minns ett samtal jag hade med min syster förra året, då vi pratade om vikt. Hon ser helt annorlunda ut än jag och väger gissningsvis tjugofem kilo mindre (jo, på riktigt) men har precis som jag stor aptit och ganska lätt för att gå upp i vikt. (Vi har båda två PCO och taskig sköldkörtel, för övrigt.) Jag resonerade om att jag visserligen är sur för att jag inte kunnat bibehålla min smalvikt, men att jag ändå inser att det skulle ha inneburit uppoffringar som jag inte är beredd att göra. Jag är snart fyrtiofem år, än så länge blir jag starkare och snabbare av träning, men hur länge till? Förr eller senare kommer kroppen att fungera sämre på olika sätt. Att i det läget fokusera på exempelvis plufsig mage och tänka negativt kring det istället för att se och uppskatta det som fungerar, det känns vrickat.

Min syster svarade med stor eftertänksamhet att det är ju bra om man förmår tänka så, själv kan hon inte det. Och det gör mig i min tur eftertänksam. Vad sorgligt ändå!

Idag på gymmet tittade jag förstulet när skåpgrannen bytte om och undrade om hon opererat brösten. Rimligtvis var det så, hon var i min ålder med rejäla halvklot som trotsade tyngdlagen. Inte särskilt snyggt om man frågar mig, men det gör hon förstås inte. Jag undrade om hon tittade på mig och tänkte att hade hon sett ut som jag, då hade hon opererat sig. Men det är en tanke utan bitterhet, jag gillar mina bröst, utebliven graviditet och amning har sina fördelar.

Alltså. Hälsohets - blaha. Men ner med hetsen att se ut enligt ett bisarrt ideal!

Favoritmusik

Favoritmusik har jag massor inom de mest skilda genrer. Hårdrock och country och modern jazz och gitarrock (typ Dire Straits) är väl det jag är mest skeptisk till, annars gillar jag väldigt mycket olika saker.

Men favoritmusik ifråga om träning? Njä. Eftersom jag mest tränar på gym blir det den musik som spelas där och den fyller sitt syfte, den pumpar på med förutsägbar rytm och bas men särskilt rolig är den inte.

Fast när man någon gång råkar höra en låt man verkligen gillar, då kan det bli magiskt. I vintras var jag på ett pass där avslutningslåten var Don't Stop Me Now med Queen, och vi skulle göra burpees. Jäklar vad många jag orkade då!

När jag springer lyssnar jag på min Ipod som jag laddad med en oherrans massa musik, jag gillar allt men inget av det är särskilt väl anpassat att springa till. Men jag är för lat för att göra en särskilt springlista. Faktiskt.

Sommarlista: det här vill jag träna i sommar

Det här var ju inte så dumt att behöva fundera igenom faktiskt. Vad och hur ska jag träna i sommar?

Sommaren kommer huvudsakligen att tillbringas på tre platser:

Hemma i radhuset - då tränar jag som vanligt d v s på Sats.

I sommarstugan a ka Sunkstugan i närheten av Stockholm - tro det eller ej men det finns ett Sats på rimligt avstånd och nu under sommaren får jag träna på det.

I stugan på Sommarön finns inga gym. Men det finns fina promenad- och springvägar. Förra året kompletterade jag springrundorna med plankor och lite övningar med gummiband.

I år har jag inte sprungit alls - ännu. Har inte haft lust, jag har ju tränat på bra ändå med andra saker. Förra året hade jag inte heller någon större lust, jag motiverade mig med att jag måste träna upp mig inför Sommarön.

Jag leker lite med tanken att mer eller mindre strunta i springandet, möjligen dra igång först när vi är på Sommarön med intervaller gå/springa. Men vad jag framför allt tänker göra är att träna på annat sätt, inte bara gummiband och plankor. Knäböj och burpees och armhävningar och situps i serier om tio, sedan nio, sedan åtta, o s v, det klarar jag ju att göra på egen hand.

Och! Jag ska, till skillnad från tidigare år, vara duktig med vardagsmotionen. I mitt jobbliv är det svårt att få till 10 000 steg per dag eftersom jag numera ofta lunchtränar istället för att lunchpromenera. Men på semestern vore det väl själva fan om jag inte kunde skrapa ihop både tio- eller tolvtusen steg.

Jag ska ladda mobilen med ljudböcker och radioprogram och promenera!

Min bästa träningskompis

Min man. Vi tränar inte ofta tillsammans, men det händer, och det är alltid lika roligt. Mest fascinerande är det att efter mer än tjugo år tillsammans ha hittat ett gemensamt intresse, och att detta är träning är något vi aldrig hade kunnat gissa för några år sedan. Vi är ganska lika, stora, starka och tunga, och gillar ungefär samma typer av pass.

Min syster och jag tränar tillsammans ibland också, fast vi fysiskt inte liknar varann alls. Hon är liten, lätt och snabb, allt det som jag inte är.

På Sats är det dessutom lätt att hitta nya bekanta, folk man hejar på, folk man sett på tidigare pass. Man småpratar i omklädningsrummet före och efter passet. Ledarna brukar också vara trevliga och pratsamma.

Ett brev till min gympalärare

Hej Birgit,
Jag undrar om du minns mig. Kanske har du förträngt mig, så som jag försökt förtränga minnet av dig och dina lektioner.

Reflekterade du någonsin över dina elever? Något säger mig att du kanske gjorde det, jag har en känsla av att du var en ambitiös och välmenande person, och att du ville åstadkomma något. Jag undrar vad du tänkte om mig. Jag kan förstå om du avfärdade mig som ett hopplöst fall, en trulig och sur unge som inte ville samarbeta, knappt ens försöka.

Jag vet att du var omtyckt av vissa andra elever, och du föreföll inte alls vara någon ondsint eller illvillig person. Antagligen hade du inte den blekaste aning om hur du påverkade mig. Tyvärr blev vår relation långvarig, jag hade dig som lärare från tio års ålder tills jag tog studenten. När jag då blev fri från påtvingad motion behövde jag fem års återhämtning innan jag vågade försöka på egen hand.

Jag avskydde idrott från djupet av mitt hjärta. Lektionerna var mig en plåga, en riktig plåga. Jag hade ofta ont i magen innan, jag oroade mig flera dagar före friluftsdagarna.

Ändå tyckte jag inte att precis allt var tråkigt och hemskt. Det absolut värsta var redskapsgymnastik, för där var jag dålig på allt och dessutom livrädd att slå mig, därnäst att göra bort mig, vilket hände ofta. Jag kan inte minnas att du någonsin hjälpte till eller gav konstruktiv kritik. En gång på mellanstadiet, då vi skulle göra något läskigt på en plint, rann sinnet på mig och jag vände mig till dig och frågade förtvivlat varför man måste kunna detta. Du blev ganska ställd och stammade fram något osammanhängande. Kände du dig orättvist angripen och ifrågasatt? Det kan jag kanske förstå. Men betänk att den som ifrågasatte dig var en elvaåring med gråten i halsen, en rädslans och förnedringens gråt.

Näst värst var friidrott. Hu för att stå och köa till höjdhoppet, hoppa och riva i allas åsyn. Särskilt nesligt för mig som var lång, jag borde ju ha kunnat kliva över ribban. Springa var också otrevligt, jag kom alltid sist.

Bollspel däremot tyckte jag var uthärdligt, både fotboll och basket. För att inte tala om när vi någon gång fick leka jägarboll eller inte-nudda-golv. Då for även jag omkring och blev röd och andfådd och hade roligt.

Jag undrar vad du hade för syfte med din undervisning, vad du hoppades uppnå. Jag vet inte alls vad det stod i läroplanen på den tiden, vet knappt vad det står nu heller. Men jag har en bestämd åsikt om hur det borde vara.

Idrottsundervisningen - som förresten borde byta namn - borde syfta till att lära alla barn att motion och rörelse är viktigt och roligt. Skit i att vaska fram idrottstalanger, det är inte skolans ansvar. (Ett undantag är förstås simundervisningen).

Men att lära barn det allra mest grundläggande, att vi mår bra av att röra på oss, och att det finns många olika sätt att göra det på, att alla kan hitta sitt eget sätt. Det borde vara det minsta man kan begära av undervisning i gymnastik, idrott, friskvård, vad man nu väljer att kalla det.

Vet du vad, Birgit, idag går jag alldeles frivilligt och tränar flera gånger i veckan. Jag lyfter tungt och cyklar fort och får ofta beröm och uppskattning för min attityd och mitt jävlar anamma. Jag är stark och har bra kondition idag, fast jag är fortfarande långsam och snubblig förstås. Men det gör inget, för jag gillar min kropp och det jag kan göra med den.

Allt detta har jag åstadkommit själv. Inte tack vare din undervisning, utan trots den.

En framtidsdröm, tävlingsinstinkt och kritik

Näst på listan står en framtidsdröm.

Herregud. Har jag någon sådan? Det skulle vara att banta ner mig till 76 kilo igen, se ut som drottning Louise i ansiktet och komma i min oranga klänning från sommaren 2011 då.

Not.

Alltså, det vore väl  kul. Men det skulle innebära uppoffringar som jag inte är beredd att göra nu, om ens någonsin. Det kostar mer än det smakar, helt enkelt. (Någon har sagt att känslan av att vara smal smakar bättre än något annat. Jag håller faktiskt inte med.)

Nej, min framtidsdröm är att fortsätta ungefär som nu. Bli (ännu) lite starkare, få (ännu) lite bättre flås. Lägga (ännu) lite mer tid på träning. Kanske hitta (ännu) fler träningsformer jag gillar. Inteinteinteinte skada mig eller ha ont. Lära mig mer om hur min kropp fungerar, vad jag ska göra för att inte få ont.

(De senaste veckorna har jag varit noggrann med att stretcha höftböjare och rumpa, och jag har haft betydligt mindre ont i ländryggen. Å andra sidan har jag sedan förra veckans Transformer väldigt ont i bröstryggen när jag vaknar på morgonen, men det avhjälps genom att stretcha ryggen à la mätarlarv. Såna lärdomar menar jag.)

I lördags var jag på ett pass med en påtagligt ung ledare. Ett sånt där jag är äldst, tyngst, långsammast men förmodligen gladast. Hittills har ju de passen gått bra och jag har känt mig välkommen och till och med lite duktig.

Men det här var upplagt som en hinderbana. Vi skulle jobba i par där den ena cyklade eller rodde medan den andre sprang ett varv på banan, som bestod av boxjumps, hoppa över hinder, kräla genom tunnel, springa med medicinboll, göra utfallssteg med boll över huvudet, och så ett sista gäng hinder som man skulle över och under. Därefter bytte man, och allt skulle förstås ske så fort som möjligt, flickebarnet till ledare hetsade oss.

Jag hade tur, i min grupp blev vi tre. Den surmulne men oerhört snabbe killen kunde alltså tävla mot en snabbare tjej och strunta i mig, ändå verkade han tycka att vi var för långsamma.

Egentligen skiter jag ju i vad en random guy at the gym tycker om mig. Men när jag tänkte efter insåg jag att jag inte så gärna skulle träna ett nytt pass med den här ledaren, och om detta vore första gången jag provade den här sortens pass hade jag nog blivit rejält avskräckt.

För det är ett himla onödigt upplägg. Det förutsätter att man gillar att tävla och att deltagarna är någorlunda välmatchade ifråga om styrka, kondition och snabbhet. En enkel lösning hade varit att ha fasta tider - i X minuter får ni springa bana, räkna hur många varv ni hinner, sedan byter ni med varann. Då tävlar man bara mot sig själv.

Fast det kanske inte duger åt de riktiga blådårarna? Jag har ingen aning. Efteråt diskuterade jag saken med O. Ingen av oss är utpräglade tävlingsmänniskor. Eller så är det just det vi är, vi skyr förlorandet till den grad att vi inte ens ställer upp i grenar där vi vet att vi inte kan vinna? Äsch, jag vet inte.

Hur som helst framförde jag mina tankar till ledaren efteråt och hon reagerade ungefär som väntat, med storögd förvåning. Nåja. På söndag kanske jag ger henne ännu en chans.

Alltid i min träningsväska

Inget anmärkningsvärt, är jag rädd. Hänglås och nyckel till skåpet, medlemskortet till Sats. Vattenflaska. Träningshandskarna ligger i ett luftigt ytterfack, de får ligga där jämt, annars skulle jag glömma dem. Längst ner i väskan ligger några fultrosor nerknölade, om jag skulle ha glömt att ta med rena.

Och så duschgrejer, förstås. Duschtvål och något att smörja in kropp och ansikte med. Numera är jag ganska noga med att det ska vara något som doftar gott, för då förknippar jag doften med den trevliga känslan av att ha tränat.

Smink har jag däremot inte i väskan. Sminkar mig alltmer sällan, och särskilt inte de dagar jag lunchtränar.

Favoritcitat eller motto

Det här är ju hur töntigt som helst, men jag tänker faktiskt rätt ofta som Nike: Just do it. Tänk inte efter, känn inte efter, parlamentera och förhandla inte med dig själv. Bestäm dig för att träna, planera in det i almanackan. Packa väskan och lägg den i bilen. Gå och träna, du lär inte ångra dig efteråt.

Bara att göra.

Mitt stoltaste ögonblick

Det här är en sådan rubrik jag skulle ha kryssat över, för jag vet knappt vad jag ska skriva. Stoltaste ögonblick? Ingen aning. Min träning har mycket litet med sådant att göra.

Eller så har den det. Är det något jag är stolt över i livet så är det att jag har blivit en person som tränar, motionerar, rör på sig, har en aktiv livsstil. Jag hade sämsta tänkbara förutsättningar, nåja kanske inte riktigt. Jag var åtminstone inte överviktig som barn, det var jag aldrig (övervikten kom senare). Men jag var klumpig och orörlig och barn till föräldrar som också var det. Dessutom tjatades det ideligen om hur lik pappa jag var i allt, och han avskydde ju idrott, jag var närmast predestinerad att göra det också.

Men idag är jag en sådan som packar väskan och går iväg på lunchen, efter jobbet, på helgen. Så det får väl bli mina stoltaste ögonblick då, varje gång jag går och tränar.

En träningsform jag inte förstår

Jaa.. alltså här skulle jag kunna skriva hur mycket eller lite som helst. Det finns massor av träningsformer jag inte förstår. Å andra sidan var jag ju så sent som för några år sedan en person som inte förstod poängen med att anlita en PT, jag tyckte att det lät som att betala någon för att vara en inkarnation av en idrottslärare/plågoande (som sagt, vi kommer till det), jag hade fobi för gym, och så vidare. Jag inser att jag har mycket att lära.

Men rent allmänt så har jag svårt att förstå träning som har mycket med yta och hur det ser ut att göra. Bodypump, som jag förr gillade, har jag helt slutat gå på nu. Snabba och många repetitioner i takt med ledaren och/eller musiken, skit i hur det känns, bara det ser bra ut. Nä. Yoga så som den erbjuds på Sats likaså. Ingen tid läggs på hur rörelsen ska göras och var det ska kännas, bara man gungar i takt med musiken. Nä igen.

Lagsporter är jag heller inget större fan av. Jag inser att jag härmed skiljer mig från en stor del av mänskligheten som tycker att det är en omistlig del av uppfostran att spela i ett lag och lära sig laganda och samarbete, yada yada. Jag kan delvis hålla med om det. Men känslan av att vara sämst, en börda för de andra, den som bara förstör, den har jag varit med om och den är oerhört nedbrytande.

Träning när jag är 65

Jag vågar påstå att jag kommer att träna när jag är 65 (om jag lever då förstås, det kan man ju inte förutsätta). Jag har nu tränat mer eller mindre regelbundet i tjugo år, naturligtvis kommer jag att göra det om ytterligare tjugo.

Jag föreställer mig att jag kommer att träna ungefär som nu, fast mindre intensivt och mindre tungt. Det finns ju massor med alternativ som vänder sig till äldre redan nu, hur ska det inte vara då?

Till och med min egen mamma har en personlig tränare! Hon var långt mer sportig än jag när jag växte upp, men det var ju sannerligen inte svårt att vara. Hon sprang och spelade tennis. Men under de senaste åren har hon blivit allt mer orörlig och jag inser att min egen motvilja mot idrott och rörelse i organiserad form till stor del kommer från henne. Annars hette det ju att jag var lik pappa, som var sämst i stan på all form av gymnastik och liknande. Han har aldrig sysslat med något som kommer ens i närheten av organiserad motion eller idrott. Men mamma har alltså börjat anlita en PT som hon går till någon gång i veckan, och hon har blivit starkare och fått mindre ont i kroppen. Förstås.

När jag skriver detta inser jag att denna långsiktighet är ännu en orsak att vårda lusten och glädjen kring träning. I lördags när det var Stockholm maraton pratade jag löpning med syrran. Hon skulle ganska lätt kunna träna upp sig att springa en mara, halvmaror springer hon ju som träningspass. Men hon vill inte. Löpning är så roligt, hon är nästan beroende av det. Hon vill kunna springa varje dag, hon vill för död och pina inte skada sig eller få ont. Prestationen att klara av ett maraton väger lätt jämfört med den dagliga glädjen.

Jag förstår precis hur hon menar och försöker tänka likadant om träning. Jag har aldrig ställt upp i något lopp eller tävling, jag behöver inte det för att komma iväg och träna. Kanske hade jag pressat mig hårdare om jag haft sådana mål, men då hade jag riskerat att skada mig.

På samma sätt tänker jag kring tröskeln att träna. Det känns ofta motigt att komma iväg och de signalerna ska man inte lyssna för mycket på, då blir det ju inget av. Men känns det FÖR motigt (som det på sistone har gjort att träna morgonpass), då försöker jag tänka om. Och träna lunchpass istället, till exempel.

Mitt första träningsminne

Det här är ett ganska bisarrt ämne egentligen. Hur många av oss har ett första träningsminne? Inte ens jag har det, fast jag var gott och väl vuxen innan jag började träna på riktigt.

"Träna" förresten. Idag använder jag ordet utan vidare, men jag minns att jag ännu under Chalmerstiden (då jag började träna) skyggade för det. Träna, motionera, jag? Nä, jag gympar.

Något minne av ett enstaka tillfälle kan jag alltså inte prestera. Men jag minns ungefär när jag började träna. Det var nog uppemot fem år efter studenten, så lång återhämtningstid från skolidrotten behövde jag. (Vi kommer till det senare.)

Jag pluggade på Chalmers och hade efter några terminers drönande och festande, under vilka jag träffade O, skärpt till mig och börjat plugga ordentligt. Jag hade flyttat ihop med honom i hans tvåa på Guldheden och knatade fram och tillbaka upp och nerför backarna. (För er som inte vet, Göteborg är en sjukt backig stad. Söders höjder kan slänga sig i väggen. Vi bodde på Guldhedens högsta punkt, och det vill inte säga lite.)

Halvvägs mellan vårt hem och Chalmers fanns en anläggning som hette Fysiken, där man kunde köpa billigt träningskort, jag antar att den ägdes av studentkåren. Mina vältränade kompisar hängde där hela tiden och gick på något läskigt som hette Järngympa.

Själv vågade jag mig på något som hette Mini-Medel-gympa. Passet hölls av två ledare, där den ena visade en enklare eller lättare variant av alla rörelser. Det passade mig perfekt.

Jag vill minnas att jag tog mig dit varje vecka, ibland två gånger, någon enstaka gång tre. Jag fick hela tiden vara försiktig för att inte skada mig. Jag fick ofta ont i benhinnorna till exempel, vilket jag inte haft alls sedan dess.

Tyvärr kompenserade jag denna träning gott och väl med mina matvanor. Under de korta år jag bodde ensam rasade jag i vikt vilket berodde på att jag 1 var för snål för att investera i busskort och gick överallt jag skulle 2 var för lat för att laga mat och därför levde på knäckebröd med makrill i tomatsås. Men med O:s inträde i mitt liv blev också mina matvanor långt mer lukulliska.

Jaha, det var ju träning det skulle handla om, lik förbannat blev det om mat ändå.

En introduktion till min.. träningsblogg?

Är detta en träningsblogg? Jomen tamigtusan det är ju faktiskt det, numera. Det som började som en håglös viktblogg, ett försök att för sisådär tjugonde gången försöka skärpa till mig och gå ner i vikt, blev ett tag en entusiastisk Itrimblogg, kilona rasade, hej och hå! Och nu då?

Det är nu fyra år sedan jag gick ner cirka 18 kilo med hjälp av Itrims pulverdiet. Sedan var jag smal för första gången på nästan tjugo år. Kände mig tjusig och inte så lite självgod. Minns att jag tänkte saker som att ingen kvinna borde egentligen väga över 80 kg, för jag gör ju inte det och jag är normalviktig enligt BMI. Jag är med 178 cm längre än de flesta kvinnor.

Nu har jag gått upp nästan alla de där kilona igen, inte riktigt. Vet faktiskt inte så noga eftersom jag aldrig väger mig. Det är inget roligt att väga mig, det har det aldrig varit, utom under de där elva veckorna då jag levde på pulver och vikten minskade hela tiden.

Anledningen till att jag gick upp i vikt var förstås att jag började äta igen. Vanlig mat, god mat som jag tycker så mycket om. Min man är duktig på att laga mat. Jag gillar godis och chips, brukar äta det ena på fredagar och det andra på lördagar. Alkohol dricker jag numera en gång i veckan ungefär.

Men något annat som sammanföll med viktuppgången var också att jag började träna på ett helt annat sätt. Förvisso tränade jag också som tjockis, något enstaka Friskispass i veckan. Nu började jag springa, cykla och träna på Sats. Och under de senaste åren har jag fortsatt träna, hårdare och oftare och roligare. Jag upphör inte att förvånas över hur roligt och lustfyllt det är och hur bra det får mig att må.

Så ja. Välkommen till min träningsblogg.

Lite inspiration

Jo, jag läser ju andra träningsbloggar ibland, fast de oftast får mig att gnissla tänder. Men ibland är de inspirerande, och idag hittade jag en lista på ämnen att skriva om. Ett för varje dag i juni. En del av dem är så fåniga att jag inte kommer att kunna säga något om dem, men så lär jag inte orka skriva något varje dag heller.

So stay tuned, snart kommer det:

en introduktion till min träningsblogg

mitt första träningsminne

träning när jag är 65

en träningsform jag inte förstår

mitt stoltaste ögonblick

favoritcitat eller motto

alltid i min träningsväska

en framtidsdröm

träningskläder jag minns

ett brev till min gympalärare

min bästa träningskompis

sommarlista: det här vill jag träna i sommar

favoritmusik

hälsohets

mina löparskor

drömträning

favoritinspiratör

sport på tv

hur min träning förändrar mig

en träningsform som jag älskar

efter träning

ett intervallpass

saker som ger mig energi

träningsmagi

sporter jag utövat

utomlandsträning

om tio år

därför skriver jag

ett mål jag missat

tänkkärlek

Ljuvlig promenad

Idag lunchtränade jag inte, eftersom jag gjorde det igår och hoppas hinna med det imorgon också. Men jag tog en promenad på en halvtimme, och återvände lätt euforisk. Det är så fantastiskt vackert ute just nu!

Lunchpromenerandet har fått stryka på foten för träning på sistone. Jag både saknar det och inte. Det är väldigt skönt att ha träningen undanstökad på lunchen, kvällspass funkar dåligt numer. Morgonpass funkar något bättre, men måste tajmas med maken så att han tar barnen på morgonen. Och så är jag ju morgontrött också. Så det har blivit mest lunchträning på sistone. (Tur att jag har ett fritt jobb!)

Men jag funderar. Under semestern ska jag göra ett försök att återinföra goda vanor för vardagsmotion. Tio- eller tolvtusen steg per dag är ambitionen.

Jeans och skruvade armhävningar

I förrgår rotade jag bland gamla jeans i garderoben , och fick för mig att prova några gamla par. Resultatet var ganska nedslående. Med närmast övermänskliga ansträngningar hade de nog gått på, men de hade varit vansinnigt obekväma. Eftersom jag har flera par jeans som sitter bra och bekvämt så föste jag undan de gamla, trånga långt bak i garderoben.

Fast jag reflekterar också. När jag köpte de jeansen, jag vet precis när, vägde jag 83 kg. Det var ungefär ett år efter starten hos Itrim, drygt tre år sedan alltså. Jag hade lagt om mina matvanor någorlunda men framför allt mina motionsvanor. De senare skulle komma att förbättras allt mer.

Nu vet jag inte vad jag väger, skulle tro att det är kring 90 ungefär. Kanske något mer. Inte konstigt att jeansen inte går på.

I söndags tränade jag Prformance Strength, ett pass helt inriktat på styrketräning och tunga lyft. Riktigt, riktigt roligt. Vi gjorde knäböj med vikt på axlarna, chins och olika sorters armhävningar. Ledaren gav ett bra tips som jag aldrig hört förut: för att aktivera ryggmusklerna ska man vid armhävning tänka att man liksom skruvar inåt med händerna, att man vrider handflatorna så att fingrarna pekar utåt och handlederna inåt, fast utan att göra själva rörelsen. Det funkade, jädrar vad det funkade! Vi gjorde fem armhävningar, kort vila, så fem armhävningar till, och det kändes som att jag kunde hålla på (nästan) hur länge som helst. Stående på fötterna!

Inte vill jag väga 90 kilo, mycket hellre 83. Kanske skulle jag vilja komma i de gamla jeansen igen (fast de är å andra sidan rätt slitna). Hellre då mina fina klänningar från sommaren 2011.

Men oj vad jag är glad och stolt över att kunna göra armhävningar, och knäböj med 30 kg på axlarna. Det kunde jag inte när jeansen passade.

Vad är viktigast egentligen?

Undanflykter

Igår bestämde jag mig för att jag vilat klart. Axeln stramar ibland, värker ibland, stökar i största allmänhet. Men så här kan jag ju inte ha det, jag blir spattig av att inte röra på mig.

(Wow, bara en sån sak. Känner knappt igen mig själv.)

Ändå kryper latmasken. Jag hade bokat in mig på ett spinningpass halv fem igår söndag, en bra träningstid i Helgafamiljen. Timmarna innan tänkte jag vagt att det är ju så vackert väder, fy vad tråkigt att gå in på ett svettigt gym, så här års ska man ju vara uuuute. Tänk om jag skulle springa istället, eller ta en hääärlig långpromenad.

Hunnen så långt skrattade jag åt mig själv. Men lägg av nu. Fyrtiofem minuter på ett svettigt gym, vad är det? Du sitter gladeligen mer än fyrtiofem minuter i TV-soffan utan att reagera alls. Dessutom blir det en promenad till och från gymmet. Och handen på hjärtat, skulle du pressa dig själv bråkdelen så mycket om du gick ut och sprang själv?

Nämen precis. Så jag spinnade, och såg till min glädje watträknaren ligga på 200W en ganska bra stund. Förra veckan hävdade jag för O att jag sett den tangera 300W vilket han först var lite skeptisk till, men nu tror jag faktiskt att det var sant. 300W när jag står upp med tungt motstånd och cyklar snabba intervaller, inte mer än några sekunder men i alla fall. Jag har ju tyngden på min sida.

Så nördiga är vi. Tänk att vi har träning som gemensamt intresse numera.

(Framför Mästarnas mästare diskuterade vi mjölksyra, som jag inte vet hur det känns. Jomen det gör ju ont när man blir riktigt trött, sa O. Nää. Jag blir trött när jag blir riktigt trött, och ett par gånger har jag blivit lite illamående, typ första gångerna jag spinnade. Men ont? Nä, jag är nog en klenis och fegis som tar det lugnt.)

Idag har jag tränat Bootylicious, nu måste den vara riktigt licious min booty. Enligt vissa inte helt opartiska källor var den det redan innan. Nu ännu läckrare!

Imorgon shape och på onsdag spinning. Jag ska vara försiktig med axeln. Sedan är det långhelg och vila.

Vila, blä

Torsdag vilket brukar betyda Transformer på lunchen. Veckans roligaste pass. Men inte idag. Dels har jag lite för mycket att göra på jobbet för att kunna smita iväg, dels är axeln fortfarande inte riktigt bra. Axel eller nacke eller det som ligger däremellan, en stickande diffus värk. Behandling Diklofenak och vila.

Fast fy vad tråkigt det är att vila. Igår spinnade jag, det gör man ju inte med axlarna, och det var skönt. Promenera får jag ju göra också, jag har kommit av mig med mina promenader på sistone vilket är dumt, årstiden är ju bästa tänkbara.

Dumma axel.

Stadig och storlekar

Bootylicious var trots det löjliga namnet ett ganska bra pass. Kort och intensivt, det gillar jag. Däremot gillar jag inte snabba byten mellan olika rörelser, men det blir ju en ofrånkomlig konsekvens av korta pass. Av träningsvärken efteråt att döma borde passet snarare heta Lår-a-licious.

Sedan tränade jag cykling och transformer och kände mig grymt stark. Avslutade veckan med ett crosstrainingpass då jag plötsligt inte kände mig lika stark, det är konstigt det där.

Förutom stark känner jag mig också rätt tjock. Eller, kanske inte precis tjock. Tung, kompakt, stadig. En välbekant känsla, som alltid när jag har tränat mycket och ätit ungefär som vanligt utan att särskilt vakta på maten. Magen putar, rumpa och lår och överarmar är kraftiga. Men under hullet finns stora hårda muskler.

Det stämmer ju dåligt med den gängse bilden att man rasar i vikt och blir smal av att träna. Näpp. Rasar i vikt så att det svartnar för ögonen när man reser sig, det gör man av att inte äta. Och då orkar man inte träna, inte som jag i alla fall. Den varianten har jag provat och vill inte prova igen. Hellre då tung och stadig.

Fast min man kallar mig för benget för han påstår att han sticker sig på mina höftben. Klart överdrivet.

En storleksreflektion, förresten. Det är verkligen konstigt det här med olika storlekar. I lördags investerade jag i två nya fina behåar och fick hjälp av en kunnig expedit. Jag tror jag har ungefär 80C, sa jag. Nja, svarade hon. Alldeles för liten kupa, utbrast hon sedan när hon inspekterade min provning. Men 80D satt bra. D-kupa (som för övrigt inte går ihop med epitetet benget, det medgav även maken), jösses det skulle jag ha vetat som plattbröstad tonåring. Konstigt nog hängde inte brösten med riktigt när jag gick ner i vikt, de är ungefär lika stora som förut, fast måttet runt ryggen förstås minskade.

Sedan köpte jag en fin korallfärgad topp, klädsamt draperad över magen, där jag valde mellan storlekarna 40/42 och 44/46. Den större var alldeles för stor över axlarna, så det blev den mindre, och den sitter perfekt, bara den inte krymper i tvätten. Till sist var det dags för strumpbyxor. Långa ben har jag ju, så jag brukar ta 44/46. Efter lite eftertanke gick jag tillbaka och bytte mot 48/50. Långa ben, kraftiga lår och dito rumpa, jo strumpbyxorna sitter bra, de hasar inte ner utan smiter åt precis som de ska, och så slipper jag känslan av simhud i skrevet, som är det värsta jag vet.

Igen yoga

Igår vaknade jag med ryggont, igen. Det är ländryggen som bråkar. Ibland känns det som ett hårt åtdraget band kring höfterna, ibland är det bara på ena sidan, baksidan av höften liksom, någon bit nedanför höftbenskammen. Stelt och ont, vid vissa rörelser hugger det till så att jag nästan skriker.

Jag tror att det hela orsakats av sittande och liggande, kanske förstärkt av situpsen vi gjorde på transformer i torsdags. Thai situps hette de vill jag minnas. Utsträckta ben och raka armar över huvudet. De tog ganska hårt på ländryggen, men det märkte jag lite för sent.

Eller så är det något annat.

Boten är en kombination av Diklofenak och Youtube-yoga. Min nya kompis Lesley Fightmaster fick bistå med ett pass för lower back pain. Faktiskt så kändes det bättre direkt efteråt och framåt kvällen var jag helt återställd. Under natten återkom lite smärta och stelhet, men inte alls lika farligt som innan.

Sålunda avbokade jag söndagens crosstraining. Dagens motion bestod istället av yoga i sällskap av fru Fightmaster men också en långpromenad med min äldste son. Jag blev glatt överraskad när han ville följa med. Tempot blev långsammare än om jag hade gått själv, men oj vad trevligt vi hade. Vi var ute i nästan två timmar, jag gissar att vi gick ungefär sex kilometer, kanske lite mer.

Idag ska jag prova ett pass med det utomordentligt fåniga namnet Bootylicious. Gör din bakdel till din fördel, är devisen. Jag håller mig för hånskratt.

Handskar, att bli bättre och risktagande

Idag har jag tränat Transformer med nyinköpta handskar på händerna. Givetvis lät ledaren bli att tvinga oss att göra chins just idag. Men handskarna kom väl till pass ändå. Burpees, armhävningar och kettlebellsvingar, allt gick bättre med handskar som både stötdämpade och gav bättre grepp.

Tihi, tihi. Det var ett jätteroligt pass, och jättejobbigt. För första gången vågade jag prova hopp-armhävningar (med handskar som stabiliserade handlederna!). Övningen har säkert ett tjusigare namn men går till som följer: man växlar mellan breda armhävningar med händerna på två (låga) stepbrädor och smala armhävningar med händerna på golvytan mellan brädorna. Växlingen sker medelst ett hopp, alltså att man rycker överkroppen rakt upp och landar på handflatorna. Jag klarade det! Stående på knä och inte på fötter visserligen, men ändå. Något utrymme för förbättring och utveckling ska det väl finnas.

För man blir ju bättre av träning, faktiskt. Numera kan jag göra några armhävningar stående på fötterna, förr kunde jag inte det. När jag tränade med syrran för ett par veckor sedan blev hon imponerad, hon står än så länge alltid på knäna. Hon är en snabb och vältränad löpare å andra sidan, det är ju inte jag.

En av hard-core-tjejerna som alltid står längst fram på favoritledarens pass och kör femkiloshantlar då vi andra nöjer oss med tre eller fyra kilo, hon sa en gång att det tog henne tolv år att lära sig att göra armhävningar ordentligt. En uppmuntrande utsaga, tycker jag.

Jaha, vad mera då? Jo, en sak till. Nu låter det som att jag är världens daredevil och det är ju just det jag inte är! Jag läste just idag på en träningsblogg* som lär vara en av de mer populära att skribenten skadat sig ordentligt på ett pass för ett år sedan och först nu är rehabiliterad. För någon månad sedan tjuvlyssnade jag på en konversation i omklädningsrummet som handlade om just Transformer. Nä, jag vågar inte gå på sådana pass, sa den ena tjejen. Jag kör på alldeles för hårt och skadar mig hela tiden.

Jösses. Det är då ingen risk att jag gör. Jag är en fegis och försiktig natur. Jag vägrar hoppa upp på lådor med vassa kanter, jag hoppar inte över hinder utan kliver över dem. Och så vidare. Pappa brukar säga att de aldrig behövde ha trappgrindar eller liknande när jag var liten, för jag gjorde aldrig något som jag inte var säker på att jag klarade av.

Försiktigheten sitter tydligen i. Fast det är inte länge sedan jag inte trodde att jag klarade av pass som Transformer, och nu genomför jag dem. Halleluja!

* Det där med träningsbloggar. Alltså, finns det några vettiga? Som inte är nedlusade med reklam, som inte tjatar om rosa träningskläder, som inte är tapetserade med panoramabilder från senaste löprundan? Jag går inte ens in på de med selfies med putande rumpor, plutande munnar och svällande biceps.

Joho yoga

Regler är till för att brytas, eller hur var det?

För ett tag sedan förkunnade jag ju att jag inte skulle yoga mera. Men idag har jag, till min egen förvåning, genomfört två yogapass framför youtube.

Såhärdåva. Jag har inte kunnat träna på en vecka på grund av egen förkylning. Idag hade jag tänkt komma igång igen med en lunchpass, men det frös inne på grund av vabb, yngste sonen har övertagit min hosta. Nå, men kvällspass då? Tja, jo, fast nu ville ju maken träna, och han behöver verkligen komma igång.

Dessutom har jag rent osannolikt ont i nedre delen av ryggen, så ont att jag sovit dåligt i två nätter nu. Troligen orsakat av stillasittande eller snarare liggande, att stå vid skrivbordet och jobba har gått så bra så, förmodligen skulle träning hjälpa. Men vilken träning?

På youtube nosade jag lätt upp två yogapass särskilt utformade för lower back pain. På vår nya fina TV kan man titta på youtube. O har en yogamatta, det var bara att köra igång.

Efteråt känner jag mig lagom duktig. Det kanske inte var världens bästa träning men bättre än inget alls. Och ta mig tusan om inte ryggen känns något mindre stel.

Träningssnack

Jo, men jag har ju ökat träningsdosen på sistone. Den här veckan och förra lunchtränade jag inte mindre än tre gånger. Klämmer jag dessutom in ett pass på helgen, vilket jag normalt gör, men inte just den gångna helgen av olika orsaker, är jag uppe i en aldrig tidigare skådad dos.

Och det märks ju. På dagens Transformerpass blev jag själv förvånad över arm- och bålstyrka, jämfört med mig själv alltså. Vi avslutade med tabataövningar (jobba 20 sek, vila 10 sek, repetera) benböj och armhävningar växlande. Benböj är jag ju bra på, men inte visste jag att jag var så bra, jag kunde hålla högre tempo än majoriteten av gruppen.

Majoriteten av gruppen klarar i och för sig att göra chins, vilket inte jag gör, långt därifrån. Men en orsak till det är faktiskt att jag svettas i händerna och därför inte får bra grepp. Jag slog mig i slang med en kille som använde handskar, och hans översvallande utlåtande fick mig att bestämma mig för att investera i ett par sådana. Jag tror inte att jag kommer att kunna genomföra en endaste chin ändå, men kanske kommer jag närmare.

I tisdags tränade jag Prformance, ett pass som kan sorteras in under tant Helga tränar med fitnessdårar. Jag var med god marginal sist, äldst, tyngst och långsammast. Dock inte svagast.

Mest på kul ska jag anteckna vad vi gjorde på passet:

40 st wall ball (kasta medicinboll högt upp mot en vägg, fånga och gå ner i benböj)
springa ca 100 m med medicinboll (jag valde en boll som vägde 6 kg)
40 st air squats (tjusigare namn på benböj med upphopp)
springa 100 m med medicinboll
40 st armhävningar (på tårna! Men man fick landa med bröstet på ett litet torn av viktplattor om man ville. Det ville jag)
springa ca 100 m med medicinboll
40 st box jump (fast jag hoppar upp på en stepbräda, vägrar lådor med vassa kanter)
springa ca 100 m med medicinboll
40 st kettlebellsvingar (16 kg om jag minns rätt)
springa ca 100 m med medicinboll
40 st hela situps (dvs sitt upp och nudda tårna, sedan ner igen)
springa ca 100 m med medicinboll
40 st burpees

Men när jag hade gjort tio av mina burpees tog tiden slut. De andra hann färdigt och fick avsluta med att springa med sina medicinbollar. Sedan gjorde vi magövningar och sedan var det slut.

Uppdaterad: Just det. Efter passet pratade jag med ledaren en stund. Det här passet ska försvinna från schemat på grund av bristande intresse.

Suck. Det är bara att konstatera att jag inte delar smak med de hästsvansade blonda lyxhemmafruarna som frekventerar detta SATS, som ligger i en av Stockholms finare förorter. Shape på samma tid är fullbokad. Jag har kört det passet en gång, och jag gillade inte ledaren alls, hon var alldeles för tjejigt hurtig och solariebrun för min smak. Men Prformance, där man får träna rejält och tungt i en liten grupp och få individuella instruktioner och peppning, det passar tydligen inte.

Hur går det?

Eftersom annannan redovisar sina framsteg i en kommentar till inlägget nedan, känner jag mig nödgad att göra detsamma.

Det går sådär, var min första tanke, och den gäller matloggandet. Jag spottade upp mig de första dagarna och loggade, men nu har jag slarvat i ett par dagar. Det är alldeles förbaskat tråkigt. Givetvis har det också ett samband med att jag slarvat med maten också - fast inte så förskräckligt mycket, bara lite grann!

Men jag dricker inte alkohol, det är lätt att avstå från, och jag har faktiskt skärpt mig med en annan av mina svagheter, den att komma i säng på kvällarna. Hela den här veckan har jag faktiskt somnat vid elvatiden vilket är bra för att vara jag.

Detta har sin orsak bara inte i tidigt sänggående utan också det faktum att jag tränar mycket. Lunchträning idag för tredje dagen i rad, jäklar vad sömnig man är på kvällen då.

Nåja. Det är några veckor kvar till påsk, det finns ännu utrymme för förbättringar angående matloggningen.

Första dagen

Jaha, idag har jag loggat maten. Och inte druckit alkohol. Om jag går och lägger mig före halv elva återstår att se, men jag ska försöka.

Kalorimängden sköt i höjden och landade på 2200 kcal. Jag var lite förbryllad över det först men såg sedan förklaringen. Eftersom jag åt en ganska blygsam (och tråkig) sallad till lunch fyllde jag på med en proteinbar till mellanmål. Jag äter mycket sällan sådana, den här hade jag köpt på extrapris för ett tag sedan och haft liggande i väskan.

Det visar sig att en dylik (rätt märke fanns faktiskt fördefinierad i databasen) innehåller hela 300 kcal. Oj vad mycket annat gott man kan äta om man ska äta 300 kcal, tänker jag genast. Så nu vet jag det till nästa gång.

För övrigt har jag inte den uttalade ambitionen att hålla mig under 2000 kcal per dag. Jag tänkte börja med att logga maten för att se var jag hamnar någonstans. Men själva noterandet brukar automatiskt leda till ett korrigerande av intaget.

Förresten var idag en bra dag att äta extra kalorier på, eftersom jag tränade på lunchen.

Fasteutmaning

Jag brukar inte iaktta kyrkoårets växlingar, och även om jag gjorde det så är nog fastan den tid som ligger mig minst varmt om hjärtat. Men när man nu får uppmuntrande tillrop och erbjudande om samarbete från en bloggläsare så är det ju bara dumt att inte haka på.

Imorgon är det fyra veckor till skärtorsdagen. Då ska jag vara ledig i fem dagar. Fram till dess ska jag

Logga mitt matintag
Inte dricka alkohol
Lägga mig senast 2230 på vardagkvällar

Ja, och så träna förstås.

Likt annannan kommer jag nog att både dricka te och sticka om kvällarna, men det sker av sig självt.

Ja, jo, fast nä

Jag hade ju ambitioner. Under sportlovet skulle jag vara ledig från matintagsloggande och träning (undantaget vardagsmotion, jag lyckades med viss ansträngning hålla mitt pensum 10 000 steg per dag) för att sedan köra igång med nya friska krafter.

Det har inte blivit så alls. Mönstret upprepar sig, jag har kommit igång bra med träningen igen, och flertalet morgnar tänkt att nu ska jag börja logga maten, men inte orkat.

Den gångna helgen innebar dessutom en hel del utsvävningar eftersom det var fest (nioårskalas och sjuttioårsdito) både hemma och borta, vin på fredag och lördag, tårta på fredagen och på söndagen.

Å andra sidan var en sådan helg tämligen normal i mitt gamla liv, numera är den det inte. Förmodligen kompenserar jag genom att helt avstå från vin den kommande helgen, också det ett nytt mönster.

Angående loggande av mat tänker jag att jag kanske ska ge mig själv lite respit, utan att för den skull ge upp. Om det (loggandet, kraven) känns orimligt tungt och trist och fyller mig med upproriska känslor, så kan jag faktiskt få avstå, utan att för den skull tappa taget och frossa ohämmat.

Det gäller framför allt att inte hamna i destruktiva tankegångar, att börja tycka synd om mig själv som inte kan äta det jag vill och så vidare och så vidare.

Min lösning just nu är att inte tänka så mycket på mat utan försöka låta det ge sig. Att vila i att mina nya matvanor åtminstone är väldigt mycket bättre än mina gamla.

Träningsvanorna är det definitivt. De senaste veckorna har jag, utan att riktigt tänka på det, växlat upp och tränar numera 3-4 pass i veckan. En förklaring är att jag släppt på regeln inte träna två dagar i rad. En annan att jag passar på att utnyttja möjligheten till lunchträning. Mitt jobb är ganska lugnt, jag har goda möjligheter att själv styra mitt schema, jag har tillgång till tre träningslokaler nära jobbet. Sålunda planerar jag att lunchträna tre gånger denna vecka. Igår körde jag Prformance High Intensity (högintensiv träning i liten grupp, jättebra pass!), idag ska jag spinna, imorgon blir det Transformer.

Den enda nackdelen med detta är att lunchpromenaderna förstås får stryka på foten de dagar jag lunchtränar. De dagarna har jag svårt att komma upp i 10 000 steg, men kanske kan jag förbättra det nu med vårens antågande.

Jag har inte vägt mig på sistone men gissar att jag ligger kvar på samma vikt, drygt nittio. Det är tolv kilo mer än min målvikt från Itrimtiden och nästan femton kilo mer än lägstavikten (då när jag såg ut som drottning Louise i ansiktet).

Inför helgens kalas dök jag in i garderoben och provade klänningar, efter att först ha dragit några djupa andetag och stålsatt mig. Resultatet var intressant och inte så illa som jag befarat. Mina två små svarta blåsor (åtsmitande men elastiska) gick på med viss möda. De satt lite för trångt för att vara riktigt klädsamma, men bara det att de gick på! Med tolv-femton kilos skillnad. Jo, det är sant att muskler väger mer och tar mindre plats.

På systers bröllop bar jag ett orange fodral, på det gick dragkedjan inte hela vägen upp. Däremot kunde jag utan vidare bära den färgglada klänning jag hade på brunchen efter bröllopet, bild från 2011 finns här. Så det var den jag hade på lördagens fest, och jag kände mig fin i den.

Så här glada blev vi då, yngste sonen och jag:

Klänningarna, de svarta och den orange, är inhängda i garderoben igen. Jag har fortfarande ambitionen att kunna ha dem igen, någon gång.

Helgens obetalbara replik kom förresten från mamma, när jag redovisade resultatet av klänningsprovandet: Nej, men jag tänkte på det igår när du hade den där åtsittande jumpern, att du ser verkligen inte fläskig ut, bara vältränad. Du har ju alltid haft midja, till skillnad från mig.

Träningsregler

Tack för era kommentarer! Tänk att det kan vara så intressant att resonera om träning, det hade jag aldrig trott.

Igår tränade jag Transformer på ny lokal och med ny ledare. Ett bra pass, han gjorde lite nya varianter på gamla övningar och sånt är alltid kul. Jag ber numera ogenerat om hjälp* när jag behöver den, eller om tips** på alternativ till tunga övningar, och de allra flesta (alla, nog faktiskt, om jag tänker efter) ledare blir bara glada när man gör det.

I duschen efteråt formulerade jag en del regler för mig själv, mest på kul förstås.

• Träningsväskor ska packas kvällen före.
• Jag avgör inte på morgonen om jag orkar med dagens träningspass eller ej. Jag tar med sig väskan och bestämmer senare.
• Hur ofta har jag ångrat mig efter ett träningspass? Nej, just det.
• Det är okej att träna trots få sömntimmar. Jag orkar.
• Efter en paus är tröskeln högre att komma iväg och träna. Det är inget att bry sig om, bara att göra. Snart blir det roligt igen.
• Hellre tunga vikter och långsamt tempo än tvärtom. I'm not built for speed, typ.
• Efter ett spinningpass ska yttersta spetsen på hästsvansen vara blöt av svett.
• Att vara röd, andfådd och trött efter ett pass är något att vara stolt över och nöjd med, inte tvärtom.
• Det är nästan nödvändigt att kosta på sig en väldoftande duschkräm och kroppssmörjning efter träning. Doften förknippas sedan med intensivt välbefinnande. (Just nu satsumadoft från Body Shop).

* Till exempel att sträcka ut gummibandet så långt att jag kan få upp foten i det, gummibandet som ger (viss) lyfthjälp vid chins.

** Vid armhävningar med händerna i romerska ringar är det bättre att stå på fötterna men mer upprätt för att avlasta armarna så att man orkar, än att stå på knä med kroppen nära golvet.

Ingen mer yoga

Efter att ha läst era kommentarer igår gjorde jag ett par försök att gå ner i hunden, hemma på golvet. Idag stramar det rejält kring atlaskotan. Det kan vara senkommen träningsvärk efter femkiloshantlarna i lördags fast jag tror inte det.

(Jag är för övrigt stelopererad i bröstryggen, det sitter ett titanstag där och har så gjort sedan jag var tretton år. Enligt en sjukgymnast jag var hos för tiotalet år sedan är jag ändå förvånansvärt rörlig, troligen för att jag var så ung när det gjordes. Men givetvis påverkar detta min rörlighet, jag har svårt att runda bröstryggen och kan t ex inte slå kullerbyttor. Sägs det, för jag har inte provat sedan jag var barn.)

Nä, jag kommer inte att gå på fler yoga eller body balance-pass. Eller för den delen body pump, om vi nu ändå är inne på att dissa träningspass. Felet med alla dessa är att rörelserna görs i alldeles för snabbt tempo för att jag ska hänga med och hitta rätt. Jag är ganska långsam, det märker jag ideligen på de flesta pass jag går på. Det är därför jag gillar övningar av typen "gör åtta repetitioner i ditt eget tempo". Hellre långsamt tempo och tunga vikter än tvärtom. Då hinner jag tänka och känna efter och hitta rätt teknik.

Det är också därför jag ständigt återkommer till och tjatar om min favoritledare, för att hennes pass alltid är uppbyggda just så. Fokus på teknik, inte tempo. Tunga vikter, få repetitioner. Hon gör små pedagogiska inpass ibland om hur man kan variera en rörelse för att hitta rätt muskel.

Överhuvudtaget har jag just nu ingen större lust att prova nya saker. Jag funderade förut på om jag skulle boka Piloxing på lunchen imorgon, men blir bara trött när jag läser beskrivningen och tittar på videon. Jaså, en kombination av pilates och boxning. Tjejer (givetvis bara tjejer) som skuttar runt och viftar med armar och ben. Nä.

Idag ska jag cykla och imorgon får det nog bli transformer.

I did it!

Jag fixade det, att träna fem dagar i sträck, min egen kanske lite fåniga utmaning.

Det var inte ens särskilt svårt.

Sedan något år tillbaka har jag tänkt om angående en regel som tidigare var huggen i sten för mig, att aldrig träna två dagar i sträck. Fråga mig inte varifrån jag fått det, men jag trodde verkligen på det och använde det nog ganska mycket som en ursäkt.

Nu efter fem dagars träning är jag lite trött i kroppen men inte alls värre än vad jag tidvis har varit förr efter några tuffa pass. Jag har inte ens särskilt mycket träningsvärk.

Spinningen i onsdags var nog det pass där jag tog i mest, svetten rann och pulsen var hög. Transformer var tidvis jobbigt men en del övningar var långt över min förmåga (chins till exempel), varför jag inte tog ut mig speciellt när jag gjorde mina fuskvarianter.

Yoga var som väntat ganska trist. Eventuellt är det nyttigt med stretchen det ger, men jag tror inte jag är redo att inkorporera yoga som den bjuds på SATS i mitt program. (Jag hatar hunden, för övrigt.)

Shape på lördagar med favoriten brukar vara apjobbigt, men i lördags körde vi mycket gummiband och överkropp, mindre muskelgrupper. Nyttigt men inte så jobbigt. Eller är det jag som plötsligt har hoppat upp en nivå? Ingen aning.

(Jag provade femkiloshantlar för första gången, och det råkade vara ett bra pass att testa det på, vi gjorde bara ett par övningar med hantlar.)

Igår avslutade jag så med crosstraining, och då var jag trött. Men nöjd.

Nu ska jag vila ett par dagar och så köra igång med spinning och transformer igen. Dock inte fem dagar i rad.

Utmaning - fem dagars träning

Idag har jag spinnat. Imorgon ska jag träna Transformer. På fredag yoga. På lördag Shape. På söndag Crosstraining.

Vadan detta?

Tja, för att jag kan. Spinning, Transformer och yoga görs på lunchen och inkräktar sålunda inte på familjelivet och mitt jobb är ju som bekant lugnt. Klart jag ska utnyttja detta faktum och se till att träna!

På lördag morgon åker O och barnen slalom, sista gången. Jag har lovat mig själv att utnyttja mina ensamma lördagmorgnar till att träna.

På söndag passar det ganska bra att knata iväg till ett pass klockan halv fem, vara hemma och duschad och redo för söndagmiddag vid sextiden.

Dessutom är jag inte särskilt motiverad att vardagsmotionera just nu. Visserligen skiner solen, men det är förbannat halt. Lunchträning är den enda ursäkt som accepteras för att inte lunchpromenera.

Det pass som ligger mest risigt till är faktiskt yogan. Jag är inte särskilt förtjust i yoga, tycker att det är rätt tråkigt och får ont i handlederna och på fredag hade jag gärna unnat mig en god sallad på lokal istället.

Men om man ser det som en utmaning blir det lite roligare. Rapport följer!

Nedslagen

Blä och blä och suck och pust.

Idag var jag hos dietisten igen och redovisade inte utan stolthet mina nya strategier. Träningen, funkar bra som alltid. Just nu mer träning än vanligt, uppemot fyra pass i veckan eftersom rådande väderlek gör att det är svårt att få till vardagsmotionen. (Det är blankis och snöslask om vartannat, livsfarligt halt på sina ställen.)

Framför allt skröt jag om matkalkyl.se och min nya vana att logga det jag äter. Förmodligen underskattar jag en del, men jag ligger med god marginal under 2000 kcal per dag vilket är 500 kcal mindre än jag behöver vilket borde rendera en viktnedgång.

Alltså klev jag upp på vågen och förväntade mig nog att den skulle visa under 90 i alla fall. Döm om min förvåning när den visade 91,6. Tre hekto MER än i november.

Hur i all världen kan detta komma sig?

Tja, jag loggar ju inte maten på lördagar och söndagar. Lite ledigt ska man få ha. Tanken är att jag ska stå ut med denna livsstil ganska länge. Därmed inte sagt att jag frossar vilt på lördagar och söndagar, jag har avstått från alkohol och jag försöker äta nyttigt i alla fall.

Och så är det ju det med vägandet. Inte väger jag all mat, jag höftar till. Det kanske har varit för mycket höftande. Jag tycker att jag tar till i överkant, men det finns bara ett sätt att ta reda på det och det är att se efter.

Alltså. De närmaste dagarna ska jag försöka väga maten. Hemma det vill säga, annars blir det ju svårt. Men en matlåda går ju att väga hemma på morgonen.

Vidare ska jag nog ta och logga åtminstone kommande helg, om inte annat för att få lite perspektiv på ätandet.

Så jag har inte gett upp ännu. Men jag ska tillstå att jag var ganska besviken och ledsen när jag traskade genom snödrivorna från dietisten tillbaka till jobbet. Det är ett evigt slit det här.

Under traskandet fattade jag så ännu ett beslut. Jag tror inte jag besöker dietisten mer. Förvisso är hon rar och trevlig och håller till nära jobbet, men särskilt givande är det inte att sitta och prata med henne. Hundra kronor kostar det per gång, vilket är tämligen facilt. Det är inte pengarna utan snarare tiden som gör att jag tvekar.

Fast å andra sidan behöver jag inte bestämma mig nu. Hon tyckte att jag skulle boka en ny tid om en dryg månad ungefär. Kanske jag gör det.

Analys av 2011-2014

Efter att ha skrivit det förra ganska babbliga inlägget fick jag för mig att göra en analys.

Viktförändring under de senaste åren:

2011 från 96 till 81
2012 från 83 till 87 (va, 83 och inte 81? Jo, det kom en jul emellan.)
2013 från 87 till 89 (va, 87? Jo, den här julen gick jag tydligen inte upp.)
2014 från 90 till 90 (va? Ingen uppgång? Nä, tydligen inte.)

Förvisso hade jag en del lägre viktnoteringar under åren, men det var så här de började och slutade, och det är faktiskt intressant läsning.

Tydligen har min viktuppgång stabiliserat sig under de senaste åren, vilket jag inte var medveten om. Under 2012 gick jag upp 4 kg, under 2013 2 kg och under 2014 inte alls. Intressant!

Träning under de senaste åren

	Vardagsmotion	Ombytt motion
	antal steg/dag	intensitet	antal pass/vecka
2011	8000	medel	2
2012	10000	medel	2
2013	8000	hög	2
2014	8000	hög	2-3

Under 2012 bytte jag jobb vilket gjorde att jag sedan dess kör bil till jobbet. Å andra sidan kompenserade jag det med mina numera omistliga lunchpromenader.

Bilkörningen har den fördelen att det utan bilen hade varit omöjligt eller åtminstone bökigt att morgonträna och att lunchträna på tre olika gym. För vardagsmotion är bilen alltså förödande men den är ett bra hjälpmedel när det gäller ombytt motion.

Efter sommaren 2012 fick jag en aha-upplevelse angående alkohol: att det innehåller kalorier och ökar aptiten och minskar kontrollen. (Jag vet, jag vet. Ett välkänt faktum. Men ibland är det svårt att applicera sanningar på det egna livet.)

Ungefär samtidigt, mot slutet av 2012 och början av 2013 växlade jag upp träningsintensiteten. Allting är relativt, det går förstås att träna hårdare än jag gör. Men för att vara jag så är de pass jag går på numera rejält mycket tuffare än de pass jag tränade 2011. För att inte tala om livet före det.

Jaha. Känner man sig nästan inte lite glad efter en genomgång som denna?

Jag är förvånad, faktiskt. Min känsla av att allt snabbare rutscha utför ett sluttande plan måste bytas mot en insikt att det nog förhåller sig tvärtom. Efter att ha rutschat lite under 2012 och 2013, då jag samtidigt implementerade en hel del nya strategier, tycks jag nu ha uppnått ett slags ekvilibrium. Det är banne mig inte dåligt alls.

Men från detta ekvilibrium skulle jag alltså vilja röra mig neråt något litet. För jag är inte längre så översvallande nöjd med kroppens utseende som jag har varit. Det är lite för många plagg i garderoben som sitter illa, jag skyggar lite för mycket för den egna spegelbilden, den påminner lite för mycket om mitt gamla tjocka jag. Minnesgoda läsare vet säkert att min primära drivkraft för att gå ner i vikt var att åter känna igen mig själv i spegeln, en ren identitetsfråga alltså.

Förhoppningsvis är jag redan på väg neråt med hjälp av matkalkyl.se.

Jaha

Jaha. Joho. Hej.

Nämen det går rätt bra nu faktiskt. Det här med att logga mat funkar förvånansvärt bra. Sajten matkalkyl.se rekommenderas varmt! Den är gratis och reklamfri och ganska enkel att begripa sig på. Jag är inne på andra veckan av att logga mat (fast jag skippade lördag och söndag) och märker till min förvåning att jag inte har några problem alls att hålla mig till 2000 kalorier per dag. Även med viss felmarginal, jag underskattar säkerligen mängden mat, glömmer väl någon ingrediens här och där, så torde det leda till någon liten viktminskning.

Om det har gjort det har jag ingen aning om. Om tio dagar har jag tid hos dietisten, då blir det vägning.

Jag är frisk nu och har kommit igång med träningen igen, det blev två pass i den gångna helgen och två pass hittills i veckan. Tänkte försöka klämma in två pass på helgen också faktiskt. Det är skönt med en rivstart.

Först hade jag tänkt rivstarta ännu mer med lunchträning också igår. Men ett möte drog över tiden så jag hann inte. Istället stålsatte jag mig och gick lunchpromenad i det erbarmliga väder som råder just nu. Snö och slask och halka. Trots att jag också gick och hämtade Y efter jobbet istället för att ta bilen, blev det knappa 9000 steg igår. Det får duga när föret är som det är.

Nå, lunchträning idag då? Nej det blev det ju inte heller eftersom jag åt lunch med en trevlig kollega. Men det var uppbyggligt på andra sätt, det blev ett samtal som jag verkligen behövde.

Annars ska jag verkligen försöka lunchträna så ofta det bara går, i alla fall så länge det är halt och isigt ute. Jag har inte mindre än tre SATS-anläggningar i närheten av jobbet, det är lyx.

Kalkyler

Januari igen. Nu är det fyra år sedan jag började med Itrim och gick ner alla kilon. Många av dem har letat sig tillbaka igen men inte alla. Senaste noteringen hos dietisten var 91, fem kilo ifrån min startvikt.

Just nu har jag träningsuppehåll på tredje veckan vilket beror på att jag är förkyld. Det stör mig men stressar mig egentligen inte. Imorgon eller på torsdag ska jag spinna. På lördag tänkte jag prova ett nytt pass. Jag hade tänkt lunchpromenera trots förkylningen (jag har lyssnar på den spännande podcasten Serial när jag promenerar) men mår såpass risigt att jag avstår.

Nej, träningen är inte problemet trots uppehållet och trots att jag inte törs köra igång med mina vanliga ganska tuffa pass utan väljer att mjukstarta.

Igår började jag logga mitt matintag på sajten matkalkyl.se. I höstas gjorde vi ju en övning i dietistgruppen där vi skrev ner vad vi åt, och jag konstaterade att det (förstås) hade viss hämmande inverkan på ätandet. Alltså försöker jag igen.

Nu på andra dagen konstaterar jag att det visserligen är rätt bökigt att skriva upp maten, men att det med ny teknologi åtminstone är lättare än det varit. Och det är kul att få besked om antal kalorier och fördelningen mellan olika näringsämnen. Igår åt jag alldeles för mycket fett och för lite proteiner och kolhydrater, i alla fall enligt Livsmedelsverkets normer. (Och ja, jag vet att de är ifrågasatta i en hel massa läger.) Återstår att se hur det blir på längre sikt.

Andra veckan i februari ska jag till dietisten igen, hon ska få en chans till.