Varför ger man sina barn lördagsgodis och fredagschips? Frågan har diskuterats förut, och jag ska erkänna att jag blir lite förvånad när jag får den. Varför inte? Varför leva ett asketiskt liv och undanhålla sina (rörliga, normalviktiga) barn något som är gott?
Kanske resonerar jag alldeles fel, uppenbarligen lever jag ju själv ett något för gott liv ifråga om matvanor, eftersom jag har svårt att kontrollera min vikt. Så ifrågasätt mig gärna, den här bloggen är en del av ett ganska ambitiöst försök att lägga om vanor och tankemönster.
Först ska jag klargöra att mina barn är normalviktiga, livliga, rörliga matvrak. De är åtta och fem år gamla och har alltid legat precis på normalkurvan för vikt, snarare i underkant än tvärtom. De gillar mat och äter bra, bägge två, och har alltid gjort. Särskilt den äldre pojken, Q är en fröjd. Dagligen frågar vi honom vad han fick till lunch i skolan, han tänker efter och berättar. Var det gott? Ja, det var jättegott. Nu har skolan sällsynt bra mat, jag har provat, men ändå.
De är också intresserade av mat och matlagning och min man är fantastisk på att involvera dem och låta dem hjälpa till. (Jag då? Not so much. Men jag försöker bättra mig!)
Jag vill nog också påstå att den mat vi äter är ganska bra rent näringsmässigt. Andelen grönsaker hade kunnat vara högre, åtminstone vissa dagar. Men vi äter mat vi själva har lagat, lagad middag varje dag, hela familjen tillsammans. Jag vill hävda att mina viktproblem huvudsakligen beror på att jag äter för mycket, för stora portioner, inte så alldeles fel mat. (Jag bekänner mig inte till LCHF och liknande väckelserörelser.) Mina söner är alldeles väldigt mycket bättre än jag på att sluta äta när de är mätta. Visserligen kan Q slå mig med häpnad över mängden mat han kan sätta i sig, men han äter bara så länge han är hungrig, det är uppenbart. När han är mätt lägger han ner gaffeln.
Vi äter förresten mycket sällan efterrätt. Någon gång i månaden ungefär, om ens det. Glass hör faktiskt till undantagen, att det serverades i förra veckan berodde på att vi hade gäster. Läsk avskys av ena ungen, älskas av den andre. Alltså får de oftast saft, som i sockerinnehåll inte är bättre men som åtminstone går att spä ut, och som inte gynnar Coca-Cola Company. (Just nu faktiskt hemkokt rabarbersaft. Lycka!)
Alltså, två barn som äter adekvata mängder av bra mat får också godis (på lördagar) och chips/ostbågar/popcorn på fredagar.
(Mängden? Godis brukar de få sisådär 15 (små, tänk jellybeans eller Ahlgrens bilar) bitar var. Chips en liten skål (tänk frukostskål) var. Ett Pringlesrör orkar de inte äta upp, maken får hjälpa till. En 300 grams chipspåse tar slut om vi är fyra som äter.)
Varför?
För det första, helt enkelt: för att vi själva gillar godis och chips. Vi äter när de äter, men inte annars.
För det andra: för att de så snart de var tillräckligt gamla och fick klart för sig att dessa ritualer rådde i andras hem, krävde att få ha det så.
För det tredje: för att när det tjatas om godis eller chips är det mycket praktiskt att svara nej. Men på fredag eller lördag får du!
(Min kusin och hennes man har ett annat arrangemang. Deras barn får inte lördagsgodis, de får godis ibland. Ibland, när andan faller på. Hur ofta vet jag faktiskt inte, troligen ungefär en gång i veckan.)
För det fjärde: jag vill gärna förmedla den vanan och inställningen till mina barn att det som är gott behöver inte vara förbjudet. Men man kan inte äta det jämt. Alltså ritualiserar man. Lördagsgodis är fortfarande heligt för mig. Det har det negativa med sig att jag inte gärna avstår från det, men det finns fördelar också. Jag äter aldrig godis av slentrian. Det skulle inte falla mig in att köpa en påse på väg hem från jobbet och trycka i mig. Ånej, det som är gott ska njutas under kontrollerade former. I sällskap, eller framför en riktigt bra bok eller film.
Det är det sista skälet som är det tyngst vägande för mig. Att göra som alla andra är egentligen fånigt och vi hade kunnat motstå barnens krav om vi hade sett stora nackdelar med det. Men nu gör vi inte det.
Det är intressant att notera att samma rutiner har resulterat i helt olika beteenden hos barnen. Q är ganska måttligt förtjust i godis, han äter sällan upp sitt. Jag kan tänka mig att han som vuxen inte kommer att äta godis alls. Chips gillar han mer, men har ett ganska kontrollerat förhållande till det också.
Y är i en helt annan liga. Han är som en knarkare, och både jag och hans far är ibland lite oroade av hans omåttliga förtjusning i godis. Så snart vi nalkas en affär sätter tjatet igång (vi har inga problem att svara nej). Får han inte godis provar han med tuggummi. Glass? Läsk? Dumma dej!
Det jag mer än något annat vill ge dem är ett oneurotiskt och lustfyllt förhållande till mat och ätande. När jag tänker efter inser jag att jag är så petig med detta att jag rentav känner mig lite föraktfull mot de som anammar strikta dieter. (Mer om det en annan gång, kanske.)
När jag följde Itrims program för tre år sedan var Q fem år och Y bara två, så de var lite för små för att förstå vad som pågick. Men jag minns att Q frågade varför jag åt annan mat, han var nyfiken på mina konstiga bars och shakes och ville smaka. Idag hade jag nog haft vissa dubier inför att äta måltidsersättningar framför barnen.
Som sagt, gärna kommentarer och debatt om detta!
6 kommentarer:
När jag var liten (och förstabarn) hade mina föräldrar en hel del idéer. En av dessa var att jag och mina syskon inte skulle äta godis. Hemma hos oss bjöds det inget godis alls - och inte chips heller. Så småningom mjukades reglerna upp och det kunde bjudas EN chokladbit ur en ask efter middagen. Lördagsgodis hade vi inte. Jag minns att mina föräldrar någon gång då och då kunde fråga oss - men det var förstås ingen ärlig fråga - visst inte är ni sugna på godis? någonsin? Och självklart svarade vi att vi aldrig var sugna på godis eftersom det var det som förväntades. Jag kan tänka mig att de kände sig stolta över sig själva.
Och vad gjorde då detta med mig? Blev jag hälsofreak? Faktum är att godis blev någonting förbjudet och underbart som andra barn hade men inte jag. Jag kände mig... underlägsen, inte lika cool, lite dum.
När jag så småningom fick egna fickpengar köpte jag godis i smyg, åt upp det i smyg och skämdes. När jag, i högstadiet, gick i skola nära en kiosk åt jag godis eller chips hämningslöst varje dag så mycket jag tyckte mig ha råd till.
Så nej, godisförbudet gjorde mig inte till någon hälsomänniska, snarare tvärt om.
Numera, från det att jag för första gången i livet, runt de 30, gick upp i vikt ordentligt, är jag dock rätt begränsad i mitt godisintag. Jag köper sällan åt mig själv men finns det hemma så går det förstås åt. Jag är mera svag för chips/ostbågar men det är inte heller särskilt svårt att avstå ifrån. Framför allt är det enkelt att avstå i de perioder då jag tränar mycket - då minskar sug efter de flesta sorters snask. När jag, som nu, har hostat, snorat och astmat mig igenom flera månader på raken är jag betydligt mer benägen att trösta mig med onyttigheter än annars.
"Varför inte? Varför leva ett asketiskt liv och undanhålla sina (rörliga, normalviktiga) barn något som är gott?"
Nej, det hade inte jag heller gjort. Och min fråga var baserad på egna fördomar, ehuru jag saknar praktisk erfarenhet av fredagsmys och lördagsgodis.
Nu ser jag att den har väldigt lite att göra med din familjs verklighet.
Förvisso placerar jag chips och smågodis i kategorin skräpmat snarare än livets goda. Men jag är uppfostrad med och fortsätter att leva efter att efterrätter, choklad och hembakat kaffebröd tillhör livets goda, och det är väl ur hälsosynpunkt ingen större skillnad. Och i en familj där man uppskattar chips och smågodis mera, och där man med goda matvanor annars har marginaler för det, så är det förstås ett självklart val.
Men jag har sett situationer där det verkar som om föräldrar eller mor/farföräldrar sätter godis i händerna på ungar som inte har uttryckt någon önskan om att få det, liksom av principskäl eftersom det är lördag. Det tycker jag är så himla märkligt.
Jag är lite kluven... Har haft föräldrar som lärt mig att tröstäta och dämpa känslor med socker vilket jag absolut inte vill föra vidare till mina barn. Chips tycker jag är äckligt men jag älskar choklad i alla former. Vi har inte lördagsgodis i vår familj men barnen får efterrätt, glass och choklad när det faller sig, vilket i alla fall blir varje vecka.
Men jag har svårt för alla färgämnen och ytbehandlingsmedel etc som finns i godis. Å andra sidan har vi köpt en ny soffa som förmodligen osar av kemikalier som barnen får i sig via huden och som är vansinnigt mycket värre. Så vad är det för val jag faktiskt gör?!
Av mina 4 så har jag ett sockertroll och de andra är måttliga. Jag undrar om det är så att vissa går igång lättare på socker. Han som älskar socker har dessutom lätt för att äta när han har tråkigt (även om han är smal som en sticka) precis som jag själv.
Hur som haver, jag kanske för över sockernoja till mina barn istället. Jag vill ju egentligen att de ska ha en avslappnad inställning till mat OCH samtidigt göra bra val och inte styras av att nu är det fredag nu måste vi mysa... Om du förstår hur jag menar.
Avslappnad inställning till mat men ändå göra bra val - precis, det är så jag också vill vara, och vill förmedla till mina barn! Hur man gör det är ju inte alldeles lätt. Givetvis är det stor risk att överföra egna nojor på barnen, men om man åtminstone är medveten om nojorna är nog mycket vunnet.
Paradoxalt nog tror jag inte att uppfostringsmetoder ifråga om lördagsgodiset vara eller inte vara har så väldigt stor betydelse för om barn blir stora godisätare eller inte. Jag tror att det mest är en fråga om läggning, faktiskt. Det finns ju forskning (som jag absolut inte orkar googla fram nu) som tyder på att våra matvanor, preferenser och vikttendenser är ganska styrt dels av våra gener men också förändringar som skett i våra gener. Jag vill minnas någon studie det skrevs om som pekade ut farmoderns leverne som en faktor för barnbarnens hälsa. Vad man påverkats av som spädbarn och t o m foster lär också ha betydelse för den vuxna individen.
Därmed inte sagt att man inte ska göra bra val själv, och det går givetvis att lägga om gamla vanor. Och så vidare.
Jag tycker förstås också att både godis och chips egentligen är skräpmat. (Fast god sådan.) Och visst finns det massor av otäcka tillsatser i dem. Men om man för övrigt äter bra finns det utrymme för lite skräp, så resonerar vi. Faktiskt kommer det mer och mer ekologiskt godis och chips, det kanske är nästa steg i det nya Helgalivet att prova sånt?
Hembakt är det bästa jag vet, det är bara lättja och slöhet och aningens tidsbrist som gör att jag prioriterar bort det. Jag vill minnas att jag ett tag under millenniets första år (före barnen) hade som regel att bara äta hembakt fikabröd, vilket dessvärre resulterade i att jag bakade och åt mängder. Köper man en bullar köper man i regel bara en per person bakar man en sats bullar är frestelsen svårare att motstå. Och så måste de svalna innan man kan lägga dem i frysen...
RosaMilton, om du vill berätta lite mer om hur dina föräldrar präglade dig till tröstätning så läser jag gärna! Det var också en fråga jag fick på Itrim, om jag använder mat och godsaker som tröst. Svaret är nog njaä. Någon utpräglad tröstätare är jag inte, men visst finns tendensen där.
Min kära mor hade ätstörningar öht. Ett tag var hon väldigt anorektisk och åt mycket lite och pratade mycket mitt "valphull" som hon kallade det, jag skulle blir lika smal och snygg som hon när jag blev vuxen. Det gällde bara att äta lite... Det var rätt svårt att hantera en mamma som var lycklig för att hon kom i mina jeans (då jag var 12 år) och som vägde under 50 kg. Samtidigt kunde vi hoppa över vanlig mat när jag hälsade på och bara äta glass till middag. Sjukt när jag tänker i efterhand. Det är klart att det har påverkat mig jättemycket.
Pappa var väl mer normal i sitt ätande även om det var en hel del unna sig där med.
Oj, det förstår jag måste ha varit svårt att hantera!
Min mamma är inte helt enkel att vara dotter till, men hon har ALDRIG fällt några nedsättande kommentarer om min eller min systers utseende. Det har präglat oss, tror jag.
Skicka en kommentar