Mer om storlekar och självbilder

Jag köpte två par byxor på Tradera häromdagen, och tyckte att jag chansade ganska vilt när jag drog till med storlek 40. De kom med posten igår, och de sitter perfekt. Så nu har jag två par intervjubyxor.

Förr brukade jag fnysa åt alla 34:or och 36:or som hängde i affärerna och undra vad det kunde vara för anorektiska spöken som kom i dem. Nu undrar jag snarare tvärtom. Jag har storlek 40 idag, men jag väger ju ta mig tusan över åttio kilo. Om jag skulle gå ner tio kilo till (vilket jag inte ska, trots att Itrims intelligenta och eventuellt synska våg tycks tro detta, den skriver predicted weight 69 kg) borde jag bli en 38:a eller kanske ännu mindre, 36? Verkar ju helt förryckt. Vad har då kvinnor i femtiokilosklassen för storlek? Aha, där hittar vi kanske våra 34:or?

Vidare konstaterar jag att självbilden inte är någon pålitlig bedömare eller rådgivare. Jag ser mig i spegeln och tycker inte att det är sådär fantastiskt stor skillnad på helheten. Jodå, tittar jag noga ser jag ju att benen är smalare och att valkarna på ryggen är nästan borta. Men som helhet tycker jag att jag ser ut ungefär som förr. Fast jag vet att det inte är så. Knäppt.

Jag har börjat rensa ur garderoben och har faktiskt lagt ut några byxor till salu på Tradera. Byxor är det liksom inget snack om, när de ramlar av en är de för stora. Men klänningar och tunikor? Jag trivs i ganska rymliga kläder men kanske ser jag ut som ett vandrande tält? Återigen, den där förvridna självbilden.

Och så lite före- och efterbilder. Den första bilden är tagen på min 40-årsdag i september. Det är kväll och vi har just kommit hem efter en långhelg på Gotland, därav min något trötta uppsyn.

Som väl för övrigt matchas av dagens förkylda och osminkade Helga. Och tunikan är densamma, men ganska många kilo är borta.