Ihopsamling och avslutning

Nu börjar inspirationen sina märker jag, eller om det är ämnena som inte är inspirerande? Hur som helst tar jag de resterande i klump:

En träningsform som jag älskar
Styrketräning, konditionsträning, funktionell träning i grupp. Passen kan heta allt möjligt, Crosstraining och Transformer och Prformance men de har alla det gemensamt att man fokuserar på styrka och teknik och inte tempo.

Idag på lunchen pratade jag med en kollega, hon tränar för sig själv i gymmet med hjälp av en blogg som ger dagliga tips om träning. Jag inser att jag numera lätt hade kunnat göra det också, jag har både kunskaper och motivation. Men det är något visst med väl fungerande ledarledd gruppträning ändå.

Efter träning
Mår jag alltid, utan undantag ohemult bra.

Ett intervallpass
Först tänkte jag stryka den här, men kom på att jag ju gillar intervaller på cykel. Mitt kära 30-20-10 pass som jag inte bevistat på länge är ju intervaller. Och min senaste spinningfavoritledare kör intervaller.

Sporter jag utövat
Jag har faktiskt spelat fotboll! I Göteborgs sämsta flicklag (jo, det är sant!) och jag var den i särklass sämsta spelaren, men ändå. För att ni ska förstå att jag inte överdriver kan jag berätta att vi en gång förlorade en match med 19-0. Vann gjorde vi aldrig, men en gång spelade vi mot ett lag som var nästan lika dåliga som vi och då slutade det oavgjort, 0-0. Jag påbörjade varje match på bänken, utan undantag. 

I efterhand undrar jag varför jag alls utsatte mig för detta. Fotboll på skolrasterna var roligt och fotboll på gympan var inte lika vidrigt som allt annat, antagligen var det detta som gav mig idén. Men jag övertalades också av en kompis, som visade sig vara en ganska stor talang. Förmodligen tyckte jag tidvis att det var roligt men jag minns att jag alltid blev ledsen när tränaren satte mig på bänken. En liten tröst var att en lagkamrat berättade att tränaren berömt mig en gång när jag var borta: Helga klagar aldrig fast hon alltid får börja på bänken. Men han sa det aldrig till mig.

Det som satte stopp för denna föga framgångsrika karriär var min skoliosoperation. Många år senare berättade min mamma att hon tagit reda på tränarens namn och telefonnummer och ringt upp honom när jag just hade börjat. Hon förklarade att detta var första gången jag visat något som helst intresse eller fallenhet för någon fysisk aktivitet och att hon tänkte slå in tänderna på honom om han inte tog väl hand om detta.

Om tio år
Jag hoppas att jag tränar som nu eller kanske rentav lite mer, att jag har upptäckt nya träningsformer. Får jag mer tid att träna kanske jag också får mer tålamod att utforska träning som inte är omedelbart givande? Jag hoppas att jag väger som nu eller lite mindre, i alla fall inte mer. Jag hoppas att jag inte har mer ont i kroppen än jag redan har, även om jag inte ska klaga.

Därför skriver jag
Jag gillar det! Skrivandet fyller också några funktioner. Jag får trevliga kommentarer i form av uppmuntrande tillrop eller frågor och förslag som får mig att tänka. Det är också bra att ha anteckningarna att gå tillbaka till. Hur resonerade jag egentligen för ett år sedan, för två, för tre? Hur tränade jag då?

Ett mål jag missat
Finns många! Alla gånger jag velat gå ner i vikt men misslyckats, ska vi börja där? Eller snarare lyckats till en början men tröttnat. Det var först med Itrim som jag lyckades gå ner ordentligt. Fast sedan har ju vikten stadigt tickat uppåt igen och jag har inte lyckats få den att avstanna ordentligt eller vända neråt.

Våren 2012 bestämde jag mig för att lära mig att springa en mil under sommaren. Det gick inte alls. Jag har just läst igenom mina anteckningar och funderat på vad misslyckandet berodde på. Förmodligen gick jag ut för hårt, jag läser att jag fick ont i både knä och höft. Dessutom tror jag att det till största delen handlade om bristande motivation. Att kunna springa en mil hade ju varit kul, men exakt hur kul? Nu ett par år i efterhand då jag springer än mindre inser jag att löpning inte är en motionsform som passar mig särskilt bra.