Klonk sa det vid pass halvfyratiden när jag slog i botten med ett brak. Tomatsoppan hjälpte inte. När O kom hem var jag ett vrak. Ungarna verkade känna av min sinnesstämning och var förstås superpestiga, värst var Q.
Det fanns väl inget jag kände mindre för än att ge mig ut i den åttagradiga kylan för att få upp stegräknaren till 8000 steg. Men det var just vad jag gjorde, nära nog gråtfärdig, medan maken stekte pannkakor till barnen.
Middag åt vi faktiskt tillsammans. Ja det var svårt att känna lukten av pannkakor och inte få äta. Nej, potatis-och-purjolökssoppan smakade inget vidare i jämförelse. Värst var nog känslan efteråt. Jahapp. Detta var mitt lilla roliga idag det.
Nu känns det något bättre. Det får väl bli en kopp te också före läggdags. Jag ska ju dricka mycket.
Hoppas det är sant som de säger, att det blir bättre efter några dagar. För just nu är det inte kul. Det är som att komma hem efter en lång dag då man ätit dåligt och har blodsockret vid anklarna. Fast hela tiden.
1 kommentar:
Det blir mycket bättre. Har du tur blir du till och med euforisk och har aldrig mått bättre!
Skicka en kommentar