Gäspar nästan käkarna ur led efter lunchens Transformerpass. Inte nog med att man blir hungrig av träning, man blir trött också.
Det gick rent oanständigt bra, ledaren (som inte var den vanlige tuffe muskelkillen utan en mer mänsklig kvinna i min ålder) jublade åt mig. En av övningarna var att stå i hög planka med fötterna hängande i gummiband från taket och att dra in knäna under magen. Första varvet gick sådär, andra varvet gick det inte alls, jag var så trött i armar och rygg. Men på tredje varvet hände det något, plötsligt hittade jag rörelsen och kunde upprepa den ett tiotal gånger.
Däremellan stod vi i planka 30 sek åt gången vilket jag ibland har problem med, om jag är trött sedan tidigare. Men inte nu. Jag såg en och annan kille vika ner sig men inte jag inte.
(Är detta bloggen för ohämmat träningsskryt, undrar ni nu kanske. Ja, det är det nog, faktiskt.)
Jag kan tidvis fortfande inte fatta att jag gör sånt här, att jag vågar och kan. Att jag inte ger upp första gången då det verkar svårt, att jag försöker igen, att jag vågar tro på min förmåga, och att jag (eftersom jag inte gett upp) faktiskt belönas med tydliga framsteg.
Jävla kärringar till idrottslärare, tänker jag så. Detta hade de faktiskt kunnat förmedla till mig. Det är rent oanständigt att underlåta att göra det, att överlåta ansvaret på individen. Men vad stolt jag är att jag hittat fram till detta alldeles själv!
Men det går inte alltid lika bra. I söndags gav jag mig ut och sprang, enligt loggen mer än en månad sedan sist. Jag ställde in springgrunkan på 3 km men kroknade snabbt. Batterierna var på upphällningen så jag vågade inte lyssna på musik och då blev det genast mycket tråkigare. Redan efter någon kilometer bestämde jag mig för att korta rundan avsevärt, så den blev bara ynka 1,96. Men jag avslutade med en rusch uppför backe och kilometertiden blev en god bit under sex minuter, 5:40 tror jag, så det var väl ändå godkänt.
(Jag fasar lite för vistelsen på Sommarön då springande är den enda motion som erbjuds. Det är fint att springa där, men min galna maratonlöpande kusin lägger inte så lite sordin på nöjet. Ja, jag är dum som ens reflekterar över detta. Jag borde öva mig i att sätta mig över småsaker.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar