Helgas pyssel och knåp

Jag gillar att handarbeta, har gjort det sedan tonåren. Här slår det mig att det finns en tydlig parallell till motion och idrottsundervisning. Det var INTE slöjden i skolan som väckte mitt intresse för handarbete, gudars nej. Det var snarare tvärtom. Både mellanstadiet och högstadiets syslöjdslärare var trista petimätrar som gnällde på än det ena än det andra. All kreativitet falnade och dog.

Att sticka är jag idag riktigt bra på, men det lärde jag mig alldeles själv (precis som att motionera!). Hu, jag minns den där eländiga provlappen man skulle sticka, det gnisslade i garnet och det blev strävt av handsvett. Jag lyckades dessutom vrida alla maskor på något vis, i efterhand har jag förstått att jag stickade i bakre maskbågen istället för i främre. Gör om, repa upp, gör rätt. Tråkigt!

Nej, stickning lärde jag mig på egen hand framför TV:n. Jag stickade först en jättelik tunika av rött akrylgarn, sedan en kornblå med pingvinärm, detta var ju åttiotal. De blev inte vackra, många var de tappade maskorna, men de blev färdiga. Envis har jag ju alltid varit. Och när de var färdiga kunde jag sticka.

Ungefär samtidigt lärde jag mig att sy. Jag köpte Stilmönster och klippte till, krälade runt på mattan i pianorummet. Särskilt minns jag ett vackert lila manchestertyg (ja, vilket decennium var detta?) som skulle bli långbyxor. Jag tog till rejält och gjorde vida brallor. Tur det, eftersom luggen låg åt olika håll på fram och bakstycke. Svor och kastade arbetet åt sidan. Återkom när jag lugnat ner mig och sprättade upp delarna, klippte till igen. Nya byxor men något smalare modell. Luggen låg fel igen. Nya svordomar, ny paus, ny återkomst. Till sist blev det en kjol istället. Jag minns att jag bar den till en storskjorta i rosa blankt tyg, också den hemsydd.

Numera ägnar jag mig uteslutande åt stickning. Jag kan sy kläder, förmodligen är jag inte oäven på mönsterkonstruktion heller, men jag ids inte. Kläder är billiga att köpa jämfört med timmarna man lägger ner på sömnaden. Men hemstickade koftor eller sjalar av den kaliber jag själv framställer, de kan man knappt köpa för pengar. (Ahem.)

Dessutom är det bökigt att sy, maskinen ska dras fram och träs, finns det tråd hemma, finns det nålar kvar. Sticka kan man alltid göra några maskor eller varv, men ska jag sy något vill jag vara ostörd ett tag, och det är jag sällan numera.

Utom den senaste veckan, då jag varit gräsänka. Tre kvällar har jag tillbringat framför symaskin och TV och jag är enormt nöjd med mina insatser.

På vad sätt är detta kropps- och viktrelaterat? Det ska bli förklarat!

1) En afrikansk tunika som jag köpte på flygplatsen i Johannesburg i vintras. Valde efter ögonmått eftersom det var lite bråttom och jag varken hann eller orkade prova. Vid hemkomst visade den sig vara rymlig över axlar och byst men rejält trång över mage och höfter. Ett plagg för män, förstås.

Vad göra? Enkelt, man sprättar upp ett rejält sprund i sidsömmarna. Eller snarare, ökar på det sprund som redan finns. Nu sitter den perfekt.

2) Två stycken omlottkjolar, den ena i storlek 40 köpt sommaren 2011 då jag var som smalast. Den andra något större, köpt i slutet av nittiotalet. De passar fortfarande men har den irriterande egenheten att de glipar, vilket omlottkjolar gärna gör.

Vad göra? Prova, nåla och prova igen. Sy en cirka två decimeter lång raksöm som håller ihop kjolen, lämnande lämpliga öppningar upptill så att man får den på sig och nertill så att man kan gå obehindrat.

3) En klänning/tunika, även den köpt under den smalaste tiden. Eftersom den är i stretchtyg sitter den fint överallt utom över, just det, mage och höfter där den är lite för trång, lite för avslöjande. Dessutom är den för kort (i min smak) för att användas som klänning, jag vill helst bära byxor till. Vad händer då? Jo, den stramar oklädsamt över de valkar som uppstår vid byxlinningen.

Vad göra?

(Trumvirvel. Det här är jag riktigt nöjd med, men jag har inte kommit på det alldeles själv, jag lät mig inspireras av en älskad topp från Nanso).

Nåla, tråckla och sist sy på maskin, därmed fästande ett vanligt vitt resårband i sidsömmen,  med början strax under bystlinjen, hela vägen ner till fållen. Gör likadant på andra sidan. Då rynkas tunikan och blir förstås kortare, och är inte längre någon tunika utan snarare en lång topp. Rynkningen gör att den blusar sig på ett klädsamt och förlåtande sätt över höfter, mage och rumpa. Jag har den på mig då jag skriver detta, den kommer att bli ett favoritplagg!

Förutom detta har jag också lagat några plagg, och sytt ihop en sportbehå baktill. Metallhyskorna hade gått sönder så den gick inte längre att knäppa. Men eftersom jag kan kränga den över huvudet utan att knäppa upp den har jag nu förlängt dess livstid.

Kvar i högen ligger två klänningar från Indiska, som jag skam till sägandes knappt har använt. De är båda för korta för min smak - vådan av att vara lång, och den ena sitter väldigt illa över bysten. Just det är ovanligt, för där brukar jag vara konfektionsanpassad. Den andra sitter utmärkt, men jag gillar inte modellen, den är för flickaktig för mig. Förmodligen ska båda två få bli kjolar istället. Jag har gott om överdelar som skulle passa till.

Utöver detta har jag sorterat ut tre plagg som alla sitter lite halvdassigt, ett är ett felköp från Tradera, två är från smalsommaren 2011. Jag har ingen lust alls att trixa till dem så att de passar, de ska istället få gå till second hand. (Nej, jag orkar inte sälja något på Tradera, jag skänker med varm hand till Myrorna och liknande istället.)

Det är lustigt hur omåttligt nöjd jag är med mig själv och det jag har åstadkommit. Jag känner väl igen känslan från min tonårstid. Men på den tiden var jag inte det minsta miljömedveten. Hållbarhet och återbruk är en aspekt som har tillkommit sedan dess, och den gör inte nöjet mindre.