fredag 27 september 2013

Händer det något?

Gör det? Nja, inte mycket. Jag har varit på semester i London (första semestern på tu man hand utan barnen, helt underbart) och därefter helt sänkt av en förkylning som först nu börjar släppa sitt grepp. Alltså har jag inte kunnat träna (alls) eller vardagsmotionera (särskilt mycket, undantaget London, förstås) sedan sist jag skrev.

Fast jo, lite händer. Hemkommen från London bestämde jag mig för att ta mig i kragen. Sedan dess har jag faktiskt skött maten hyfsat. Jag har ätit något mindre portioner, och jag har inte snacksat, snaskat eller syndat alls på vardagarna. Lördag blir godisdag framöver, till godis räknas såväl vin som chips, kakor och fikabröd.

Om det är detta eller den uteblivna träningen som har gett resultat vet jag inte, men när jag vägde mig förra veckan stod vågen på 89,6 och imorse på 89,2. Ett kilo mindre på ett par veckor alltså. Jag märker också att mina favoritjeans (som snart är utslitna) sitter bättre nu än för ett par veckor sedan.

Utvecklingen är alltså uppmuntrande och sporrar mig att fortsätta.

Förresten fick jag tillfälle att klaga min nöd hos min syster häromdagen och fick överraskande starkt medhåll. Vi har helt olika kroppsform (hon har smala armar och ben, platt rumpa men ganska mycket hull på magen. Jag har kraftiga ben, runda överarmar, stor rumpa men med tanke på min vikt och storlek i övrigt inte så väldigt mycket på magen) men samma upplevelse: trots att vi tränar ganska mycket så måste vi kämpa för att hålla vikten. Det räcker med att titta på en jävla kanelbulle så går jag upp i vikt, sa syrran uppgivet. Och då springer jag ändå varje dag. Varje dag!

Snabbt och långt springer hon dessutom, hon klarade halvmaran på 1:40 för några veckor sedan. Men så har hon också påbrå som jag saknar, hennes pappa och min styvfar tillhörde landets löparelit på sin tid, det vill säga yngre stenåldern.

Ett påbrå vi däremot har gemensamt och som kanske kan förklara saken är PCO, polycystiska ovarier. Ännu mer förklaras av ett mera socialt arv: att vi båda två gillar mat, god mat och mycket mat. Portionerna blir lätt för stora. Syrran fikar aldrig men dricker å andra sidan en hel del vin. Jag har ju en omtalad faiblesse för godis och fikabröd men har å andra sidan blivit så måttlig det senaste året att jag nästan är kandidat för nykterhetsrörelsen.

Nåja. Analyser, analyser. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Teorin står klar för mig sedan länge. Problemet är att omsätta den i praktik.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kul m Londonresan! Lycka till med lördagsgodis och träningen! / Jannike

ankaspringer sa...

1:40!!!

Jag vill vara din syster.