Jo minsann. Nu har jag tränat. Yogalates i måndags, crosstraining i onsdags och shape igår torsdag. Inatt när jag vaknade och var kissnödig tog jag mig med möda ur sängen.
Det känns skönt att ha kommit igång, som väntat mår jag oerhört mycket bättre. Intressant nog märkte jag inte något särskilt formtapp trots det långa uppehållet.
Jag är nu väl förberedd på att inte känna mig smidig och smal, eftersom jag läst Suziluz utmärkta inlägg om ämnet. Kunskap som bör spridas!
Annars gjorde jag en observation häromdagen. Jag tränade efter jobbet och hade tänkt ställa bilen hemma och promenera till gymmet för att få ihop de dagliga stegen. Men jag fick hjärnsläpp och körde raka vägen till gymmet, för övrigt ösregnade det, så jag anlände fyrtio minuter innan passet skulle börja. Jag tar stegen på ett löpband istället, tänkte jag.
Jädrar vad tråkigt det var. Trots bra musik i lurarna härdade jag bara ut i sjutton minuter ungefär. Vilket blev mellan 2000 och 3000 steg, ungefär vad enkelvägen till gymmet hade gett mig.
Man må tycka att det tidvis är trist att promenera utomhus men det är ofattbart trist att göra det på löpband. Dagens lärdom.
1 kommentar:
"Det känns skönt att ha kommit igång, som väntat mår jag oerhört mycket bättre. Intressant nog märkte jag inte något särskilt formtapp trots det långa uppehållet."
Det finns ju säkert expertuppgifter om det också, men min empiriska erfarenhet är samma som din. Det är en vecka av träningsvärk att ta sig igenom men sedan är det som om man inte hade gjort något uppehåll.
Och det är en härlig känsla, när det flyter på av sig själv, när man tränar för det är vad man gör den tiden den dagen, utan att behöva tänka vidare på det.
Och välbefinnandet, som du ju har konstaterat på olika håll.
Skicka en kommentar