The Plan

Planen är satt (lagd? planerad?), nu återstår bara att följa den.

Idag träffade jag min personliga rådgivare. Ett mycket bra möte. Förutom en massa goda omen, som att hon heter likadant som min syster, och en annan synnerligen positiv omständighet som jag inte ska fördjupa mig i av integritetsskäl, så verkar hon vettig.

Vi gick igenom min överviktshistoria, som börjar för cirka femton år sedan när jag träffade O och blev sambo med honom. En klassiker. Dessförinnan var jag först ett normalviktigt barn och sedan en normalviktig tonåring. Jag la på mig en del under mitt collegeår i USA, vilket min omgivning lät mig veta. Konstigt nog var jag själv inte ett dugg störd. Under de första månaderna på Chalmers rasade allt och lite till av mig, förmodligen för att jag började promenera och levde på knäckemackor med makrill i tomatsås. En gissning är att jag vid denna tid vägde cirka 60 kilo till mina 178 centimeter.

Det gör jag inte nu. Men dit kommer vi!

Sedan en massa frågor. Jag har min analys ganska klar, som denna bloggs läsare vet. Det är maten, inte motionen som är problemet. Där fick jag visst medhåll. Jag har ju motionerat regelbundet i flera år nu. Vid kontroll visade sig mitt blodtryck vara perfekt, vilket jag nog kan tacka motionen för.

En sak som jag blev uppmärksam på är att jag ju faktiskt har försökt gå ner i vikt massor av gånger under åren. Med Viktväktarna åtminstone två gånger, med Aftonbladets viktklubb, på egen hand. Jag har lyckats med sisådär 5-8 kilo och sedan tröttnat. Antagligen för att det gått för långsamt. Och det talar ju för att prova en snabbare metod den här gången.

Rådgiverskans råd var alltså att köra måltidsersättningar i hela tolv veckor. Huga. Det är jag inte beredd att göra. Dels undrar jag om jag håller ihop så länge, med tanke på övrig stress och sömnbrist. Dels vill jag inte vara utan matgemenskapen med min familj, åtminstone middagarna. Så vi bestämde att jag ska testa detta, det vill säga pulverdiet, i tre veckor och sedan utvärdera.

Nu till siffrorna. Jag väger idag 96 kilo och har BMI strax över 30. Ett rimligt mål tycker jag själv är att gå ner till BMI cirka 26, vikt strax under 80. Målet är satt till 78 kilo. Arton kilo ska bort alltså.

Under de första tolv veckorna hoppas jag gå ner tio kilo.

På min fråga svarade hon att jag måste känna mig helt återställd efter maginfluensan innan jag börjar. Det gör jag, nästan, men jag ger mig ett par dagars respit. På torsdag ska jag åka och träna och inhandla mina pulverfixar, på fredag börjar jag. Nästa tisdag är första gruppträffen.

En händelse som ser ut som en tanke är att jag inte alls kunde ägna den gångna helgen åt frosseri som jag tänkt. Det satte magsjukan p för. Varken vin, chips eller godis, som jag velat ta ett ömt farväl av. Lika bra det kanske.

På det hela taget känns det här äventyret ganska bra. Jag är lite orolig över att bli ett monster av lågkaloridieten. Biverkningar som huvudvärk, trötthet och yrsel låter inte kul. Men annars är jag ganska lugn och känner en viss tillförsikt. Det är fan dags nu.