Imorse gjorde jag äntligen det jag länge tänkt, vägde mig. Efter en stadig frukost bestående av kokt ägg, knäckemacka med kryddost och två rejäla koppar te. Det är nu ett tag sedan jag insåg att det är lika bra att väga mig efter frukost, för det är först då jag kommer ihåg det.
Jag trodde inte mina ögon. Vågen visade åttio kilo, sju kilo mindre än senast. Trevligt men osannolikt, den lätta gick jag inte på. Jag klev av, nollställde, flyttade på vågen och vägde mig igen. Nittio kilo.
Men vad fan. Slutsatsen att dra är att det är dags att byta batteri i fanskapet. Eller kanske strunta i vågeländet helt och hållet och mäta midjemåttet istället. Eller gå på klädernas passform.
Resten av morgonen har jag varit på dåligt humör och formulerat gnälliga inlägg i huvudet på temat hur synd det är om mig som inte kan äta vad jag vill trots att jag är så duktig med träningen. Såna som jag redan har skrivit en hel del av alltså.
För på sistone har jag ätit ungefär det jag vill. Numera innebär det ganska ofta sallader och mycket grönsaker, men inte alltid. På midsommardagen hade O lagat tortellini med gräddsås, den var så himmelskt god att jag vräkte i mig två stora portioner. Sånt händer ibland.
När jag rannsakar mig själv inser jag att jag också börjat dricka mer vin på sistone. Absolut ingen alarmerande konsumtion på något sätt, vi brukar dela på en flaska på fredag och lördag. (Bag-in-box är sedan flera år tillbaka bannlyst i vårt hem, av flera orsaker.) Men det är mer än i höstas då jag var synnerligen måttlig.
Godis, snacks och fikabröd har också slunkit ner även om det är stor skillnad på konsumtionen numera och för några år sedan. Förr kunde jag frossa i det, äta tills jag nästan mådde illa, det gör jag inte längre. Men det är svårt att låta bli att nalla lite godis eller chips när barnen äter, det är det. Fikabröd går bättre, jag har helt slutat ta av det trista industriproducerade som bjuds lite här och där för att istället satsa på kvalitet.
Motionerandet går bra. Det är inga problem att få tid med träning nu när man och barn är bortresta, och vardagsmotionen går också hyfsat tack vare lunchpromenaderna.
Sprungit har jag inte gjort på länge, har inte haft lust med det alls. Istället har jag gjort det jag haft lust med, nämligen gruppträning på Sats. När vi åker till Sommarön om några veckor ska jag springa där, varannan dag. Vis av erfarenheten från förra året ska jag ta det lugnt i början.
Men maten då. Jag behöver ha en målsättning för sommaren för att det inte ska barka åt skogen alldeles. Visserligen tror jag inte riktigt på nittio kilo, lika lite som åttio, men bara att se siffran där var en alldeles tillräckligt obehaglig upplevelse och påminnelse om att jo, det är faktiskt fullt möjligt att vikten skulle kunna fortsätta ticka uppåt tills jag är tillbaka där jag började för lite mer än två år sedan, på nästan tresiffrigt. Visserligen med mycket mer muskler nu än då, men ändå.
Jag behöver fundera på hur jag ska äta under sommaren. Återkommer i frågan.
2 kommentarer:
Nu har ni ju redan etablerade vanor för barnen (fast vem säger att de inte kan ändra sig?), men jag kan inte låta bli att framföra en undran här som jag länge gått och grunnat på rent allmänt.
Barn är ju inte födda godisätare. Varför ser man som förälder till att göra dem till det? Varför inför man påse med smågodis som lördagsrutin?
Det finns väl ett uns av förnumstighet i frågan, i det att jag själv inte är uppvuxen med godis (fanns choklad ibland och ofta hembakade kakor till em-kaffe, men aldrig smågodis och definitivt inte tillgång till påsmängder av sötsaker på en gång), och tycker att smågodis är ett osmakligt otyg. Och det är ett arv / en vana jag är tacksam för; har besparat mig många kalorier.
Men det är verkligen en ärlig fråga.
För övrigt har jag inte mycket klokt att komma med. Ett hurtbulleråd skulle vara att de dagar du inte springer så simmar du lika länge. Ju kallare i vattnet desto fler kalorier gör du av med.
Lite förnumstig är du allt ;-)
Vi införde lördagsgodis när Q begärde det, vilket han gjorde i treårsåldern efter en termin hos dagmamman. Då hade han fått nys om att det vankades godis hos kompisarna, och ville också ha det. Han hade förstås smakat godis innan också, han hade ju varit på barnkalas och liknande.
Jag vet att din inställning delas av många, men jag har lite svårt att förstå den. Smågodis är onyttigt och tomma kalorier och allt det där, visst visst, men att man siktar in sig på just godis tycker jag är lite underligt och puritanskt. Godis utövar en stark lockelse på barn, det är mycket tydligt. Olika stark på olika barn förvisso, Q är en ganska måttlig godisätare, till skillnad från lillebror vars godissug faktiskt oroar oss en smula.
Att ungar blir så galna i godis är inte så konstigt. Det är ju sött, snabba kalorier, vi är programmerade att gilla det. Dessutom har det förföriska färger och former. Ett totalt godisförbud tror jag inte alls på, om man inte isolerar sig helt från omvärlden. Då tror jag mer på att lära barnen att hantera frestelsen, och det tror jag görs bäst genom att få tillgång till den i mindre doser och under kontrollerade former, som lördagsgodis.
Att vi vuxna sedan borde vara mer disciplinerade och bara köpa det där sabla godiset på lördag förmiddag och i exakt den mängd som ungarna äter, istället för att köpa på oss extra påsar som blir liggande hemma, det är en annan sak..
Skicka en kommentar