Nu har det gått över en vecka. Sammanfattningsvis så går det mycket bättre än jag trodde. Visst är det tråkigt att inte få äta och visst kan jag överfallas av sug ibland men det är inte så farligt. Det enda jag har syndat med är lite extra minimjölk i kaffet, vid tre eller fyra tillfällen totalt.
Jag har fått en liten bok där jag ska logga mina målsättningar och föresatser. De senare är att träna 2 gånger i veckan, gå 8000 steg per dag, hålla mig till dieten (måltidsordning på itrimska), ingen alkohol, inget godis, inga chips. Träning och allt som har med ätandet att göra har gått galant. Jag hade till och med tankar på att träna en extra gång, men valde att avstå. Två gånger i veckan VET jag att jag klarar av utan problem. Det är kul att träna, än så länge. Jag är lite rädd att gå ut för hårt och slita ut mig. Inte fysiskt men psykiskt, att jag ska tröttna.
Nej, akilleshälen är istället vardagsmotionen. Inte helt oväntat kanske. Ändå är jag lite förvånad över att det ska vara så svårt att få ihop bara 8000 steg. Bara tre dagar förra veckan lyckades jag. (Tre dagar blev det 7300 steg, nära men inte tillräckligt. Jag är sträng.)
Det är bra att få svart på vitt var problemen ligger. Just vardagsmotionen bekymrar mig inte så värst. När jag börjar jobba blir det enklare, tror jag. Om inte annat kan jag knata fram och tillbaka på tunnelbaneperrongen medan jag väntar.
1 kommentar:
Haha, nu vet jag vad jag ska tänka nästa gång jag ser någon som går fram och tillbaka på perrongen! (Själv gör jag det av otålighet)
Skicka en kommentar