Hoho, är det någon hemma?
Jo, det är det. Men jag har inte känt mig inspirerad på sistone. Det händer en hel del i livet just nu, somt trevligt, somt mindre trevligt. Men jag har hållit mig hyfsat frisk och kunnat träna i alla fall. Sedan ett par veckor tillbaka har jag lätt ont i knävecken, konstigt ställe. Det dök upp efter en långpromenad, troligen hade jag dåliga skor (stövlar, faktiskt) fast jag inte kände något just då. Nu stramar det lite ibland men inte värre än så. Jag känner inte av det på träningen, så därför tränar jag som vanligt.
Häromdagen bläddrade jag i boken Äkta vara som O köpt. Den handlar om tillsatser i maten och är en guide till hur man undviker dem (E-nummer, alltså). I förordet beskrivs vad en fiktiv kostmedveten kvinna äter under en dag. Jag blir synnerligen uppmuntrad, för jag och min familj äter tusan så mycket bättre.
Frukost: macka med skinka från Eldorado och lättmargarin, söt fruktyoghurt
Helga: Äter ofta skinkmacka men är petig med kvaliteten på skinkan. Eldorado går bort, helst vill jag ha Väddöskinka från vårt lokala slakteri, annars någon lite dyrare från snabbköpet. Den kan mycket väl innehålla lika mycket tillsatser som Eldorados pressade, men är mycket godare. Och söt yoghurt! Köper vi nästan aldrig. A-fil eller naturell yoghurt, tack. Lättmargarin köper vi aldrig, det är Bregott som gäller men det äter vi å andra sidan ganska mycket av.
Lunch: Baguette med kycklingröra från Seven-Eleven, lightläsk.
Helga: Skulle inte falla mig in! Äter oftast matlåda med hemlagad mat. Om utelunch blir det sallad. Och lightläsk till lunch, på en vardag?
Mellanmål före och efter träning: sportbar och sportdryck
Helga: Återigen, skulle inte falla mig in. Om inte annat av ren snålhet. Mina mellanmål består oftast av frukt. Ett tag körde jag keso, men det är för meckigt. Jag har en påse mandlar i skrivbordslådan på jobbet och tar högst 5 stycken på eftermiddagen ibland.
Middag: Fryst fiskgratäng med färdigskuren sallad och dressing ur flaska. Glass med chokladsås ur tub till efterrätt.
Helga: Vi äter fryst fiskgratäng högst ett par gånger per år, i yttersta nödfall. Vi äter faktiskt mycket sällan helfabrikat, däremot använder vi en del färdiga såser på burk och i flaska. Färdigskuren sallad, ja. Dressing ur flaska, nej. På sistone har vi börjat äta mycket mer grönsaker utöver sallad, gurka och tomater. Glass med chokladsås, ja det händer men verkligen inte särskilt ofta. Vi är inga stora glasskonsumenter.
Nu handlar boken som sagt inte om hur man går ner i vikt, utan hur man ska undvika onödiga tillsatser. Vi kan säkert bli duktigare på den saken. Men det är trevligt att se att vi inte utgår från något absolut bottenläge.
onsdag 11 december 2013
torsdag 14 november 2013
Grönsaker!
Det må vara så att vikten håller på att barka åt skogen (har inte vägt mig på ett tag, men ska göra det imorgon) men jag är bättre än någonsin på att tillaga och äta grönsaker.
Nu ikväll åt vi köttgryta med ris. Grytan hade O gjort några kvällar förut och låtit stå i kylen sedan dess, de blir godare då. Jag rostade broccoli i ugn, utan vitlök eftersom den var slut, men med rökta och salta mandlar. Mycket gott. Därutöver hittade jag på en rätt bestående av rårivna morötter vari jag blandade en liten bit riven färsk ingefära. Solrosfrön, lite salt och färsk oregano ovanpå. Mycket gott.
I helgen ska vi damma av vår gamla indiska kokbok, O ska laga kyckling med ananas och linser och lamm med grädde, mandel och vitlök. Jag ska göra vitkål med ärter och morötter med senapsfrö. Kokboken har vi haft i säkert tio år men inte har jag tänkt på att den innehåller så många trevliga grönsaksrecept!
Imorgon ska jag laga pasta med broccoli, hasselnötter och grönmögelost. Barnen lär äta med förtjusning. O får laga sig en egen pastasås, herr Kräsenfis.
Nu ikväll åt vi köttgryta med ris. Grytan hade O gjort några kvällar förut och låtit stå i kylen sedan dess, de blir godare då. Jag rostade broccoli i ugn, utan vitlök eftersom den var slut, men med rökta och salta mandlar. Mycket gott. Därutöver hittade jag på en rätt bestående av rårivna morötter vari jag blandade en liten bit riven färsk ingefära. Solrosfrön, lite salt och färsk oregano ovanpå. Mycket gott.
I helgen ska vi damma av vår gamla indiska kokbok, O ska laga kyckling med ananas och linser och lamm med grädde, mandel och vitlök. Jag ska göra vitkål med ärter och morötter med senapsfrö. Kokboken har vi haft i säkert tio år men inte har jag tänkt på att den innehåller så många trevliga grönsaksrecept!
Imorgon ska jag laga pasta med broccoli, hasselnötter och grönmögelost. Barnen lär äta med förtjusning. O får laga sig en egen pastasås, herr Kräsenfis.
Rubriker i DN idag
Svenskar dåliga på att unna sig
Vinstlyft för Cloetta
Diabetes drabbar allt fler
Hm?
Vinstlyft för Cloetta
Diabetes drabbar allt fler
Hm?
tisdag 12 november 2013
Funderar
.. på om jag ska konsultera en dietist.
Personlig tränare har jag ju tänkt på ett tag, och det kommer jag säkert att göra, men inte nu. Och förresten så funkar ju träningen. Det är det som funkar. Maten gör det inte.
Jag har inte vågat väga mig på ett tag. Vill inte, orkar inte. Har en känsla av att jag i rask takt är på väg tillbaks till min gamla vikt.
Blä.
(Jo, så är jag förkyld också. Har inte kunnat träna på tio dagar, vilket förstås bidrar till svartsynen.)
Personlig tränare har jag ju tänkt på ett tag, och det kommer jag säkert att göra, men inte nu. Och förresten så funkar ju träningen. Det är det som funkar. Maten gör det inte.
Jag har inte vågat väga mig på ett tag. Vill inte, orkar inte. Har en känsla av att jag i rask takt är på väg tillbaks till min gamla vikt.
Blä.
(Jo, så är jag förkyld också. Har inte kunnat träna på tio dagar, vilket förstås bidrar till svartsynen.)
torsdag 31 oktober 2013
Plufsighet och rostade grönsaker
Alltså, det är något konstigt med mig och träning nu. Jag tränar mycket, och känner mig bara grövre och plufsigare. Förr, före viktnedgången, brukade det vara tvärtom. Efter några veckors träning brukade jag känna mig lite tajtare i kroppen, fast det sällan syntes på vågen. Jag fattar det inte riktigt.
Jag börjar alltså så sakteliga glida in i ett tillstånd där jag inte längre är nöjd med min uppenbarelse. Kanske är det bra, kanske sporrar det mig att se till att jag blir av med de här förbaskade fem, sju eller tio kilona.
Eller inte. Mest blir jag deprimerad av det hela. Det är destruktivt att inte tycka om sin kropp, jag vill inte, inte tycka om min kropp. Vill inte hamna där igen.
Nu över till något helt annat. På sista tiden har jag fått pippi på att variera ett recept jag hittade i Coops tidning, rosta grönsaker i ugn. Receptet var på broccoli och blomkål, jag har även provat rödbetor.
200 grader varmluftsugn, ställ gärna in formen när ugnen slås på.
Skär grönsakerna i bitar.
Blanda ca 2 msk olivolja med 1 tsk salt och en skivad vitlöksklyfta, häll detta över grönsakerna.
Häll på knappt 1 dl nötter eller frön. Jag har provat hackad mandel, pinjenötter och solrosfrön. Gott alltihop.
Baka i ugnen i cirka 12 minuter.
Det är lätt att laga och blir otroligt gott. För första gången någonsin, tror jag, känns det inte betungande att laga grönsaker. För övrigt så är vitlök den hemliga ingrediens som sätter sprätt på nästan alla grönsaker, det är ju helt enkelt fantastiskt gott.
Jag börjar alltså så sakteliga glida in i ett tillstånd där jag inte längre är nöjd med min uppenbarelse. Kanske är det bra, kanske sporrar det mig att se till att jag blir av med de här förbaskade fem, sju eller tio kilona.
Eller inte. Mest blir jag deprimerad av det hela. Det är destruktivt att inte tycka om sin kropp, jag vill inte, inte tycka om min kropp. Vill inte hamna där igen.
Nu över till något helt annat. På sista tiden har jag fått pippi på att variera ett recept jag hittade i Coops tidning, rosta grönsaker i ugn. Receptet var på broccoli och blomkål, jag har även provat rödbetor.
200 grader varmluftsugn, ställ gärna in formen när ugnen slås på.
Skär grönsakerna i bitar.
Blanda ca 2 msk olivolja med 1 tsk salt och en skivad vitlöksklyfta, häll detta över grönsakerna.
Häll på knappt 1 dl nötter eller frön. Jag har provat hackad mandel, pinjenötter och solrosfrön. Gott alltihop.
Baka i ugnen i cirka 12 minuter.
Det är lätt att laga och blir otroligt gott. För första gången någonsin, tror jag, känns det inte betungande att laga grönsaker. För övrigt så är vitlök den hemliga ingrediens som sätter sprätt på nästan alla grönsaker, det är ju helt enkelt fantastiskt gott.
måndag 28 oktober 2013
Asketisk allhelgonahelg
Jag svor så det osade vid fredagens vägning. 89,4, ytterligare två hekto upp. Ja, ja, det är inom felmarginalen. Ja, ja, det kan vara tillfälligt.
Problemet är att jag inte tror att det är tillfälligt. Jag är på väg uppåt igen, och det är inte omöjligt att styrketräningen har med saken att göra. I kombination med min mathållning förstås. Som väl inte varit alldeles uppåt väggarna på sistone (undantaget den gångna helgen, mer därom senare) men inte heller helt perfekt.
Vad gör jag åt detta då? Slutar träna? Absolut inte. Om jag så går över 100 kilo tänker jag aldrig sluta träna. Never. Att känna så är förstås en seger.
Ett ännu större problem är att jag blir nedslagen och desillusionerad av viktresultatet istället för tvärtom. Å andra sidan, när det någon gång är tvärtom, brukar jag bli sporrad att fortsätta sköta mig.
Förr, när jag var rejält tjock och inte tränade på samma sätt som jag gör nu, brukade jag märka skillnad när jag kom igång med träningen. Efter någon vecka eller två kände jag mig fastare i konturerna. Så känns det inte nu. Träningen får mig att må bra, men jag känner mig snarare större (och starkare) än något annat.
Viktresultatet bidrog säkert till att jag kastade alla föresatser överbord inför helgen. Vi hade gäster både fredag och lördag, gäster som dessutom stannade över natten och åt lunch. Kort sagt blev den gångna veckan inte av karaktären 6:1 utan snarare 4:3. Vin och chips på fredag, vin, äppelkaka och smågodis på lördag, överbliven äppelkaka och det sista godiset på söndag.
Men imorse späkte jag mig med havregrynsgröt med banan till frukost. Fy fasen vad äckligt det var.
Tränat har jag förstås gjort, crosstraining med grabbarna i fredags - då jag upptäckte en ny talang jag inte visste att jag hade. Jag är kass på att hoppa över hinder och upp på stepbrädor, men jag är en jävel på att kräla under hinder. Tjejen som jag tränade i par med kom långt efter.
Igår tränade jag bodypump för första gången på väldigt länge, och mindes varför jag inte gillar det längre, eller för den delen förkoreograferade pass. Men just den ledaren förlåter mycket, hon är bra.
Och så drar det ihop sig till långhelg också. Men som titeln ger vid handen så får den gå i återhållsamhetens tecken.
Problemet är att jag inte tror att det är tillfälligt. Jag är på väg uppåt igen, och det är inte omöjligt att styrketräningen har med saken att göra. I kombination med min mathållning förstås. Som väl inte varit alldeles uppåt väggarna på sistone (undantaget den gångna helgen, mer därom senare) men inte heller helt perfekt.
Vad gör jag åt detta då? Slutar träna? Absolut inte. Om jag så går över 100 kilo tänker jag aldrig sluta träna. Never. Att känna så är förstås en seger.
Ett ännu större problem är att jag blir nedslagen och desillusionerad av viktresultatet istället för tvärtom. Å andra sidan, när det någon gång är tvärtom, brukar jag bli sporrad att fortsätta sköta mig.
Förr, när jag var rejält tjock och inte tränade på samma sätt som jag gör nu, brukade jag märka skillnad när jag kom igång med träningen. Efter någon vecka eller två kände jag mig fastare i konturerna. Så känns det inte nu. Träningen får mig att må bra, men jag känner mig snarare större (och starkare) än något annat.
Viktresultatet bidrog säkert till att jag kastade alla föresatser överbord inför helgen. Vi hade gäster både fredag och lördag, gäster som dessutom stannade över natten och åt lunch. Kort sagt blev den gångna veckan inte av karaktären 6:1 utan snarare 4:3. Vin och chips på fredag, vin, äppelkaka och smågodis på lördag, överbliven äppelkaka och det sista godiset på söndag.
Men imorse späkte jag mig med havregrynsgröt med banan till frukost. Fy fasen vad äckligt det var.
Tränat har jag förstås gjort, crosstraining med grabbarna i fredags - då jag upptäckte en ny talang jag inte visste att jag hade. Jag är kass på att hoppa över hinder och upp på stepbrädor, men jag är en jävel på att kräla under hinder. Tjejen som jag tränade i par med kom långt efter.
Igår tränade jag bodypump för första gången på väldigt länge, och mindes varför jag inte gillar det längre, eller för den delen förkoreograferade pass. Men just den ledaren förlåter mycket, hon är bra.
Och så drar det ihop sig till långhelg också. Men som titeln ger vid handen så får den gå i återhållsamhetens tecken.
fredag 18 oktober 2013
Fredag!
Imorse var jag på ganska miserabelt humör. Slarvade igår kväll och satt uppe för länge, det straffar sig ju. Att man aldrig lär sig. Barnen var visserligen snälla och vaknade av sig själva, annars är det en nästan daglig utmaning att skaka liv i dem, när jag helst av allt skulle vilja dyka ner i sängen bredvid dem igen.
Strax innan vi skulle lämna huset började snön falla vilket utlöste en serie svordomar från mig och O. Som grädde på moset upptäckte jag (efter att O gått) att han fått med sig min bilnyckel, den nyckel som fungerar. Den andra nyckeln var länge missing in action, men hittades för någon månad sedan av en god granne, inbäddad i jord och gräs bredvid vår uppfart. Nyckeln alltså, inte grannen.
Men jodå, nyckeln fungerade. Med den lilla pikanta detaljen att biljäveln larmade när jag öppnade dörren, men larmet tystnade när tändningen slogs på. En liten adrenalinskjuts på morgonkulan.
Efter detta debacle och med knappa sex timmars sömn i kroppen var jag svårt frestad att ställa in lunchträningen, den som leds av de två gigantiska kroppsbyggarkillarna. Jag har känt mig lite matt vid de senaste passen, kroppen svarar inte som den brukar, det har varit trögt att komma igång efter förkylningarna.
Men jag bet ihop och gick dit, och det blev precis som det brukar. Skitbra. Det var jobbigt, och jag kämpade, men inte mer än att jag med viss glädje noterade att några av tjugonånting killarna minsann inte orkade hålla femkilosvikter över huvudet på raka armar medan de gjorde utfall. Vilket en viss fyrtiotreårig tant gör. Fast hon, tanten, känner sig ju som ungefär tjugosju. Eller kanske trettiotvå.
Och så är det fredag. Och så skiner solen, inte en snöflinga i sikte. Och imorse vägde jag 89,0 alltså två hekto mindre än igår.
Det är gott att leva.
Strax innan vi skulle lämna huset började snön falla vilket utlöste en serie svordomar från mig och O. Som grädde på moset upptäckte jag (efter att O gått) att han fått med sig min bilnyckel, den nyckel som fungerar. Den andra nyckeln var länge missing in action, men hittades för någon månad sedan av en god granne, inbäddad i jord och gräs bredvid vår uppfart. Nyckeln alltså, inte grannen.
Men jodå, nyckeln fungerade. Med den lilla pikanta detaljen att biljäveln larmade när jag öppnade dörren, men larmet tystnade när tändningen slogs på. En liten adrenalinskjuts på morgonkulan.
Efter detta debacle och med knappa sex timmars sömn i kroppen var jag svårt frestad att ställa in lunchträningen, den som leds av de två gigantiska kroppsbyggarkillarna. Jag har känt mig lite matt vid de senaste passen, kroppen svarar inte som den brukar, det har varit trögt att komma igång efter förkylningarna.
Men jag bet ihop och gick dit, och det blev precis som det brukar. Skitbra. Det var jobbigt, och jag kämpade, men inte mer än att jag med viss glädje noterade att några av tjugonånting killarna minsann inte orkade hålla femkilosvikter över huvudet på raka armar medan de gjorde utfall. Vilket en viss fyrtiotreårig tant gör. Fast hon, tanten, känner sig ju som ungefär tjugosju. Eller kanske trettiotvå.
Och så är det fredag. Och så skiner solen, inte en snöflinga i sikte. Och imorse vägde jag 89,0 alltså två hekto mindre än igår.
Det är gott att leva.
torsdag 17 oktober 2013
Det är då man nästan ger upp
Vägde mig imorse, vikten är exakt samma som förra veckan d v s 89,2. Jag hoppar inte högt över detta direkt, även om jag fick insikten att det kan ha att göra med att jag börjat träna igen. Den plötsliga nedgången sammanföll med sjukdom och stillasittande utan särskilt ökat kaloriintag. Nu styrketränar jag och äter visserligen hyfsat men förmodligen mer. Jag blir verkligen hungrig av tränandet.
En destruktiv tanke slog mig efter vägningen. Om jag nu fortsätter att kämpa med min 6:1 diet (äta bra i sex dagar, äta vad jag vill den sjunde) så kanske jag i bästa fall går ner ett par kilo till jul. I bästa fall alltså.
Vad händer sedan? Jo, över jul ska vi åka på en fantastisk resa för att fira svärmors sjuttioårsdag. Ända till Sydafrika minsann, ett land som har mycket att erbjuda i matväg. Detta är empiriskt utforskat av mig och min man, vi var där på semester 2005 och både åt och drack av landets håvor.
Vad brukar hända under några veckors julledighet? Vikten kryper uppåt. Att jag utan vidare lägger på mig de kilon jag tidigare mödosamt gått ner verkar mer än sannolikt. Maten är god, vinet är gott, möjligheterna till motion torde inte vara stora. Sydafrika är dessutom inte ett land där man obehindrat är ute och promenerar långa sträckor, tror jag mig veta.
Suck. Det är då man känner för att lägga ner hela skiten.
Jag var förresten och handlade på lunchen, mandelmjöl och fetaost till kvällens middag. Bakom mig i kassakön stod en kvinna som jag obestämt kände igen. Efter en stund kom jag på det: jag brukar se henne på Sats crosstrainingpass. Hon är stark och vältränad och ganska tjock.
Givetvis sneglade jag på det hon köpte: en stor chokladkaka, två byttor Ben & Jerry's-glass, sockerfritt tuggummi och ytterligare någon godisbit, minns nu inte vad. Kanske storhandlade hon till familjen, vad vet jag. Kanske tänker hon inte alls äta upp det där själv. Eller så kanske hon gör det, och det är därför hon trots sitt idoga tränande är överviktig.
Vad är det med detta då? Vet inte. Kanske att jag också skulle ha lust att svulla choklad och lyxig amerikansk glass. Kanske att jag inte är så säker på att jag tycker att en smal kropp (som jag ändå inte har) är värt detta evinnerliga ältande och tjafsande om mat och onyttigheter.
Samtidigt har jag en stark känsla av att jag är relativt onojig vad gäller ätande. Både sociala kontakter och det jag läser på nätet ger intrycket av att den stora majoriteten av kvinnor har ett spänt förhållande till mat. Det tycker jag inte att jag har. Jag äter mat för att det är gott, inte för att trösta mig eller kanalisera andra känslor. Jag har sällan eller aldrig dåligt samvete när jag har ätit något onyttigt, och att kompensera med extra motionspass eller otrevligare, framkallade kräkningar, det skulle inte falla mig in.
Det finns de som "kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt". Eller snarare, kan äta vad som helst som de har lust att äta. Jag har lust att äta det mesta, nästan när som helst. Stenåldersgener brukar jag kalla det.
Ja, ja.
Fast nä, jag tänker inte ge upp. Inte helt. Inte ännu. Jag kämpar på. Och förresten så var ju frukten och grönsakerna vansinnigt goda i Sydafrika.
En destruktiv tanke slog mig efter vägningen. Om jag nu fortsätter att kämpa med min 6:1 diet (äta bra i sex dagar, äta vad jag vill den sjunde) så kanske jag i bästa fall går ner ett par kilo till jul. I bästa fall alltså.
Vad händer sedan? Jo, över jul ska vi åka på en fantastisk resa för att fira svärmors sjuttioårsdag. Ända till Sydafrika minsann, ett land som har mycket att erbjuda i matväg. Detta är empiriskt utforskat av mig och min man, vi var där på semester 2005 och både åt och drack av landets håvor.
Vad brukar hända under några veckors julledighet? Vikten kryper uppåt. Att jag utan vidare lägger på mig de kilon jag tidigare mödosamt gått ner verkar mer än sannolikt. Maten är god, vinet är gott, möjligheterna till motion torde inte vara stora. Sydafrika är dessutom inte ett land där man obehindrat är ute och promenerar långa sträckor, tror jag mig veta.
Suck. Det är då man känner för att lägga ner hela skiten.
Jag var förresten och handlade på lunchen, mandelmjöl och fetaost till kvällens middag. Bakom mig i kassakön stod en kvinna som jag obestämt kände igen. Efter en stund kom jag på det: jag brukar se henne på Sats crosstrainingpass. Hon är stark och vältränad och ganska tjock.
Givetvis sneglade jag på det hon köpte: en stor chokladkaka, två byttor Ben & Jerry's-glass, sockerfritt tuggummi och ytterligare någon godisbit, minns nu inte vad. Kanske storhandlade hon till familjen, vad vet jag. Kanske tänker hon inte alls äta upp det där själv. Eller så kanske hon gör det, och det är därför hon trots sitt idoga tränande är överviktig.
Vad är det med detta då? Vet inte. Kanske att jag också skulle ha lust att svulla choklad och lyxig amerikansk glass. Kanske att jag inte är så säker på att jag tycker att en smal kropp (som jag ändå inte har) är värt detta evinnerliga ältande och tjafsande om mat och onyttigheter.
Samtidigt har jag en stark känsla av att jag är relativt onojig vad gäller ätande. Både sociala kontakter och det jag läser på nätet ger intrycket av att den stora majoriteten av kvinnor har ett spänt förhållande till mat. Det tycker jag inte att jag har. Jag äter mat för att det är gott, inte för att trösta mig eller kanalisera andra känslor. Jag har sällan eller aldrig dåligt samvete när jag har ätit något onyttigt, och att kompensera med extra motionspass eller otrevligare, framkallade kräkningar, det skulle inte falla mig in.
Det finns de som "kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt". Eller snarare, kan äta vad som helst som de har lust att äta. Jag har lust att äta det mesta, nästan när som helst. Stenåldersgener brukar jag kalla det.
Ja, ja.
Fast nä, jag tänker inte ge upp. Inte helt. Inte ännu. Jag kämpar på. Och förresten så var ju frukten och grönsakerna vansinnigt goda i Sydafrika.
onsdag 16 oktober 2013
Försiktigt vego
Alla framsteg ska uppmärksammas i den här bloggen, särskilt de som gäller mathållning. Idag på lunchen (helvegetarisk och dessutom rå!) kom jag att tänka på att jag blivit avsevärt mycket bättre på att äta grönsaker.
Bara en sådan sak som lunchen. Jag äter oftast matlåda, men för att pigga upp vardagen brukar jag gå ut och äta en eller två dagar i veckan. Då har jag två stamställen - dit jag, inte helt klimatsmart, kör bil - som båda serverar utmärkt vegetarisk mat. Det ena är en salladsbar i ett vanligt köpcentrum, men en lite vassare salladsbar. Ingredienserna vägs upp och blandas när man beställer, och de förbestämda kombinationerna är sällsynt läckra. Inte en gång har det föresvävat mig att köpa en macka istället. Men kaffe köper jag nästan alltid, och någon enstaka gång en färskpressad juice eller smoothie.
Mitt andra favvoställe är riktigt hardcore, de serverar nämligen inte bara vegetariskt utan även raw food. Idag dristade jag mig att prova det senare, och det var förstås fantastiskt gott. Rätten innehöll inte mindre än sju olika delrätter - röror, sallader, såser, "bröd". Grönkålschips måste jag nog prova att göra hemma, jag gillar verkligen grönkål.
Jag är också lite stolt över mina vegoframsteg hemma. Häromkvällen serverades köttfärsbiffar och klyftpotatis, vilket maken stod för. Jag improviserade ihop en rätt bestående av sparris, zucchini och citronklyftor mjukstekta i olivolja. Idén att slänga ner citronen (ekologisk sådan) med skal och allt blev särskilt lyckad.
Mindre lyckat men fullt ätbart blev gårdagens försök att göra blomkålsbiffar, eller om det var plättar jag hade tänkt mig. Det blev ingetdera, bara kladd. Finfördelad rå blomkål, ett ägg och några skedar keso stektes i stekpanna. Kletigt, som sagt, men ätbart. Kunde passera som substitut för potatismos till den ugnsbakade falukorven.
Inte nog med detta, förra veckan då O var bortrest och jag stod för maten och mamma var på besök, letade jag på ett recept i vår enda vegetariska kokbok Köttfri måndag. Pasta med broccoli, hasselnötter och cambozola. Mycket gott tyckte alla närvarande i åldrar från fyra till snart sjuttio år. (Bortreste O hade inte hållit med, han gillar varken broccoli eller mögelost, stackarn.)
Köttfri måndag var förresten min julklapp till O. Hittills är jag besviken. Han använder den inte mycket, men det är inte utan att jag förstår honom. Den har tjusig layout men ganska konstiga recept. De verkar krångliga och svårlästa, inte alls lockade och tilltalande för vegonoviser som vi. (Å andra sidan konstaterar jag efter en kort googlesejour att vana vegetarianer och veganer inte gillar den heller. Nåja. Jag tycker att idén är sympatisk, att försöka övertyga folk att välja bort kött åtminstone en dag i veckan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.)
Imorgon är det jag som hämtar och förbereder middagen. Jag tänkte go wild and crazy med att prova ett recept från senaste Coop-tidningen, ostbollar i tomatsås. Bollarna består av bland annat fetaost och mandelmjöl, låter spännande. Att det blir pasta till bollarna, det får man ta. Kanske ska jag äta sallad till lunch då?
Bara en sådan sak som lunchen. Jag äter oftast matlåda, men för att pigga upp vardagen brukar jag gå ut och äta en eller två dagar i veckan. Då har jag två stamställen - dit jag, inte helt klimatsmart, kör bil - som båda serverar utmärkt vegetarisk mat. Det ena är en salladsbar i ett vanligt köpcentrum, men en lite vassare salladsbar. Ingredienserna vägs upp och blandas när man beställer, och de förbestämda kombinationerna är sällsynt läckra. Inte en gång har det föresvävat mig att köpa en macka istället. Men kaffe köper jag nästan alltid, och någon enstaka gång en färskpressad juice eller smoothie.
Mitt andra favvoställe är riktigt hardcore, de serverar nämligen inte bara vegetariskt utan även raw food. Idag dristade jag mig att prova det senare, och det var förstås fantastiskt gott. Rätten innehöll inte mindre än sju olika delrätter - röror, sallader, såser, "bröd". Grönkålschips måste jag nog prova att göra hemma, jag gillar verkligen grönkål.
Jag är också lite stolt över mina vegoframsteg hemma. Häromkvällen serverades köttfärsbiffar och klyftpotatis, vilket maken stod för. Jag improviserade ihop en rätt bestående av sparris, zucchini och citronklyftor mjukstekta i olivolja. Idén att slänga ner citronen (ekologisk sådan) med skal och allt blev särskilt lyckad.
Mindre lyckat men fullt ätbart blev gårdagens försök att göra blomkålsbiffar, eller om det var plättar jag hade tänkt mig. Det blev ingetdera, bara kladd. Finfördelad rå blomkål, ett ägg och några skedar keso stektes i stekpanna. Kletigt, som sagt, men ätbart. Kunde passera som substitut för potatismos till den ugnsbakade falukorven.
Inte nog med detta, förra veckan då O var bortrest och jag stod för maten och mamma var på besök, letade jag på ett recept i vår enda vegetariska kokbok Köttfri måndag. Pasta med broccoli, hasselnötter och cambozola. Mycket gott tyckte alla närvarande i åldrar från fyra till snart sjuttio år. (Bortreste O hade inte hållit med, han gillar varken broccoli eller mögelost, stackarn.)
Köttfri måndag var förresten min julklapp till O. Hittills är jag besviken. Han använder den inte mycket, men det är inte utan att jag förstår honom. Den har tjusig layout men ganska konstiga recept. De verkar krångliga och svårlästa, inte alls lockade och tilltalande för vegonoviser som vi. (Å andra sidan konstaterar jag efter en kort googlesejour att vana vegetarianer och veganer inte gillar den heller. Nåja. Jag tycker att idén är sympatisk, att försöka övertyga folk att välja bort kött åtminstone en dag i veckan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.)
Imorgon är det jag som hämtar och förbereder middagen. Jag tänkte go wild and crazy med att prova ett recept från senaste Coop-tidningen, ostbollar i tomatsås. Bollarna består av bland annat fetaost och mandelmjöl, låter spännande. Att det blir pasta till bollarna, det får man ta. Kanske ska jag äta sallad till lunch då?
fredag 11 oktober 2013
Bakslag och garderobsrensning
Jaha, bara för att jag yvdes något i förra inlägget så har vikten tickat uppåt igen, idag 89,2. För det kan väl inte ha med onsdagens pastasvullande att göra? Jag var fruktansvärt hungrig vid middagen och kunde inte motstå en andra portion av min älsklingsrätt pasta med köttfärssås. Det hjälpte inte att äta broccoli bredvid.
Pappa som är diabetiker och på egen hand lyckats gå ner +20 kg genom att följa dietistens råd, brukar prata om att han har ett hål i själen efter potatis. Jag har ett dito efter pasta. Undantaget en färskpotatis eller två till midsommarsillen skulle jag kunna leva resten av livet utan potatis. Men inte utan pasta! Det är helt enkelt fruktansvärt gott. Fast efteråt var jag övermätt och lite dyster.
Igår tog jag mig i kragen och flyttade ner sommarkläderna till källaren och höst-och-vinterkläderna upp ur densamma. Samtidigt passade jag på att göra en liten utrensning och sortering. En hel del plagg åker nu till Myrorna eller Läkarmissionen. Där fanns några rena felköp, men också plagg som jag gett upp hoppet om att någonsin komma i igen. Lågt skurna jeans i storlek 38 eller 40 till exempel, sånt som knappt satt snyggt eller var bekvämt ens när jag var som smalast sommaren 2011. Det känns knappt ens som en kapitulation. Eller är det resignation? Jag vet inte, men jag skiter i vilket.
Men jag har minsann sparat en liten hög också. Där ligger Bondelid-tunikan i storlek M, som går på men stramar runt överarmarna. Den fyndade jag på Tradera, vilken triumf! Alldeles särskilt som jag strax före viktnedgången hade provat största storleken i affären (minns inte om det var L eller XL) och sorgset konstaterat att den var för trång. Går jag ner mina 5-7 kilon kommer den att sitta fint. Plus lite andra plagg som går på med ett nödrop men inte mer.
Men jag har gjort några garderobsfynd också. Efter viktnedgången gjorde jag mig av med nästan alla gamla plagg. Några jeans i stl 44 blev liggande, sådana som egentligen var för små när jag var som tjockast. De är nu lite för stora, men ganska bekväma att lufsa runt i hemma. Och så hittade jag en vacker blank kjol från In Wear, mönstrad i svart, vitt och buteljgrönt. Vad jag älskade den. Nu hänger den på höfterna och blir lite längre än vad det var tänkt, men det gör ju inget.
Ikväll blir det födelsedagsmiddag för pappa. Den ska jag äta av, men jag ska inte dricka vin och jag ska inte äta av barnens chips.
Pappa som är diabetiker och på egen hand lyckats gå ner +20 kg genom att följa dietistens råd, brukar prata om att han har ett hål i själen efter potatis. Jag har ett dito efter pasta. Undantaget en färskpotatis eller två till midsommarsillen skulle jag kunna leva resten av livet utan potatis. Men inte utan pasta! Det är helt enkelt fruktansvärt gott. Fast efteråt var jag övermätt och lite dyster.
Igår tog jag mig i kragen och flyttade ner sommarkläderna till källaren och höst-och-vinterkläderna upp ur densamma. Samtidigt passade jag på att göra en liten utrensning och sortering. En hel del plagg åker nu till Myrorna eller Läkarmissionen. Där fanns några rena felköp, men också plagg som jag gett upp hoppet om att någonsin komma i igen. Lågt skurna jeans i storlek 38 eller 40 till exempel, sånt som knappt satt snyggt eller var bekvämt ens när jag var som smalast sommaren 2011. Det känns knappt ens som en kapitulation. Eller är det resignation? Jag vet inte, men jag skiter i vilket.
Men jag har minsann sparat en liten hög också. Där ligger Bondelid-tunikan i storlek M, som går på men stramar runt överarmarna. Den fyndade jag på Tradera, vilken triumf! Alldeles särskilt som jag strax före viktnedgången hade provat största storleken i affären (minns inte om det var L eller XL) och sorgset konstaterat att den var för trång. Går jag ner mina 5-7 kilon kommer den att sitta fint. Plus lite andra plagg som går på med ett nödrop men inte mer.
Men jag har gjort några garderobsfynd också. Efter viktnedgången gjorde jag mig av med nästan alla gamla plagg. Några jeans i stl 44 blev liggande, sådana som egentligen var för små när jag var som tjockast. De är nu lite för stora, men ganska bekväma att lufsa runt i hemma. Och så hittade jag en vacker blank kjol från In Wear, mönstrad i svart, vitt och buteljgrönt. Vad jag älskade den. Nu hänger den på höfterna och blir lite längre än vad det var tänkt, men det gör ju inget.
Ikväll blir det födelsedagsmiddag för pappa. Den ska jag äta av, men jag ska inte dricka vin och jag ska inte äta av barnens chips.
måndag 7 oktober 2013
Ja, det händer något!
Träningen har det alltså varit si och så med de senaste veckorna, på grund av sjukdom och resa. Men i förra veckan kom jag igång igen, trots internt motstånd kom jag alltså iväg på både 30-20-10 och crosstraining. Det fick räcka.
Vardagsmotionen blev förstås också lidande så länge jag var ordentligt sjuk. Men när jag har varit på jobbet har jag promenerat som vanligt. Lunchpromenaden kan jag numera inte tänka mig att vara utan. Emellertid har jag intagit en något mer förlåtande inställning till mina tillkortakommanden. Vissa dagar (då jag varken hämtar eller lämnar och då vädret är urjävligt) stannar räknaren på 7000 eller 8000. Och då får det vara så. Tidigare fick det också vara så, men inte utan ruelse. Nu struntar jag i att plåga mig själv. Good enough.
Märkligt nog har vikten minskat under dessa veckor. För fyra veckor sedan vägde jag alltså 90,2. Därefter noteringar på 89,6 och 89,2. I fredags morse vägde jag 88,6.
Vad det beror på behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut. Jag har ätit mindre. Framför allt har jag lyckats ganska bra med regeln att utesluta snabba kolhydrater till antingen lunch eller middag. Jag har minskat något på portionerna, och så har jag hållit hårt på att lördag är veckans enda godisdag.
(Något lite har jag fuskat, ska jag erkänna. Efter ett långt och trist möte på fredagseftermiddagen föll jag till föga och åt den av arbetsgivaren erbjudna kanelbullen, enär det var kanelbullens dag. Och igår smakade jag en av grannens hembakta dito, fast det var söndag. Hennes bullar är de ljuvligaste man kan tänka sig, de serveras rykande färska och smörknapriga från ugnen som belöning för att man räfsat löv eller gjort sig nyttig på annat sätt vid den gemensamma städdagen. Alla barn är garanterade minst två, helst tre, annars känner hon sig misslyckad. Min yngste son (fyra år) väckte berättigad beundran när han lyckades sätta i sig fem bullar.)
Nu har jag just ätit en liten kaka med Lapsangsmak, till dito te, även det är fusk. Men sedan är det färdigfuskat! Viktnedgången sporrar mig att fortsätta. Synd att det inte är tvärtom man fungerar.
Vardagsmotionen blev förstås också lidande så länge jag var ordentligt sjuk. Men när jag har varit på jobbet har jag promenerat som vanligt. Lunchpromenaden kan jag numera inte tänka mig att vara utan. Emellertid har jag intagit en något mer förlåtande inställning till mina tillkortakommanden. Vissa dagar (då jag varken hämtar eller lämnar och då vädret är urjävligt) stannar räknaren på 7000 eller 8000. Och då får det vara så. Tidigare fick det också vara så, men inte utan ruelse. Nu struntar jag i att plåga mig själv. Good enough.
Märkligt nog har vikten minskat under dessa veckor. För fyra veckor sedan vägde jag alltså 90,2. Därefter noteringar på 89,6 och 89,2. I fredags morse vägde jag 88,6.
Vad det beror på behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut. Jag har ätit mindre. Framför allt har jag lyckats ganska bra med regeln att utesluta snabba kolhydrater till antingen lunch eller middag. Jag har minskat något på portionerna, och så har jag hållit hårt på att lördag är veckans enda godisdag.
(Något lite har jag fuskat, ska jag erkänna. Efter ett långt och trist möte på fredagseftermiddagen föll jag till föga och åt den av arbetsgivaren erbjudna kanelbullen, enär det var kanelbullens dag. Och igår smakade jag en av grannens hembakta dito, fast det var söndag. Hennes bullar är de ljuvligaste man kan tänka sig, de serveras rykande färska och smörknapriga från ugnen som belöning för att man räfsat löv eller gjort sig nyttig på annat sätt vid den gemensamma städdagen. Alla barn är garanterade minst två, helst tre, annars känner hon sig misslyckad. Min yngste son (fyra år) väckte berättigad beundran när han lyckades sätta i sig fem bullar.)
Nu har jag just ätit en liten kaka med Lapsangsmak, till dito te, även det är fusk. Men sedan är det färdigfuskat! Viktnedgången sporrar mig att fortsätta. Synd att det inte är tvärtom man fungerar.
tisdag 1 oktober 2013
Igång igen
Idag har jag tränat igen, 30-20-10. Första träningen på nästan tre veckor. Tröskeln har blivit högre och högre, det tog verkligen emot att åka dit idag. Det var länge sedan det kändes så.
Men givetvis kändes det jättebra efteråt. Torsdag morgon blir det crosstraining, hoppas jag. Om inget oförutsett sker.
Och så snart Sats får ordning på sin hemsida så ska jag aktivera deras nya tjänst träningsplan.
Men givetvis kändes det jättebra efteråt. Torsdag morgon blir det crosstraining, hoppas jag. Om inget oförutsett sker.
Och så snart Sats får ordning på sin hemsida så ska jag aktivera deras nya tjänst träningsplan.
fredag 27 september 2013
Händer det något?
Gör det? Nja, inte mycket. Jag har varit på semester i London (första semestern på tu man hand utan barnen, helt underbart) och därefter helt sänkt av en förkylning som först nu börjar släppa sitt grepp. Alltså har jag inte kunnat träna (alls) eller vardagsmotionera (särskilt mycket, undantaget London, förstås) sedan sist jag skrev.
Fast jo, lite händer. Hemkommen från London bestämde jag mig för att ta mig i kragen. Sedan dess har jag faktiskt skött maten hyfsat. Jag har ätit något mindre portioner, och jag har inte snacksat, snaskat eller syndat alls på vardagarna. Lördag blir godisdag framöver, till godis räknas såväl vin som chips, kakor och fikabröd.
Om det är detta eller den uteblivna träningen som har gett resultat vet jag inte, men när jag vägde mig förra veckan stod vågen på 89,6 och imorse på 89,2. Ett kilo mindre på ett par veckor alltså. Jag märker också att mina favoritjeans (som snart är utslitna) sitter bättre nu än för ett par veckor sedan.
Utvecklingen är alltså uppmuntrande och sporrar mig att fortsätta.
Förresten fick jag tillfälle att klaga min nöd hos min syster häromdagen och fick överraskande starkt medhåll. Vi har helt olika kroppsform (hon har smala armar och ben, platt rumpa men ganska mycket hull på magen. Jag har kraftiga ben, runda överarmar, stor rumpa men med tanke på min vikt och storlek i övrigt inte så väldigt mycket på magen) men samma upplevelse: trots att vi tränar ganska mycket så måste vi kämpa för att hålla vikten. Det räcker med att titta på en jävla kanelbulle så går jag upp i vikt, sa syrran uppgivet. Och då springer jag ändå varje dag. Varje dag!
Snabbt och långt springer hon dessutom, hon klarade halvmaran på 1:40 för några veckor sedan. Men så har hon också påbrå som jag saknar, hennes pappa och min styvfar tillhörde landets löparelit på sin tid, det vill säga yngre stenåldern.
Ett påbrå vi däremot har gemensamt och som kanske kan förklara saken är PCO, polycystiska ovarier. Ännu mer förklaras av ett mera socialt arv: att vi båda två gillar mat, god mat och mycket mat. Portionerna blir lätt för stora. Syrran fikar aldrig men dricker å andra sidan en hel del vin. Jag har ju en omtalad faiblesse för godis och fikabröd men har å andra sidan blivit så måttlig det senaste året att jag nästan är kandidat för nykterhetsrörelsen.
Nåja. Analyser, analyser. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Teorin står klar för mig sedan länge. Problemet är att omsätta den i praktik.
Fast jo, lite händer. Hemkommen från London bestämde jag mig för att ta mig i kragen. Sedan dess har jag faktiskt skött maten hyfsat. Jag har ätit något mindre portioner, och jag har inte snacksat, snaskat eller syndat alls på vardagarna. Lördag blir godisdag framöver, till godis räknas såväl vin som chips, kakor och fikabröd.
Om det är detta eller den uteblivna träningen som har gett resultat vet jag inte, men när jag vägde mig förra veckan stod vågen på 89,6 och imorse på 89,2. Ett kilo mindre på ett par veckor alltså. Jag märker också att mina favoritjeans (som snart är utslitna) sitter bättre nu än för ett par veckor sedan.
Utvecklingen är alltså uppmuntrande och sporrar mig att fortsätta.
Förresten fick jag tillfälle att klaga min nöd hos min syster häromdagen och fick överraskande starkt medhåll. Vi har helt olika kroppsform (hon har smala armar och ben, platt rumpa men ganska mycket hull på magen. Jag har kraftiga ben, runda överarmar, stor rumpa men med tanke på min vikt och storlek i övrigt inte så väldigt mycket på magen) men samma upplevelse: trots att vi tränar ganska mycket så måste vi kämpa för att hålla vikten. Det räcker med att titta på en jävla kanelbulle så går jag upp i vikt, sa syrran uppgivet. Och då springer jag ändå varje dag. Varje dag!
Snabbt och långt springer hon dessutom, hon klarade halvmaran på 1:40 för några veckor sedan. Men så har hon också påbrå som jag saknar, hennes pappa och min styvfar tillhörde landets löparelit på sin tid, det vill säga yngre stenåldern.
Ett påbrå vi däremot har gemensamt och som kanske kan förklara saken är PCO, polycystiska ovarier. Ännu mer förklaras av ett mera socialt arv: att vi båda två gillar mat, god mat och mycket mat. Portionerna blir lätt för stora. Syrran fikar aldrig men dricker å andra sidan en hel del vin. Jag har ju en omtalad faiblesse för godis och fikabröd men har å andra sidan blivit så måttlig det senaste året att jag nästan är kandidat för nykterhetsrörelsen.
Nåja. Analyser, analyser. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Teorin står klar för mig sedan länge. Problemet är att omsätta den i praktik.
onsdag 11 september 2013
Tretti!
Det blir bara ett pass den här veckan också, av mestadels
roliga skäl. I måndags frös ett pass inne, då jag vabbade med som det visade
sig inte så sjuk Y. Därefter var O på tjänsteresa, och imorgon åker han och jag
till London för att fira bröllopsdag.
Men hur som helst, imorse tränade jag i alla fall. Det var motigare än vanligt att stiga upp (det vill inte säga lite) och ganska motigt på passet också. Mot slutet var det dags för armhävningar, trettio stycken, på knän eller fötter. Aldrig att jag klarar det, tänkte jag, men hur det nu var försökte jag i alla fall. Vi gjorde tio åt gången med höftlyft emellan. Jag dog nästan på kuppen, men nu har jag faktiskt gjort trettio armhävningar, stående på fötterna. De var inte snygga, inte djupa, men de var. Trettio. På. Fötterna.
Jo, så har jag vägt mig också, i fredags. Resultat 90,2 kg. Suck. Önskar så att jag kunde få liknande uppenbarelser angående mathållningen.
Men hur som helst, imorse tränade jag i alla fall. Det var motigare än vanligt att stiga upp (det vill inte säga lite) och ganska motigt på passet också. Mot slutet var det dags för armhävningar, trettio stycken, på knän eller fötter. Aldrig att jag klarar det, tänkte jag, men hur det nu var försökte jag i alla fall. Vi gjorde tio åt gången med höftlyft emellan. Jag dog nästan på kuppen, men nu har jag faktiskt gjort trettio armhävningar, stående på fötterna. De var inte snygga, inte djupa, men de var. Trettio. På. Fötterna.
Jo, så har jag vägt mig också, i fredags. Resultat 90,2 kg. Suck. Önskar så att jag kunde få liknande uppenbarelser angående mathållningen.
torsdag 5 september 2013
Meh, vafan
Nu anser jag även den andra förkylningen vara besegrad, så igår tränade jag mitt morgonpass igen. Det var djuriskt jobbigt men givetvis skönt efteråt.
Men inte blir det något lunchpass imorgon inte, för då ska jag ha möte. Jag söker frenetiskt efter andra pass någon annan gång under dagen eller helgen, men hittar fan inte någonting. I alla fall inget som jag inte måste tvinga mig iväg till, som Zumba eller Sh'bam eller sånt där trams. Vi ska ut till sommarstugan i helgen och där är träningsmöjligheterna minst sagt begränsade. Dessutom ska jag på simskola med sonen på söndag eftermiddag.
Nåja. Ett pass den här veckan får duga. Nästa vecka kommer jag igen.
Men inte blir det något lunchpass imorgon inte, för då ska jag ha möte. Jag söker frenetiskt efter andra pass någon annan gång under dagen eller helgen, men hittar fan inte någonting. I alla fall inget som jag inte måste tvinga mig iväg till, som Zumba eller Sh'bam eller sånt där trams. Vi ska ut till sommarstugan i helgen och där är träningsmöjligheterna minst sagt begränsade. Dessutom ska jag på simskola med sonen på söndag eftermiddag.
Nåja. Ett pass den här veckan får duga. Nästa vecka kommer jag igen.
fredag 30 augusti 2013
Snorig
Ikväll är jag definitivt snorig. Å ena sidan: lättad suck över att jag inte tränade, det var uppenbarligen rätt beslut. Å andra sidan: uppgiven suck över att förkylningssäsongen redan är igång innan augusti månad ens hunnit ta slut. En vinter som den gångna vill jag helst slippa.
Nä
Det blev ingen träning idag. Jag frångick en av mina levnadsregler, att aldrig avboka ett träningspass på morgonen. Imorse var jag så fruktansvärt trött efter en stökig natt att jag bestämde mig för att inte ta med mig (den packade) träningsväskan till jobbet.
Detta får sålunda bli en vecka av vila. Vila och vardagsmotion.
Detta får sålunda bli en vecka av vila. Vila och vardagsmotion.
torsdag 29 augusti 2013
Träningspaus, sömn, hur man ser ut samt byxstorlekar
Förra veckan gick jag ut hårt med träningen. Shape på måndag lunch, shape igen på onsdag morgon, crosstraining på fredag lunch. Passet som leds av de stora välbyggda killarna. Den här gången var jag lite mindre entusiastisk, de hade bytt ut några stationer mot hinderbanor och jämfotahopp upp på lådor. Sånt gör inte jag, jag är alldeles för feg. Eller realistisk. Jag vill verkligen inte skada mig. Istället klev jag värdigt över hindren (jag har ju långa ben) och klev upp och ner på lådan, ett ben i taget. Det godkändes av ledarna.
I måndags hade jag ont i halsen, så den planerade träningen den dagen ställdes in. På tisdagkvällen mådde jag halvbra, men bestämde mig för att vila och ställa in även onsdagmorgonens pass. Både måndag och tisdag kväll somnade jag faktiskt före klockan elva, vilket är en bedrift för mig. Igår onsdag var jag inte fullt lika duktig, klockan var nog bortåt halv tolv. Men i alla fall. Jag funderar ibland på om min dåliga sömn påverkar min vikt. Det sägs ju att det kan göra det. Ibland fattar jag inte själv hur jag lyckas hanka mig fram, för jag är ju konstant undersövd. Men på något sätt går det.
Imorgon ska jag nog träna med grabbarna igen i alla fall.
I helgen var det jippo i vårt förortscenter, vi drev omkring där några timmar hela familjen. Flera gånger blev jag antastad av folk som ville sälja på mig cirkelträning bara för kvinnor. Jag svarade nejtack så vänligt jag kunde, en gång tog jag mig tid att svara att jag tränar på Sats och är nöjd med det. Men spara vårt erbjudande, sa den utdelande kvinnan ivrigt.
Naturligtvis är de bara reklamutdelare som varken har särskild koll eller ägnar någon särskilt eftertanke åt vilka de väljer ut, bara de är kvinnor. Men när O frågade mig och jag förklarade, var vi rörande överens om att cirkelträning bara för kvinnor verkligen inte är någonting för mig. Dels har jag redan provat, på Itrim. Du kör ju cross, sa O.
Men jag ser inte ut så som folk föreställer sig att någon som tränar hårt ska göra, det gör jag inte. Å andra sidan är det många av mina medtränare på passen som ser ut ungefär som jag. Man kan vara lätt överviktig, se ganska tjock ut men ändå vara vältränad, det är inte ovanligt. Människor är inte stöpta i samma form.
Apropå form så handlade jag byxor igår, byxor vari de crosstrainade låren, rumpan och magen ryms. Svarta byxor är en stapel i min garderob och jag är trött på att ha bara ett enda par som sitter någorlunda. De här har rejält hög midja (som jag), ett par med vida ben och ett par med smala. Ena paret i storlek 42, det andra i hela 46. Det här med storlekar är inte lätt. 44 gick på och skulle ha fungerat förutom att dragkedjan var placerad i sidan. Idiotiskt, man drar bara sönder den och så nyps den också. 46:an var stor och rymlig och mycket bekvämare, och jag hade ju nu en gång bestämt mig för bekväma byxor, inte bara snygga.
I måndags hade jag ont i halsen, så den planerade träningen den dagen ställdes in. På tisdagkvällen mådde jag halvbra, men bestämde mig för att vila och ställa in även onsdagmorgonens pass. Både måndag och tisdag kväll somnade jag faktiskt före klockan elva, vilket är en bedrift för mig. Igår onsdag var jag inte fullt lika duktig, klockan var nog bortåt halv tolv. Men i alla fall. Jag funderar ibland på om min dåliga sömn påverkar min vikt. Det sägs ju att det kan göra det. Ibland fattar jag inte själv hur jag lyckas hanka mig fram, för jag är ju konstant undersövd. Men på något sätt går det.
Imorgon ska jag nog träna med grabbarna igen i alla fall.
I helgen var det jippo i vårt förortscenter, vi drev omkring där några timmar hela familjen. Flera gånger blev jag antastad av folk som ville sälja på mig cirkelträning bara för kvinnor. Jag svarade nejtack så vänligt jag kunde, en gång tog jag mig tid att svara att jag tränar på Sats och är nöjd med det. Men spara vårt erbjudande, sa den utdelande kvinnan ivrigt.
Naturligtvis är de bara reklamutdelare som varken har särskild koll eller ägnar någon särskilt eftertanke åt vilka de väljer ut, bara de är kvinnor. Men när O frågade mig och jag förklarade, var vi rörande överens om att cirkelträning bara för kvinnor verkligen inte är någonting för mig. Dels har jag redan provat, på Itrim. Du kör ju cross, sa O.
Men jag ser inte ut så som folk föreställer sig att någon som tränar hårt ska göra, det gör jag inte. Å andra sidan är det många av mina medtränare på passen som ser ut ungefär som jag. Man kan vara lätt överviktig, se ganska tjock ut men ändå vara vältränad, det är inte ovanligt. Människor är inte stöpta i samma form.
Apropå form så handlade jag byxor igår, byxor vari de crosstrainade låren, rumpan och magen ryms. Svarta byxor är en stapel i min garderob och jag är trött på att ha bara ett enda par som sitter någorlunda. De här har rejält hög midja (som jag), ett par med vida ben och ett par med smala. Ena paret i storlek 42, det andra i hela 46. Det här med storlekar är inte lätt. 44 gick på och skulle ha fungerat förutom att dragkedjan var placerad i sidan. Idiotiskt, man drar bara sönder den och så nyps den också. 46:an var stor och rymlig och mycket bekvämare, och jag hade ju nu en gång bestämt mig för bekväma byxor, inte bara snygga.
måndag 19 augusti 2013
Maten: flipp eller flopp?
Och så är det detta evinnerliga tjatande om mat. Ibland önskar jag på fullt allvar att jag vore en sådan person som inte var så förtjust i mat, för sådana finns ju. Men sedan ändrar jag mig. Mat är både ett intresse och en källa till glädje för mig.
Men jag behöver fortsätta öva mig i att välja rätt, och lära mig tycka om nyttigare mat. Veckan och helgen som gick var ömsom flipp, ömsom flopp.
Flipp i det att en återgång till vardagen per automatik innebär en upprättning av matvanorna. Då äter jag medhavd mat till lunch (liiite trixigt att få till grönsakerna ibland, medges), vi äter inte godis eller annat little something när andan faller på, vi dricker förstås inte vin på vardagkvällarna.
Flopp i det att jag både tisdag och torsdag trillade i fikabrödsfallgropen. Eller snarare, hoppade i, med ett belåtet smackande. På tisdagen hade jag ärende ner till stan och hade en tidslucka på ett par timmar mellan kurs och frisörbesök. Jag hade intagit en hyfsat nyttig lunch så jag tänkte unna mig en fika. Fånigt, för det vet jag ju, att det är svårt, nästan omöjligt att motstå lyxigt nybakat fikabröd när jag väl står där och beställer mitt kaffe. Industriprocessat äter jag aldrig numera, men ett frasig doftande wienerbröd med körsbärssylt... åhh!
På torsdagen hände ungefär samma sak. Q:s fritis höll stängt, han och jag och pappa turistade i vår hemstad. Kycklingsallad till lunch, helt okej val. Och så karlsbaderbulle till fikat (absolut ljuvlig, för övrigt). Till råga på eländet fick vi chokladbiskvier till skänks av kondiset. De åts till efterrätt, och fick höga poäng de också.
Flopp igen på fredagkvällen då jag föresatt mig att dricka endast ett glas vin. Det blev inte vin utan öl, och tre glas. Till hälften flipp, till hälften flopp på lördagen då vi spontant bjöd in till kräftskiva. Favoritmoster och dito morbror (till mina barn alltså) medförde ännu en släkting. Jag bad O köpa alkoholfritt vin till mig. Det smakade helt okej och fungerade utmärkt som substitut. Senare på kvällen besökte vi den synnerligen lokala puben som förstås inte tillhandahöll något alkoholfritt alternativ. Då drack jag ett glas rosé. Men flipp i det att jag drack mindre än jag annars hade gjort och upptäckten av alkoholfritt vin. Flopp eftersom jag åt av chipsen som O köpt hem. Flipp för att jag till skillnad från alla andra i sällskapet inte snaskade av den mjölkchoklad som barnen fått i present och frikostigt delade med sig av.
Flipp både lördag och söndag då jag tillagade god och nyttig lunch av rester i kylskåpet istället för att förfalla till korv och makaroner. Broccoliomelett med fetaost fick med beröm godkänt av sonen (som inte är besvärlig med mat), en liknande röra men med zucchini blev huvudrätten vid söndagens lunch.
Flippflopp då vi bestämde oss för pizza till söndagmiddag. Nej, faktiskt bara flipp. För numera beställer vi två pizzor och en avokadosallad till hela familjen. En tredjedel av den ena pizzan blev över. Enkel matematik ger vid handen att jag omöjligen ätit en hel pizza, max två tredjedelar men troligen inte ens det. Förr åt jag utan svårighet en hel, förstås.
Senare på kvällen märkte jag hur törstig jag var. Också en förändring, förr reagerade jag inte på salt mat på det vis jag gör nu.
På det hela taget är det kanske mer flipp än flopp, faktiskt. För det är ju så här livet ser ut. Ett ständigt navigerande mellan olika frestelser. En del har jag strategier för att hantera, andra inte. Ännu.
Men ska jag gå ner de kilon som säkert smugit sig på också under denna semester (har inte vågat/velat/orkat väga mig ännu) och rentav gå ner ytterligare fem kilo till något slags idealvikt, då behöver jag fler strategier. Och starkare motivation.
Håhåjaja. Nåja. Flipp på er!
Men jag behöver fortsätta öva mig i att välja rätt, och lära mig tycka om nyttigare mat. Veckan och helgen som gick var ömsom flipp, ömsom flopp.
Flipp i det att en återgång till vardagen per automatik innebär en upprättning av matvanorna. Då äter jag medhavd mat till lunch (liiite trixigt att få till grönsakerna ibland, medges), vi äter inte godis eller annat little something när andan faller på, vi dricker förstås inte vin på vardagkvällarna.
Flopp i det att jag både tisdag och torsdag trillade i fikabrödsfallgropen. Eller snarare, hoppade i, med ett belåtet smackande. På tisdagen hade jag ärende ner till stan och hade en tidslucka på ett par timmar mellan kurs och frisörbesök. Jag hade intagit en hyfsat nyttig lunch så jag tänkte unna mig en fika. Fånigt, för det vet jag ju, att det är svårt, nästan omöjligt att motstå lyxigt nybakat fikabröd när jag väl står där och beställer mitt kaffe. Industriprocessat äter jag aldrig numera, men ett frasig doftande wienerbröd med körsbärssylt... åhh!
På torsdagen hände ungefär samma sak. Q:s fritis höll stängt, han och jag och pappa turistade i vår hemstad. Kycklingsallad till lunch, helt okej val. Och så karlsbaderbulle till fikat (absolut ljuvlig, för övrigt). Till råga på eländet fick vi chokladbiskvier till skänks av kondiset. De åts till efterrätt, och fick höga poäng de också.
Flopp igen på fredagkvällen då jag föresatt mig att dricka endast ett glas vin. Det blev inte vin utan öl, och tre glas. Till hälften flipp, till hälften flopp på lördagen då vi spontant bjöd in till kräftskiva. Favoritmoster och dito morbror (till mina barn alltså) medförde ännu en släkting. Jag bad O köpa alkoholfritt vin till mig. Det smakade helt okej och fungerade utmärkt som substitut. Senare på kvällen besökte vi den synnerligen lokala puben som förstås inte tillhandahöll något alkoholfritt alternativ. Då drack jag ett glas rosé. Men flipp i det att jag drack mindre än jag annars hade gjort och upptäckten av alkoholfritt vin. Flopp eftersom jag åt av chipsen som O köpt hem. Flipp för att jag till skillnad från alla andra i sällskapet inte snaskade av den mjölkchoklad som barnen fått i present och frikostigt delade med sig av.
Flipp både lördag och söndag då jag tillagade god och nyttig lunch av rester i kylskåpet istället för att förfalla till korv och makaroner. Broccoliomelett med fetaost fick med beröm godkänt av sonen (som inte är besvärlig med mat), en liknande röra men med zucchini blev huvudrätten vid söndagens lunch.
Flippflopp då vi bestämde oss för pizza till söndagmiddag. Nej, faktiskt bara flipp. För numera beställer vi två pizzor och en avokadosallad till hela familjen. En tredjedel av den ena pizzan blev över. Enkel matematik ger vid handen att jag omöjligen ätit en hel pizza, max två tredjedelar men troligen inte ens det. Förr åt jag utan svårighet en hel, förstås.
Senare på kvällen märkte jag hur törstig jag var. Också en förändring, förr reagerade jag inte på salt mat på det vis jag gör nu.
På det hela taget är det kanske mer flipp än flopp, faktiskt. För det är ju så här livet ser ut. Ett ständigt navigerande mellan olika frestelser. En del har jag strategier för att hantera, andra inte. Ännu.
Men ska jag gå ner de kilon som säkert smugit sig på också under denna semester (har inte vågat/velat/orkat väga mig ännu) och rentav gå ner ytterligare fem kilo till något slags idealvikt, då behöver jag fler strategier. Och starkare motivation.
Håhåjaja. Nåja. Flipp på er!
fredag 16 augusti 2013
Att man aldrig lär sig
Veckans träning inleddes i onsdags med 30-20-10. Det kändes överkomligt att gå dit, jag gillar att det är ett kort och effektivt pass, och det gick bra.
Imorse var allt betydligt motigare. Jag hade bokat crosstraining på lunchen men hade svårt onda aningar på morgonen. Kände mig trött, mosig och mossig. Var jag inte lite hes också?
Men jag vet ju hur det är. Känn inte efter för mycket. Det är förbjudet att avboka ett pass direkt på morgonen. Ta med träningsväskan (den redan packade) till jobbet och känn efter sedan.
Så jag masade mig dit. Givetvis var jag (nästan) tjockast i salen. Givetvis var ledarna två enorma välbyggda killar. Givetvis kände jag mig lite orolig.
Men hur tror ni att det gick? Helt jävla fucking skitbra, om ni frågar mig. OK, jag kroknade på fjärde varvets sista övning när jag skulle svinga 16 kg kettlebell för fjärde gången. Och den absolut sista (sadistiska) övningen med axelpressar och armhävningar i galen takt, den pallade jag inte riktigt heller.
Men ändå. Det var så mycket annat som gick bra. Tänkt att jag - JAG! - tränar sånt här, sånt som galet stora kroppsbyggarkillar hittar på.
Det var ett bra pass, för övrigt. Inga hemska springa-runt-i-salen-övningar, där man riskerar att sladda omkull eller krocka med någon. Inga larviga parövningar där man helst ska känna varann rätt väl samt vara matchad i vikt, längd, form och vilja för att det ska funka. Bara tunga, tuffa, roliga övningar. Jag visste inte att jag kunde svinga 16 kg kettlebell eller ta 20 kg i bröstpress, men det kan jag tydligen. Det här passet kör jag gärna igen.
Ikväll ska jag sitta på altanen utanför sommarstugan och smutta på ett (men bara ett!) glas vin och vifta med tårna. Fy fan vad jag är bra. Fy fan vad jag HAR det bra.
Imorse var allt betydligt motigare. Jag hade bokat crosstraining på lunchen men hade svårt onda aningar på morgonen. Kände mig trött, mosig och mossig. Var jag inte lite hes också?
Men jag vet ju hur det är. Känn inte efter för mycket. Det är förbjudet att avboka ett pass direkt på morgonen. Ta med träningsväskan (den redan packade) till jobbet och känn efter sedan.
Så jag masade mig dit. Givetvis var jag (nästan) tjockast i salen. Givetvis var ledarna två enorma välbyggda killar. Givetvis kände jag mig lite orolig.
Men hur tror ni att det gick? Helt jävla fucking skitbra, om ni frågar mig. OK, jag kroknade på fjärde varvets sista övning när jag skulle svinga 16 kg kettlebell för fjärde gången. Och den absolut sista (sadistiska) övningen med axelpressar och armhävningar i galen takt, den pallade jag inte riktigt heller.
Men ändå. Det var så mycket annat som gick bra. Tänkt att jag - JAG! - tränar sånt här, sånt som galet stora kroppsbyggarkillar hittar på.
Det var ett bra pass, för övrigt. Inga hemska springa-runt-i-salen-övningar, där man riskerar att sladda omkull eller krocka med någon. Inga larviga parövningar där man helst ska känna varann rätt väl samt vara matchad i vikt, längd, form och vilja för att det ska funka. Bara tunga, tuffa, roliga övningar. Jag visste inte att jag kunde svinga 16 kg kettlebell eller ta 20 kg i bröstpress, men det kan jag tydligen. Det här passet kör jag gärna igen.
Ikväll ska jag sitta på altanen utanför sommarstugan och smutta på ett (men bara ett!) glas vin och vifta med tårna. Fy fan vad jag är bra. Fy fan vad jag HAR det bra.
tisdag 13 augusti 2013
Springsommar (inte)
Nejdå, nejdå jag har inte lagt ner. (Till skillnad från i stort sett alla andra tränings- och viktminskningsbloggar jag började läsa våren 2011. Proffsen räknas inte.)
Vi är hemma igen efter fem veckors semester och fyra veckors träningsuppehåll från Sats. Under vistelsen på Sommarön skulle jag ju springa, hade jag tänkt. Och det gjorde jag, i två veckor ungefär. Första passet blev dryga fyra kilometer mot bättre vetande, jag ska inte springa en så lång distans det första jag gör. Givetvis värkte det lite här och där efteråt. Sedan tog jag det lugnare, 2,5 km varannan dag i en vecka. Och sedan slog förkylningen till, jag var dålig eller halvdålig i nästan två veckor. Tänkte avsluta övistelsen med en springrunda men struntade faktiskt i det.
För hur det nu är så var löpningen plötsligt inte särskilt rolig längre. Den entusiasm jag känt de senaste två somrarna var som bortblåst. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Vädret påverkade helt klart, det var värmebölja och nästan olidligt att springa på dagen eller eftermiddagen. Tidiga morgnar hade funkat, om jag hade orkat vilket jag inte gjorde, eller kvällar. Men då hände så mycket annat. Nej, det var svårt att hitta entusiasmen. Att jag ändå genomförde fem pass under två veckor berodde på mitt vanliga mantra "tänk på hur bra du kommer att må efteråt".
Hemma i stan igen klev jag utanför komfortzonen direkt och gick på Powerstep. Verkligen, verkligen inte min grej, jag är livrädd för att skada mig. Men jobbigt var det och träningsvärk har jag fortfarande fem dagar efter passet.
Maten då? Jo, faktiskt. Med undantag av sista veckan då jag släppte tyglarna lite väl mycket, tycker jag nog att jag skött mig hyfsat. Nyckeln till detta visade sig vara att vara mycket måttlig med alkohol. Jag drack vin en gång, högst två per vecka. Det gjorde det också lättare att inte överäta.
Nu är det vardag igen och jag ska förstås fortsätta träna, schemat för de närmaste två veckorna är redan inplanerat. Vad gäller maten ska jag försöka komma på banan igen, begränsa de snabba kolhydraterna, tänka på portionerna, yadayada allt det där, men även avstå från godis, snacks, fikabröd och vin. Wish me luck.
Men faktiskt så känns det inte fullt så tröstlöst som det gjort tidigare år. Jag börjar allt mer acceptera att augusti/september och januari är mina renlevnadsmånader. Och med acceptansen blir genomförandet lättare.
Vi är hemma igen efter fem veckors semester och fyra veckors träningsuppehåll från Sats. Under vistelsen på Sommarön skulle jag ju springa, hade jag tänkt. Och det gjorde jag, i två veckor ungefär. Första passet blev dryga fyra kilometer mot bättre vetande, jag ska inte springa en så lång distans det första jag gör. Givetvis värkte det lite här och där efteråt. Sedan tog jag det lugnare, 2,5 km varannan dag i en vecka. Och sedan slog förkylningen till, jag var dålig eller halvdålig i nästan två veckor. Tänkte avsluta övistelsen med en springrunda men struntade faktiskt i det.
För hur det nu är så var löpningen plötsligt inte särskilt rolig längre. Den entusiasm jag känt de senaste två somrarna var som bortblåst. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Vädret påverkade helt klart, det var värmebölja och nästan olidligt att springa på dagen eller eftermiddagen. Tidiga morgnar hade funkat, om jag hade orkat vilket jag inte gjorde, eller kvällar. Men då hände så mycket annat. Nej, det var svårt att hitta entusiasmen. Att jag ändå genomförde fem pass under två veckor berodde på mitt vanliga mantra "tänk på hur bra du kommer att må efteråt".
Hemma i stan igen klev jag utanför komfortzonen direkt och gick på Powerstep. Verkligen, verkligen inte min grej, jag är livrädd för att skada mig. Men jobbigt var det och träningsvärk har jag fortfarande fem dagar efter passet.
Maten då? Jo, faktiskt. Med undantag av sista veckan då jag släppte tyglarna lite väl mycket, tycker jag nog att jag skött mig hyfsat. Nyckeln till detta visade sig vara att vara mycket måttlig med alkohol. Jag drack vin en gång, högst två per vecka. Det gjorde det också lättare att inte överäta.
Nu är det vardag igen och jag ska förstås fortsätta träna, schemat för de närmaste två veckorna är redan inplanerat. Vad gäller maten ska jag försöka komma på banan igen, begränsa de snabba kolhydraterna, tänka på portionerna, yadayada allt det där, men även avstå från godis, snacks, fikabröd och vin. Wish me luck.
Men faktiskt så känns det inte fullt så tröstlöst som det gjort tidigare år. Jag börjar allt mer acceptera att augusti/september och januari är mina renlevnadsmånader. Och med acceptansen blir genomförandet lättare.
tisdag 2 juli 2013
Revansch
De senaste dagarna har jag trillat tillbaka i gamla tankemönster. Fredagens viktnotering skrämde upp mig rejält och jag började tänka att jag är lika tjock som förut.
Det är konstigt det där. För plötsligt såg jag en annan bild i spegeln, plötsligt såg jag bara mage och runda överarmar. Vilket är sant. Men det är också sant att jag är smal i ansiktet och över halsen, betydligt smalare än förr. Och att jag fortfarande passar i storlek 42, ibland 40, vilket jag definitivt inte gjorde förr.
Idag kan jag ha en storlek 40 om den är rymlig, särskilt över lår och rumpa. Detsamma gällde förr för storlek 44. Jag ansåg mig därmed vara en 44, men sanningen var nog att jag var en 46, nära 48.
Förra veckan gick jag på två pass som jag inte brukar gå på, som var lite svårare än väntat, och började tänka knasigt då också. Att jag inte kan, inte orkar, är tjockast i salen, sånt där larv.
Allt detta gjorde att det var motigt att gå och träna igår. Extra motigt eftersom jag hade ont i ryggen, den gamla sträckningen mellan skulderbladen hade kommit tillbaka, och för att jag kände mig allmänt ledsen och nere.
Men mitt bättre vetande sa mig att jag skulle må bättre efter träning, så jag gick dit. Crosstraining, med en ledare som brukar leda boxpass.
Han ser ungefär lika skräckinjagande ut som man kan vänta sig, men han är snäll. I väntrummet före passet förklarade han att detta skulle bli crosstraining med inslag av kampsport, en utmaning för oss som inte provat förut. Jag tittade mig omkring på mina medtränare och rös. Uppenbarligen är det bara de mest vältränade som går till gymmet såhär års. Den hårda inre kärnan.
Men när passet började märkte jag direkt att det går ju bra det här. Konditionen fanns där, och styrkan. Nej, jag klarade inte alla galna övningar, som att stå i armhävningsposition på händer och tåspetsar och hoppa en decimeter rakt upp i luften. Mina handleder hade gått av. Men jag försökte.
På slutet körde vi benstyrka, knäböj med upphopp. Först ett upphopp, så ner, stå stilla med böjda knän. Sedan två upphopp, ner. Tre upphopp, och så vidare ända till tio. Och jag klarade det! (Till skillnad från en och annan i salen.)
När jag gick ut pekade ledaren på mig och sa: bra jobbat!
På kvällen var det plötsligt lätt att avstå från en chokladbit till teet, vilket det inte varit annars.
Och idag är ryggontet som bortblåst.
Det är konstigt det där. För plötsligt såg jag en annan bild i spegeln, plötsligt såg jag bara mage och runda överarmar. Vilket är sant. Men det är också sant att jag är smal i ansiktet och över halsen, betydligt smalare än förr. Och att jag fortfarande passar i storlek 42, ibland 40, vilket jag definitivt inte gjorde förr.
Idag kan jag ha en storlek 40 om den är rymlig, särskilt över lår och rumpa. Detsamma gällde förr för storlek 44. Jag ansåg mig därmed vara en 44, men sanningen var nog att jag var en 46, nära 48.
Förra veckan gick jag på två pass som jag inte brukar gå på, som var lite svårare än väntat, och började tänka knasigt då också. Att jag inte kan, inte orkar, är tjockast i salen, sånt där larv.
Allt detta gjorde att det var motigt att gå och träna igår. Extra motigt eftersom jag hade ont i ryggen, den gamla sträckningen mellan skulderbladen hade kommit tillbaka, och för att jag kände mig allmänt ledsen och nere.
Men mitt bättre vetande sa mig att jag skulle må bättre efter träning, så jag gick dit. Crosstraining, med en ledare som brukar leda boxpass.
Han ser ungefär lika skräckinjagande ut som man kan vänta sig, men han är snäll. I väntrummet före passet förklarade han att detta skulle bli crosstraining med inslag av kampsport, en utmaning för oss som inte provat förut. Jag tittade mig omkring på mina medtränare och rös. Uppenbarligen är det bara de mest vältränade som går till gymmet såhär års. Den hårda inre kärnan.
Men när passet började märkte jag direkt att det går ju bra det här. Konditionen fanns där, och styrkan. Nej, jag klarade inte alla galna övningar, som att stå i armhävningsposition på händer och tåspetsar och hoppa en decimeter rakt upp i luften. Mina handleder hade gått av. Men jag försökte.
På slutet körde vi benstyrka, knäböj med upphopp. Först ett upphopp, så ner, stå stilla med böjda knän. Sedan två upphopp, ner. Tre upphopp, och så vidare ända till tio. Och jag klarade det! (Till skillnad från en och annan i salen.)
När jag gick ut pekade ledaren på mig och sa: bra jobbat!
På kvällen var det plötsligt lätt att avstå från en chokladbit till teet, vilket det inte varit annars.
Och idag är ryggontet som bortblåst.
fredag 28 juni 2013
Knäppvåg
Imorse gjorde jag äntligen det jag länge tänkt, vägde mig. Efter en stadig frukost bestående av kokt ägg, knäckemacka med kryddost och två rejäla koppar te. Det är nu ett tag sedan jag insåg att det är lika bra att väga mig efter frukost, för det är först då jag kommer ihåg det.
Jag trodde inte mina ögon. Vågen visade åttio kilo, sju kilo mindre än senast. Trevligt men osannolikt, den lätta gick jag inte på. Jag klev av, nollställde, flyttade på vågen och vägde mig igen. Nittio kilo.
Men vad fan. Slutsatsen att dra är att det är dags att byta batteri i fanskapet. Eller kanske strunta i vågeländet helt och hållet och mäta midjemåttet istället. Eller gå på klädernas passform.
Resten av morgonen har jag varit på dåligt humör och formulerat gnälliga inlägg i huvudet på temat hur synd det är om mig som inte kan äta vad jag vill trots att jag är så duktig med träningen. Såna som jag redan har skrivit en hel del av alltså.
För på sistone har jag ätit ungefär det jag vill. Numera innebär det ganska ofta sallader och mycket grönsaker, men inte alltid. På midsommardagen hade O lagat tortellini med gräddsås, den var så himmelskt god att jag vräkte i mig två stora portioner. Sånt händer ibland.
När jag rannsakar mig själv inser jag att jag också börjat dricka mer vin på sistone. Absolut ingen alarmerande konsumtion på något sätt, vi brukar dela på en flaska på fredag och lördag. (Bag-in-box är sedan flera år tillbaka bannlyst i vårt hem, av flera orsaker.) Men det är mer än i höstas då jag var synnerligen måttlig.
Godis, snacks och fikabröd har också slunkit ner även om det är stor skillnad på konsumtionen numera och för några år sedan. Förr kunde jag frossa i det, äta tills jag nästan mådde illa, det gör jag inte längre. Men det är svårt att låta bli att nalla lite godis eller chips när barnen äter, det är det. Fikabröd går bättre, jag har helt slutat ta av det trista industriproducerade som bjuds lite här och där för att istället satsa på kvalitet.
Motionerandet går bra. Det är inga problem att få tid med träning nu när man och barn är bortresta, och vardagsmotionen går också hyfsat tack vare lunchpromenaderna.
Sprungit har jag inte gjort på länge, har inte haft lust med det alls. Istället har jag gjort det jag haft lust med, nämligen gruppträning på Sats. När vi åker till Sommarön om några veckor ska jag springa där, varannan dag. Vis av erfarenheten från förra året ska jag ta det lugnt i början.
Men maten då. Jag behöver ha en målsättning för sommaren för att det inte ska barka åt skogen alldeles. Visserligen tror jag inte riktigt på nittio kilo, lika lite som åttio, men bara att se siffran där var en alldeles tillräckligt obehaglig upplevelse och påminnelse om att jo, det är faktiskt fullt möjligt att vikten skulle kunna fortsätta ticka uppåt tills jag är tillbaka där jag började för lite mer än två år sedan, på nästan tresiffrigt. Visserligen med mycket mer muskler nu än då, men ändå.
Jag behöver fundera på hur jag ska äta under sommaren. Återkommer i frågan.
Jag trodde inte mina ögon. Vågen visade åttio kilo, sju kilo mindre än senast. Trevligt men osannolikt, den lätta gick jag inte på. Jag klev av, nollställde, flyttade på vågen och vägde mig igen. Nittio kilo.
Men vad fan. Slutsatsen att dra är att det är dags att byta batteri i fanskapet. Eller kanske strunta i vågeländet helt och hållet och mäta midjemåttet istället. Eller gå på klädernas passform.
Resten av morgonen har jag varit på dåligt humör och formulerat gnälliga inlägg i huvudet på temat hur synd det är om mig som inte kan äta vad jag vill trots att jag är så duktig med träningen. Såna som jag redan har skrivit en hel del av alltså.
För på sistone har jag ätit ungefär det jag vill. Numera innebär det ganska ofta sallader och mycket grönsaker, men inte alltid. På midsommardagen hade O lagat tortellini med gräddsås, den var så himmelskt god att jag vräkte i mig två stora portioner. Sånt händer ibland.
När jag rannsakar mig själv inser jag att jag också börjat dricka mer vin på sistone. Absolut ingen alarmerande konsumtion på något sätt, vi brukar dela på en flaska på fredag och lördag. (Bag-in-box är sedan flera år tillbaka bannlyst i vårt hem, av flera orsaker.) Men det är mer än i höstas då jag var synnerligen måttlig.
Godis, snacks och fikabröd har också slunkit ner även om det är stor skillnad på konsumtionen numera och för några år sedan. Förr kunde jag frossa i det, äta tills jag nästan mådde illa, det gör jag inte längre. Men det är svårt att låta bli att nalla lite godis eller chips när barnen äter, det är det. Fikabröd går bättre, jag har helt slutat ta av det trista industriproducerade som bjuds lite här och där för att istället satsa på kvalitet.
Motionerandet går bra. Det är inga problem att få tid med träning nu när man och barn är bortresta, och vardagsmotionen går också hyfsat tack vare lunchpromenaderna.
Sprungit har jag inte gjort på länge, har inte haft lust med det alls. Istället har jag gjort det jag haft lust med, nämligen gruppträning på Sats. När vi åker till Sommarön om några veckor ska jag springa där, varannan dag. Vis av erfarenheten från förra året ska jag ta det lugnt i början.
Men maten då. Jag behöver ha en målsättning för sommaren för att det inte ska barka åt skogen alldeles. Visserligen tror jag inte riktigt på nittio kilo, lika lite som åttio, men bara att se siffran där var en alldeles tillräckligt obehaglig upplevelse och påminnelse om att jo, det är faktiskt fullt möjligt att vikten skulle kunna fortsätta ticka uppåt tills jag är tillbaka där jag började för lite mer än två år sedan, på nästan tresiffrigt. Visserligen med mycket mer muskler nu än då, men ändå.
Jag behöver fundera på hur jag ska äta under sommaren. Återkommer i frågan.
tisdag 18 juni 2013
Nya träningsformer, och en gammal
Nu är jag faktiskt lite stolt över mig själv. På två veckor har jag provat inte mindre än fyra nya träningspass (förutom mitt vanliga favoritpass crosstraining).
Först ut var Soma Move som utlovade djuriska rörelser med skönt flyt. Jag trotsade denna närmast avskräckande beskrivning och gick dit. Ett pass som påminde mycket om Bodybalance, sträcka och tänja ryggen, gå ner i hög planka, upp i hunden, göra något som kallades för elefantsteg (aha, där kom det djuriska in, ja) och så vidare.
Mja. Tre plus är mitt betyg. Ett helt okej pass en dag när man egentligen inte orkar träna. Att jag får ont i handlederna är väl knappast passets fel.
Nästa pass var Bodycombat, jag släpade med mig maken också. Inledningsvis uppmanades vi att hela tiden visualisera en inbillad motståndare, en instruktion jag glömde bort direkt. Det var svettigt och pulshöjande och ganska roligt. Som i alla koreograferade klasser är det svårt att ta ut rörelserna ordentligt när man inte kan koreografin. Betyg tre, jag kan tänka mig att göra det igen, gillar denna klass bättre än zumba, aerobics och Sh'bam. Men boxning är ännu roligare, det förvånar mig verkligen att jag skulle tycka så.
Efteråt kom instruktören fram och undrade vad vi hade tyckt: Ni är nya, va? Syns det så väl? Jo, men ni var jätteduktiga, och vilken härlig energi!
Helgen därpå testade jag SatsCorePulse (jag suckar över de oerhört fåniga namnen men har å andra sidan inga bättre förslag), där man står på en ledad rund bräda och vinglar, förlåt tränar. Vingligt och läskigt och just därför förmodligen väldigt nyttigt för just mig. Inte särskilt koordinationskrävande (bra), däremot med fokus på balans (också bra, fast läbbigt).
Efteråt var jag mycket stolt över mig själv. Jag som har fobi för stepbrädor, en corepulsplatta är faktiskt mycket, mycket otäckare. Förr i världen hade jag gett upp redan i början av passet men nu kämpade jag på och uppnådde ett hyfsat samarbete med den elaka brädan.
Fyra minus blir betyget, jag kan definitivt tänka mig att göra detta igen.
Denna framgång sporrade mig att utmana min gamla fiende stepbrädan. SatsPowerStep visade sig vara en ganska trevlig bekantskap. Även här hängde maken på. Lyteskomik, menade han - osäkert om han syftade på mig eller sig själv, eller båda.
Det trevliga med det här passet, som uppvägde den otäcka brädan, var att det ingick en hel del styrketräning med vikter också. Jag lassade på ganska tungt och blev orolig när jag såg de andra deltagarnas klena vikter, men jag klarade det.
Även här blir betyget en fyra minus. Corebrädan är roligare än stepbrädan att träna med, men den här klassen innehöll styrketräning vilket drar upp betyget.
Till sist några ord om favoriten crosstraining, som förmår det oerhörda: att dra upp mig ur sängen en halvtimme tidigare än jag måste. Träningsformen med kombinerad styrka och kondition på olika stationer är rolig och omväxlande, jag har inte tråkigt en sekund och jag pressar mig själv att göra det jag trodde jag inte orkade eller kunde. Och så är det ledaren. Hade jag haft en idrottslärare som hon hade mitt liv sannerligen sett annorlunda ut. Alla ledare på Sats är glada och entusiastiska och ser en, men den här ledaren är något extra. Utöver det har hon en fantastisk förmåga att variera passen - Crosstraining är inte förkoreograferad - varje vecka hittar hon på något nytt, jobbigt, läskigt, roligt.
Slut på lovsången för denna gång. Maten, då? Vikten, då? Svar: jotack och vet inte.
Först ut var Soma Move som utlovade djuriska rörelser med skönt flyt. Jag trotsade denna närmast avskräckande beskrivning och gick dit. Ett pass som påminde mycket om Bodybalance, sträcka och tänja ryggen, gå ner i hög planka, upp i hunden, göra något som kallades för elefantsteg (aha, där kom det djuriska in, ja) och så vidare.
Mja. Tre plus är mitt betyg. Ett helt okej pass en dag när man egentligen inte orkar träna. Att jag får ont i handlederna är väl knappast passets fel.
Nästa pass var Bodycombat, jag släpade med mig maken också. Inledningsvis uppmanades vi att hela tiden visualisera en inbillad motståndare, en instruktion jag glömde bort direkt. Det var svettigt och pulshöjande och ganska roligt. Som i alla koreograferade klasser är det svårt att ta ut rörelserna ordentligt när man inte kan koreografin. Betyg tre, jag kan tänka mig att göra det igen, gillar denna klass bättre än zumba, aerobics och Sh'bam. Men boxning är ännu roligare, det förvånar mig verkligen att jag skulle tycka så.
Efteråt kom instruktören fram och undrade vad vi hade tyckt: Ni är nya, va? Syns det så väl? Jo, men ni var jätteduktiga, och vilken härlig energi!
Helgen därpå testade jag SatsCorePulse (jag suckar över de oerhört fåniga namnen men har å andra sidan inga bättre förslag), där man står på en ledad rund bräda och vinglar, förlåt tränar. Vingligt och läskigt och just därför förmodligen väldigt nyttigt för just mig. Inte särskilt koordinationskrävande (bra), däremot med fokus på balans (också bra, fast läbbigt).
Efteråt var jag mycket stolt över mig själv. Jag som har fobi för stepbrädor, en corepulsplatta är faktiskt mycket, mycket otäckare. Förr i världen hade jag gett upp redan i början av passet men nu kämpade jag på och uppnådde ett hyfsat samarbete med den elaka brädan.
Fyra minus blir betyget, jag kan definitivt tänka mig att göra detta igen.
Denna framgång sporrade mig att utmana min gamla fiende stepbrädan. SatsPowerStep visade sig vara en ganska trevlig bekantskap. Även här hängde maken på. Lyteskomik, menade han - osäkert om han syftade på mig eller sig själv, eller båda.
Det trevliga med det här passet, som uppvägde den otäcka brädan, var att det ingick en hel del styrketräning med vikter också. Jag lassade på ganska tungt och blev orolig när jag såg de andra deltagarnas klena vikter, men jag klarade det.
Även här blir betyget en fyra minus. Corebrädan är roligare än stepbrädan att träna med, men den här klassen innehöll styrketräning vilket drar upp betyget.
Till sist några ord om favoriten crosstraining, som förmår det oerhörda: att dra upp mig ur sängen en halvtimme tidigare än jag måste. Träningsformen med kombinerad styrka och kondition på olika stationer är rolig och omväxlande, jag har inte tråkigt en sekund och jag pressar mig själv att göra det jag trodde jag inte orkade eller kunde. Och så är det ledaren. Hade jag haft en idrottslärare som hon hade mitt liv sannerligen sett annorlunda ut. Alla ledare på Sats är glada och entusiastiska och ser en, men den här ledaren är något extra. Utöver det har hon en fantastisk förmåga att variera passen - Crosstraining är inte förkoreograferad - varje vecka hittar hon på något nytt, jobbigt, läskigt, roligt.
Slut på lovsången för denna gång. Maten, då? Vikten, då? Svar: jotack och vet inte.
torsdag 6 juni 2013
Ibland blir man själv förvånad
(Var sjutton kommer det citatet ifrån?)
Igår var jag ledig, vi planerade avfärd mot Vimmerby och Astrid Lindgrens värld vid niotiden.
Men först gick jag upp klockan sex och tränade crosstraining kvart i sju. Förra veckans pass var tungt som tusan och jag tänkte att jag legat av mig. Men igår gick det hur bra som helst. Det visade sig att övriga deltagare tyckte precis likadant. (Förra veckan körde vi burpees till förbannelse.)
Ja jisses. Hade någon sagt mig detta och så vidare.
Igår var jag ledig, vi planerade avfärd mot Vimmerby och Astrid Lindgrens värld vid niotiden.
Men först gick jag upp klockan sex och tränade crosstraining kvart i sju. Förra veckans pass var tungt som tusan och jag tänkte att jag legat av mig. Men igår gick det hur bra som helst. Det visade sig att övriga deltagare tyckte precis likadant. (Förra veckan körde vi burpees till förbannelse.)
Ja jisses. Hade någon sagt mig detta och så vidare.
onsdag 22 maj 2013
Nåja
Förra veckan var öken ur motionssynpunkt. Ingen styrketräning, ingen löpning. I början av veckan hade jag ambitionen att klara av båda samt vardagsmotion, men föresatserna falnade. På torsdagen började jag själv hosta.
Men igår fick jag för mig att titta på stegräknaren, den sparar ju resultaten en vecka bakåt i tiden. För jag hade den trots allt på mig alla dagar utom söndag. Och det visar sig att jag gått i genomsnitt 8000 steg per dag under veckans övriga sex dagar. Inte illa alls för att vara en inaktiv sjukvecka. Dessutom tog vi en timmes cykeltur på lördagen, förvisso i maklig sjuåringstakt men ändå.
Idag är det träningspremiär igen har jag tänkt. Imorse sträckte jag ryggen rejält när jag gjorde något så livsfarligt som att sträcka mig efter morgonrocken. Men det känns bättre nu och rörelse måste väl i alla fall vara bästa medicinen.
Men igår fick jag för mig att titta på stegräknaren, den sparar ju resultaten en vecka bakåt i tiden. För jag hade den trots allt på mig alla dagar utom söndag. Och det visar sig att jag gått i genomsnitt 8000 steg per dag under veckans övriga sex dagar. Inte illa alls för att vara en inaktiv sjukvecka. Dessutom tog vi en timmes cykeltur på lördagen, förvisso i maklig sjuåringstakt men ändå.
Idag är det träningspremiär igen har jag tänkt. Imorse sträckte jag ryggen rejält när jag gjorde något så livsfarligt som att sträcka mig efter morgonrocken. Men det känns bättre nu och rörelse måste väl i alla fall vara bästa medicinen.
måndag 20 maj 2013
Uppehåll
Blä, vad det är tråkigt att vara sjuk. Och att ha träningsuppehåll. Nu har jag inte tränat på tio dagar och det kryper verkligen i kropp, själ och samvete.
(Fast tio dagar låter ju inte så mycket, faktiskt. Är det inte mer? Nej. Förr i tiden hade jag ofta så långa träningsuppehåll utan att tänka så särskilt på det.)
Imorgon hoppas jag ha besegrat hostan och ha vilat såpass att jag kan träna igen. Längtar faktiskt, allra mest efter den sköna känslan efteråt.
(Vikten då? Vet inte. Den har nog krupit uppåt, befarar jag. Det här med att väga mig en gång i veckan går inte alls bra.)
(Sommaren då? Den är ju i antågande. Det behövs en plan. Inte för att gå ner i vikt inför den, utan för att bibehålla vikten under den.)
(Fast tio dagar låter ju inte så mycket, faktiskt. Är det inte mer? Nej. Förr i tiden hade jag ofta så långa träningsuppehåll utan att tänka så särskilt på det.)
Imorgon hoppas jag ha besegrat hostan och ha vilat såpass att jag kan träna igen. Längtar faktiskt, allra mest efter den sköna känslan efteråt.
(Vikten då? Vet inte. Den har nog krupit uppåt, befarar jag. Det här med att väga mig en gång i veckan går inte alls bra.)
(Sommaren då? Den är ju i antågande. Det behövs en plan. Inte för att gå ner i vikt inför den, utan för att bibehålla vikten under den.)
fredag 26 april 2013
Ständig värk, epidemi och notering
Äsch, vi tar det bakifrån. Dagens vikt, efter frukost, var 87,6. Eftersom det var efter frukost anser jag att jag därmed varit viktstabil eller möjligen rentav minskat något sedan jag sist vägde mig vilket var alldeles för länge sedan. Jag tror att jag ska införa vanan att väga mig efter frukost, då blir det av.
(Uppdaterad: Jag ser nu att det var en månad sedan jag sist vägde mig, samma vikt men då före frukost.)
(Och ja, det är för mycket. Jag skulle vilja gå ner ett par tre, fyra kanske fem kilo. Men inte just nu. Å andra sidan kan jag nu ha byxor som satt för trångt när jag plockade fram dem efter sommaren.)
Den ständiga värken är inget mindre än träningsvärk och därmed inte något att beklaga sig över. I lördags begick jag årets springpremiär, 3,6 km. Dagen därpå var jag stel och öm både här och där, löpning är tämligen ensidig träning. Men jag gick trots detta på ett ganska tufft men roligt crosstrainingpass. Efteråt konstaterade jag att mina ben fått vad de tålde på en helg. I tisdags spinnade jag, mitt kära 30-20-10 som jag verkligen gillar. Spinning är tråkigt men en halvtimme står jag ut med, och jisses vilken kondition det ger. Igår morgontränade jag, crosstraining med min favoritledare. Imorgon eller på söndag ska jag springa.
(Favoritledare, varför då? Jo, för att hon är så himla duktig på att variera övningarna. Hennes pass är alltid roliga att gå på, det händer något nytt hela tiden. Och så är hon glad och trevlig och ger beröm också.)
Och nu över till avdelningen gnäll och stånk. Vad är det med folk och deras ätande nu för tiden? Varannan mänscha jag pratar med tycks ha tittat på Vetenskapens värld och därmed börjat fasta 1-2 dagar i veckan, i övertygelse att det ska göra dem slanka, vackra, friska och långlivade.
Jag betvivlar inte den vetenskapliga bakgrunden, utan att ha sett programmet uppfattar jag den som gedigen. Det som retar mig är denna epidemiska fixering vid vad man stoppar i sig. Att den här dieten har blivit en fluga tror jag beror mindre på dess effektivitet än att det är något folk tror sig kunna klara av. Man orkar småsvälta en dag om man vet att man får käka nästan vad man vill dagen därpå.
Men när jag någon gång låter undslippa mig att jag ständigt bär stegräknare, eller föreslår att vi kanske skulle promenera till lunchrestaurangen 2 km bort, tittar man på mig som om jag hade två huvuden.
Jag vet inte vilken faktor bakom överviktspandemin som väger tyngst (hö, hö), maten eller stillasittandet. Men jag vägrar tro något annat än att de är ungefär lika viktiga (hö, hö, igen).
(Uppdaterad: Jag ser nu att det var en månad sedan jag sist vägde mig, samma vikt men då före frukost.)
(Och ja, det är för mycket. Jag skulle vilja gå ner ett par tre, fyra kanske fem kilo. Men inte just nu. Å andra sidan kan jag nu ha byxor som satt för trångt när jag plockade fram dem efter sommaren.)
Den ständiga värken är inget mindre än träningsvärk och därmed inte något att beklaga sig över. I lördags begick jag årets springpremiär, 3,6 km. Dagen därpå var jag stel och öm både här och där, löpning är tämligen ensidig träning. Men jag gick trots detta på ett ganska tufft men roligt crosstrainingpass. Efteråt konstaterade jag att mina ben fått vad de tålde på en helg. I tisdags spinnade jag, mitt kära 30-20-10 som jag verkligen gillar. Spinning är tråkigt men en halvtimme står jag ut med, och jisses vilken kondition det ger. Igår morgontränade jag, crosstraining med min favoritledare. Imorgon eller på söndag ska jag springa.
(Favoritledare, varför då? Jo, för att hon är så himla duktig på att variera övningarna. Hennes pass är alltid roliga att gå på, det händer något nytt hela tiden. Och så är hon glad och trevlig och ger beröm också.)
Och nu över till avdelningen gnäll och stånk. Vad är det med folk och deras ätande nu för tiden? Varannan mänscha jag pratar med tycks ha tittat på Vetenskapens värld och därmed börjat fasta 1-2 dagar i veckan, i övertygelse att det ska göra dem slanka, vackra, friska och långlivade.
Jag betvivlar inte den vetenskapliga bakgrunden, utan att ha sett programmet uppfattar jag den som gedigen. Det som retar mig är denna epidemiska fixering vid vad man stoppar i sig. Att den här dieten har blivit en fluga tror jag beror mindre på dess effektivitet än att det är något folk tror sig kunna klara av. Man orkar småsvälta en dag om man vet att man får käka nästan vad man vill dagen därpå.
Men när jag någon gång låter undslippa mig att jag ständigt bär stegräknare, eller föreslår att vi kanske skulle promenera till lunchrestaurangen 2 km bort, tittar man på mig som om jag hade två huvuden.
Jag vet inte vilken faktor bakom överviktspandemin som väger tyngst (hö, hö), maten eller stillasittandet. Men jag vägrar tro något annat än att de är ungefär lika viktiga (hö, hö, igen).
onsdag 17 april 2013
Rätt svar
Andra dagen på nya kontoret, jag är på dåligt humör. Bland annat för att jag igår upptäckte att jag önsketänkt angående kontorets läge. Det är inte alls nära till tunnelbanan, inte alls görbart att åka kollektivt till jobbet ibland.
Jag hade tänkt morgonspinna idag men sent igår kväll avbokade jag passet. Nej så fan heller. Då ligger jag bara och blir nervös över att inte somna och räknar hur många timmar jag hinner sova. Istället sover jag som en stock utan att vakna en enda gång, vilket kan bero på att jag delar rum och säng med Q medan snarkstökarna O och Y sover på annat håll.
Istället sätter jag upp mig på lunchspinning, det är nio personer i kö. Under förmiddagen tickar antalet neråt och jag får kalla fötter. Pustar till min kollega att jag funderar på att träna på lunchen, men vet inte om jag ska. Allt känns så motigt, ny lokal, var parkerar man, eller ska jag gå dit och hur lång tid tar det då.
Han, maratonlöparen, plirar vänligt mot mig över skrivbordet. Klart du ska träna!
Givetvis gör jag det. Givetvis är jag på strålande humör och äger hela världen efteråt.
Jag hade tänkt morgonspinna idag men sent igår kväll avbokade jag passet. Nej så fan heller. Då ligger jag bara och blir nervös över att inte somna och räknar hur många timmar jag hinner sova. Istället sover jag som en stock utan att vakna en enda gång, vilket kan bero på att jag delar rum och säng med Q medan snarkstökarna O och Y sover på annat håll.
Istället sätter jag upp mig på lunchspinning, det är nio personer i kö. Under förmiddagen tickar antalet neråt och jag får kalla fötter. Pustar till min kollega att jag funderar på att träna på lunchen, men vet inte om jag ska. Allt känns så motigt, ny lokal, var parkerar man, eller ska jag gå dit och hur lång tid tar det då.
Han, maratonlöparen, plirar vänligt mot mig över skrivbordet. Klart du ska träna!
Givetvis gör jag det. Givetvis är jag på strålande humör och äger hela världen efteråt.
torsdag 11 april 2013
Plötsligt händer det
Igår kom en kollega in på mitt rum. Helga, jag har ett förslag. Jag skulle behöva prata med dig om projekt F. Kan vi inte ta en promenad medan vi pratar? Det är så fint väder ute.
Vad jag svarade? Ja!!
Vad jag svarade? Ja!!
tisdag 9 april 2013
Cykelplaner
Snart flyttar kontoret där jag har mitt tillfälliga uppdrag. Vi hamnar något närmare stan, något närmare hem, med något bättre kommunikationer. Tidigare trodde jag att det var 12 km till nya kontoret men efter att rumsgrannen berättat att han provcyklat sträckan och att det tog honom femtio minuter, fattade jag misstankar. Han är ju ändå maratonlöpare.
Det är 16 km. Vilket fortfarande är görbart med en bra cykel. Någon gång i veckan för att ersätta ett träningspass. Men det känns plötsligt avsevärt mindre lockande än när jag trodde att det bara var 12 km. Inte för att jag inte tror att jag orkar, det vet jag att jag gör. Det är snarare tiden det handlar om. Om jag ska kunna sitta vid mitt skrivbord, duschad och äten, vid en någorlunda anständig tid (nio) måste jag alltså starta en bra stund före klockan åtta. Vilket innebär att det inte går att kombinera lämning av barn med cykling. Vilket innebär att cyklingen nu (till skillnad från när det var 8 km till jobbet vilket tog 25 min att cykla men 45 med buss) inte förkortar restiden utan snarare fördubblar den.
Men! Problem är ju till för att lösas. Det går att åka tunnelbana nästan ända fram till jobbet. Det tar i och för sig hela fyrtiofem minuter och då har man ändå en bit (3 km) kvar. Perfekt cykelavstånd! Jag kan deponera min gamla skruttcykel vid tunnelbanan och hoja fram och tillbaka mellan den och jobbet.
Vän av ordning observerar nu att tidsbesparingen är obefintlig. Då kan jag väl lika gärna cykla hela vägen? Svar: ja. Kanske. Fast på cykel kan man inte a) sova b) läsa c) lyssna på musik d) fippla med mobilen. Allt det kan man göra på t-banan.
Det är 16 km. Vilket fortfarande är görbart med en bra cykel. Någon gång i veckan för att ersätta ett träningspass. Men det känns plötsligt avsevärt mindre lockande än när jag trodde att det bara var 12 km. Inte för att jag inte tror att jag orkar, det vet jag att jag gör. Det är snarare tiden det handlar om. Om jag ska kunna sitta vid mitt skrivbord, duschad och äten, vid en någorlunda anständig tid (nio) måste jag alltså starta en bra stund före klockan åtta. Vilket innebär att det inte går att kombinera lämning av barn med cykling. Vilket innebär att cyklingen nu (till skillnad från när det var 8 km till jobbet vilket tog 25 min att cykla men 45 med buss) inte förkortar restiden utan snarare fördubblar den.
Men! Problem är ju till för att lösas. Det går att åka tunnelbana nästan ända fram till jobbet. Det tar i och för sig hela fyrtiofem minuter och då har man ändå en bit (3 km) kvar. Perfekt cykelavstånd! Jag kan deponera min gamla skruttcykel vid tunnelbanan och hoja fram och tillbaka mellan den och jobbet.
Vän av ordning observerar nu att tidsbesparingen är obefintlig. Då kan jag väl lika gärna cykla hela vägen? Svar: ja. Kanske. Fast på cykel kan man inte a) sova b) läsa c) lyssna på musik d) fippla med mobilen. Allt det kan man göra på t-banan.
Tillbaka i sadeln igen
En lång träningspaus, tio dagar åtminstone, är över. Senast jag tränade var på långfredagen, på påskafton fick jag ont i halsen och först idag kände jag mig återställd. Rejält återställd, det var mitt kära 30-20-10, jag trampade på frenetiskt så att svetten rann och pulsen skenade. Efteråt kom en liten dam fram till mig och undrade försynt om jag kunde förklara hur cyklarna funkade och passets upplägg, vad menade han egentligen med block 2 och vad var det för pip som hördes? (Konstigt att hon inte frågade instruktören men kanske såg jag snällare ut.)
Det är fortfarande främmande och roligt, fast på ett bra sätt, att jag blivit en tränande människa. En sådan som har koll på maxpuls (OK, inte riktigt, jag gissar att den ligger på 180 ungefär eftersom det högsta jag har sett på klockan är 172) och rpm.
Snart är det springpremiär, kanske till helgen.
Det är fortfarande främmande och roligt, fast på ett bra sätt, att jag blivit en tränande människa. En sådan som har koll på maxpuls (OK, inte riktigt, jag gissar att den ligger på 180 ungefär eftersom det högsta jag har sett på klockan är 172) och rpm.
Snart är det springpremiär, kanske till helgen.
onsdag 27 mars 2013
Alltid något
I två veckors tid har jag sneglat lystet på korgarna med påskgodis som står här och var i kontorslandskapet. Men jag bestämde mig för att försöka härda ut så länge som möjligt, väl vetande att när jag tagit den första biten så är det klippt. Sedan bestämde jag mig för att inte ta något alls. När jag är ledig får jag äta godis.
Idag är sista dagen före påskledigheten, och jag har inte ätit en endaste bit. Haha.
(För de himmelskt goda kolorna som min frisör bjöd på igår, de räknas inte.)
Idag är sista dagen före påskledigheten, och jag har inte ätit en endaste bit. Haha.
(För de himmelskt goda kolorna som min frisör bjöd på igår, de räknas inte.)
måndag 25 mars 2013
Mindre sur och mindre fixerad
Tack för gensvar, det är alltid lika trevligt! Ja, man kan verkligen fundera över balans och vilka insatser som är värda resultatet. Och funderat har jag gjort.
Jag ska ärligt säga att jag inte har skött mig så fantastiskt bra på sistone. Men det är just det som retar mig, att så fort jag sänker garden lite så kommer de där jävla kilona tillbakaskuttande på mig, de sitter ute i kulisserna och lurpassar.
Träningen är sin egen belöning, tycker jag. Jag tränar inte för att bli smalare eller lättare. Jag tränar för att
1 jag vet att jag mår väldigt bra direkt efteråt
2 jag vet att jag mår bra på längre sikt
3 det ofta - men inte alltid! - är roligt under tiden
Maten är ett annat kapitel. När jag tänker efter så inser jag att det numera inte är så ofta som lustprincipen ligger bakom mina dåliga matval. Alltså, jag tycker numera att nyttig mat ofta är väldigt god. Till exempel så har jag hittat ett lunchställe som serverar himmelska sallader, jag äter alla gånger hellre en sådan än pasta som alltid varit min älsklingsrätt. Detta är ett enormt framsteg.
Förvånansvärt ofta är det simpel lättja och slöhet som ligger bakom matvalen. Tyvärr måste man anstränga sig lite för att hitta bra mat, både hemma och borta. Ni förstår säkert vad jag menar, så jag elaborerar inte mer kring detta nu. Men det är värt att fundera vidare på. I väntan på att världen blir bättre eller att jag har råd att hålla mig med en personlig kock som tillreder alla måltider inklusive mellanmål. Under denna väntan finns förstås en hel del strategier att lägga sig till med.
Som jag redan har varit inne på så är jag ganska nöjd med kroppen min precis som den är. När jag rannsakar mig själv inser jag att det finns två skäl till att jag vill gå ner några kilon. Båda är rätt fåniga:
1 Jag vill passa i några kläder jag köpte förrförra sommaren. OK, inte så fånigt kanske. Men inte i paritet med att jag vill förbättra min hälsa eller säkra världsfreden. Heller inte så tungt vägande (hö, hö) att det motiverar mig att ta mig i kragen.
2 Det känns skämmigt att väga över 85 kg. Cirka 80 skulle kännas så mycket bättre.
Det är fånigt. Faktiskt. O bara suckade när jag sa det. I så fall måste du sluta styrketräna så hårt som du gör, sa han. Käka Itrim-mat i några veckor så är problemet löst, om problemet bara är en siffra.
Nä. Jag kanske ska göra som annannan föreslår, gilla läget och se tiden an. Jag sover förbannat dåligt nu, det påverkar definitivt mitt allmäntillstånd och vem vet, det kanske rentav hindrar min viktnedgång.
En lös plan har jag faktiskt. Någon gång, när jag har lite mer tid (kanske ska jag ta en paus från kören igen) och sover lite bättre och rent allmänt har större livsutrymme (Lebensraum?) ska jag kosta på mig ett antal timmar med en PT.
Jag ska ärligt säga att jag inte har skött mig så fantastiskt bra på sistone. Men det är just det som retar mig, att så fort jag sänker garden lite så kommer de där jävla kilona tillbakaskuttande på mig, de sitter ute i kulisserna och lurpassar.
Träningen är sin egen belöning, tycker jag. Jag tränar inte för att bli smalare eller lättare. Jag tränar för att
1 jag vet att jag mår väldigt bra direkt efteråt
2 jag vet att jag mår bra på längre sikt
3 det ofta - men inte alltid! - är roligt under tiden
Maten är ett annat kapitel. När jag tänker efter så inser jag att det numera inte är så ofta som lustprincipen ligger bakom mina dåliga matval. Alltså, jag tycker numera att nyttig mat ofta är väldigt god. Till exempel så har jag hittat ett lunchställe som serverar himmelska sallader, jag äter alla gånger hellre en sådan än pasta som alltid varit min älsklingsrätt. Detta är ett enormt framsteg.
Förvånansvärt ofta är det simpel lättja och slöhet som ligger bakom matvalen. Tyvärr måste man anstränga sig lite för att hitta bra mat, både hemma och borta. Ni förstår säkert vad jag menar, så jag elaborerar inte mer kring detta nu. Men det är värt att fundera vidare på. I väntan på att världen blir bättre eller att jag har råd att hålla mig med en personlig kock som tillreder alla måltider inklusive mellanmål. Under denna väntan finns förstås en hel del strategier att lägga sig till med.
Som jag redan har varit inne på så är jag ganska nöjd med kroppen min precis som den är. När jag rannsakar mig själv inser jag att det finns två skäl till att jag vill gå ner några kilon. Båda är rätt fåniga:
1 Jag vill passa i några kläder jag köpte förrförra sommaren. OK, inte så fånigt kanske. Men inte i paritet med att jag vill förbättra min hälsa eller säkra världsfreden. Heller inte så tungt vägande (hö, hö) att det motiverar mig att ta mig i kragen.
2 Det känns skämmigt att väga över 85 kg. Cirka 80 skulle kännas så mycket bättre.
Det är fånigt. Faktiskt. O bara suckade när jag sa det. I så fall måste du sluta styrketräna så hårt som du gör, sa han. Käka Itrim-mat i några veckor så är problemet löst, om problemet bara är en siffra.
Nä. Jag kanske ska göra som annannan föreslår, gilla läget och se tiden an. Jag sover förbannat dåligt nu, det påverkar definitivt mitt allmäntillstånd och vem vet, det kanske rentav hindrar min viktnedgång.
En lös plan har jag faktiskt. Någon gång, när jag har lite mer tid (kanske ska jag ta en paus från kören igen) och sover lite bättre och rent allmänt har större livsutrymme (Lebensraum?) ska jag kosta på mig ett antal timmar med en PT.
fredag 22 mars 2013
Sur samt ett kliv utanför
Imorse vägde jag mig. Blä. Har gått upp ett halvkilo sedan senaste vägningen på Itrim. Det kan väl i och för sig ligga inom felmarginalen, men det är inte säkert. Jag har inte direkt skött mig på sistone.
Ändå blir jag lite förbannad, för jag har inte direkt misskött mig heller. På helgerna har jag ätit en del godis och fikabröd, det är sant. Men jag tar mindre portioner än förr, och äter mer grönsaker, och dricker knappt någon alkohol alls längre. Jag tränar som en dåre, och även om vardagsmotionen inte når riktigt upp till målet, så är jag inte helt stillasittande utan snittar 8000 steg per dag även en dålig vecka.
Kontentan är att så som jag lever, lever många, utan att behöva betala samma pris som jag. Så känns det åtminstone. Det är så jävla trist att behöva vara en av de som alltid måste vakta på vikten. Sådana människor är så tråkiga, jag vill inte vara en av dem.
Förresten tillbringade jag gårdagen i sällskap med kollegan som tror (trodde) att broccoli inte innehåller kolhydrater, och redan vid lunchtid stod hans snack om oätna kakor och sprungna rundor mig upp i halsen.
Alltså var jag på rejält dåligt humör imorse. Inte blev det bättre av att jag vid ankomst till jobbet upptäckte att jag glömt datorn hemma. Vad gör man då? Jo, man tar tag i några icke-digitaliserade surdegar under förmiddagen, planerar att jobba hemifrån under eftermiddagen, avbokar efter-jobbet-träningen och bokar lunchträning istället.
Viktnoteringen imorse sporrade mig att kliva utanför komfortzonen. Premiär för två pass på samma dag: Sh'bam (dans) och ABSolution (tuffare variant av core) direkt efter varann.
Sh'bam var ganska roligt men inget jag blir sugen på att göra igen. Dels är jag för dålig på att dansa, dels dristar jag mig att vilja ha mer utväxling av träningen. Visst blev jag lite varm och lätt andfådd, visst hade man kunnat ta ut rörelserna mer än jag gjorde, men inte så mycket. Nä, jag vill ha tuffare tag.
(Fast för en gångs skull blev jag positivt överraskad av min balans som plötsligt bara fanns där.)
Tuffare tag fick jag på ABSolution, som var riktigt jobbigt. Kände mig lite stolt när ledaren efteråt sa att ska man ta med en oerfaren träningskompis, så är detta inte rätt pass, det verkar bara avskräckande på den som inte är van.
Till lunch åt jag sedan keso, morötter och makrill i tomatsås, riktigt gott faktiskt. Men ikväll blir det pasta.
Ändå blir jag lite förbannad, för jag har inte direkt misskött mig heller. På helgerna har jag ätit en del godis och fikabröd, det är sant. Men jag tar mindre portioner än förr, och äter mer grönsaker, och dricker knappt någon alkohol alls längre. Jag tränar som en dåre, och även om vardagsmotionen inte når riktigt upp till målet, så är jag inte helt stillasittande utan snittar 8000 steg per dag även en dålig vecka.
