Det här är en sådan rubrik jag skulle ha kryssat över, för jag vet knappt vad jag ska skriva. Stoltaste ögonblick? Ingen aning. Min träning har mycket litet med sådant att göra.
Eller så har den det. Är det något jag är stolt över i livet så är det att jag har blivit en person som tränar, motionerar, rör på sig, har en aktiv livsstil. Jag hade sämsta tänkbara förutsättningar, nåja kanske inte riktigt. Jag var åtminstone inte överviktig som barn, det var jag aldrig (övervikten kom senare). Men jag var klumpig och orörlig och barn till föräldrar som också var det. Dessutom tjatades det ideligen om hur lik pappa jag var i allt, och han avskydde ju idrott, jag var närmast predestinerad att göra det också.
Men idag är jag en sådan som packar väskan och går iväg på lunchen, efter jobbet, på helgen. Så det får väl bli mina stoltaste ögonblick då, varje gång jag går och tränar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar