Hälsohets

Jag surfade runt och läste vad andra bloggare skrivit om denna rubrik för att få lite inspiration. Somt var på läsbar och intressant nivå, annat.. ahem. Not so much.

Vidare konstaterar jag att jag nog inte rör mig i riktigt samma kretsar som andra träningsbloggare. Hälsohets är inte en dominerande företeelse i min vardag, snarare tvärtom.

De människor jag oftast träffar är mina kollegor, och flera av dem tränar ungefär som jag. Några av dem har ganska trist inställning, de stånkar på om sprungna mil och energidrycker och oätna kakor. Det kanske kan klassificeras som hälsohets, men det är så dumt att jag inte orkar lyssna på det. Gudskelov finns det undantag, han som springer längst och snabbast tillstår utan vidare att hans främsta motivator för att träna är att då kan han äta och dricka gott.

Så jag har nog inget särskilt att säga om hälsohets, jag tycker inte att det är något att oroa sig för så värst. Om folk nojar över att de inte lever tillräckligt hälsosamt är det förhoppningsvis ett tecken på att utvecklingen går åt rätt håll.

Det finns andra nojor som är betydligt värre, som exempelvis den att likt många (kanske de flesta?) kvinnor ständigt nedvärdera och kritisera det egna utseendet. När jag är på gymmet tänker jag ofta på hur annorlunda de flesta kvinnokroppar ser ut än det gängse skönhetsidealet. Det är en nyttig och trevlig bieffekt av att träna på gym, att man får se hur andra vältränade kvinnor ser ut!

Själv blir jag alltmer tillfreds med min kropp, och det är en osannolik och trevlig känsla. Jag vet inte riktigt var den kommer ifrån. Viktminskningen, absolut. Att jag numera är vältränad bortom mina vildaste drömmar, absolut. Min mans påtagliga uppskattning, förstås (som varit konstant genom våra år tillsammans, min viktökning och -minskning). En allmänt god självkänsla som jag förmodligen ska tacka mina föräldrar för. En inte särskilt stor benägenhet att få ångest, som jag återigen ska tacka dem och övriga förfäder för, det är väl huvudsakligen genetiskt betingat.

Jag minns ett samtal jag hade med min syster förra året, då vi pratade om vikt. Hon ser helt annorlunda ut än jag och väger gissningsvis tjugofem kilo mindre (jo, på riktigt) men har precis som jag stor aptit och ganska lätt för att gå upp i vikt. (Vi har båda två PCO och taskig sköldkörtel, för övrigt.) Jag resonerade om att jag visserligen är sur för att jag inte kunnat bibehålla min smalvikt, men att jag ändå inser att det skulle ha inneburit uppoffringar som jag inte är beredd att göra. Jag är snart fyrtiofem år, än så länge blir jag starkare och snabbare av träning, men hur länge till? Förr eller senare kommer kroppen att fungera sämre på olika sätt. Att i det läget fokusera på exempelvis plufsig mage och tänka negativt kring det istället för att se och uppskatta det som fungerar, det känns vrickat.

Min syster svarade med stor eftertänksamhet att det är ju bra om man förmår tänka så, själv kan hon inte det. Och det gör mig i min tur eftertänksam. Vad sorgligt ändå!

Idag på gymmet tittade jag förstulet när skåpgrannen bytte om och undrade om hon opererat brösten. Rimligtvis var det så, hon var i min ålder med rejäla halvklot som trotsade tyngdlagen. Inte särskilt snyggt om man frågar mig, men det gör hon förstås inte. Jag undrade om hon tittade på mig och tänkte att hade hon sett ut som jag, då hade hon opererat sig. Men det är en tanke utan bitterhet, jag gillar mina bröst, utebliven graviditet och amning har sina fördelar.

Alltså. Hälsohets - blaha. Men ner med hetsen att se ut enligt ett bisarrt ideal!