Kontentan är att så som jag lever, lever många, utan att behöva betala samma pris som jag. Så känns det åtminstone. Det är så jävla trist att behöva vara en av de som alltid måste vakta på vikten. Sådana människor är så tråkiga, jag vill inte vara en av dem.
Förresten tillbringade jag gårdagen i sällskap med kollegan som tror (trodde) att broccoli inte innehåller kolhydrater, och redan vid lunchtid stod hans snack om oätna kakor och sprungna rundor mig upp i halsen.
Alltså var jag på rejält dåligt humör imorse. Inte blev det bättre av att jag vid ankomst till jobbet upptäckte att jag glömt datorn hemma. Vad gör man då? Jo, man tar tag i några icke-digitaliserade surdegar under förmiddagen, planerar att jobba hemifrån under eftermiddagen, avbokar efter-jobbet-träningen och bokar lunchträning istället.
Viktnoteringen imorse sporrade mig att kliva utanför komfortzonen. Premiär för två pass på samma dag: Sh'bam (dans) och ABSolution (tuffare variant av core) direkt efter varann.
Sh'bam var ganska roligt men inget jag blir sugen på att göra igen. Dels är jag för dålig på att dansa, dels dristar jag mig att vilja ha mer utväxling av träningen. Visst blev jag lite varm och lätt andfådd, visst hade man kunnat ta ut rörelserna mer än jag gjorde, men inte så mycket. Nä, jag vill ha tuffare tag.
(Fast för en gångs skull blev jag positivt överraskad av min balans som plötsligt bara fanns där.)
Tuffare tag fick jag på ABSolution, som var riktigt jobbigt. Kände mig lite stolt när ledaren efteråt sa att ska man ta med en oerfaren träningskompis, så är detta inte rätt pass, det verkar bara avskräckande på den som inte är van.
Till lunch åt jag sedan keso, morötter och makrill i tomatsås, riktigt gott faktiskt. Men ikväll blir det pasta.
tisdag 19 mars 2013
Cykling och heroism
Idag spinnade jag efter jobbet, 30-20-10. Tog i så att jag nästan blev svimfärdig efter de första intervallerna, tog det sedan något lugnare. När passet var slut konstaterade jag att mätaren stod på 13,4 km. På en halvtimme. Apropå att cykla till jobbet.
Av olika skäl blev det ingen ordentlig lunchpromenad idag. Men jag var fantastiskt duktig, närmast heroisk. Jag åkte tidigare från jobbet, ställde bilen hemma och promenerade tilljobbet gymmet. Ergo, 10 000 steg.
På hemvägen yrde snön. Men jag hade pulsen och värmen uppe, och var antagligen full av endorfiner. Gick och tänkte på jobbet och plötsligt var jag hemma.
Av olika skäl blev det ingen ordentlig lunchpromenad idag. Men jag var fantastiskt duktig, närmast heroisk. Jag åkte tidigare från jobbet, ställde bilen hemma och promenerade till
På hemvägen yrde snön. Men jag hade pulsen och värmen uppe, och var antagligen full av endorfiner. Gick och tänkte på jobbet och plötsligt var jag hemma.
söndag 17 mars 2013
Skillnad på dansgolvet
I fredags var det konferens med jobbet, efteråt middag med dans. Jag har förmodligen bättre kondition än på länge (tack 30-20-10) och definitivt bättre än på den tiden jag frekventerade dansgolv. Det märktes.
En lustig grej hände med stegräknaren. På fredag kväll tänkte jag ta en promenad mellan konfererande och middag. Men diskussionen med rumskompisen var så engagerande att jag struntade i det. Kollade räknaren och konstaterade att den låg på 4000, under hälften av dagsmålet alltså.
Så svidade vi om, åt middag och dansade. När jag klädde av mig kollade jag räknaren förstås, och noterade surt att den bara var uppe i sextusen nånting.
Det blev lördag, jag körde hem, tog en promenad för att få frisk luft, steg på räknaren och hämta sonen på kalas. Tittade på räknaren efteråt, tänkande att det skulle bli en låg notering för andra dagen i rad, och trodde inte mina ögon när den visade dryga niotusen.
Först då fattade jag. Den nollställs vid midnatt, fast eftersom jag inte brytt mig om att ändra till vintertid nollställer den klockan elva. De sextusen steg jag sett på natten var alltså danssteg tagna efter kl 23 och räknades därmed till lördagen. Fredagen stannade mycket riktigt på strax under femtusen.
Så kan det gå när man är stegräknarnörd.
En lustig grej hände med stegräknaren. På fredag kväll tänkte jag ta en promenad mellan konfererande och middag. Men diskussionen med rumskompisen var så engagerande att jag struntade i det. Kollade räknaren och konstaterade att den låg på 4000, under hälften av dagsmålet alltså.
Så svidade vi om, åt middag och dansade. När jag klädde av mig kollade jag räknaren förstås, och noterade surt att den bara var uppe i sextusen nånting.
Det blev lördag, jag körde hem, tog en promenad för att få frisk luft, steg på räknaren och hämta sonen på kalas. Tittade på räknaren efteråt, tänkande att det skulle bli en låg notering för andra dagen i rad, och trodde inte mina ögon när den visade dryga niotusen.
Först då fattade jag. Den nollställs vid midnatt, fast eftersom jag inte brytt mig om att ändra till vintertid nollställer den klockan elva. De sextusen steg jag sett på natten var alltså danssteg tagna efter kl 23 och räknades därmed till lördagen. Fredagen stannade mycket riktigt på strax under femtusen.
Så kan det gå när man är stegräknarnörd.
fredag 15 mars 2013
Stor förändring
Igår avstod jag från mitt vanliga morgonpass för att underlätta morgonen för O. Det är bökigt att rådda morgonbestyr och lämning av båda barnen när man är ensam. Dessutom är grannarna bortresta, Q brukar gå med dem och deras son till skolan på torsdagarna.
Så jag bokade Shape på kvällen istället. Åkte tidigt från jobbet, hämtade först Y, sedan Q. Hade en fin stund med dem då vi klistrade namnlappar (fina glittriga bokstäver från Gallerix) på deras stolar, pryllådor och surfplattor. Sedan ägnade de sig åt dataspel medan jag åt ett par mackor.
O kom hem och började med middagen, jag bytte om till träningskläder och packade en övernattningsväska, ska bort med jobbet en natt. Vid sjutiden var det så dags att gå till träningen. Ett jobbigt pass, svetten rann. Promenerade hem, värmen inombords höll i sig så att jag knappt märkte av den bitande kylan.
Q sov men Y var vaken när jag kom hem. Jag duschade och åt lite överbliven äggakaka från middagen, slutförde packningen och tittade till sist en halvtimme på Korrespondenterna innan jag gick och la mig.
Poängen med denna uppräkning? Att det funkade. Att det ingen gång kändes jobbigt eller stressigt att gå och träna, bara roligt. Att jag ändå tyckte att jag hann med precis det jag borde och ville (okej, inte städa köket dårå. Men jag är ändå inte hemma ikväll och O:s städstandard är inte lika hög som min).
Detta är en stor förändring. Visst tränade jag förr, i mitt gamla liv. Men det kändes aldrig så här.
Så jag bokade Shape på kvällen istället. Åkte tidigt från jobbet, hämtade först Y, sedan Q. Hade en fin stund med dem då vi klistrade namnlappar (fina glittriga bokstäver från Gallerix) på deras stolar, pryllådor och surfplattor. Sedan ägnade de sig åt dataspel medan jag åt ett par mackor.
O kom hem och började med middagen, jag bytte om till träningskläder och packade en övernattningsväska, ska bort med jobbet en natt. Vid sjutiden var det så dags att gå till träningen. Ett jobbigt pass, svetten rann. Promenerade hem, värmen inombords höll i sig så att jag knappt märkte av den bitande kylan.
Q sov men Y var vaken när jag kom hem. Jag duschade och åt lite överbliven äggakaka från middagen, slutförde packningen och tittade till sist en halvtimme på Korrespondenterna innan jag gick och la mig.
Poängen med denna uppräkning? Att det funkade. Att det ingen gång kändes jobbigt eller stressigt att gå och träna, bara roligt. Att jag ändå tyckte att jag hann med precis det jag borde och ville (okej, inte städa köket dårå. Men jag är ändå inte hemma ikväll och O:s städstandard är inte lika hög som min).
Detta är en stor förändring. Visst tränade jag förr, i mitt gamla liv. Men det kändes aldrig så här.
måndag 11 mars 2013
Vardagsmotion - analys och plan
Vardagsmotionen har inte funkat något vidare på sistone, detta har jag varit väl medveten om. Egentligen började väl utmaningarna redan i september då jag fick mitt nuvarande uppdrag och började köra bil till jobbet. Fast under hösten lyckades jag ändå hanka mig fram, jag införde rutinen 30-40 minuters lunchpromenad som jag håller fast vid. Höstens resultat är alltså inte så dåligt.
Facit hittills i år är värre och redovisas nedan. Målet är att gå 10 000 steg per dag, jag registrerar dagens steg (omräknade till kilometer, jag räknar med en steglängd på 80 cm, kanske inte helt korrekt, men det skiter jag i) på Funbeat vilket är en praktisk lösning. (Besatt? Vem, jag?)
Bottennoteringarna i vecka 4, 6 och 7 kommer sig av sjukdom, egen och barnens. Annars är det helgerna som är boven. Under den här årstiden har jag ibland slarvat med att ta mig ut och promenera på helgen. Jag har också fuskat med Y-hämtningarna och tagit bilen en eller annan gång, detta dock inte enbart av egen lättja utan också för hans skull.
Så långt analysen, nu till planen.
Om en dryg månad flyttar kontoret till något mer bebodda trakter, forfarande i fel ände av stan dock. Att åka kollektivt varje dag är inte görbart. Däremot funderar jag på om jag kan åka kollektivt någon gång i veckan och sålunda få upp antalet steg (samt eventuellt öka min livskvalitet, eftersom jag avskyr att köra bil).
Det uppdrag jag har nu kommer jag att ha till efter semestern. Därefter har jag ingen aning om vad som händer, men jag hoppas förstås få ett roligt, lagom utmanande uppdrag på ett kontor inne i stan, dit det går tunnelbana. En närliggande förort går också bra. Vi får väl se hur det går med den saken.
Jag tror att det kommer att lösa sig det här med vardagsmotionen. Egentligen hade jag velat sätta målet ännu högre, bortåt 12 000 steg per dag men under nuvarande omständigheter är det omöjligt. Troligen kommer en förbättring att inträffa mer eller mindre av sig själv i takt med att våren nalkas och kvällarna blir ljusare.
Och så en sak till. Det nya kontoret ligger 12 km hemifrån. Om jag får fundera på saken i en dryg månad, och förbereda mig mentalt, så kanske, k-a-n-s-k-e jag vågar sätta upp målet att cykla till jobbet en gång i veckan. Det vill säga uppdelat på två dagar, tunnelbana den andra vägen. Det är en rejäl höjning från min förra cykelsträcka på 8 km. Men livet ska ju innehålla lite utmaningar, eller hur?
Facit hittills i år är värre och redovisas nedan. Målet är att gå 10 000 steg per dag, jag registrerar dagens steg (omräknade till kilometer, jag räknar med en steglängd på 80 cm, kanske inte helt korrekt, men det skiter jag i) på Funbeat vilket är en praktisk lösning. (Besatt? Vem, jag?)
Bottennoteringarna i vecka 4, 6 och 7 kommer sig av sjukdom, egen och barnens. Annars är det helgerna som är boven. Under den här årstiden har jag ibland slarvat med att ta mig ut och promenera på helgen. Jag har också fuskat med Y-hämtningarna och tagit bilen en eller annan gång, detta dock inte enbart av egen lättja utan också för hans skull.
| 2013 | 1 | |||
| 2013 | 2 | |||
| 2013 | 3 | |||
| 2013 | 4 | |||
| 2013 | 5 | |||
| 2013 | 6 | |||
| 2013 | 7 | |||
| 2013 | 8 | |||
| 2013 | 9 | |||
| 2013 | 10 |
Om en dryg månad flyttar kontoret till något mer bebodda trakter, forfarande i fel ände av stan dock. Att åka kollektivt varje dag är inte görbart. Däremot funderar jag på om jag kan åka kollektivt någon gång i veckan och sålunda få upp antalet steg (samt eventuellt öka min livskvalitet, eftersom jag avskyr att köra bil).
Det uppdrag jag har nu kommer jag att ha till efter semestern. Därefter har jag ingen aning om vad som händer, men jag hoppas förstås få ett roligt, lagom utmanande uppdrag på ett kontor inne i stan, dit det går tunnelbana. En närliggande förort går också bra. Vi får väl se hur det går med den saken.
Jag tror att det kommer att lösa sig det här med vardagsmotionen. Egentligen hade jag velat sätta målet ännu högre, bortåt 12 000 steg per dag men under nuvarande omständigheter är det omöjligt. Troligen kommer en förbättring att inträffa mer eller mindre av sig själv i takt med att våren nalkas och kvällarna blir ljusare.
Och så en sak till. Det nya kontoret ligger 12 km hemifrån. Om jag får fundera på saken i en dryg månad, och förbereda mig mentalt, så kanske, k-a-n-s-k-e jag vågar sätta upp målet att cykla till jobbet en gång i veckan. Det vill säga uppdelat på två dagar, tunnelbana den andra vägen. Det är en rejäl höjning från min förra cykelsträcka på 8 km. Men livet ska ju innehålla lite utmaningar, eller hur?
fredag 8 mars 2013
Bara en siffra
Jag funderar just nu på numerära storheter.
Idag känner jag mig fin i omlottklänning, svart med gröna blommor. Den påminner något om en älskad grön klänning från Gina Tricot som jag köpte för några år sedan, men som blev för stor när jag gick ner. Men den jag har nu är nog ännu finare.
Klädvalet är synnerligen lämpligt med tanke på att jag och O ska ut och äta ikväll, mamma passar barnen. Igår boxades vi, och O retades lite. Så snart vi har barnvakt ska du slåss. Jo, fast det är inte slagen som är det roliga. Box är ett pass där jag hetsas att jobba lite hårdare än jag tror att jag orkar. Under övningarna tänker jag att det här var ju inte så farligt, tills jag stannar upp och inser att pulsen är skyhög, det svartnar nästan för ögonen, jag måste luta mig mot väggen en stund och flåsa. Men jag behöver bara en halv till en minuts vila, sedan är jag redo igen.
Jag gillar min kropp nu, hur den svarar mig, hur den orkar, både i styrka och kondition. En alldeles ny upplevelse. Märkligt att få den vid fyllda fyrtio.
Jag gillar också det jag ser. Imorse när jag skärskådade min uppenbarelse i klänningen, kände jag mig nöjd. Igår likaså, när jag råkade se mig själv i omklädningsrummets spegel. Magen är lite plufsig men sannerligen inte värre än att det går att stå ut med, särskilt om jag har bra underkläder.
Vad är då problemet? Två saker.
Siffran. Jag väger faktiskt (senast jag kollade) åttiosju kilo. Tungvikt alltså. Förvisso är jag med 178 cm en bra bit över medellängd, men ändå.
Mamma, fem centimeter kortare och trettio år äldre och inte tillnärmelsevis lika vältränad, väger 70 kg. Hon har just gått ner från 80. Nu är hon fin, inte mager. Vid 80 kg var hon tjock.
Min springande rumsgranne (man) väger 69 kg. En annan springande kollega (kvinna) väger 49. Hon är visserligen betydligt kortare än jag, och smal och späd men inte mager. Jag baxnade när jag hörde hennes vikt.
(Å andra sidan vacklade hon under tyngden av en låda som jag lätt svingade upp på översta hyllan. Men någon rättvisa ska det väl vara här i världen också.)
Om jag vägde 70 kg skulle jag se utmärglad ut, åtminstone i ansiktet. Det är jag tämligen säker på, för när jag nu ser kort från våren 2011, då jag som minst vägde 75 kg, tycker jag att jag är oroväckande lik min beniga faster, som i sin tur är en dead ringer för drottning Louise.
Varför bryr jag mig alls? Det är ju bara en siffra.
Ja, så kan man se det. Och så vill jag gärna se det.
Nu kommer vi till problem två, som är att min tillfredsställelse med min nya kropp, dess förmågor och utseende, kanske gör att jag smiter undan det faktum att min vikt stadigt ökar. Inte särskilt snabbt, nej. Jag väger något mindre idag än strax efter sommaren. Men två kilo mer än för ett år sedan. Å andra sidan kan jag ha samma kläder som för ett år sedan. Muskler väger mycket, man ska inte stirra sig blind på vågen, blablabla.
Och så vidare. Det jag behöver jobba på är att hitta ett läge där jag är nöjd och tillfreds men ändå observant. Gärna skötsam också.
Den omtalade klänningen. Samt min framsida.
Ett foto som råkade bli lite suddigt. Tänkte först radera det och ta ett nytt, men kom på att det passar ganska bra i en halvanonym blogg.
Idag känner jag mig fin i omlottklänning, svart med gröna blommor. Den påminner något om en älskad grön klänning från Gina Tricot som jag köpte för några år sedan, men som blev för stor när jag gick ner. Men den jag har nu är nog ännu finare.
Klädvalet är synnerligen lämpligt med tanke på att jag och O ska ut och äta ikväll, mamma passar barnen. Igår boxades vi, och O retades lite. Så snart vi har barnvakt ska du slåss. Jo, fast det är inte slagen som är det roliga. Box är ett pass där jag hetsas att jobba lite hårdare än jag tror att jag orkar. Under övningarna tänker jag att det här var ju inte så farligt, tills jag stannar upp och inser att pulsen är skyhög, det svartnar nästan för ögonen, jag måste luta mig mot väggen en stund och flåsa. Men jag behöver bara en halv till en minuts vila, sedan är jag redo igen.
Jag gillar min kropp nu, hur den svarar mig, hur den orkar, både i styrka och kondition. En alldeles ny upplevelse. Märkligt att få den vid fyllda fyrtio.
Jag gillar också det jag ser. Imorse när jag skärskådade min uppenbarelse i klänningen, kände jag mig nöjd. Igår likaså, när jag råkade se mig själv i omklädningsrummets spegel. Magen är lite plufsig men sannerligen inte värre än att det går att stå ut med, särskilt om jag har bra underkläder.
Vad är då problemet? Två saker.
Siffran. Jag väger faktiskt (senast jag kollade) åttiosju kilo. Tungvikt alltså. Förvisso är jag med 178 cm en bra bit över medellängd, men ändå.
Mamma, fem centimeter kortare och trettio år äldre och inte tillnärmelsevis lika vältränad, väger 70 kg. Hon har just gått ner från 80. Nu är hon fin, inte mager. Vid 80 kg var hon tjock.
Min springande rumsgranne (man) väger 69 kg. En annan springande kollega (kvinna) väger 49. Hon är visserligen betydligt kortare än jag, och smal och späd men inte mager. Jag baxnade när jag hörde hennes vikt.
(Å andra sidan vacklade hon under tyngden av en låda som jag lätt svingade upp på översta hyllan. Men någon rättvisa ska det väl vara här i världen också.)
Om jag vägde 70 kg skulle jag se utmärglad ut, åtminstone i ansiktet. Det är jag tämligen säker på, för när jag nu ser kort från våren 2011, då jag som minst vägde 75 kg, tycker jag att jag är oroväckande lik min beniga faster, som i sin tur är en dead ringer för drottning Louise.
Varför bryr jag mig alls? Det är ju bara en siffra.
Ja, så kan man se det. Och så vill jag gärna se det.
Nu kommer vi till problem två, som är att min tillfredsställelse med min nya kropp, dess förmågor och utseende, kanske gör att jag smiter undan det faktum att min vikt stadigt ökar. Inte särskilt snabbt, nej. Jag väger något mindre idag än strax efter sommaren. Men två kilo mer än för ett år sedan. Å andra sidan kan jag ha samma kläder som för ett år sedan. Muskler väger mycket, man ska inte stirra sig blind på vågen, blablabla.
Och så vidare. Det jag behöver jobba på är att hitta ett läge där jag är nöjd och tillfreds men ändå observant. Gärna skötsam också.
Den omtalade klänningen. Samt min framsida.
Ett foto som råkade bli lite suddigt. Tänkte först radera det och ta ett nytt, men kom på att det passar ganska bra i en halvanonym blogg.torsdag 7 mars 2013
Japp
På lördagens boxpass körde vi 10 armhävningar, 10 situps, 10 upphopp ibland mellan boxövningarna. Jag var alltid bland de sista, hade oftast 5-7 upphopp kvar när alla andra var klara. Okej, jag vet att jag inte är supersnabb på armhävningar (som jag för övrigt gör på knäna, oftast) och situps men upphopp klarar jag rätt bra. Och jag är ganska vältränad nu med hyfsad kondis, det verkar inte rimligt att jag skulle vara SIST och SÄMST i hela salen.
Har inte tänkt så mycket på saken förrän jag läste det här och ett ljus gick upp för mig.
Haha. Träningsmänniskor är rätt fåniga ibland.
Och. Gud vad skönt att jag kom på detta i relativt mogen ålder.
Har inte tänkt så mycket på saken förrän jag läste det här och ett ljus gick upp för mig.
Haha. Träningsmänniskor är rätt fåniga ibland.
Och. Gud vad skönt att jag kom på detta i relativt mogen ålder.
måndag 4 mars 2013
Älska Sats
Jag måste bara prisa gymkedjan Sats. Ett stående skämt hemma hos oss är att personalen i receptionen måste gå på uppåttjack eftersom de alltid är så trevliga. De gånger man lämnar lokalen utan att receptionisten glatt ropar hejdå är lätt räknade.
I lördags hände en sak som imponerade på mig. O och jag hade bokat in oss på en boxningsklass och tänkt lämna barnen i lekrummet. När vi anlände - i god tid - var lekrummet fullt och det stod inte mindre än sju barn före oss på väntelistan. Beräknat nästa insläpp var tio minuter efter att vårt pass skulle börja.
Ledaren stod i receptionen och jag frågade därför honom om det var kö till passet, vi skulle ju då kunna avstå våra platser eftersom vi troligen inte skulle hinna få in barnen i tid. Nejnej, svarade han. Jag ska snacka med barnvakterna och se om vi inte kan fixa in era barn. I värsta fall får ni komma ett par minuter sent till passet.
Det var precis vad som hände. I sista minuten öppnades dörrarna och alla ungar fick välla in. Och de vänliga tjejerna på Minisats var lika lugna och vänliga som alltid när de hälsade barnen välkomna, trots en något uppskruvad stämning. Imponerande, som sagt.
Jag blir lite nyfiken på hur Sats är som arbetsgivare. De har uppenbarligen lyckats förmedla vikten av kundnöjdhet till sina anställda. Man vill ju gärna tro att detta automatiskt innebär att de anställda trivs.
I lördags hände en sak som imponerade på mig. O och jag hade bokat in oss på en boxningsklass och tänkt lämna barnen i lekrummet. När vi anlände - i god tid - var lekrummet fullt och det stod inte mindre än sju barn före oss på väntelistan. Beräknat nästa insläpp var tio minuter efter att vårt pass skulle börja.
Ledaren stod i receptionen och jag frågade därför honom om det var kö till passet, vi skulle ju då kunna avstå våra platser eftersom vi troligen inte skulle hinna få in barnen i tid. Nejnej, svarade han. Jag ska snacka med barnvakterna och se om vi inte kan fixa in era barn. I värsta fall får ni komma ett par minuter sent till passet.
Det var precis vad som hände. I sista minuten öppnades dörrarna och alla ungar fick välla in. Och de vänliga tjejerna på Minisats var lika lugna och vänliga som alltid när de hälsade barnen välkomna, trots en något uppskruvad stämning. Imponerande, som sagt.
Jag blir lite nyfiken på hur Sats är som arbetsgivare. De har uppenbarligen lyckats förmedla vikten av kundnöjdhet till sina anställda. Man vill ju gärna tro att detta automatiskt innebär att de anställda trivs.
söndag 17 februari 2013
onsdag 13 februari 2013
Sista Itrimsamtalet
Nu har jag avslutat mitt Itrimmedlemskap, och det känns riktigt skönt. Det var ett av mitt livs bästa beslut, och jag är mer än nöjd med resultatet. Kanske inte så nöjd med den totala viktminskningen i reda siffror, men som helhet. Jag har lärt mig mycket på de här två åren.
Dagens vikt var 87,1 vilket var mindre än jag befarade, särskilt med tanke på att vägningen skedde strax efter lunch och en semla. De senaste veckorna har mathållningen kantrat något på grund av min och övriga familjens sjukdom. Men det bekymrar mig inte så värst, för jag vet hur jag rättar till det.
Sedan förra vägningen har jag gått upp 0,3 kg vilket är inom felmarginalen. Jag är alltså tillbaka till den vikt jag hade i mitten av december, före jul. För första gången har jag klarat av en ledighet utan bestående viktuppgång. Det är jag oerhört nöjd med.
Min långsiktiga målsättning är fortfarande att gå ner sisådär 5 kg till 80-82. Exakt hur lång tid detta ska eller får ta vet jag inte riktigt. Till sommaren? Resten av året? Någonting sådant.
Motionsföresatserna är att träna på Sats 2-3 gånger i veckan, och att försöka komma upp i 10 000 steg per dag. Det senare har varit svårt på sistone, både på grund av sjukdom och väderlek. Men våren är ju på väg. När den kommer på riktigt ska jag börja springa igen.
Vad gäller maten ska jag skärpa till mig igen, snart, så fort vi är friska, så snart jag har sovit ut. Det jag har lärt mig av Itrim är hur viktigt det är med balansen. Att inte tänka allt-eller-inget. Att små ändringar gör skillnad. Att det är okej att äta lite sämre ibland, bara jag hittar tillbaka.
Inför nästa ledighet ska jag verkligen tänka på att inte släppa efter för mycket. Tydligen associerar jag ledighet med att släppa kontrollen på vad jag äter, och det må väl vara hänt i större utsträckning än till vardags, men inte helt.
Dagens vikt var 87,1 vilket var mindre än jag befarade, särskilt med tanke på att vägningen skedde strax efter lunch och en semla. De senaste veckorna har mathållningen kantrat något på grund av min och övriga familjens sjukdom. Men det bekymrar mig inte så värst, för jag vet hur jag rättar till det.
Sedan förra vägningen har jag gått upp 0,3 kg vilket är inom felmarginalen. Jag är alltså tillbaka till den vikt jag hade i mitten av december, före jul. För första gången har jag klarat av en ledighet utan bestående viktuppgång. Det är jag oerhört nöjd med.
Min långsiktiga målsättning är fortfarande att gå ner sisådär 5 kg till 80-82. Exakt hur lång tid detta ska eller får ta vet jag inte riktigt. Till sommaren? Resten av året? Någonting sådant.
Motionsföresatserna är att träna på Sats 2-3 gånger i veckan, och att försöka komma upp i 10 000 steg per dag. Det senare har varit svårt på sistone, både på grund av sjukdom och väderlek. Men våren är ju på väg. När den kommer på riktigt ska jag börja springa igen.
Vad gäller maten ska jag skärpa till mig igen, snart, så fort vi är friska, så snart jag har sovit ut. Det jag har lärt mig av Itrim är hur viktigt det är med balansen. Att inte tänka allt-eller-inget. Att små ändringar gör skillnad. Att det är okej att äta lite sämre ibland, bara jag hittar tillbaka.
Inför nästa ledighet ska jag verkligen tänka på att inte släppa efter för mycket. Tydligen associerar jag ledighet med att släppa kontrollen på vad jag äter, och det må väl vara hänt i större utsträckning än till vardags, men inte helt.
torsdag 7 februari 2013
Orkar inte
Jag har absolut noll inspiration just nu. Förkylningarna avlöser varann, så vardagsmotionen har gått helt åt helvete. Ombytt motion halvt åt helvete (har på ett för mig obegripligt sätt faktiskt lyckats klämma in två pass i veckan mellan förkylningarna). Maten fullkomligt käpprätt åt.. ja, ni vet.
Absolut sista Itrim-samtalet är ombokat ännu en gång, nu till nästa onsdag. Jag bävar lite. Det hade varit trevligt att avsluta med en någorlunda okej viktnotering, som inte är all-time high. Men det är nog att hoppas för mycket. Jag har faktiskt inte vägt mig hemma på ett par veckor nu.
Rör man sig för lite, som när man är sjuk, är det extra viktigt att sköta kosten säger di lärde. Fast motivationen då är helt åt fanders.
Idag är jag gruvligt grymt avundsjuk på alla de som inte är särskilt roade av mat eller som kan äta vadsomhelst utan att gå upp. Jo, de finns faktiskt. Min senige rumsgranne tillika fembarnsfar och maratonlöpare väger 69 kilo och måste passa sig för rätt vad det är tappar han fem kilo och ser ut som en Belsenfånge. Hur det kan gå till begriper jag inte för hans lunchportioner är ungefär dubbelt så stora som mina.
Blä. Blä. Och blä.
Absolut sista Itrim-samtalet är ombokat ännu en gång, nu till nästa onsdag. Jag bävar lite. Det hade varit trevligt att avsluta med en någorlunda okej viktnotering, som inte är all-time high. Men det är nog att hoppas för mycket. Jag har faktiskt inte vägt mig hemma på ett par veckor nu.
Rör man sig för lite, som när man är sjuk, är det extra viktigt att sköta kosten säger di lärde. Fast motivationen då är helt åt fanders.
Idag är jag gruvligt grymt avundsjuk på alla de som inte är särskilt roade av mat eller som kan äta vadsomhelst utan att gå upp. Jo, de finns faktiskt. Min senige rumsgranne tillika fembarnsfar och maratonlöpare väger 69 kilo och måste passa sig för rätt vad det är tappar han fem kilo och ser ut som en Belsenfånge. Hur det kan gå till begriper jag inte för hans lunchportioner är ungefär dubbelt så stora som mina.
Blä. Blä. Och blä.
onsdag 30 januari 2013
Noteringar
Morgonträning två dagar i rad är lite att ta i. Imorse var det trögt att gå upp. Å andra sidan känns det okej redan efter en kvart och när jag väl är på plats rentav bra, för att inte tala om känslan efter passet. Men kroppen var lite trött, det var den.
Igår gick jag bara 5000 steg och i förrgår 8000. Jag skyller på väder och halka. Om min lunchpromenad uteblir (vilket den gjorde båda dagarna) klarar jag inte mitt pensum. Idag måste jag bita ihop och ge mig ut.
Igår gick jag bara 5000 steg och i förrgår 8000. Jag skyller på väder och halka. Om min lunchpromenad uteblir (vilket den gjorde båda dagarna) klarar jag inte mitt pensum. Idag måste jag bita ihop och ge mig ut.
Respit och sabotage
Idag skulle jag ha haft sista Itrim-samtalet, men det blev inställt. Skönt, faktiskt. Nu får jag en vecka till på mig att skärpa till mig. Sist jag vägde mig hade jag gått upp några hekto vilket förstås var irriterande. Jag ligger ungefär mittemellan före-jul-noteringen och efter-jul-noteringen.
Det är väl lika bra att vänja sig vid tanken att årets tråkigaste månad januari utöver att vara tråkig också måste vara en månad av renlevnad och mycket träning. Vilket i sig inte är så dumt.
Fast vardagsmotionen är det skralt med just nu, jag får verkligen kämpa för att få ihop stegen, och vissa dagar går det inte alls.
Dessutom blev jag i helgen utsatt för det allra försåtligaste sabotage.
- Men har du köpt chips!?!
- Ja, du gillar ju inte dillchips.
- Gör inte jag! Jag ÄLSKAR dillchips. Det är bara Pringles jag inte gillar.
- Jaha, oj då. Det kanske är jag som inte gillar dillchips?
Så i fredags åt jag chips. Och i lördags godis. Och på söndagen kom systern och svågern på besök och hjälpte till att göra slut på godiset. Så nu kan jag starta om igen.
Det är väl lika bra att vänja sig vid tanken att årets tråkigaste månad januari utöver att vara tråkig också måste vara en månad av renlevnad och mycket träning. Vilket i sig inte är så dumt.
Fast vardagsmotionen är det skralt med just nu, jag får verkligen kämpa för att få ihop stegen, och vissa dagar går det inte alls.
Dessutom blev jag i helgen utsatt för det allra försåtligaste sabotage.
- Men har du köpt chips!?!
- Ja, du gillar ju inte dillchips.
- Gör inte jag! Jag ÄLSKAR dillchips. Det är bara Pringles jag inte gillar.
- Jaha, oj då. Det kanske är jag som inte gillar dillchips?
Så i fredags åt jag chips. Och i lördags godis. Och på söndagen kom systern och svågern på besök och hjälpte till att göra slut på godiset. Så nu kan jag starta om igen.
torsdag 17 januari 2013
Det gick!
Imorse på shapepasset kunde jag plötsligt göra något jag aldrig kunnat förut: hålla en stång över huvudet med båda händerna brett isär och dra armarna bakåt-neråt så att stången så småningom är bakom kroppen. Heureka! Tydligen blir man rörligare av rörlighetsträning!
Efter en sådan insikt är man på verkligt gott humör.
tisdag 15 januari 2013
Vikten har vänt
Imorse konstaterade jag att det faktiskt går att gå ner 1,4 kg på en vecka genom att återgå till de vanliga matvanorna. Sedär. Ändå åt jag lite mörk choklad i helgen, men annars har jag faktiskt varit duktig och livet ter sig inte fullt lika glanslöst.
Foten mår sådär. Det är nog plantar fasciit, eller någon variant på det. De första stegen jag tar på morgonen gör så ont att jag nästan vill skrika, vilket jag också vill göra om jag går barfota eller i strumplästen på hårt underlag. Men med skor på fötterna går det bra. Jag har vågat träna både spinning och en ny variant av bodypump, men de värsta hoppåskutt-passen håller jag mig ifrån.
Foten mår sådär. Det är nog plantar fasciit, eller någon variant på det. De första stegen jag tar på morgonen gör så ont att jag nästan vill skrika, vilket jag också vill göra om jag går barfota eller i strumplästen på hårt underlag. Men med skor på fötterna går det bra. Jag har vågat träna både spinning och en ny variant av bodypump, men de värsta hoppåskutt-passen håller jag mig ifrån.
onsdag 9 januari 2013
Kämpar
Nu ska jag strax gå och lägga mig, men först ska jag kissa. Är gruvligt kissnödig efter två enorma koppar gott Assamte. Och så har jag munnen full av lakritssmak, Läkerol Sea Salt Licorice.
Läkerol och te är det som får mig att överleva kvällarna just nu. Kvällen då barnen har somnat, stunden framför TV:n eller datorn, stunden som bara är min, stunden som jag vill sätta lite guldkant på. Ätbar, kaloririk guldkant.
Tredje dagen utan dylika guldkanter. Livet är stentrist och glanslöst.
Läkerol och te är det som får mig att överleva kvällarna just nu. Kvällen då barnen har somnat, stunden framför TV:n eller datorn, stunden som bara är min, stunden som jag vill sätta lite guldkant på. Ätbar, kaloririk guldkant.
Tredje dagen utan dylika guldkanter. Livet är stentrist och glanslöst.
tisdag 8 januari 2013
30-20-10
Idag spinnade, spann, spunnade jag efter jobbet. Ett nytt pass som heter 30-20-10 då man kör detta antal sekunder med varierande motstånd. Under 10 sekunder ska man förstås ta i allt man kan.
Det kändes rätt okej, jag har inte spinnat sedan tidigt i våras. Men ont i ända och underliv gör det, men det kan jag stå ut med om jag tänker på konditionen jag kommer att få. Dessutom var passet bara 30 minuter, synnerligen tidseffektivt och lätt att passa in i det så kallade livspusslet. Det känns som att Sats satsar (hö, hö) på korta pass den här terminen. Bra tycker jag, som numera inte riktigt orkar med ett timslångt pass efter jobb och bilkörning.
Nu ska kroppen chockas och sparkas igång.
Det kändes rätt okej, jag har inte spinnat sedan tidigt i våras. Men ont i ända och underliv gör det, men det kan jag stå ut med om jag tänker på konditionen jag kommer att få. Dessutom var passet bara 30 minuter, synnerligen tidseffektivt och lätt att passa in i det så kallade livspusslet. Det känns som att Sats satsar (hö, hö) på korta pass den här terminen. Bra tycker jag, som numera inte riktigt orkar med ett timslångt pass efter jobb och bilkörning.
Nu ska kroppen chockas och sparkas igång.
måndag 7 januari 2013
Ett faktum
Det är möjligt att öka tre kilo i vikt på dryga två veckor. Fast man motionerar flitigt.
Faktiskt.
Det återstår att se hur snabbt det går att gå ner dem.
Som den intelligente läsaren redan har räknat ut så gick matföresatserna dåligt, alkoholföresatserna någorlunda och motionsföresatserna utmärkt, med undantag av de senaste tre dagarna då foten tvingat mig att vila.
Håhåjaja. Vissa dagar längtar jag något lite tillbaka till mitt gamla liv. Faktiskt.
Faktiskt.
Det återstår att se hur snabbt det går att gå ner dem.
Som den intelligente läsaren redan har räknat ut så gick matföresatserna dåligt, alkoholföresatserna någorlunda och motionsföresatserna utmärkt, med undantag av de senaste tre dagarna då foten tvingat mig att vila.
Håhåjaja. Vissa dagar längtar jag något lite tillbaka till mitt gamla liv. Faktiskt.
torsdag 3 januari 2013
Buhu
Träningsåret inleds med ett magplask. Ont i foten, närmare bestämt trampdynan, så ont att jag inte kan gå ordentligt. Hade liknande besvär för några år sedan, de lindrades av inlägg i skorna och Voltaren. Hoppas samma trick funkar även nu.
Fan vad handikappande det är att inte kunna gå ordentligt.
Buhu, som sagt.
Fan vad handikappande det är att inte kunna gå ordentligt.
Buhu, som sagt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)