Va, redan? Ja, nästan.
Höstens första förkylning har hållit mig i ett fast grepp i två veckor nu. Som vanligt ville jag inte riktigt inse hur sjuk jag faktiskt var. Min åttaårige son räddade mig genom att bli sjuk han också, varpå jag var hemma med honom och i vanlig ordning blev ännu sjukare än han. Nu har maken däckat också.
Själv ser jag ljuset i tunneln, fast jag fortfarande hostar rejält. Jag vilar denna vecka också, men nästa vecka ska jag träna som vanligt. Och vardagsmotionera.
Förresten är jag lite fundersam angående min hosta. Förr var det alltid halsontet som var värst när jag var förkyld. Nu är det hostan. Jag hostar och hostar och hostar. Ibland norpar jag lite astmamedicin av min son så att jag får sova. Pappa fick astma i femtioårsåldern, jag undrar om jag har ärvt hans? Något att fråga företagshälsovården om.
Dietisten då? Den tiden fick jag ju boka av, jag var som allra sjukast den dagen. Men skam den som ger sig, nästa torsdag har jag en ny tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar