Jag är förkyld för tredje veckan i rad, med halsont och hosta som biter sig fast. Sålunda är det drygt två veckor sedan jag tränade, och jag saknar det alldeles oerhört. Eller snarare, jag saknar det goda humör som alltid följer på ett träningspass.
Hostan bekymrar mig inte så värst, hosta kan ju sitta i bra länge efter en förkylning och är i sig inte en orsak att avstå från träning. Men halsontet som kommer och går och är värst på nätter, kvällar och morgnar (alltså typ jämt) är en annan sak. Jag vågar inte börja träna så länge jag har ont i halsen. Men vardagsmotionerar gör jag igen, 10 000 steg per dag ska det bli.
Egentligen borde jag inte bekymra mig, för jag vet ju att jag kommer igång med träningen igen bara jag känner mig frisk. Det har jag bevisat för mig själv oräkneliga gånger.
Matvanorna är det värre med, i gammal god stil. På sistone har jag slappat till rejält, det enda avseende jag har skött mig i är att jag avstått från alkohol sedan jag blev sjuk. Men jag har ätit godis, chips, glass och fikabröd, inser jag nu med stigande fasa.
Om ett par veckor tar O med sig pojkarna och reser på sin årliga turné till släkten. Jag ska vara hemma och jobba, och fast jag vet att jag kommer att längta efter dem ser jag också fram emot att vara ensam. Jag har redan nu bestämt mig för att hålla sträng diet under dessa veckor. Jag hoppas att jag får vara frisk så att jag kan träna lite extra mycket.
Men matvanorna behöver korrigeras redan nu. Igår avstod jag från glass till efterrätt. Det är ju inte så svårt egentligen, det är några minuters frestelse då jag behöver vara ståndaktig. När jag tänker efter inser jag att det i många fall ligger ren slentrian bakom mina mindre nyttiga val. Det är så lätt att äta chips och godis när barnen gör det. Så lätt att köpa en stor påse chips som räcker till oss alla istället för ett enda rör Pringles (som jag dessutom inte gillar något vidare) som ungarna gör slut på själva. Det är lätt att glömma att se till att det finns goda grönsaker hemma. Och så vidare.
Under några dagar har jag läst igenom större delen av bloggen. Det var intressant och väckte många tankar, som jag inte riktigt har formulerat ännu.
En av dessa är att jag nog ska vara lite snällare och mer erkännsam mot mig själv. Jag har gjort en ganska stor förändring av min livsstil, framför allt träningsvanorna men även matvanorna, på bara några år. Jag har trillat av vagnen ett antal gånger men klättrat upp igen. Jag har lagt mig till med nya vanor (lunchpromenader, morgonträning) som kompenserar ändrade förhållanden (att jag måste köra bil till jobbet). Jag har hittat bra matalternativ (mina favoritlunchställen, rostade grönsaker i ugn) och gör fler kloka val än förr, om än inte precis alla gånger.
3 kommentarer:
Hej! Hoppas du är frisk nu! En liten fundering bara, jag har tänkt på det ofta i vår familj. Det här med att barnen... De behöver ju inte heller glass och chips även om de inte släpar runt på en massa extra kilon. Ibland kan jag känna för vår del att det blir alldeles för mycket fredagsmys och så för alla i vår familj... Sedan blir de sura om man vill ändra på den vanan...
Ja! I boken Daring Greatly (som jag läst med viss skepsis, men nu befinner jag mig i ett kapitel jag läser om och tänker och läser om, så den är nog bra i alla fall!) citerar Brené Brown Theodore Roosevelt:
It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.
Det här har ju sagts många gånger tidigare och senare. Just nu är det väldigt tydligt för mig att varje klok människa inser att så är det, framgång kommer bara till den som misslyckas, gång på gång.
För övrigt och mindre högtravande, så funderar jag också som Rosa Milton ovan. Barn är ju dessutom i en ålder då de lägger sig till med vanor för resten av livet.
Skicka en kommentar