Barnkalas

Är just hemkommen från födelsedagskalas för en av sonens bästa kompisar. Trevlig samvaro även för oss vuxna, och ett dignande, verkligen dignande kaffebord.

Jag pratade om detta redan i onsdags när jag träffade min Itrim-rådgiverska. Jag berättade att jag faktiskt fuskar en del ibland. En och annan tugga riktig mat slinker ner, och i tisdags när familjen åt årets första riktiga semla (två semlor till hela familjen) åt jag faktiskt också en bit, kanske motsvarande tre tuggor.

Min ursäkt eller förklaring till att jag inte kan eller vill hålla mig exakt till programmet är ungefär så här. Jag tror att detta är mitt sätt att stå ut. Redan har jag stått ut mycket längre än jag trodde (med enastående resultat, så jag har blivit rikligt belönad). När jag fuskar försöker jag göra det medvetet. Inte bara ta en tugga i farten, utan tänka efter, bestämma mig, äta och njuta av smaken.

Min coach jublade inte direkt, men sa sedan att detta är min resa. Min resa, min viktminskning och mitt sätt. Och så är det ju.

Inför dagens barnkalas hade jag förberett mig, tagit med en måltidsbar och en balance bar. Jag hade tänkt träna på förmiddagen och promenera till och från Itrim för att få ihop dagens steg. Vidare hade jag tänkt granska godsakerna ordentligt och sedan ta en liten bit av det som såg godast ut.

Av träning och promenad blev intet. Redan igår kväll kände jag halsontet komma, idag kompletterat med huvudvärk och svag ledvärk. Förmodligen har jag lite feber, men inte mycket.

På kalaset konstaterade jag att det var mycket som såg gott ut. Jag tog kaffe och åt min måltidsbar först och främst. Sedan åt jag en minisemla och en liten portion marängsuisse. Fantastiskt gott. Jäklar vad det var svårt att sluta efter det. Efter en stund gick jag ut i köket och norpade en maräng till, och en till, men insåg då vad jag höll på med. Det var plötsligt inte njutning längre, utan något primitivt i mig som ropade mer, mer, frossa, svulla, ät! Nej. Jag bestämde mig för att inte ta något mer. Och det gjorde jag inte heller.

Nu ett par timmar senare tänker jag att jag kan välja hur jag förhåller mig till dagen. Misslyckat eller efter omständigheterna ändå ganska lyckat. Jag tänker att jag nog känner mig nöjd. Det gick rätt bra ändå. Visst, det hade varit bättre att inte inta några extra kalorier alls. Men jag har inte trillat av vagnen, jag är fortfarande på spåret, och där ska jag stanna. Okej, jag kanske går ur den berömda ketosen men vafanänsendå. Viktminskningstakten kanske saktar ner på grund av detta. Det kan jag ta.

Imorgon är det dags för nästa utmaning. Sonens femårskalas. Men där bestämmer vi menyn själva. Först blir det mat. Sedan blir det bullar och tårta. Mat och bullar kan jag motstå utan problem, det är tårtan då. Kanske blir det en smal, smal bit av den som ser godast ut.