När jag vägde mig senast blev jag ganska förvånad över att den höga minskningstakten hållit i sig. Tre kilo på två veckor, det är mycket. Särskilt när man som jag fuskat ganska rejält, detta var ju bara några dagar efter barnkalasorgierna.
Tjejen som vägde mig (inte min vanliga coach) gratulerade och sa glatt att detta visar ju att du sköter dig. Då kunde jag inte hålla masken utan sa att det gör jag inte, jag fuskar hej vilt. Hon hajade till, och jag kände att jag behövde förklara mig. Så jag beskrev det som väl ändå är en strategi, att när jag fuskar gör jag det medvetet, och relativt kontrollerat, jag tillåter mig att smaka på något verkligt gott, och motiverar det med att annars skulle jag inte stå ut med dieten, och sedan fortsätter jag som om inget hänt.
Men då tycker jag att du ska sluta kalla det fusk, sa hon. Det där är medvetna val, medvetna och kontrollerade avsteg. Det är en helt annan sak.
Hon har alldeles rätt. Ingen gång har jag tappat kontrollen. Jag har aldrig ens snuddat vid de gamla destruktiva tankarna typ "å, nu har jag redan ätit tortellini, nu är den här dagen ändå förstörd, nu kan jag ändå lika gärna äta godis/chips/tårta". Det fåtal extra kalorier mina små utsvävningar har inneburit har uppenbarligen inte påverkat viktminskningen alls. Eller, det kan jag ju inte veta. Jag kanske hade gått ner ännu mer utan dem. Men det hade det faktiskt inte varit värt.
Vad har då avstegen bestått i? Förra helgen var ju lite speciell, då blev det bitar av både tårta, semla, korv och hamburgare. Efter det fick jag bita ihop en hel del för att återgå till ordningen igen.
Annars, till vardags är det minimjölk i kaffe och te, sockerfri Läkerol då och då, och nästan varje dag smakar jag en tugga eller två av familjens mat, om den ser väldigt, väldigt god ut. Som tortellini igår kväll. Himmelskt!
Snart ska jag ändra min mathållning, då kanske utrymmet för avsteg krymper. Men å andra sidan kanske behoven av dem också minskar, när jag får äta igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar