Skrivlusten sinar just nu, både på den här bloggen och på min andra, vanliga blogg. Så är det ibland, den - lusten alltså - brukar komma tillbaka av sig själv.
Men tidvis funderar jag på om jag ska fortsätta med viktbloggen eller ej. Just nu händer det inte så väldigt mycket och lär inte göra det heller på ett tag. Å andra sidan har jag flera gånger tänkt på hur bra det är att ha gamla anteckningar om vikt, träning, mat och allmänt beteende liggande.
Sedan sist jag skrev har livet gått sin gilla gång. Det mesta flyter på bra nu, livet, barnen, äktenskapet, jobbet, maten, träningen. Omkring mig, både i bloggvärlden och den riktiga, mår människor dåligt. Det är livssorger och äktenskapskriser vart jag än vänder mig. Men jag och mina närmaste lever i en liten bubbla. Man kan bli vidskeplig för mindre.
I januari iakttog jag en sorts måttlighet, jag drog ner på alkohol och odlade en föresats om godisförbud som jag bröt relativt snabbt. Men jag skötte maten bra på vardagarna, det gjorde jag. Och jag tränade som en galning.
Det har gett resultat, jag har fortsatt ingen aning om vad jag väger men jag märker att kläderna sitter lite bättre nu än vad de gjorde direkt efter julsemestern eller för den delen efter sommaren.
Äsch. Jag har faktiskt en aning om vad jag väger, för en endaste gång har jag ställt mig på vågen i år. Då tänkte jag att väger jag nu över nittio kilo så vet jag inte vad jag gör, ger upp eller något. Vad jag vägde? Exactamente 90,0. Med tanke på att det var på kvällen efter middagen tycker jag att det är i paritet med höstens noteringar på mellan 89 och 90. Så jag anser att jag nu har blivit av med eventuella kilon från Sydafrika.
Äsch igen. Jag måste sluta med det här vikttramset och börja väga mig igen. Vågfobin lyckades Itrim inte bota mig från, tyvärr.
Mathållningen har slappat till något på sistone, i helgen ska vi åka och hälsa på goda vänner som alltid bjuder på fantastisk mat. Jag ska njuta av den, och återgå till sundare vanor när vi kommer hem på måndag.
Nu när jag avhandlat allt det tråkiga får jag prata lite träning, va? Eller va? Jo, för den går ju bra. Som vanligt. Den här vintern har jag (ta i trä) fått vara frisk och kunnat träna på som vanligt, och jag märker resultat. Det är skönt att vara stark, att ha bra kondition, att känna kroppen svara. Att kunna springa uppför en trappa och känna pulsen gå upp men att andningen är nästan som vanligt.
Jag avbokar ogärna mitt morgonpass med favoritledaren, när jag någon gång är tvungen att göra det inser jag hur bra hon är jämfört med andra ledare. När hon kör Shape nöjer hon sig ofta med stepbräda och hantlar, eller stepbräda och gummiband som redskap. Andra ledare ber en släpa med sig alla dessa och dessutom stång och vikter i olika storlekar, man blir lätt förvirrad av vad som ska användas när. Överarbetat.
Eller crosstraining. Favoriten kör enkla, tuffa övningar. Inte tänka, bara göra. Ta i ända från tårna. De yngre ledarna överarbetar gärna. De bygger hinderbanor och komplicerade flöden. Från den stationen går man in i mitten igen, sedan går man till höger. Inte lätt att komma ihåg när svetten lackar och jag är slutkörd. Eller tvärtom, eftersom jag måste koncentrera sig på ovidkommande (vart, vänster, höger?) så tar jag inte i lika mycket.
Jag prisar henne ofta för O, och då föreslog han att vi skulle anlita henne som PT. Sats har ett erbjudande som heter PT Duo, då man tränar i par. Det blir perfekt. Fast inte riktigt ännu. Jag vill inte kosta på mig en PT riktigt ännu, tycker inte jag behöver det just nu, och har heller inte riktigt tid. Än så länge flyter träningen på. Och så behöver barnen bli lite större först, så att vi kanske rentav kan lämna dem ensamma en stund medan vi tränar.
Fler föresatser finns, mer om dem i ett senare inlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar