onsdag 3 juni 2015

Träning när jag är 65

Jag vågar påstå att jag kommer att träna när jag är 65 (om jag lever då förstås, det kan man ju inte förutsätta). Jag har nu tränat mer eller mindre regelbundet i tjugo år, naturligtvis kommer jag att göra det om ytterligare tjugo.

Jag föreställer mig att jag kommer att träna ungefär som nu, fast mindre intensivt och mindre tungt. Det finns ju massor med alternativ som vänder sig till äldre redan nu, hur ska det inte vara då?

Till och med min egen mamma har en personlig tränare! Hon var långt mer sportig än jag när jag växte upp, men det var ju sannerligen inte svårt att vara. Hon sprang och spelade tennis. Men under de senaste åren har hon blivit allt mer orörlig och jag inser att min egen motvilja mot idrott och rörelse i organiserad form till stor del kommer från henne. Annars hette det ju att jag var lik pappa, som var sämst i stan på all form av gymnastik och liknande. Han har aldrig sysslat med något som kommer ens i närheten av organiserad motion eller idrott. Men mamma har alltså börjat anlita en PT som hon går till någon gång i veckan, och hon har blivit starkare och fått mindre ont i kroppen. Förstås.

När jag skriver detta inser jag att denna långsiktighet är ännu en orsak att vårda lusten och glädjen kring träning. I lördags när det var Stockholm maraton pratade jag löpning med syrran. Hon skulle ganska lätt kunna träna upp sig att springa en mara, halvmaror springer hon ju som träningspass. Men hon vill inte. Löpning är så roligt, hon är nästan beroende av det. Hon vill kunna springa varje dag, hon vill för död och pina inte skada sig eller få ont. Prestationen att klara av ett maraton väger lätt jämfört med den dagliga glädjen.

Jag förstår precis hur hon menar och försöker tänka likadant om träning. Jag har aldrig ställt upp i något lopp eller tävling, jag behöver inte det för att komma iväg och träna. Kanske hade jag pressat mig hårdare om jag haft sådana mål, men då hade jag riskerat att skada mig.

På samma sätt tänker jag kring tröskeln att träna. Det känns ofta motigt att komma iväg och de signalerna ska man inte lyssna för mycket på, då blir det ju inget av. Men känns det FÖR motigt (som det på sistone har gjort att träna morgonpass), då försöker jag tänka om. Och träna lunchpass istället, till exempel.

Inga kommentarer: