I förrgår rotade jag bland gamla jeans i garderoben , och fick för mig att prova några gamla par. Resultatet var ganska nedslående. Med närmast övermänskliga ansträngningar hade de nog gått på, men de hade varit vansinnigt obekväma. Eftersom jag har flera par jeans som sitter bra och bekvämt så föste jag undan de gamla, trånga långt bak i garderoben.
Fast jag reflekterar också. När jag köpte de jeansen, jag vet precis när, vägde jag 83 kg. Det var ungefär ett år efter starten hos Itrim, drygt tre år sedan alltså. Jag hade lagt om mina matvanor någorlunda men framför allt mina motionsvanor. De senare skulle komma att förbättras allt mer.
Nu vet jag inte vad jag väger, skulle tro att det är kring 90 ungefär. Kanske något mer. Inte konstigt att jeansen inte går på.
I söndags tränade jag Prformance Strength, ett pass helt inriktat på styrketräning och tunga lyft. Riktigt, riktigt roligt. Vi gjorde knäböj med vikt på axlarna, chins och olika sorters armhävningar. Ledaren gav ett bra tips som jag aldrig hört förut: för att aktivera ryggmusklerna ska man vid armhävning tänka att man liksom skruvar inåt med händerna, att man vrider handflatorna så att fingrarna pekar utåt och handlederna inåt, fast utan att göra själva rörelsen. Det funkade, jädrar vad det funkade! Vi gjorde fem armhävningar, kort vila, så fem armhävningar till, och det kändes som att jag kunde hålla på (nästan) hur länge som helst. Stående på fötterna!
Inte vill jag väga 90 kilo, mycket hellre 83. Kanske skulle jag vilja komma i de gamla jeansen igen (fast de är å andra sidan rätt slitna). Hellre då mina fina klänningar från sommaren 2011.
Men oj vad jag är glad och stolt över att kunna göra armhävningar, och knäböj med 30 kg på axlarna. Det kunde jag inte när jeansen passade.
Vad är viktigast egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar