Jag svor så det osade vid fredagens vägning. 89,4, ytterligare två hekto upp. Ja, ja, det är inom felmarginalen. Ja, ja, det kan vara tillfälligt.
Problemet är att jag inte tror att det är tillfälligt. Jag är på väg uppåt igen, och det är inte omöjligt att styrketräningen har med saken att göra. I kombination med min mathållning förstås. Som väl inte varit alldeles uppåt väggarna på sistone (undantaget den gångna helgen, mer därom senare) men inte heller helt perfekt.
Vad gör jag åt detta då? Slutar träna? Absolut inte. Om jag så går över 100 kilo tänker jag aldrig sluta träna. Never. Att känna så är förstås en seger.
Ett ännu större problem är att jag blir nedslagen och desillusionerad av viktresultatet istället för tvärtom. Å andra sidan, när det någon gång är tvärtom, brukar jag bli sporrad att fortsätta sköta mig.
Förr, när jag var rejält tjock och inte tränade på samma sätt som jag gör nu, brukade jag märka skillnad när jag kom igång med träningen. Efter någon vecka eller två kände jag mig fastare i konturerna. Så känns det inte nu. Träningen får mig att må bra, men jag känner mig snarare större (och starkare) än något annat.
Viktresultatet bidrog säkert till att jag kastade alla föresatser överbord inför helgen. Vi hade gäster både fredag och lördag, gäster som dessutom stannade över natten och åt lunch. Kort sagt blev den gångna veckan inte av karaktären 6:1 utan snarare 4:3. Vin och chips på fredag, vin, äppelkaka och smågodis på lördag, överbliven äppelkaka och det sista godiset på söndag.
Men imorse späkte jag mig med havregrynsgröt med banan till frukost. Fy fasen vad äckligt det var.
Tränat har jag förstås gjort, crosstraining med grabbarna i fredags - då jag upptäckte en ny talang jag inte visste att jag hade. Jag är kass på att hoppa över hinder och upp på stepbrädor, men jag är en jävel på att kräla under hinder. Tjejen som jag tränade i par med kom långt efter.
Igår tränade jag bodypump för första gången på väldigt länge, och mindes varför jag inte gillar det längre, eller för den delen förkoreograferade pass. Men just den ledaren förlåter mycket, hon är bra.
Och så drar det ihop sig till långhelg också. Men som titeln ger vid handen så får den gå i återhållsamhetens tecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar