Titeln talar ju för sig själv. Jag är nere i åttiotalet nu, vilket jag knappast har varit på denna sidan millennieskiftet. Eller jo, kanske. Det var nog halvåret i Bologna 2001 som fick mig att välla över 90-gränsen. Tortellini, tiramisu, è molto di più.. Men nu - basta!
Det går fortsatt bra och lättare än jag trott, med enstaka dippar. När övriga familjen igår åt hemgjorda hamburgare (igen, det är storsonen som väljer mat numera) var jag svårt frestad att knycka en av miniburgarna. Men som min kloke make sa, ska du fuska kan du väl vänta några veckor till. Jag styrslade mig. Just nu svävar de delikata dofterna av hembakad pizza upp till mig när jag sitter här och trycker vid datorn. Jag stannar nog här en stund.
Under veckan som gick har jag gått mina 8000 steg varje dag utom igår. Då hade jag ont i halsen och i huvudet och stannade i sängen hela dagen. I fredags hade jag inte mer än 5000 steg på räknaren när kvällen kom. Men jag gav mig attan på att trampa ihop de övriga 3000, och det gick faktiskt. Det blev en del spring i trapporna samt joggning på stället medan jag surfade eller väntade på att mikron skulle plinga. Fånigt? Kanske. Men ska det va så ska det va.
Nu räknar jag inte avklarade dagar längre, utan dagar kvar. Fyra. Sexton måltider plus kvällens soppa, sjutton. Sedan får jag börja äta lite mer. Exakt hur mycket mer bestämmer jag på tisdag i samråd med min Itrim-konsulent.
2 kommentarer:
Vilken framgång!
Nu är väl själva framgången belöning i sig själv, eller hur? För visst märker du själv skillnad nu?
Grattis!
Tack snälla för pepp! Jo, jag märker skillnad på mage och midja, det gör jag. Och det är roligt!
Skicka en kommentar