Grinigt om grupp

Igår var jag på dietgruppen för vad som visade sig vara sista gången. När jag satt och tittade på datumen konstaterade jag att jag vid nästa gång, som är den sista, kommer att vara i Göteborg där min styvfar begravs följande dag. Så kan det gå.

Av totalt åtta träffar har jag alltså lyckats bevista tre. En träff hade redan varit när jag fick nys om gruppen, sedan vabbade jag. Därefter var jag med två gånger, sedan var det höstlov och för två veckor sedan var jag magsjuk.

Visst kan man argumentera att jag med denna erbarmliga närvarostatistik inte gett gruppen en chans. Fast jag måste säga att jag inte tyckte mig passa in särskilt bra bland deltagarna. Flera av dem uppvisade en offermentalitet som jag hade svårt att förlika mig med.

Jag har i alla fall lovat dietisten att boka in ett individuellt möte med henne, så bestämmer vi där hur vi går vidare.

Uppgifterna vi fick vid gruppträffarna har varit ganska bra. Logga matintaget, identifera fallgropar, utarbeta strategier för att hantera dem. Inför en ny god vana. Inga nyheter, verkligen inte. Det bästa med gruppen är nog att det gav mig tillfälle att reflektera.

Fast det gör jag ju å andra sidan rätt bra på egen hand också.

Nä, jag vet verkligen inte alls hur jag ska gå vidare. Lite besviken är jag allt på dietisten, jag hade velat ha mer handfasta råd riktade till och anpassade efter just mig. Inte det där vanliga blajet.

Igår konstaterade vi att man måste ta till 40 minuters rask promenad för att förbränna en lussekatt, och alla beskärmade sig. Det är ju sant. Men det är också sant att basalmetabolismen står för det mesta av förbränningen. Jag skulle tippa att man förbränner en lussekatt efter ett par timmar på soffan också. Men det sa jag förstås inte.

Annars har jag tänkt mycket på krönikan jag länkade till igår, och en annan krönika skriven av samme debattör. Att om man vill leva sunt och äta bra och träna mycket, måste man vara beredd på att avvika från normen. Tänkvärt och lite otäckt.

Nä, nu ska jag snart åka hem och hämta ungar och laga något nyttigt. Numera när jag är ensam med barnen försöker jag göra vegetarisk mat. Ikväll blir det kanske bakad blomkål, om jag minns rätt när jag tror att vi har blomkål hemma.

Kost och kostråd

Jag gick in här med avsikten att skriva ett dystert inlägg om att det inte går så bra nu eftersom sjukdom och allmän novembertrötthet gjort att jag slarvat, nä förresten, det kan inte ens kallas slarvat, tvingats avstå är mer korrekt, från både träning och vardagsmotion i nästan två veckor.

Å andra sidan läser jag om mina föresatser och konstaterar att dem har jag följt. Kanske är det inte så illa ändå.

Igår läste jag denna ganska tänkvärda (om än illa skrivna, usch vilken petimeter jag är) artikel om kostråd. En uppfriskande tanke faktiskt. Om man följer nästan vilket kostråd som helst, inklusive Livsmedelsverkets utskällda, går man ner i i vikt eftersom man då slutar äta den skräpmat som alltför många av oss äter alltför mycket av.

Undrar hur illa jag själv ligger till? Jag avstår inte helt från vare sig godis, läsk eller chips, men jag begränsar åtminstone intaget. Jag äter förmodligen inte tillräckligt med grönsaker, men undrar hur långt ifrån rekommendationerna jag ligger?

Skulle kanske föra matdagbok igen.

Minimala korrektioner

Huga huga, nu har jag ägnat mig åt skörlevnad ett tag. I fredags råkade vi hamna hemma hos grannarna som serverade en massa gott vin (mycket trevligt för övrigt, vinprovning ska bedrivas i större grupper eftersom man då kan smaka sig igenom fyra viner utan att bli helt kanon) och på lördagen åkte jag med min syster på herrgårdsweekend för att fira hennes födelsedag. Middagen var erbarmligt dålig, så dålig att det nästan var roligt, men vinerna var - återigen - mycket goda.

I mitt gamla liv hade detta inte varit något konstigt alls, att dricka mig lullig både fredag och lördag. Men numera gör jag det alltså inte. Och jag tänker kompensera drickandet (och det påföljande ätandet) med att vara vit resten av månaden.

Jag har också funderat lite över några vanor jag har lagt mig till med på sista tiden. Äta sushi efter tisdagslunchpasset till exempel. Dricka kaffe latte efter sushin. Det kan jag väl unna mig någon gång ibland, men inte varje vecka. Nä, nu får det nog bli matlåda några tisdagar. Och kaffelatte ska jag i fortsättningen begränsa till helgen, om ens då.

Efter sushin drack jag alltså vanligt kaffe med en liten skvätt mjölk, och avstod från att ta av de fina lussekatterna som restaurangen bjöd på. Jag hade spanat in dem redan medan jag väntade på sushin, men hindrade impulsen att ta en redan då, om de skulle ta slut senare. Bestäm sedan, vid kaffet, tänkte jag. Och vid kaffet var det mycket lättare att bestämma mig för att inte.

I bilen tillbaks till jobbet tänkte jag på den där lussekatten. Hur impulsen att äta kan vara stark, nästan oemotståndlig. Men att jag efteråt har svårt att minnas hur stark.

Alltså:

Avstå från alkohol resten av månaden
Avstå från sushilunch (salladslunch går däremot bra)
Avstå från kaffelatte på vardagar

Tidelipom och piddelidej.

Bilder och målbilder

Igår fick jag två komplimanger för klänningen jag bar. Det var trevligt, fast jag är själv lite tveksam till den. Jag har faktiskt något smalare midja än det ser ut under dragskon (hmm, man kanske skulle sprätta bort dragskon och flytta skärpet uppåt några centimeter?).

 

Som jämförelse en dassbild tagen sommaren 2011, när jag var som smalast. Det skiljer ungefär 12 kg på bilderna, nej ännu mer faktiskt. Det är nog närmare 15 kg skillnad.

 

Lite svårt att tro, faktiskt. Men som bekant tränar jag nu på ett sätt jag inte gjorde då. Och jag vet precis vilka byxor jag har på mig på den nedre bilden, de var lite för stora då men går nätt och jämnt att knäppa nu.

 

Varför denna kavalkad? Ja, det kan man fråga sig. Tillbaka till vikten 2011 vill jag faktiskt inte, det är helt uteslutet.

 

En annan sak att betänka är några citat från denna bloggs början:

 

"Jag har inga problem med att vara storvuxna, bastanta Helga, storlek 44. Men jag vill vara något smidigare och fastare i konturerna."

"Inga orealistiska mål. BMI 27 sisådär. Fortfarande storlek 44, men en smidigare sådan. Lite mindre överarmar, lite mindre hull på mage och haka. Lite fastare i konturerna."

"Jag vill egentligen inte gå ner i storlek, har inga sådana nojor utan är helt nöjd med att vara en 44:a. Men det vore skönt att verkligen kunna stanna där. Idag måste jag ibland beroende på plaggets snitt gå upp till 46. Inga nojor, som sagt, men 46 ingår inte alltid i basutbudet. Många affärer stannar vid 44. Det vore också skönt att slippa handla på tjockisavdelningarna. Kläderna där passar sällan särskilt bra eftersom jag förutom att vara tjock också är lång. Jag behöver extra centimetrar över rumpa, rygg och byst, inte över midjan. Jag behöver långa ben och långa ärmar. Sånt finns inte där."

 

Citaten är hämtade från 2009 och 2010 och får väl betraktas som ganska samstämmiga målformuleringar. Detta mål har jag uppfyllt med råge.

 

Dietgruppen

Jag måste ju berätta om dietgruppen också. Igår var jag där för andra gången, och nu dröjer det hela fyra veckor till nästa gång eftersom jag missar onsdagen under höstlovet.

(Eller missar och missar, implicerar inte det a feeling of regret som jag inte alls känner?)

De andra damerna i gruppen har till största delen infriat mina farhågor. Vi sitter i nästan en timme och berättar för varann om våra vedermödor. Jag vill inte gå in på detaljer, för vi har lovat varann tystnadsplikt, men en del historier ur livet och framför allt de attityder som uppvisas får mig att häpna. Att det inte är någon annan än man själv som ansvarar för ätande och träning, det är tydligen svårt att inse.

(Det är det ju, det tycker jag också, tidvis. Men jag inser åtminstone det orimliga i resonemanget.)

Det som gör att jag inte skrikande rusar därifrån är att samtalen ändå väcker vissa tankar.

Igår redovisade vi en hemläxa som bestod i att registrera allt matintag samt all motion under fyra dagar. Motionen lämnar jag därhän, den funkar ju. Jag är nöjd med nivån på motionerandet. Visst, det är inte alla dagar jag klarar mitt mål på 10 000 steg. Men de dagarna når jag 8000 eller 9000. Det är fan ta mig good enough just nu som livet ser ut.

Maten då. Det var tröttsamt att komma ihåg och skriva upp det jag åt trots att jag använde mobilkameran till hjälp. Men givetvis hade det en reglerande funktion, ganska stark sådan. Jag äter mindre om jag måste skriva upp det jag ätit. (Så hade jag också gått ner ett drygt halvkilo sedan förra gången, om nu bara de här fyra dagarna påverkade.) Ändå har jag ingen vidare lust att fortsätta registrerandet.

Till nästa gång ska vi fundera över bra och dåliga vanor. Jag tänkte fokusera helt på ätandet. Jag kan berömma mig av att ha en hel del bra vanor. Jag äter frukost, jag äter tre mål mat om dagen, jag äter ganska regelbundet, jag äter någorlunda bra med grönsaker (fast här finns alltid förbättringspotential!), jag äter lagad mat med få helfabrikat. Mellanmålen är det ju skralt med och efter en stunds diskuterande kom jag ihåg mina klockan-tre-mandlar som jag körde med under hösten 2012. Jag hade en påse i skrivbordslådan och tog fem stycken, aldrig fler, klockan tre på eftermiddagen, aldrig annars. Det var ett mellanmål som faktiskt fungerade. Mixtra med keso och kvarg och kokt ägg, det orkar jag inte.

Efter nästa missade gång är det ett par, tre gånger kvar. Det kan jag väl uthärda.

Ny träningsform igen: Prformance Hi-Intensity

Förra veckan gjorde jag ett avsteg från principerna, eller om man så vill, införde en ny princip. Jag var ledig på torsdagen, vi skulle åka till Disneyland Paris på förmiddagen. Ursprungligen hade jag tänkt börja morgonen med ett crosstrainingpass med favoritledaren. Min tanke var att jag sedan med glatt humör och stor energi skulle ta mig an packnings- och resebestyr.

Men jag var så trött, så in i märgen trött. Jag orkade helt enkelt inte stiga upp en timme tidigare och jaga iväg på träning. Tidigare har jag försökt intala mig just do it, du vet att du mår bra efteråt, jag ångrar mig aldrig. Nu gjorde jag precis tvärtom. Och ångrade mig inte.

(Imorse var det dock tillbaka till just do it, torsdag och morgonträning. Inte heller då ångrade jag mig. Jo, kanske lite precis innan. Men definitivt inte efteråt.)

Men det var om den nya träningsformen jag skulle berätta. Häromdagen provade jag styrkevarianten av det pass jag testade förra veckan. Detta passade mig klart bättre.

Vi var bara fyra deltagare, och jag var absolut sämst, äldst, tjockast och minst vältränad. Tant Helga tränar med fitnessdårarna. Men vem bryr sig? Särskilt när en av dårarna visar sig vara förtjusande snäll och hjälpsam. Vi skulle ta fram lådor att göra box jump på, och han såg min tveksamma min. Hopp är lindrigt sagt inte min starka sida. Jag klarar upphopp på stepbräda i högsta läget, fast jag är skräckslagen hela tiden. Men han peppade mig att ta den lägsta lådan, som alltså nådde mig strax nedom knäna.

"Jag lovar, det sitter i huvudet, det är en rädsla. Jag håller i dig första gången, du kommer att klara det." Det gjorde han, och det gjorde jag. Faktiskt. Men eftersom det var inte mindre än 26 upphopp som skulle genomföras så övergick jag sedan till stepbräda.

Passet var upplagt sålunda:

200 hopp med hopprep (inte min favoritövning heller, jag övergick till höga knän efter en stund)
26 armhävningar (som man INTE fick göra på knäna, utan på fötterna, men man fick lägga två viktklossar under sig så att man landade på dem istället för att gå hela vägen ner till golvet. Intressant och nyttig variant.)
200 hopp
26 box jumps
200 hopp
26 situps (faktiskt det jag klarar bäst)
200 hopp
26 pull-ups (kan jag ju absolut inte genomföra. Men när jag fick stöd av ett gummiband gick det någorlunda)

Vi avslutade med statiska magövningar och lite knäböj.

På det hela taget ett riktigt bra och roligt pass, helt okej ersättning för Transformer som varit en tidigare tisdagsfavorit. Den lilla gruppen och den älsklige medtränaren (han visade sig vara ledare själv. Samt thaiboxare.) gav klara pluspoäng.

Och ännu bättre: nästa vecka är det helt andra övningar. Det gillar jag.

Ny träningsform: Prformance Mobility

Istället för tisdagstransformer som blivit torsdagstransformer och därmed mycket svårare att passa in i mitt schema, provade jag idag ett nytt pass. Prformance (nej det är inte felstavat) finns med tre inriktningar: Mobility, Strength och Hi-Intensity. Idag var det alltså rörlighet som tränades.

Och mja. Det var väl ett rätt okej pass, om det är rörlighet och långsamma rörelser med koncentation som man är ute efter. Just idag var jag nog det, men annars brukar jag vilja träna tyngre och hårdare.

Ännu en gång tänkte jag surt på hur svårt det uppenbarligen är att utforma och leda pass. Detta var en ung ledare, passet är (tror jag) förkoreograferat. Ändå hade det en del brister. Vi gjorde höftlyft med fötterna stödda mot vikter som bara gled iväg, och en sorts knäböj mot staplade vikter som... just det, bara gled iväg.

Nästa vecka ska jag kanske prova Hi-Intensity.

Stark

Förra veckan blev det bara ett pass tränat, crosstraining på ny tid med ny ledare. Dagen därpå hade jag ont i halsen igen. Fast nu sex dagar senare anser jag mig återställd, imorgon ska jag träna.

Dietistgruppen frös som väntat inne på grund av vabb. Det gick helt enkelt inte att få ihop logistiken. Sånt händer ibland.

Följaktligen deppade jag lite under förra veckan. Jag känner tydligt på kläderna att jag gått upp, det är ingen rolig känsla.

Men å andra sidan ska jag minnas detta: på passet i tisdags bestod en av stationerna av marklyft med rodd. Marklyft är jag bra på, jag är stark i ben och rygg, så jag greppade efter kort tvekan den tyngsta stången. I efterhand minns jag inte exakt hur mycket vikt den hade men det borde ha varit 2 gånger (10+5+2,5) d v s 35 kg. Ledaren hejdade sig just när jag lyfte stången och jag såg hur hon spände ögonen i mig, men jag kunde genomföra rörelsen med bra teknik, hon nickade godkännande.

I receptionen mötte jag henne igen. "Det gick ju bra det där. Vad stark du är!".

Imorse läste jag en hjärtevärmande artikel i DN om tränande gamlingar. Kroppen är en fantastisk maskin ändå.

Uppvaknande

Nu har jag börjat träna igen efter förkylningen, shape i tisdags och crosstraining igår och så ska vi nog boxas på söndag maken och jag. Jag har morrat över att Sats har ändrat i schemat så att ett av mina favoritpass (Transformer) hamnat på en dum tid. Men å andra sidan gör det kanske att jag sporras att prova nya pass.

Träningen flyter alltså på. Numera blir jag inte ens särskilt orolig eller irriterad när jag är sjuk. Jag tänker bara jaså, det blir ett uppehåll nu på några veckor, det kommer att kännas lite motigare att gå dit och lite tyngre under passet de första gångerna, men sedan blir det som vanligt igen. Jag kommer igen, jag vet ju det.

Igår var jag hos dietisten. Ett besök med förhinder. Den första tiden fick jag ju avboka eftersom jag var sjuk. Igår visade det sig att mitt nya besök inte fanns dokumenterat i deras system, trots att jag fått bekräftelse via mejl och sms. Brave new world. Men jag fick prata i tjugo minuter med dietisten i alla fall.

Prata kan jag ju, och det gjorde jag i rasande fart. Det jag sa torde vara bekant för bloggläsarna men det var ungefär detta:

Jag började gå upp i vikt i 25-årsåldern, då jag flyttade ihop med min man. Samtidigt började jag också motionera regelbundet. Som barn var jag normalviktig men inte intresserad av idrott och motion.

För tre år sedan gick jag med Itrims hjälp ner cirka 18 kilo, från 96 till 78. Emellertid stannade jag inte särskilt länge på 78 utan gick redan under första halvåret upp ett par kilo. Så har det fortsatt, visserligen med några fluktuationer upp och ner men på det hela taget har jag gått upp 4-5 kilo per år. De största uppgångarna har varit efter semestrarna.

Samtidigt har jag emellertid tränat betydligt hårdare än i mitt gamla liv. Förr gick jag i bästa fall på ett Friskispass i veckan. Idag tränar jag tämligen tung styrke- och konditionsträning 2-3 gånger i veckan. Jag har också ganska bra koll på vardagsmotionen med en målsättning att gå 10 000 steg per dag. Den nås inte alltid men oftast snittar jag 8000 steg i alla fall. Träningen är inte problemet.

Jag har ett stillasittande jobb men står numera upp vid datorn och jobbar.

Jag äter tre mål mat om dagen: frukost kl 7, lunch kl 12 och middag kl 18. Till mellanmål ibland en frukt om jag kommer ihåg det. Mina matvanor är bättre idag än förr (trots att jag lagt ner mellanmålen), jag äter betydligt mer grönsaker, men jag är svag för kaffebröd och godis och äter förmodligen (uppenbarligen) för stora portioner.

Jag tycker om mat och är road av mat och vill inte ladda den med ångest och förbud. Jag upplever inte att jag äter mindre än alla andra men ändå går upp i vikt, jag är snarare lite häpen över att jag kan äta såpass mycket som jag gör. Jag vet att jag har stor aptit.

Jag vill inte prova måltidsersättningar igen. Det var lättare än jag trodde och absolut värt insatsen, men jag vill inte. Inte minst för att mina barn är större nu, det är svårare att inkorporera i vardagslivet. Men också för att jag inte behöver en quick fix. Jag behöver balans och minimala korrektioner. Hitta och praktisera fungerande strategier.

Mina alkoholvanor är numera ganska måttliga, ungefär 2 glas vin i veckan i genomsnitt, ibland mer, ofta mindre. Åtminstone en månad per år brukar vara alldeles vit.

Dietisten antecknade frenetiskt och ville sedan väga och mäta mig. 91 kg och 95 cm midjemått var domen. Mindre än vid början av Itrim (96 kg resp 100 cm) men mer än vid slutet (78 kg och 82 cm) men alldeles för mycket, förstås.

Fast med tanke på hur du motionerar är din övervikt förmodligen inte farlig ur hälsosynpunkt, menade hon, och det var ju skönt att höra. (Det har jag nästan räknat ut själv).

Min målsättning är framför allt att få stopp på uppgången. Pressad något ytterligare klämde jag fram med att jag väl skulle vilja gå ner till sisådär 85. Mätbara mål är ju bra.

Dietistens förslag är att jag går med i en grupp som träffas åtta gånger. Min spontana reaktion är ett njä. Gruppträffarna var ju det jag gillade minst med Itrim. Hon invände att detta är en mindre grupp, att det inte är lika föreläsningsbetonat som Itrim, att man tvingas arbeta själv. Dessutom träffas gruppen på en tid som faktiskt råkar passa.

Jag lovade att fundera på saken men har väl nästan bestämt mig, tror jag. Åtta gånger är ändå en begränsad tid, och eftersom jag faktiskt la ner Itrims gruppträffar efter bara ett halvår borde jag ge detta en chans.

Ja. Suck. Känner mig inte särskilt entusiastisk för detta, men det kanske kommer.

Vinterdvala

Va, redan? Ja, nästan.

Höstens första förkylning har hållit mig i ett fast grepp i två veckor nu. Som vanligt ville jag inte riktigt inse hur sjuk jag faktiskt var. Min åttaårige son räddade mig genom att bli sjuk han också, varpå jag var hemma med honom och i vanlig ordning blev ännu sjukare än han. Nu har maken däckat också.

Själv ser jag ljuset i tunneln, fast jag fortfarande hostar rejält. Jag vilar denna vecka också, men nästa vecka ska jag träna som vanligt. Och vardagsmotionera.

Förresten är jag lite fundersam angående min hosta. Förr var det alltid halsontet som var värst när jag var förkyld. Nu är det hostan. Jag hostar och hostar och hostar. Ibland norpar jag lite astmamedicin av min son så att jag får sova. Pappa fick astma i femtioårsåldern, jag undrar om jag har ärvt hans? Något att fråga företagshälsovården om.

Dietisten då? Den tiden fick jag ju boka av, jag var som allra sjukast den dagen. Men skam den som ger sig, nästa torsdag har jag en ny tid!

Sagt och gjort

Nu har jag bokat in mig hos en dietist på gångavstånd från jobbet. Jag tror banne mig rentav att besöket blir gratis, eftersom jag har ett frikort som ligger och skräpar efter allt kollande av min sköldkörtel i höstas. Om två veckor ska jag dit.

Svårare var det inte.

Tillbaka igen efter sommaren

Nu har vardagen kopplat greppet efter inte mindre än sex veckors ledighet. Vilken konstig sommar det var, kallt och regnigt i juni, värmebölja i juli och nu återigen ganska svalt och regnigt i augusti. Fast jag klagar inte, jag gillar inte värme något vidare. Men det är konstigt att tänka sig att det bara är två veckor sedan som jag guppade i de glasgröna vågorna på Sommarön.

(Himla tjatande om glasgröna vågor? Citatet kommer från Trollkarlens hatt: O att vara ett nyvaket mumintroll och tumla i glasgröna vågor när solen går opp! Precis så har min sommar varit, fast jag inte är någon morgonbadare.)

Träningsmässigt blev sommaren riktigt bra, tycker jag. Jag trotsade värmen (och den mördande konkurrensen från min galet långspringande kusin) och sprang 2-3 gånger i veckan, ungefär 3 km varje gång. Längre än så orkade jag faktiskt inte, och då menar jag egentligen inte fysiken. Det blev för segt, för jobbigt, för tråkigt, för svårt att motivera mig. Så då struntade jag i det.

Efter varje springpass körde jag gummiband, axelpressar och lite sånt. Och så låg jag i planka och tittade på klockan. Nu klarar jag 2 minuter i planka varefter jag nästan dör.

Det roliga är att detta tämligen blygsamma motionspensum verkligen har gett resultat. Sedan vi kom hem från semestern har jag tränat tre crosstrainingpass (två med favoritledaren, ett med de stora kroppsbyggarkillarna) och det har gått jättebra. Både styrka och kondition finns där. Visserligen har jag haft rejäl träningsvärk (och ganska ordentligt ont i ländryggen långt ner på höger sida, baksidan av höften, måste kurera mig med Voltaren) men det är bara att räkna med.

Kroppsbyggargrabbarna avslutade dagens pass med att beordra oss att göra burpees i fem minuter och notera antalet. Jag klarade 30, vilket var fler än jag trodde. De var inte snygga, heller inte galna som tjejen framför mig som gjorde en tjusig bakåtspark varje gång hon slängde sig ner, men jag hade bröstet i golvet och tog mig upp till stående och hoppade, trettio gånger efter varann.

Vardagsmotionen är emellertid ett försummat kapitel. Efter första veckan på Sommarön bestämde jag mig för att ge fan i stegräknaren. Jag har haft den på mig nu de första dagarna på jobbet, och det går trögt att komma upp i 10 000 steg. Igår lyckades det inte alls, min lunchpromenad frös inne och trots barnhämtning och en extra runda på kvällen stannade räknaren på dryga 7000. Men det är förstås bättre än inget.

Återstår då maten. Där är det inget nytt. Jag har ätit ungefär som jag velat under semestern, men jag har varit restriktiv med alkohol. Det har blivit en hel del jordgubbar med grädde och gott kaffebröd men inte så värst mycket godis eller chips.

Men. Jag har bestämt mig för att kontakta en dietist. Frågan är bara om jag ska vänta ända till i oktober då jag har tid hos företagshälsovården, eller ta kontakt själv. När jag läser det jag skriver blir svaret uppenbart: så klart ska jag inte vänta!

Ännu en träningsform: Virtual cycling

Det blev spinning, men inte på lunchen utan efter jobbet. Nu har jag provat något nytt, detta var virtuellt såtillvida att ledaren ersatts av en videoskärm.

Tja. Betyg 3, tror jag. En tämligen bisarr upplevelse (fast det tycker jag ju om vanlig spinning också). Trist musik och givetvis inte lika bra som med en riktig ledare. Men svetten rann ändå. Självklart var detta ett bättre alternativ än att inte träna alls.

Dags för den årliga svackan

Jo, så är det. När jag läser bakåt i bloggen konstaterar jag att jag precis före semestern brukar väga mig, först häpna sedan deppa över siffran, gräma mig över den trots att jag tränat duktigt, rannsaka mig själv och konstatera att maten har det väl varit si och så med.

Intet nytt under solen således. Inte blev det sträng diet under gräsänkedagarna, försökte knappt. Jo, de dagar jag har ätit hemma har jag ätit bra, det har jag. Samt några salladsmiddagar. Vardagsmotionen har jag skött exemplariskt, det är bra att jag hittat tillbaka till den efter några veckors maskande.

Igår vägde jag mig och det var all-time high sedan Itrimstarten. 91,4. Förmodligen med en hel del vatten i kroppen, och jag har tränat hårt de senaste veckorna, sälkänslan är intensiv. Efter en jordgubbsfrukost också, känner mig tung och uppblåst, det skvalpar i magen.

Nåja. Detta har möjligen det goda med sig att jag kommer att vakta lite mer på mat och alkohol under semestern än vad jag annars skulle ha gjort. Jag ska springa men inte styrketräna, förmodligen tappar jag något kilo på kuppen. Fast det är ju inte kilona som är intressanta EGENTLIGEN.

(Vad som EGENTLIGEN är intressant kan man ju fundera över. Kanske i en annan text.)

Blä. Har jag nämnt att jag avskyr det här? Kroppsnojandet, matnojandet, viktnojandet. Blä, blä, blä.

(Inte hinner jag lunchspinna idag heller. Fy vad det är synd om mig. Men promenera ska jag göra i alla fall.)

Ny träningsform: Pilates Ball

I tisdags provade jag att träna på ett nytt sätt. Pilates Ball är, inte helt otippat, pilatesträning med en stor, lätt gummiboll. Man sitter eller ligger på den och gör allehanda bålstärkande övningar.

Betyget blir 4. Ett trevligt och lättochlagom mellandagspass. Jag tyckte inte att det var särskilt svårt eller jobbigt, säkert blir det jobbigare och effektivare när man lär sig att ta ut rörelserna ordentligt.

Jag kommer säkert att prova det igen men jag tror inte att det blir en återkommande favorit. Som mitt liv ser ut just nu (utom alldeles precis just nu då jag är gräsänka) så har jag begränsad tid att lägga på träning. De timmarna vill jag ska vara jobbiga, svettiga, tunga, pulshöjande och roliga. Inga små krav, nej. Men mina favoritpass uppfyller dem.

Helgas pyssel och knåp

Jag gillar att handarbeta, har gjort det sedan tonåren. Här slår det mig att det finns en tydlig parallell till motion och idrottsundervisning. Det var INTE slöjden i skolan som väckte mitt intresse för handarbete, gudars nej. Det var snarare tvärtom. Både mellanstadiet och högstadiets syslöjdslärare var trista petimätrar som gnällde på än det ena än det andra. All kreativitet falnade och dog.

Att sticka är jag idag riktigt bra på, men det lärde jag mig alldeles själv (precis som att motionera!). Hu, jag minns den där eländiga provlappen man skulle sticka, det gnisslade i garnet och det blev strävt av handsvett. Jag lyckades dessutom vrida alla maskor på något vis, i efterhand har jag förstått att jag stickade i bakre maskbågen istället för i främre. Gör om, repa upp, gör rätt. Tråkigt!

Nej, stickning lärde jag mig på egen hand framför TV:n. Jag stickade först en jättelik tunika av rött akrylgarn, sedan en kornblå med pingvinärm, detta var ju åttiotal. De blev inte vackra, många var de tappade maskorna, men de blev färdiga. Envis har jag ju alltid varit. Och när de var färdiga kunde jag sticka.

Ungefär samtidigt lärde jag mig att sy. Jag köpte Stilmönster och klippte till, krälade runt på mattan i pianorummet. Särskilt minns jag ett vackert lila manchestertyg (ja, vilket decennium var detta?) som skulle bli långbyxor. Jag tog till rejält och gjorde vida brallor. Tur det, eftersom luggen låg åt olika håll på fram och bakstycke. Svor och kastade arbetet åt sidan. Återkom när jag lugnat ner mig och sprättade upp delarna, klippte till igen. Nya byxor men något smalare modell. Luggen låg fel igen. Nya svordomar, ny paus, ny återkomst. Till sist blev det en kjol istället. Jag minns att jag bar den till en storskjorta i rosa blankt tyg, också den hemsydd.

Numera ägnar jag mig uteslutande åt stickning. Jag kan sy kläder, förmodligen är jag inte oäven på mönsterkonstruktion heller, men jag ids inte. Kläder är billiga att köpa jämfört med timmarna man lägger ner på sömnaden. Men hemstickade koftor eller sjalar av den kaliber jag själv framställer, de kan man knappt köpa för pengar. (Ahem.)

Dessutom är det bökigt att sy, maskinen ska dras fram och träs, finns det tråd hemma, finns det nålar kvar. Sticka kan man alltid göra några maskor eller varv, men ska jag sy något vill jag vara ostörd ett tag, och det är jag sällan numera.

Utom den senaste veckan, då jag varit gräsänka. Tre kvällar har jag tillbringat framför symaskin och TV och jag är enormt nöjd med mina insatser.

På vad sätt är detta kropps- och viktrelaterat? Det ska bli förklarat!

1) En afrikansk tunika som jag köpte på flygplatsen i Johannesburg i vintras. Valde efter ögonmått eftersom det var lite bråttom och jag varken hann eller orkade prova. Vid hemkomst visade den sig vara rymlig över axlar och byst men rejält trång över mage och höfter. Ett plagg för män, förstås.

Vad göra? Enkelt, man sprättar upp ett rejält sprund i sidsömmarna. Eller snarare, ökar på det sprund som redan finns. Nu sitter den perfekt.

2) Två stycken omlottkjolar, den ena i storlek 40 köpt sommaren 2011 då jag var som smalast. Den andra något större, köpt i slutet av nittiotalet. De passar fortfarande men har den irriterande egenheten att de glipar, vilket omlottkjolar gärna gör.

Vad göra? Prova, nåla och prova igen. Sy en cirka två decimeter lång raksöm som håller ihop kjolen, lämnande lämpliga öppningar upptill så att man får den på sig och nertill så att man kan gå obehindrat.

3) En klänning/tunika, även den köpt under den smalaste tiden. Eftersom den är i stretchtyg sitter den fint överallt utom över, just det, mage och höfter där den är lite för trång, lite för avslöjande. Dessutom är den för kort (i min smak) för att användas som klänning, jag vill helst bära byxor till. Vad händer då? Jo, den stramar oklädsamt över de valkar som uppstår vid byxlinningen.

Vad göra?

(Trumvirvel. Det här är jag riktigt nöjd med, men jag har inte kommit på det alldeles själv, jag lät mig inspireras av en älskad topp från Nanso).

Nåla, tråckla och sist sy på maskin, därmed fästande ett vanligt vitt resårband i sidsömmen,  med början strax under bystlinjen, hela vägen ner till fållen. Gör likadant på andra sidan. Då rynkas tunikan och blir förstås kortare, och är inte längre någon tunika utan snarare en lång topp. Rynkningen gör att den blusar sig på ett klädsamt och förlåtande sätt över höfter, mage och rumpa. Jag har den på mig då jag skriver detta, den kommer att bli ett favoritplagg!

Förutom detta har jag också lagat några plagg, och sytt ihop en sportbehå baktill. Metallhyskorna hade gått sönder så den gick inte längre att knäppa. Men eftersom jag kan kränga den över huvudet utan att knäppa upp den har jag nu förlängt dess livstid.

Kvar i högen ligger två klänningar från Indiska, som jag skam till sägandes knappt har använt. De är båda för korta för min smak - vådan av att vara lång, och den ena sitter väldigt illa över bysten. Just det är ovanligt, för där brukar jag vara konfektionsanpassad. Den andra sitter utmärkt, men jag gillar inte modellen, den är för flickaktig för mig. Förmodligen ska båda två få bli kjolar istället. Jag har gott om överdelar som skulle passa till.

Utöver detta har jag sorterat ut tre plagg som alla sitter lite halvdassigt, ett är ett felköp från Tradera, två är från smalsommaren 2011. Jag har ingen lust alls att trixa till dem så att de passar, de ska istället få gå till second hand. (Nej, jag orkar inte sälja något på Tradera, jag skänker med varm hand till Myrorna och liknande istället.)

Det är lustigt hur omåttligt nöjd jag är med mig själv och det jag har åstadkommit. Jag känner väl igen känslan från min tonårstid. Men på den tiden var jag inte det minsta miljömedveten. Hållbarhet och återbruk är en aspekt som har tillkommit sedan dess, och den gör inte nöjet mindre.

Ny träningsform: Indoor Walking

Igår provade jag något nytt, Indoor Walking, en klass som utförs på crosstrainer. Det verkade bra, tyckte jag, jag gillar ju att promenera.

Fast det blev en ganska stor besvikelse. Med reservation för att man inte ska döma ut en klass efter att ha provat endast en gång, gör jag nog just det.

Framför allt fick jag ont i fötterna, det var svårt att hitta en bekväm position på "tramporna" och jag fick rentav lite kramp vid ett tillfälle. Min andra invändning gäller tråkigheten. För att jag ska orka ta i rejält får det inte vara för enformigt. Detta var en sådan där klass där inget distraherar mig från att känna efter hur trött jag är i lårmusklerna, hur obekvämt det känns i fötterna, hur tråkigt alltihop känns, har det bara gått tjugo minuter?

Mina favoritklasser Crosstraining, Transformer och 30-20-10 funkar precis tvärtom. Jag hinner aldrig riktigt känna efter, det är bara att göra och köra. Men samtidigt som de är omväxlande är de också förutsägbara med ett visst antal varv eller intervaller. Det är också bra, då vet jag vad som ska komma och kan portionera ut min ork.

Helgabetyg för Indoor Walking blir således bara 2. Kommer nog inte att prova detta igen. Vill jag träna kondition föredrar jag spinning (helst då 30-20-10) eller löpning (som jag konstigt nog inte upplever som enformigt).

Träning upp och ner

Gäspar nästan käkarna ur led efter lunchens Transformerpass. Inte nog med att man blir hungrig av träning, man blir trött också.

Det gick rent oanständigt bra, ledaren (som inte var den vanlige tuffe muskelkillen utan en mer mänsklig kvinna i min ålder) jublade åt mig. En av övningarna var att stå i hög planka med fötterna hängande i gummiband från taket och att dra in knäna under magen. Första varvet gick sådär, andra varvet gick det inte alls, jag var så trött i armar och rygg. Men på tredje varvet hände det något, plötsligt hittade jag rörelsen och kunde upprepa den ett tiotal gånger.

Däremellan stod vi i planka 30 sek åt gången vilket jag ibland har problem med, om jag är trött sedan tidigare. Men inte nu. Jag såg en och annan kille vika ner sig men inte jag inte.

(Är detta bloggen för ohämmat träningsskryt, undrar ni nu kanske. Ja, det är det nog, faktiskt.)

Jag kan tidvis fortfande inte fatta att jag gör sånt här, att jag vågar och kan. Att jag inte ger upp första gången då det verkar svårt, att jag försöker igen, att jag vågar tro på min förmåga, och att jag (eftersom jag inte gett upp) faktiskt belönas med tydliga framsteg.

Jävla kärringar till idrottslärare, tänker jag så. Detta hade de faktiskt kunnat förmedla till mig. Det är rent oanständigt att underlåta att göra det, att överlåta ansvaret på individen. Men vad stolt jag är att jag hittat fram till detta alldeles själv!

Men det går inte alltid lika bra. I söndags gav jag mig ut och sprang, enligt loggen mer än en månad sedan sist. Jag ställde in springgrunkan på 3 km men kroknade snabbt. Batterierna var på upphällningen så jag vågade inte lyssna på musik och då blev det genast mycket tråkigare. Redan efter någon kilometer bestämde jag mig för att korta rundan avsevärt, så den blev bara ynka 1,96. Men jag avslutade med en rusch uppför backe och kilometertiden blev en god bit under sex minuter, 5:40 tror jag, så det var väl ändå godkänt.

(Jag fasar lite för vistelsen på Sommarön då springande är den enda motion som erbjuds. Det är fint att springa där, men min galna maratonlöpande kusin lägger inte så lite sordin på nöjet. Ja, jag är dum som ens reflekterar över detta. Jag borde öva mig i att sätta mig över småsaker.)

Jippii!

Idag på förmiddagen surade jag rejält. Jag insåg det som egentligen borde ha stått klart långt tidigare, att eftermiddagens träning med favoritledaren skulle frysa inne. Imorgon är det midsommarafton och därefter midsommardag, då erbjuds inte mycket träning inte.

Men så tänkte jag i nya banor. Kolla om Sats-anläggningen som ligger tio minuters bilväg från jobbet istället för bara fem har något lunchpass? Och si, det hade de. Crosstraining. Visserligen med en ganska gapig och butch tjej som ledde, men ett ganska bra pass. (Där det mest var förortshemmafruar som tränade, är min fördomsfulla spaning. Jag lyfte tyngst i salen, vilket jag inte brukar göra. 20 kg i bröstpress och 20 kg på axlarna vid benböj, upprepa i 45 sek alt 1 minut, noterar det inte för att skryta utan för att minnas själv.)

När jag kom tillbaka till kontoret skojade mina kollegor om att jag såg glad och snäll ut, och det var ju alldeles sant.

Den närmaste tidens planer är

1 Komma igång med springandet igen. Det var alldeles för länge sedan sist. Innan vi åker till Sommarön om tre veckor vill jag ha några mil i benen.

2 Öka träningsdosen under de närmaste veckorna, då jag kommer att vara ensam hemma. Prova några nya pass.

3 Fira midsommar. Glad sådan tillönskas alla läsare!

Näradödenupplevelse

Idag har jag nog gjort fyrtio burpees. Ville bara säga det.

Jag lär somna gott inatt.

Ledbruten

Jo minsann. Nu har jag tränat. Yogalates i måndags, crosstraining i onsdags och shape igår torsdag. Inatt när jag vaknade och var kissnödig tog jag mig med möda ur sängen.

Det känns skönt att ha kommit igång, som väntat mår jag oerhört mycket bättre. Intressant nog märkte jag inte något särskilt formtapp trots det långa uppehållet.

Jag är nu väl förberedd på att inte känna mig smidig och smal, eftersom jag läst Suziluz utmärkta inlägg om ämnet. Kunskap som bör spridas!

Annars gjorde jag en observation häromdagen. Jag tränade efter jobbet och hade tänkt ställa bilen hemma och promenera till gymmet för att få ihop de dagliga stegen. Men jag fick hjärnsläpp och körde raka vägen till gymmet, för övrigt ösregnade det, så jag anlände fyrtio minuter innan passet skulle börja. Jag tar stegen på ett löpband istället, tänkte jag.

Jädrar vad tråkigt det var. Trots bra musik i lurarna härdade jag bara ut i sjutton minuter ungefär. Vilket blev mellan 2000 och 3000 steg, ungefär vad enkelvägen till gymmet hade gett mig.

Man må tycka att det tidvis är trist att promenera utomhus men det är ofattbart trist att göra det på löpband. Dagens lärdom.

Igång igen!

(Jubel!)

Jo, nu betraktar jag mig som tämligen frisk. Jag hostar fortfarande, och halsen känns torr och konstig på morgnar och kvällar men jag mår för övrigt bra. Igår mjukstartade jag med Yogalates. Trodde jag, haha. Det var varmt och kvavt i salen, ledaren var taggad och entusiastisk eftersom terminen närmade sig slutet, vi gjorde hundra hundar och höga plankor och mina handleder värkte.

Imorgon blir det crosstraining och på torsdag shape, båda med favoritledaren, jag har abstinens efter henne. På söndag ska jag springa.

Hoppas jag.

Tre veckors träningsuppehåll är härmed brutet, fy vad jag har saknat det.

Peppar, peppar och allt sånt. Nu vill jag få vara frisk ett tag.

Förresten är det märkligt hur mycket jag lugnade ner mig i förra veckan efter att ha skrivit om träningspausen. Fast halsontet återkom (virusinfektioner kommer ofta i två skov) så förtvivlade jag inte utan tog det lugnt.

Och en annan verkligt bra grej är att jag stegräknade hela förra veckan och klarade 10 000 steg varje dag, med råge. Till min förvåning gick det ganska bra även de dagar vi var ute i stugan, då jag annars är rätt stillasittande. Men ett par extra skogspromenader gjorde susen.

Guldkanterna

Varför ger man sina barn lördagsgodis och fredagschips? Frågan har diskuterats förut, och jag ska erkänna att jag blir lite förvånad när jag får den. Varför inte? Varför leva ett asketiskt liv och undanhålla sina (rörliga, normalviktiga) barn något som är gott?

Kanske resonerar jag alldeles fel, uppenbarligen lever jag ju själv ett något för gott liv ifråga om matvanor, eftersom jag har svårt att kontrollera min vikt. Så ifrågasätt mig gärna, den här bloggen är en del av ett ganska ambitiöst försök att lägga om vanor och tankemönster.

Först ska jag klargöra att mina barn är normalviktiga, livliga, rörliga matvrak. De är åtta och fem år gamla och har alltid legat precis på normalkurvan för vikt, snarare i underkant än tvärtom. De gillar mat och äter bra, bägge två, och har alltid gjort. Särskilt den äldre pojken, Q är en fröjd. Dagligen frågar vi honom vad han fick till lunch i skolan, han tänker efter och berättar. Var det gott? Ja, det var jättegott. Nu har skolan sällsynt bra mat, jag har provat, men ändå.

De är också intresserade av mat och matlagning och min man är fantastisk på att involvera dem och låta dem hjälpa till. (Jag då? Not so much. Men jag försöker bättra mig!)

Jag vill nog också påstå att den mat vi äter är ganska bra rent näringsmässigt. Andelen grönsaker hade kunnat vara högre, åtminstone vissa dagar. Men vi äter mat vi själva har lagat, lagad middag varje dag, hela familjen tillsammans. Jag vill hävda att mina viktproblem huvudsakligen beror på att jag äter för mycket, för stora portioner, inte så alldeles fel mat. (Jag bekänner mig inte till LCHF och liknande väckelserörelser.) Mina söner är alldeles väldigt mycket bättre än jag på att sluta äta när de är mätta. Visserligen kan Q slå mig med häpnad över mängden mat han kan sätta i sig, men han äter bara så länge han är hungrig, det är uppenbart. När han är mätt lägger han ner gaffeln.

Vi äter förresten mycket sällan efterrätt. Någon gång i månaden ungefär, om ens det. Glass hör faktiskt till undantagen, att det serverades i förra veckan berodde på att vi hade gäster. Läsk avskys av ena ungen, älskas av den andre. Alltså får de oftast saft, som i sockerinnehåll inte är bättre men som åtminstone går att spä ut, och som inte gynnar Coca-Cola Company. (Just nu faktiskt hemkokt rabarbersaft. Lycka!)

Alltså, två barn som äter adekvata mängder av bra mat får också godis (på lördagar) och chips/ostbågar/popcorn på fredagar.

(Mängden? Godis brukar de få sisådär 15 (små, tänk jellybeans eller Ahlgrens bilar) bitar var. Chips en liten skål (tänk frukostskål) var. Ett Pringlesrör orkar de inte äta upp, maken får hjälpa till. En 300 grams chipspåse tar slut om vi är fyra som äter.)

Varför?

För det första, helt enkelt: för att vi själva gillar godis och chips. Vi äter när de äter, men inte annars.

För det andra: för att de så snart de var tillräckligt gamla och fick klart för sig att dessa ritualer rådde i andras hem, krävde att få ha det så.

För det tredje: för att när det tjatas om godis eller chips är det mycket praktiskt att svara nej. Men på fredag eller lördag får du!

(Min kusin och hennes man har ett annat arrangemang. Deras barn får inte lördagsgodis, de får godis ibland. Ibland, när andan faller på. Hur ofta vet jag faktiskt inte, troligen ungefär en gång i veckan.)

För det fjärde: jag vill gärna förmedla den vanan och inställningen till mina barn att det som är gott behöver inte vara förbjudet. Men man kan inte äta det jämt. Alltså ritualiserar man. Lördagsgodis är fortfarande heligt för mig. Det har det negativa med sig att jag inte gärna avstår från det, men det finns fördelar också. Jag äter aldrig godis av slentrian. Det skulle inte falla mig in att köpa en påse på väg hem från jobbet och trycka i mig. Ånej, det som är gott ska njutas under kontrollerade former. I sällskap, eller framför en riktigt bra bok eller film.

Det är det sista skälet som är det tyngst vägande för mig. Att göra som alla andra är egentligen fånigt och vi hade kunnat motstå barnens krav om vi hade sett stora nackdelar med det. Men nu gör vi inte det.

Det är intressant att notera att samma rutiner har resulterat i helt olika beteenden hos barnen. Q är ganska måttligt förtjust i godis, han äter sällan upp sitt. Jag kan tänka mig att han som vuxen inte kommer att äta godis alls. Chips gillar han mer, men har ett ganska kontrollerat förhållande till det också.

Y är i en helt annan liga. Han är som en knarkare, och både jag och hans far är ibland lite oroade av hans omåttliga förtjusning i godis. Så snart vi nalkas en affär sätter tjatet igång (vi har inga problem att svara nej). Får han inte godis provar han med tuggummi. Glass? Läsk? Dumma dej!

Det jag mer än något annat vill ge dem är ett oneurotiskt och lustfyllt förhållande till mat och ätande. När jag tänker efter inser jag att jag är så petig med detta att jag rentav känner mig lite föraktfull mot de som anammar strikta dieter. (Mer om det en annan gång, kanske.)

När jag följde Itrims program för tre år sedan var Q fem år och Y bara två, så de var lite för små för att förstå vad som pågick. Men jag minns att Q frågade varför jag åt annan mat, han var nyfiken på mina konstiga bars och shakes och ville smaka. Idag hade jag nog haft vissa dubier inför att äta måltidsersättningar framför barnen.

Som sagt, gärna kommentarer och debatt om detta!

Träningsabstinens och eftertanke

Jag är förkyld för tredje veckan i rad, med halsont och hosta som biter sig fast. Sålunda är det drygt två veckor sedan jag tränade, och jag saknar det alldeles oerhört. Eller snarare, jag saknar det goda humör som alltid följer på ett träningspass.

Hostan bekymrar mig inte så värst, hosta kan ju sitta i bra länge efter en förkylning och är i sig inte en orsak att avstå från träning. Men halsontet som kommer och går och är värst på nätter, kvällar och morgnar (alltså typ jämt) är en annan sak. Jag vågar inte börja träna så länge jag har ont i halsen. Men vardagsmotionerar gör jag igen, 10 000 steg per dag ska det bli.

Egentligen borde jag inte bekymra mig, för jag vet ju att jag kommer igång med träningen igen bara jag känner mig frisk. Det har jag bevisat för mig själv oräkneliga gånger.

Matvanorna är det värre med, i gammal god stil. På sistone har jag slappat till rejält, det enda avseende jag har skött mig i är att jag avstått från alkohol sedan jag blev sjuk. Men jag har ätit godis, chips, glass och fikabröd, inser jag nu med stigande fasa.

Om ett par veckor tar O med sig pojkarna och reser på sin årliga turné till släkten. Jag ska vara hemma och jobba, och fast jag vet att jag kommer att längta efter dem ser jag också fram emot att vara ensam. Jag har redan nu bestämt mig för att hålla sträng diet under dessa veckor. Jag hoppas att jag får vara frisk så att jag kan träna lite extra mycket.

Men matvanorna behöver korrigeras redan nu. Igår avstod jag från glass till efterrätt. Det är ju inte så svårt egentligen, det är några minuters frestelse då jag behöver vara ståndaktig. När jag tänker efter inser jag att det i många fall ligger ren slentrian bakom mina mindre nyttiga val. Det är så lätt att äta chips och godis när barnen gör det. Så lätt att köpa en stor påse chips som räcker till oss alla istället för ett enda rör Pringles (som jag dessutom inte gillar något vidare) som ungarna gör slut på själva. Det är lätt att glömma att se till att det finns goda grönsaker hemma. Och så vidare.

Under några dagar har jag läst igenom större delen av bloggen. Det var intressant och väckte många tankar, som jag inte riktigt har formulerat ännu.

En av dessa är att jag nog ska vara lite snällare och mer erkännsam mot mig själv. Jag har gjort en ganska stor förändring av min livsstil, framför allt träningsvanorna men även matvanorna, på bara några år. Jag har trillat av vagnen ett antal gånger men klättrat upp igen. Jag har lagt mig till med nya vanor (lunchpromenader, morgonträning) som kompenserar ändrade förhållanden (att jag måste köra bil till jobbet). Jag har hittat bra matalternativ (mina favoritlunchställen, rostade grönsaker i ugn) och gör fler kloka val än förr, om än inte precis alla gånger.

Komplimang

Jag var i Berlin med mamma och syster under den gångna långhelgen. Syster och jag skrattade lite åt mammas faiblesse för korv, det var ett ideligt tjatande om den berlinska specialiteten currywurst.

Fast det är lite härligt ändå, säger jag. Att hon så ärligt säger att hon vill ha en maträtt och gofflar i sig den under synbar njutning. Alltför många kvinnor skulle inte göra så. Jag minns det starkt från min uppväxt, mammas matglädje. Ännu mer morfars. Han älskade mat och pratade ofta om mat, en av mina många favoriträtter var ett regelbundet återkommande omkväde, liksom du kan ju äta, flicka! Sagt med kärlek var det en fin komplimang.

Syster, som är elva år yngre än jag, har en annan minnesbild, att mamma ofta bantade och pratade om sin figur. Det minns jag inte alls.

Men apropå det, säger syster till mig, den som verkligen njuter av mat och aldrig någonsin tjatar om att det är onyttigt eller syndigt eller skuldbelagt, det är ju du! Jag har aldrig hört dig säga något negativt om det du eller någon annan äter.

Jag tänker efter och inser att så är nog fallet. Vid de första samtalen på Itrim frågade min rådgivare saker som har du dåligt samvete när du ätit något onyttigt (nej), kompenserar du onyttig mat med extra träningspass (nej) och så vidare.

Och jag tar det som en komplimang. Att vara kostmedveten är en annan sak. Sakta men säkert börjar jag skifta till att äta och tycka om allt mer grönsaker och nyttig mat, att göra medvetna val. Men jag kommer inte att sluta tycka om mat, eller börja se mat som enbart bränsle. Fy så trist.

Vikttrams

Dags för en rapport igen. Vad händer i Helgalivet med avseende på träning, mat och vikt?

Träningen går bra. I påskas var jag lätt förkyld och fick då hoppa över ett par pass, men jag blev snabbt frisk igen. Förra veckan tränade jag med min favoritledare och igår var jag ute och sprang. Det var varmt ute och det var eftermiddag, och jag tänkte i början av passet att det här nog blir jobbigare än vanligt. Men farhågorna kom på skam, det gick hur bra som helst. Jag är nu uppe i 3,2 km och håller ett tempo på cirka 6 min/km.

(Fast det är tråkigare att springa på asfalt och gångvägar och trottoarer än i skogen, det är det faktiskt. Men den mindre tidsåtgången uppväger ju en del. Och snart springer jag så långt att jag kan förlägga rundan bortåt skogen till.)

Vad gäller maten så insåg jag i förra veckan att jag slappat till rejält med avseende på grönsaksätandet. Det är bökigt att få till grönsakerna. Det känns som att jag ideligen står och rensar ut gulnande broccolibuketter, ledsen rucola eller slappa morötter ur kylskåpet.

Men i helgen tog jag mig i kragen och lagade två utmärkta grönsallader kompletterade med rostade solrosfrön ena dagen och rostade hasselnötter andra dagen. Att rosta nötter och frön i stekpanna är verkligen värt tiden (och risken att dra igång brandlarmet!).

Idag på förmiddagen har jag lite håglöst surfat runt på olika träningsbloggar, det var länge sedan jag läste på någon sådan. Den enda jag gillar är den här (hej!). De professionella bloggar jag tidigare läste har jag alla tröttnat på. För mycket glassiga bilder på skor och kläder och smärre resereportage om olika maraton, herregud. Känns helt ointressant för en lagom plufsig förortsmamma som jag. Tips om andra bloggar mottages med intresse.

Vikten då? Vet ej. Har helt slutat väga mig vilket förmodligen är dumt. Eller inte. Jag tränar, äter hyfsat, har ganska bra koll genom kläderna. Jeans som jag köpte för två år sedan sitter fortfarande fint. Enligt viktloggen bör jag ha vägt omkring 85 kg då. Jag skulle tro att jag väger ett par kilo mer nu. Men sedan dess har jag tränat ganska många hårda pass, troligen har jag byggt upp muskler under de här åren som jag inte hade då.

Jag är ambivalent till att hålla koll på vikten. Jag tar gärna till mig hurtfriska utrop om att vikten inte spelar roll, måttbandet är ett bättre sätt att hålla koll, bla, bla. Å andra sidan kanske det bara är skitsnack? Det är klart att vikten inte är oviktig (ha, ha).

Samtidigt så finns det så mycket trams och fixeringar kring vikt. Tänk om det vore lika odramatiskt att berätta vad man väger som hur lång man är?

I helgen inträffade en fånig sak som belyste detta. Vi hade arbetshelg i området där vi bor, och jag och en granne pratade om barnens klätterställning som är ett hembygge där en del brädor behöver bytas. Hon prövade en bräda som gungade betänkligt under hennes tyngd, och jag kommenterade att jag borde vara försökskanin eftersom jag vägde mest i sällskapet. Detta kände hon sig nödgad att protestera höggljutt emot. Så fånigt. Egentligen hade jag velat spänna ögonen i henne och säga: jag är femton centimeter längre än du och jag styrketränar, det vore emot naturlagarna om jag inte vägde mer. Men jag lät saken bero, kände mig bara irriterad och olustig. Ännu mer så när jag betänkte att två män förmodligen inte börjat tjafsa på detta sätt.

Stå upp och jobba

Här händer det inte så mycket. Eller jo, kanske, lite.

Transformer på tisdag lunch har blivit ett riktigt favoritpass, vem hade trott det. Det kanske är inbillning, men jag tycker att jag har blivit betydligt starkare på sista tiden. Det är nog inte bara skitprat det där med att man ska pressa sig lite extra för att få resultat. För precis ett sånt pass är Transformer, ett sånt som får mig att ta i mer än jag tror att jag orkar.

Imorse morgontränade jag för första gången på ett par veckor, med väntat resultat. Det var motigt att gå dit, men efter en god natts sömn hade jag verkligen ingen ursäkt. Dessutom sken solen, nu är det ljust på morgnarna! Och efteråt var jag som vanligt på strålande humör.

Min man har börjat träna igen, efter ett ganska långt uppehåll. Han är mycket mer av-eller-på än jag. Antingen tränar han som en dåre, som nu, eller inte alls. Resultatet efter en månad är att han har gått ner ungefär fem kilo och är betydligt snällare och gladare. Det tackar vi för, men jag grälar lite lagom på honom för att han är en sådan periodare. Bättre att hålla en lägre men jämnare nivå än att köra stenhårt och riskera skador eller att tröttna.

Den enda större nyhet jag kan prestera är att jag från och med igår har ett höjbart skrivbord på jobbet. Efter att från trovärdiga källor ha inhämtat att det faktiskt gör skillnad att stå upp jämfört med att sitta ner, är min föresats att försöka stå upp och jobba åtminstone ett par timmar varje dag.

Igår blev det nog hela dagen (fast jag sitter ju i möten en del också) och idag drygt halva. Resultatet är att jag har lite ont i fötterna och ganska ont i ländryggen. Men det är väl rimligtvis en vanesak.

Fröknäcke, plufsmage och chansering, dock inte i den ordningen

Idag är det torsdag så idag har jag morgontränat. Tyvärr kommer passet att frysa inne för mig nästa vecka, O ska resa bort, och kanske eventuellt veckan efter det också. Nåja, det är sånt som händer. Det här är i alla fall en bra träningsvecka, Transformer på tisdag och Crosstraining på torsdag och så ska jag få till en springtur i helgen också.

Jag leker faktiskt lite med tanken att öka träningsdosen ännu något. Efter att ha sett det utmärkta avsnittet av Vetenskapens värld som gjorde upp med ett antal myter om träning, däribland den att man MÅSTE vila en dag mellan varje pass, funderar jag på detta. Risken att jag går ut för hårt är numera minimal, jag är ju ganska vältränad redan. Det märker jag ideligen, till min egen förvåning. Senast idag. Fast i tisdags hörde jag till de sämre i gruppen, det gjorde jag. Å andra sidan var jag nog äldst också, med god marginal.

Efter passet åkte jag hem och duschade, jag gör det ibland om jag inte har någon särskild tid att passa på jobbet. Det är skönt att slippa packa väskan kvällen innan, skönt att slippa stressen över att ha glömt något. Jag pratade med en kollega för någon vecka sedan och hörde mig själv predika (nå, det hoppas jag inte) om min strategi att premiera allt som underlättar träning, sänker tröskeln, gör det lättare att komma iväg.

Efter duschen tog jag på mig en ganska fígurnära trikåklänning som jag oftast brukar ha en kofta över för att dölja de valkar (eller ska vi eufemistiskt kalla dem kurvor?) som ofrånkomligen uppstår när behåband och strumpbyxlinningar kniper åt om det hull som trots allt omger mina muskler. (Det där med att det är bara att köpa rätt underkläder, det har jag lagt ner. Inga fler grodmansdräkter som det är ett smärre träningspass att ta sig i och ur, tack.) Men när jag speglade mig tänkte jag att äsch vafan. Det måste väl vara tillåtet för en 43-åring att ha lite hull, lite mage. Magen är betydligt mindre än den var för både tio och femton år sedan, om än lite större än för två år sedan.

Jo, jag börjar slå mig till ro med kroppen och vikten, tror jag. Jag har definitivt inte längre ambitionen att komma ner till post-Itrim-vikten, knappt ens ambitionen att komma ner sisådär fem kilo. Vet inte alls vad jag har för ambition just nu. Viktmässigt ingen alls tror jag. Träningsmässigt, fortsätta som jag gör nu eller öka dosen något.

Chanseringen gäller dock inte detta, utan mina två favoritlunchställen. Jag besökte det ena i förra veckan och upptäckte att den fantastiska kocken slutat. Den raw food som den nye kocken åstadkom var inte alls dum men heller inte i paritet med tidigare alster. Nåja, jag ska väl ge honom en chans.

Värre är det med salladsstället där jag var idag. Jag har redan tidigare noterat att det blivit sämre och idag var det definitivt MYCKET sämre. Suck och snyft. Alltså är jag på jakt efter nya nyttiga lunchställen. Jag har redan fått tips om två stycken.

Till sist över till fröknäcket. I helgen handlade jag lite fikabröd av söta skolflickor som stod på torget och sålde hembakt för att finansiera en skolresa. Utöver kanelbullar sålde de också fröknäcke, så jag köpte en påse. Det var så gott att jag fick för mig att göra eget. I affären där jag köpte frö av solros, sesam och lin, fanns även en färdig fröknäckemix. Även den köpte jag, och av den har jag bakat. Det blev ganska gott, inte lika gott som flickornas dock.

Så snart vi (barnen gillade också fröknäcke!) snaskat i oss detta, ska jag baka Leilas variant med mandelmjöl, tror jag. Eller har mina läsare något annat recept att föreslå? Och vad tusan är fiberhusk för något? Inget som fanns på Coop i alla fall.

Nya följeslagare

Springpremiär

Skam den som ger sig. Förra året la jag ner springandet helt efter några halvhjärtade försök på Sommarön. Under sensommaren och hösten sprang jag inte en enda gång.

Men igår fick jag för mig att ta en tur. Jag hade tänkt promenera till skogen och springa en kort runda där, och sedan gå hem. Men jag ändrade mig.

Jag ska nämligen lära mig att springa på asfalt, har jag bestämt. Det är så opraktiskt att behöva ta sig till skogen hela tiden. En av poängerna med löpning som motionsform är ju att den ska kunna påbörjas direkt utanför dörren.

Men jag måste ta det mycket lugnt i början. Sålunda sprang jag bara 2 km igår vilket var precis lagom. Det stramade lite i benhinnorna mot slutet, men idag mår jag fint, har ingen träningsvärk och är inte ett dugg stel. Tempot var strax under 6 km/minut så det var inte fy skam.

Min träningsplan framöver är nu två SATS-pass under veckan, och ett löppass på helgen. Min ambition att träna på helgen underlättas nu avsevärt. Passen har varit svåra att få till, utbudet på helgerna är faktiskt inte särskilt bra. Men springa kan man ju alltid göra!

De e värst me lårena

Enligt familjelegenderna ska min pappas kusin ha yttrat detta franka utlåtande då han vid späd ålder tillfrågades av en kvinnlig vän till familjen huruvida han tyckte hon var så farligt tjock.

Jag kommer att tänka på det idag, i det att jag jämkar på min kjol som inte vill sitta som den ska. Det är värst med lårena, ja sannerligen. Där stramar den eller känns åtminstone trång. Men över magen och midjan fladdrar den snarare. Jag är inte byggd enligt konfektionsindustrins specifikationer. Men vem är å andra sidan det?

Mer på samma tema: under vinter-OS för några veckor sedan skrev DN om en av de holländska skridskoåkarna och man fokuserade då på hans massiva lårmuskulatur. Sjuttio centimeter i omkrets, trumpetades det. För att man riktigt skulle förstå hur enormt detta är fanns en figur som väl skulle föreställa ett lår i genomskärning, klipp ut och jämför med ditt eget, var den käcka men inte helt genomtänkta uppmaningen.

Men inspirerad blev jag i alla fall, jag har ett hum om både byst- och midjemått, men till låren sträcker sig inte denna sifferkunskap, så jag plockade fram ett måttband. 67 cm. Som jämförelse kan jag nämna att min välbyggde man, 12 cm längre och 20 kg tyngre än jag, har en låromkrets på 57 cm.

Nåja. Stark i benen är jag bevisligen, knäböj är en av mina bättre grenar. Och visst var det väl så att det fett man lagrar nedom midjan inte är anses vara tillnärmelsevis lika hälsovådligt som det ovanför?

Ny träningsform: Transformer!

Idag gjorde jag äntligen något jag länge tänkt: provade den för mig nya träningen Transformer. Som vanligt kändes det lite motigt, jag hann faktiskt avboka passet, som var ett lunchpass, och bestämma mig för snällare Shape efter jobbet istället. Men så tog jag mitt förnuft till fånga. Det är lugnt på jobbet idag på grund av rådande sportlov. Klart jag ska ta tillfället i akt och lunchträna!

Transformer var som väntat väldigt jobbigt, men också ganska roligt. Jag är glad att jag inte provat det tidigare, det behövs en del grundstyrka och kondition som jag inte haft innan men nu klarade jag det någorlunda. Passet går ut på att man gör olika styrkeövningar i en bur som är uppbyggd i gymmet. Jag kände igen det mesta, det var olika varianter på att lyfta vikter eller dra sig upp i gummiband. En nyhet för mig var att prova chins. Det skulle jag inte klara under dödshot ens, men här fick man fuska med ena knät i ett gummiband. Jag fuskade mer än så och sköt lite fart med foten från den höga låda jag hade under mig. Jobbigt var det ändå.

Nu efteråt är jag skönt trött i kroppen och ganska sömnig. Jag hade svårt att somna igår, men det lär inte vara fallet ikväll.

Lite småprat

Skrivlusten sinar just nu, både på den här bloggen och på min andra, vanliga blogg. Så är det ibland, den - lusten alltså - brukar komma tillbaka av sig själv.

Men tidvis funderar jag på om jag ska fortsätta med viktbloggen eller ej. Just nu händer det inte så väldigt mycket och lär inte göra det heller på ett tag. Å andra sidan har jag flera gånger tänkt på hur bra det är att ha gamla anteckningar om vikt, träning, mat och allmänt beteende liggande.

Sedan sist jag skrev har livet gått sin gilla gång. Det mesta flyter på bra nu, livet, barnen, äktenskapet, jobbet, maten, träningen. Omkring mig, både i bloggvärlden och den riktiga, mår människor dåligt. Det är livssorger och äktenskapskriser vart jag än vänder mig. Men jag och mina närmaste lever i en liten bubbla. Man kan bli vidskeplig för mindre.

I januari iakttog jag en sorts måttlighet, jag drog ner på alkohol och odlade en föresats om godisförbud som jag bröt relativt snabbt. Men jag skötte maten bra på vardagarna, det gjorde jag. Och jag tränade som en galning.

Det har gett resultat, jag har fortsatt ingen aning om vad jag väger men jag märker att kläderna sitter lite bättre nu än vad de gjorde direkt efter julsemestern eller för den delen efter sommaren.

Äsch. Jag har faktiskt en aning om vad jag väger, för en endaste gång har jag ställt mig på vågen i år. Då tänkte jag att väger jag nu över nittio kilo så vet jag inte vad jag gör, ger upp eller något. Vad jag vägde? Exactamente 90,0. Med tanke på att det var på kvällen efter middagen tycker jag att det är i paritet med höstens noteringar på mellan 89 och 90. Så jag anser att jag nu har blivit av med eventuella kilon från Sydafrika.

Äsch igen. Jag måste sluta med det här vikttramset och börja väga mig igen. Vågfobin lyckades Itrim inte bota mig från, tyvärr.

Mathållningen har slappat till något på sistone, i helgen ska vi åka och hälsa på goda vänner som alltid bjuder på fantastisk mat. Jag ska njuta av den, och återgå till sundare vanor när vi kommer hem på måndag.

Nu när jag avhandlat allt det tråkiga får jag prata lite träning, va? Eller va? Jo, för den går ju bra. Som vanligt. Den här vintern har jag (ta i trä) fått vara frisk och kunnat träna på som vanligt, och jag märker resultat. Det är skönt att vara stark, att ha bra kondition, att känna kroppen svara. Att kunna springa uppför en trappa och känna pulsen gå upp men att andningen är nästan som vanligt.

Jag avbokar ogärna mitt morgonpass med favoritledaren, när jag någon gång är tvungen att göra det inser jag hur bra hon är jämfört med andra ledare. När hon kör Shape nöjer hon sig ofta med stepbräda och hantlar, eller stepbräda och gummiband som redskap. Andra ledare ber en släpa med sig alla dessa och dessutom stång och vikter i olika storlekar, man blir lätt förvirrad av vad som ska användas när. Överarbetat.

Eller crosstraining. Favoriten kör enkla, tuffa övningar. Inte tänka, bara göra. Ta i ända från tårna. De yngre ledarna överarbetar gärna. De bygger hinderbanor och komplicerade flöden. Från den stationen går man in i mitten igen, sedan går man till höger. Inte lätt att komma ihåg när svetten lackar och jag är slutkörd. Eller tvärtom, eftersom jag måste koncentrera sig på ovidkommande (vart, vänster, höger?) så tar jag inte i lika mycket.

Jag prisar henne ofta för O, och då föreslog han att vi skulle anlita henne som PT. Sats har ett erbjudande som heter PT Duo, då man tränar i par. Det blir perfekt. Fast inte riktigt ännu. Jag vill inte kosta på mig en PT riktigt ännu, tycker inte jag behöver det just nu, och har heller inte riktigt tid. Än så länge flyter träningen på. Och så behöver barnen bli lite större först, så att vi kanske rentav kan lämna dem ensamma en stund medan vi tränar.

Fler föresatser finns, mer om dem i ett senare inlägg!

Semestersummering

Jag är tillbaka! Efter mer än två veckor i sydafrikansk fuktig värme med brännande sol, som tillbringats i absolut fysisk overksamhet. Ja, jag hade med mig stegräknaren. Nej, jag hade inte på mig den en endaste dag. Ja, jag hade med träningskläder med vaga planer om att träna lite på egen hand alternativt springa. Nej, det gjorde jag inte.

Det närmaste jag kom någon motion överhuvudtaget var lite halvhjärtat simmande i poolen samt en enda halvtimmes promenad i ösregn tillsammans med äldste sonen.

Matmässigt var resan ingen höjdare. Maten var faktiskt en ganska stor besvikelse. Från vår resa till Kapstaden för några år sedan minns jag fantastiska råvaror och spännande korsningar av indiskt, afrikanskt och europeiskt kök. Så var det inte alls nu. Råvarorna var fina, men ganska trist tillagade och serverade. Grillat kött eller grillad fisk och pommes frites, ungefär.

Detta hade emellertid det goda med sig att det inte kändes som någon större uppoffring att beställa sallad till lunch, eller avstå från de bleka och mosiga pommes fritesen. Ganska ofta, mer än 50% av tiden lyckades jag välja hälsosamma alternativ. Sedan slank det ner en och annan milkshake också, det gjorde det ju. Min man hittade på att blanda vuxenmilkshake med Amarulalikör i, sanslöst gott. Tur att den innovationen dök upp först de sista dagarna.

Men det största plusset är att jag faktiskt inte bekymrat mig, nojat eller haft ågren över vikt, mat och utebliven motion. Jag har njutit, fattat en del bra beslut, andra sämre, och tänkt att jag börjar motionera och äta bättre när jag kommer hem. Det kan låta som förnekelse och att skjuta problemen på framtiden, men så kändes det faktiskt inte. Jag tänker annorlunda nu, det gör jag.

I tisdags kom vi hem, och på onsdag morgon tränade jag mitt kära morgonpass. Idag har jag lunchtränat. Jag har ätit bra sedan hemkomsten och tänker fortsätta med det. Jag ska vara vit månaden ut, kanske längre. Godisförbud förutom nötter eller mörk choklad på fredag och lördag kväll.

Jag har inte brytt mig om att väga mig, möjligen är detta ett inslag av förnekelse. Min gissning är att jag gått upp ett par kilo under semestern så vikten torde ligga kring 90. Januari månad ut ska jag hålla fast vid mina föresatser, med förhoppningen att en del kläder kommer att sitta lösare då. Sedan ska jag väga mig.