Imorse var jag på ganska miserabelt humör. Slarvade igår kväll och satt uppe för länge, det straffar sig ju. Att man aldrig lär sig. Barnen var visserligen snälla och vaknade av sig själva, annars är det en nästan daglig utmaning att skaka liv i dem, när jag helst av allt skulle vilja dyka ner i sängen bredvid dem igen.
Strax innan vi skulle lämna huset började snön falla vilket utlöste en serie svordomar från mig och O. Som grädde på moset upptäckte jag (efter att O gått) att han fått med sig min bilnyckel, den nyckel som fungerar. Den andra nyckeln var länge missing in action, men hittades för någon månad sedan av en god granne, inbäddad i jord och gräs bredvid vår uppfart. Nyckeln alltså, inte grannen.
Men jodå, nyckeln fungerade. Med den lilla pikanta detaljen att biljäveln larmade när jag öppnade dörren, men larmet tystnade när tändningen slogs på. En liten adrenalinskjuts på morgonkulan.
Efter detta debacle och med knappa sex timmars sömn i kroppen var jag svårt frestad att ställa in lunchträningen, den som leds av de två gigantiska kroppsbyggarkillarna. Jag har känt mig lite matt vid de senaste passen, kroppen svarar inte som den brukar, det har varit trögt att komma igång efter förkylningarna.
Men jag bet ihop och gick dit, och det blev precis som det brukar. Skitbra. Det var jobbigt, och jag kämpade, men inte mer än att jag med viss glädje noterade att några av tjugonånting killarna minsann inte orkade hålla femkilosvikter över huvudet på raka armar medan de gjorde utfall. Vilket en viss fyrtiotreårig tant gör. Fast hon, tanten, känner sig ju som ungefär tjugosju. Eller kanske trettiotvå.
Och så är det fredag. Och så skiner solen, inte en snöflinga i sikte. Och imorse vägde jag 89,0 alltså två hekto mindre än igår.
Det är gott att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar