Sex veckor

Idag är det sex veckor sedan jag började. Plötsligt haglar kommentarerna över mig - Har du gått ner i vikt? - Men vad smal du blivit!

Det känns skönt att komma ut ur garderoben, att sträcka på mig och svara jo, elva kilo.

Ändå är det som att jag inte riktigt hänger med. Jag sitter i soffan och tittar ner på mina lår, och förvånas över att jeansen ligger i stora veck. Så har mina jeans aldrig sett ut, de har alltid spänt över låren. Jag nämner det för O, och han ruskar lite på huvudet: "Har du fattat hur mycket du har gått ner? När jag såg dig naken imorse kände jag knappt igen dig. Du har gått ner lika mycket som Y väger."

Och så är det ju. Fantastiskt är det. Och glad är jag ju, förstås. Men också ganska ödmjuk inför det faktum att det svåraste antagligen ligger framför mig. Att vänja mig vid att äta igen, men måttligt.