Titeln talar ju för sig själv. Jag är nere i åttiotalet nu, vilket jag knappast har varit på denna sidan millennieskiftet. Eller jo, kanske. Det var nog halvåret i Bologna 2001 som fick mig att välla över 90-gränsen. Tortellini, tiramisu, è molto di più.. Men nu - basta!
Det går fortsatt bra och lättare än jag trott, med enstaka dippar. När övriga familjen igår åt hemgjorda hamburgare (igen, det är storsonen som väljer mat numera) var jag svårt frestad att knycka en av miniburgarna. Men som min kloke make sa, ska du fuska kan du väl vänta några veckor till. Jag styrslade mig. Just nu svävar de delikata dofterna av hembakad pizza upp till mig när jag sitter här och trycker vid datorn. Jag stannar nog här en stund.
Under veckan som gick har jag gått mina 8000 steg varje dag utom igår. Då hade jag ont i halsen och i huvudet och stannade i sängen hela dagen. I fredags hade jag inte mer än 5000 steg på räknaren när kvällen kom. Men jag gav mig attan på att trampa ihop de övriga 3000, och det gick faktiskt. Det blev en del spring i trapporna samt joggning på stället medan jag surfade eller väntade på att mikron skulle plinga. Fånigt? Kanske. Men ska det va så ska det va.
Nu räknar jag inte avklarade dagar längre, utan dagar kvar. Fyra. Sexton måltider plus kvällens soppa, sjutton. Sedan får jag börja äta lite mer. Exakt hur mycket mer bestämmer jag på tisdag i samråd med min Itrim-konsulent.
söndag 30 januari 2011
Före- och efterbild
Bokhyllan före ketoninducerad städning:
Bokhyllan efter ketoninducerad städning:
Skillnaden kan tyckas vara minimal men är det inte. Förutom att alla böcker nu står rakt, vilket tilltalar mitt ordningssinne alldeles oerhört, står de också i bokstavsordning och går därmed att hitta.
Blev ni besvikna? Jag lovar att återkomma i sinom tid med en helt annan typ av före- och efterbild.
Städningen hade det goda med sig att jag hittade en massa böcker jag köpt i akt och mening att läsa (inte helt oväntat?) men sedan glömt bort. Jag lånar mycket på biblioteket också och den läsningen kommer alltid i vägen.
Så här ser listan ut:
Andersson: Blondie*
Barbery: Igelkottens elegans
Can: Tätt intill dagarna
Child: Trubbel*
Coelho Ahndoril: Mäster
Eugenides: Middlesex
Enquist: Ett annat liv
Eriksson: Columbus*
Hildebrand: Fördömd*
Holst: Kungamordet
Jensen: Vi, de drunknade
James: Portrait of a Lady
Krauss: Kärlekens historia
Kundera: Varats olidliga lätthet**
Lövin: Tyst hav
Mendel-Enk: Med uppenbar känsla för stil**
Nousiainenn: Hallonbåtsflyktingen
Nyqvist: När barnet lagt sig
Nilsson: Den hemlige kocken
Oates: Fallen
Persson: Grisfesten, Profitörerna, Samhällsbärarna**
Strömstedt: Natten de hängde Ruth Ellis**
Wolf: The Treehouse
Wong: När tusen eldar slickar himlen
Woodrell: En helvetes vinter
* Pappa brukar ge mig allehanda mystiska böcker i julklapp. Han har alltid läst dem själv först, och det är inte alltid han tycker att de är särskilt bra. Jag håller god min och läser dem oftast, men inte alltid.
** Redan läst, gillade mycket, vill kolla om jag fortfarande tycker samma.
Få se om jag plöjer dem alla i år. Det brukar komma en hel massa annat i vägen också.
Bokhyllan efter ketoninducerad städning:
Skillnaden kan tyckas vara minimal men är det inte. Förutom att alla böcker nu står rakt, vilket tilltalar mitt ordningssinne alldeles oerhört, står de också i bokstavsordning och går därmed att hitta.
Blev ni besvikna? Jag lovar att återkomma i sinom tid med en helt annan typ av före- och efterbild.
Städningen hade det goda med sig att jag hittade en massa böcker jag köpt i akt och mening att läsa (inte helt oväntat?) men sedan glömt bort. Jag lånar mycket på biblioteket också och den läsningen kommer alltid i vägen.
Så här ser listan ut:
Andersson: Blondie*
Barbery: Igelkottens elegans
Can: Tätt intill dagarna
Child: Trubbel*
Coelho Ahndoril: Mäster
Eugenides: Middlesex
Enquist: Ett annat liv
Eriksson: Columbus*
Hildebrand: Fördömd*
Holst: Kungamordet
Jensen: Vi, de drunknade
James: Portrait of a Lady
Krauss: Kärlekens historia
Kundera: Varats olidliga lätthet**
Lövin: Tyst hav
Mendel-Enk: Med uppenbar känsla för stil**
Nousiainenn: Hallonbåtsflyktingen
Nyqvist: När barnet lagt sig
Nilsson: Den hemlige kocken
Oates: Fallen
Persson: Grisfesten, Profitörerna, Samhällsbärarna**
Strömstedt: Natten de hängde Ruth Ellis**
Wolf: The Treehouse
Wong: När tusen eldar slickar himlen
Woodrell: En helvetes vinter
* Pappa brukar ge mig allehanda mystiska böcker i julklapp. Han har alltid läst dem själv först, och det är inte alltid han tycker att de är särskilt bra. Jag håller god min och läser dem oftast, men inte alltid.
** Redan läst, gillade mycket, vill kolla om jag fortfarande tycker samma.
Få se om jag plöjer dem alla i år. Det brukar komma en hel massa annat i vägen också.
onsdag 26 januari 2011
Bara för det..
.. att jag jublade igår så har dagen varit skittrist och riktigt tung. Jag har inte precis varit hungrig eller sugen, men trött, melankolisk och tidvis rätt ilsk.
Och så har jag fuskat och ätit en skiva kokt skinka. När jag skulle göra macka till Y blev frestelsen mig övermäktig. Men det var ändå ganska genomtänkt, ska man fuska så ska det vara så rent protein som möjligt. Sedan har jag käkat en del sockerfri Läkerol också, är inte säker på att det är tillåtet. Men det struntar jag i just nu, det är det enda roliga jag har, känns det som ibland.
Bara en dag kvar på andra veckan. Den här veckan SKA jag klara 8000 steg per dag!
Och så har jag fuskat och ätit en skiva kokt skinka. När jag skulle göra macka till Y blev frestelsen mig övermäktig. Men det var ändå ganska genomtänkt, ska man fuska så ska det vara så rent protein som möjligt. Sedan har jag käkat en del sockerfri Läkerol också, är inte säker på att det är tillåtet. Men det struntar jag i just nu, det är det enda roliga jag har, känns det som ibland.
Bara en dag kvar på andra veckan. Den här veckan SKA jag klara 8000 steg per dag!
tisdag 25 januari 2011
Mer än halvvägs och officiell vägning
Nu har jag slutfört tolv dagar av tre veckor, mer än halvvägs alltså. Jag träffade min syster som jag inte sett på ett tag, hon tyckte att jag såg smalare ut och berömde mig väldigt. Det känns ju bra, men det är ganska oförtjänt. Det här är inte alls så jobbigt som jag trodde. De första dagarna var hemska, men det blir lättare och lättare. Syrran gjorde sig några mackor och bad om ursäkt för att hon åt dem i min åsyn. Faktum är att det inte bekom mig det minsta.
Jag har ju tjuvvägt mig nästan varje dag och enligt dessa vägningar borde jag ha minskat från cirka 96 till 90 kg, 6 kg alltså! Smått otroligt. Siffran 90 var det bra länge sedan jag såg på en våg, kan jag säga. I slutet av veckan kanske jag rentav har gått ner till åttiotalet.
Med tanke på detta var dagens officiella vägning på Itrim först en besvikelse. 91,4 kg vilket alltså innebär en minskning på 4,6 kg. Men jag har bestämt mig för att vara nöjd. Jag betänker att de 96 jag vägde in mig på var direkt efter en maginfluensa. Sedan åt och fikade jag glatt i några dagar, det kom säkert minst ett kilo tillbakarusande på mig då.
Man får en liten remsa när man väger sig på Itrim, där även fettprocent och hur många kilo fett man består av redovisas. Elektroingenjören i mig ser skeptiskt på detta. Det som mäts är ens impedans (motstånd, ohm alltså). Baserat på att fett, muskler, skelett,kroppsvätskor o s v har olika impedanser görs alltså en uppskattning av hur stor andel av kroppen som består av fett. Låter synnerligen ovetenskapligt i mina öron. Det måste ju även bero på hur mycket man har druckit, ätit, kissat eller bajsat nyligen.
På min remsa står det att det är fyra kilo fett som har försvunnit och det är förstås kul. Men jag håller mig nog till gammal hederlig vikt och midjemått jag.
En annan nyhet är att jag numera inte är fet, endast överviktig! Hurra! (Lägre BMI än 30 alltså).
Sedan tränade jag och handlade på mig lite mer pulver. Tio dagar kvar.
Nästa tisdag ska jag träffa min rådgiverska och då bestämma hur jag ska gå vidare. Innan var jag helt klar över att jag ville börja äta riktig mat. Men nu vacklar jag lite. Man måste övergå till LCD (Low Calorie Diet) efter tre veckor, höja kaloriintaget något alltså. Det innebär att man förutom soppor får käka lite bars och även två "riktiga" maträtter. Jag funderar lite på att prova detta i två veckor eller så, för att verkligen fortsätta nedgången. Men jag har ju en vecka kvar att bestämma mig på.
Jag är riktigt glad och nöjd ikväll!
Jag har ju tjuvvägt mig nästan varje dag och enligt dessa vägningar borde jag ha minskat från cirka 96 till 90 kg, 6 kg alltså! Smått otroligt. Siffran 90 var det bra länge sedan jag såg på en våg, kan jag säga. I slutet av veckan kanske jag rentav har gått ner till åttiotalet.
Med tanke på detta var dagens officiella vägning på Itrim först en besvikelse. 91,4 kg vilket alltså innebär en minskning på 4,6 kg. Men jag har bestämt mig för att vara nöjd. Jag betänker att de 96 jag vägde in mig på var direkt efter en maginfluensa. Sedan åt och fikade jag glatt i några dagar, det kom säkert minst ett kilo tillbakarusande på mig då.
Man får en liten remsa när man väger sig på Itrim, där även fettprocent och hur många kilo fett man består av redovisas. Elektroingenjören i mig ser skeptiskt på detta. Det som mäts är ens impedans (motstånd, ohm alltså). Baserat på att fett, muskler, skelett,kroppsvätskor o s v har olika impedanser görs alltså en uppskattning av hur stor andel av kroppen som består av fett. Låter synnerligen ovetenskapligt i mina öron. Det måste ju även bero på hur mycket man har druckit, ätit, kissat eller bajsat nyligen.
På min remsa står det att det är fyra kilo fett som har försvunnit och det är förstås kul. Men jag håller mig nog till gammal hederlig vikt och midjemått jag.
En annan nyhet är att jag numera inte är fet, endast överviktig! Hurra! (Lägre BMI än 30 alltså).
Sedan tränade jag och handlade på mig lite mer pulver. Tio dagar kvar.
Nästa tisdag ska jag träffa min rådgiverska och då bestämma hur jag ska gå vidare. Innan var jag helt klar över att jag ville börja äta riktig mat. Men nu vacklar jag lite. Man måste övergå till LCD (Low Calorie Diet) efter tre veckor, höja kaloriintaget något alltså. Det innebär att man förutom soppor får käka lite bars och även två "riktiga" maträtter. Jag funderar lite på att prova detta i två veckor eller så, för att verkligen fortsätta nedgången. Men jag har ju en vecka kvar att bestämma mig på.
Jag är riktigt glad och nöjd ikväll!
söndag 23 januari 2011
Tionde dagen: städmani!
Jo nog ligger det något i detta med ketos alltid. Jag är långt ifrån euforisk, snarare ganska argsint. Men jag är lite speedad faktiskt. Idag tog jag en långpromenad för att klara av vardagsmotionen. Make och barn tog bilen ner till båtklubben, jag gick, och så möttes vi där. Kaffe och pepparkakor till dem, kaffe och sockerfri Läkerol till mig. En stunds isfiske och sedan promenerade jag hem. Det var fantastiskt vackert, sol och rimfrost på alla träd.
Väl hemma fick jag för mig att ta tag i en gammal surdeg. Sedan vi flyttade in för snart två år sedan har våra köksskåp varit helt oorganiserade, särskilt skafferiet. Vi hittar ingenting, köper dubletter av allt. Detta är nu ett minne blott. Efter nära tre timmars rumsterande står allt i en perfekt, genomtänkt och logisk ordning. Jag är jättenöjd och går som bäst och funderar på om jag inte ska ta mig an bokhyllan också. Det heter att böckerna står i alfabetisk ordning men det finns alltför många undantag. Upprensning krävs!
Ja, ni hör. Fortsätter det så här kanske jag endera dagen går ner i vår notoriskt stökiga källare och röjer där. Den som lever får se. En högst oväntat bieffekt av dieten måste jag säga!
Väl hemma fick jag för mig att ta tag i en gammal surdeg. Sedan vi flyttade in för snart två år sedan har våra köksskåp varit helt oorganiserade, särskilt skafferiet. Vi hittar ingenting, köper dubletter av allt. Detta är nu ett minne blott. Efter nära tre timmars rumsterande står allt i en perfekt, genomtänkt och logisk ordning. Jag är jättenöjd och går som bäst och funderar på om jag inte ska ta mig an bokhyllan också. Det heter att böckerna står i alfabetisk ordning men det finns alltför många undantag. Upprensning krävs!
Ja, ni hör. Fortsätter det så här kanske jag endera dagen går ner i vår notoriskt stökiga källare och röjer där. Den som lever får se. En högst oväntat bieffekt av dieten måste jag säga!
lördag 22 januari 2011
Jo just det
Man ska egentligen inte väga sig annat än hos Itrim men jag har inte kunnat låta bli. Cirka fem kilo verkar ha försvunnit enligt min ovetenskapliga och otillåtna vägning. På en vecka. Hyfsat motiverande måste jag säga.
Och ja, jag vet att det mesta är vätska och att allt skulle komma flygande tillbaka direkt om jag började äta vanligt. Men det tänker jag ju inte.
Det känns helt enkelt skitbra. Och hoppfullt. För första gången någonsin tror jag mig om att lyckas.
Och ja, jag vet att det mesta är vätska och att allt skulle komma flygande tillbaka direkt om jag började äta vanligt. Men det tänker jag ju inte.
Det känns helt enkelt skitbra. Och hoppfullt. För första gången någonsin tror jag mig om att lyckas.
Nionde dagen - summera första veckan
Nu har det gått över en vecka. Sammanfattningsvis så går det mycket bättre än jag trodde. Visst är det tråkigt att inte få äta och visst kan jag överfallas av sug ibland men det är inte så farligt. Det enda jag har syndat med är lite extra minimjölk i kaffet, vid tre eller fyra tillfällen totalt.
Jag har fått en liten bok där jag ska logga mina målsättningar och föresatser. De senare är att träna 2 gånger i veckan, gå 8000 steg per dag, hålla mig till dieten (måltidsordning på itrimska), ingen alkohol, inget godis, inga chips. Träning och allt som har med ätandet att göra har gått galant. Jag hade till och med tankar på att träna en extra gång, men valde att avstå. Två gånger i veckan VET jag att jag klarar av utan problem. Det är kul att träna, än så länge. Jag är lite rädd att gå ut för hårt och slita ut mig. Inte fysiskt men psykiskt, att jag ska tröttna.
Nej, akilleshälen är istället vardagsmotionen. Inte helt oväntat kanske. Ändå är jag lite förvånad över att det ska vara så svårt att få ihop bara 8000 steg. Bara tre dagar förra veckan lyckades jag. (Tre dagar blev det 7300 steg, nära men inte tillräckligt. Jag är sträng.)
Det är bra att få svart på vitt var problemen ligger. Just vardagsmotionen bekymrar mig inte så värst. När jag börjar jobba blir det enklare, tror jag. Om inte annat kan jag knata fram och tillbaka på tunnelbaneperrongen medan jag väntar.
Jag har fått en liten bok där jag ska logga mina målsättningar och föresatser. De senare är att träna 2 gånger i veckan, gå 8000 steg per dag, hålla mig till dieten (måltidsordning på itrimska), ingen alkohol, inget godis, inga chips. Träning och allt som har med ätandet att göra har gått galant. Jag hade till och med tankar på att träna en extra gång, men valde att avstå. Två gånger i veckan VET jag att jag klarar av utan problem. Det är kul att träna, än så länge. Jag är lite rädd att gå ut för hårt och slita ut mig. Inte fysiskt men psykiskt, att jag ska tröttna.
Nej, akilleshälen är istället vardagsmotionen. Inte helt oväntat kanske. Ändå är jag lite förvånad över att det ska vara så svårt att få ihop bara 8000 steg. Bara tre dagar förra veckan lyckades jag. (Tre dagar blev det 7300 steg, nära men inte tillräckligt. Jag är sträng.)
Det är bra att få svart på vitt var problemen ligger. Just vardagsmotionen bekymrar mig inte så värst. När jag börjar jobba blir det enklare, tror jag. Om inte annat kan jag knata fram och tillbaka på tunnelbaneperrongen medan jag väntar.
torsdag 20 januari 2011
Sjunde dagen - glömde äta
Tidelipom, det rullar på. Särskilt kul är det inte. Särskilt jobbigt är det faktiskt inte heller.
Idag var jag på Ikea med mina telningar. Visst såg det frestande ut med semla och prinsessbakelse till kaffet, för att inte tala om riktig mat. Men frestelserna går snabbt över. Väl framme vid bordet (efter 25 rundor fram och tillbaka, placera ungar. hämta kundvagn, hämta bricka, hämta skål och sked till Y, hämta servetter, hämta mera vatten, hämta kaffe till mig) kunde jag nästan skratta åt det bisarra att här sitter jag och delar köttbullar åt mina barn, och själv dricker jag en jävla pulverdricka med chokladsmak ur en sportflaska och tycker knappt ens att det är jobbigt.
Hemma igen var det turbo. Upp med nya lamporna, ut med nya mattan. Båda barnen pockade på uppmärksamhet. Först när O kom hem halv sex slog det mig att jag glömt äta soppa klockan fyra.
Men jag är trött faktiskt. Trött men energisk på samma gång. Skitkonstigt. Har som sagt svårt att somna och sover oroligt och lätt. Jag är också ovanligt okoncentrerad och glömsk. För ovanlighetens skull läser jag ingen bok just nu, klarar liksom inte av det.
Men ikväll ska jag lägga mig klockan tio. Med en bok.
Idag var jag på Ikea med mina telningar. Visst såg det frestande ut med semla och prinsessbakelse till kaffet, för att inte tala om riktig mat. Men frestelserna går snabbt över. Väl framme vid bordet (efter 25 rundor fram och tillbaka, placera ungar. hämta kundvagn, hämta bricka, hämta skål och sked till Y, hämta servetter, hämta mera vatten, hämta kaffe till mig) kunde jag nästan skratta åt det bisarra att här sitter jag och delar köttbullar åt mina barn, och själv dricker jag en jävla pulverdricka med chokladsmak ur en sportflaska och tycker knappt ens att det är jobbigt.
Hemma igen var det turbo. Upp med nya lamporna, ut med nya mattan. Båda barnen pockade på uppmärksamhet. Först när O kom hem halv sex slog det mig att jag glömt äta soppa klockan fyra.
Men jag är trött faktiskt. Trött men energisk på samma gång. Skitkonstigt. Har som sagt svårt att somna och sover oroligt och lätt. Jag är också ovanligt okoncentrerad och glömsk. För ovanlighetens skull läser jag ingen bok just nu, klarar liksom inte av det.
Men ikväll ska jag lägga mig klockan tio. Med en bok.
onsdag 19 januari 2011
Sjätte dagen - sömnlös och drivkrafter
En mindre trevlig konsekvens av den här kuren är att jag har ännu svårare än vanligt att somna på kvällarna. Jag är väl inte speedad direkt, men något konstigt är det. Inatt var klockan säkert två innan jag somnade. Jag försökte vid halvtolvtiden men gick upp och satte mig och skrev de där breven till mig själv.
En sak som jag kom på är att om jag lyckas med detta så kommer tiden som överviktig att vara en parentes i mitt liv. (En ganska lång sådan, visserligen, åren mellan 25 och 40. Men jag hoppas leva mer än femton år till!) Det känns befriande. För när jag funderar på vilka mina drivkrafter är så inser jag något. Detta är inte jag. Det är nog det som driver mig mest. Jag vill bli mig själv igen. Den jag var. Visst är hälsan viktig, det är det skäl jag helst anger om någon skulle fråga. Utseendet är viktigare än jag egentligen vill acceptera. Jag har ju länge predikat att det är förspilld kvinnokraft att hata den egna kroppen och så vidare.
Jag tror inte att det är självförakt som har fått mig att hamna här. Att jag inte är värd att tas hand om och må bra. Visst är det ett destruktivt beteende att äta för mycket och fel. Men jag tror att det mer handlar om slöhet, minsta motståndets lag. Att ha en man som har ungefär samma läggning har inte precis hjälpt till.
Men detta ska jag fundera mer på.
Intressant är det i alla fall!
En sak som jag kom på är att om jag lyckas med detta så kommer tiden som överviktig att vara en parentes i mitt liv. (En ganska lång sådan, visserligen, åren mellan 25 och 40. Men jag hoppas leva mer än femton år till!) Det känns befriande. För när jag funderar på vilka mina drivkrafter är så inser jag något. Detta är inte jag. Det är nog det som driver mig mest. Jag vill bli mig själv igen. Den jag var. Visst är hälsan viktig, det är det skäl jag helst anger om någon skulle fråga. Utseendet är viktigare än jag egentligen vill acceptera. Jag har ju länge predikat att det är förspilld kvinnokraft att hata den egna kroppen och så vidare.
Jag tror inte att det är självförakt som har fått mig att hamna här. Att jag inte är värd att tas hand om och må bra. Visst är det ett destruktivt beteende att äta för mycket och fel. Men jag tror att det mer handlar om slöhet, minsta motståndets lag. Att ha en man som har ungefär samma läggning har inte precis hjälpt till.
Men detta ska jag fundera mer på.
Intressant är det i alla fall!
tisdag 18 januari 2011
Mysterier
Fast lite otäck är den här dieten ändå. Vad är det jag gör med min kropp egentligen? Det hettar i ben och fötter igen, sviter av myeliten jag hade 2006. Men det är flera år sedan jag hade de känslorna sist. Kanske beror det bara på att kroppstemperaturen är förhöjd. Eller så beror det på påfrestningen.
En annan sak som är konstig är att jag faktiskt kan motstå mat. Fast jag med jämna mellanrum är riktigt, riktigt hungrig (t ex nu, är så hungrig att jag inte kan somna) och kylskåpet är välfyllt, så krävs det ingen större själsstyrka för att avstå.
Tidigare idag värmde jag korvgryta med ris åt Y till lunch. För att känna om den var för varm tog jag upp en klick på skeden och la läpparna emot. Det smakade och luktade jättegott, men det var inte alls svårt att låta bli att äta tuggan. Underligt.
Ännu märkligare är att jag tycker att ersättningarna börjar smaka gott. Gröten var ganska äcklig de första dagarna, så igår och idag avstod jag och tog en shake till frukost istället. Men ikväll när jag kom hem från träning och gruppmöte provade jag gröten igen och då var den plötsligt god. Riktigt god!
Nä, det är tur att det här äventyret bara varar i tre veckor. Och jag tänker som sagt aldrig göra om det.
En annan sak som är konstig är att jag faktiskt kan motstå mat. Fast jag med jämna mellanrum är riktigt, riktigt hungrig (t ex nu, är så hungrig att jag inte kan somna) och kylskåpet är välfyllt, så krävs det ingen större själsstyrka för att avstå.
Tidigare idag värmde jag korvgryta med ris åt Y till lunch. För att känna om den var för varm tog jag upp en klick på skeden och la läpparna emot. Det smakade och luktade jättegott, men det var inte alls svårt att låta bli att äta tuggan. Underligt.
Ännu märkligare är att jag tycker att ersättningarna börjar smaka gott. Gröten var ganska äcklig de första dagarna, så igår och idag avstod jag och tog en shake till frukost istället. Men ikväll när jag kom hem från träning och gruppmöte provade jag gröten igen och då var den plötsligt god. Riktigt god!
Nä, det är tur att det här äventyret bara varar i tre veckor. Och jag tänker som sagt aldrig göra om det.
Femte dagen - gruppmöte och akilleshäl
Första gruppmötet, dock ingen vägning. Det blir först nästa vecka.
Det här med gruppmöten är jag inte så förtjust i. Visst, det kan bli bra. Men redan efter några minuter retade jag mig på tjejgängen (i alla åldrar) som satt och småsnackade med varann medan ledaren pratade.
Men övningarna verkar vettiga. Det är bra att försöka analysera var ens akilleshäl finns. För mig är det inte träningen, möjligen vardagsmotionen. Det är inte regelbundenheten i måltiderna, jag äter alltid frukost och oftast mellanmål. Det är portionsstorlekarna och avsaknaden av grönsaker. Det är inte stressen så mycket som sömnbristen. Och så vidare.
Läxan är att skriva brevet till mig själv om 12 veckor, om ett år, om två år. Verkar fånigt men är kanske inte så dumt. Det är att formulera en målbild.
För första gången någonsin tror jag faktiskt att det här skulle kunna gå.
Det här med gruppmöten är jag inte så förtjust i. Visst, det kan bli bra. Men redan efter några minuter retade jag mig på tjejgängen (i alla åldrar) som satt och småsnackade med varann medan ledaren pratade.
Men övningarna verkar vettiga. Det är bra att försöka analysera var ens akilleshäl finns. För mig är det inte träningen, möjligen vardagsmotionen. Det är inte regelbundenheten i måltiderna, jag äter alltid frukost och oftast mellanmål. Det är portionsstorlekarna och avsaknaden av grönsaker. Det är inte stressen så mycket som sömnbristen. Och så vidare.
Läxan är att skriva brevet till mig själv om 12 veckor, om ett år, om två år. Verkar fånigt men är kanske inte så dumt. Det är att formulera en målbild.
För första gången någonsin tror jag faktiskt att det här skulle kunna gå.
måndag 17 januari 2011
Fjärde dagen - hungrig!
Inget särskilt att rapportera. Det rullar på. Hungerkänslorna kommer och går. Jag träffade en dam i omklädningsrummet på Itrim kvällen innan jag började, hon hade inte känt sig hungrig alls. Men min mage låter sig tydligen inte luras, den morrar ordentligt ibland.
Men jag måste ju erkänna att det är ganska praktiskt ibland. Efter jobbintervjun idag (som gick bra, men det blev inget anställningserbjudande idag tyvärr, måste vänta några veckor) gick jag in på toa och drack min medhavda shake. Så, äten och klar för fyra timmar framåt. Inte kul, inte alls. Men praktiskt.
Träningen skjuter jag på till imorgon. Stökig natt och trött i kroppen.
Dock står stegräknaren idag på 9320!
Men jag måste ju erkänna att det är ganska praktiskt ibland. Efter jobbintervjun idag (som gick bra, men det blev inget anställningserbjudande idag tyvärr, måste vänta några veckor) gick jag in på toa och drack min medhavda shake. Så, äten och klar för fyra timmar framåt. Inte kul, inte alls. Men praktiskt.
Träningen skjuter jag på till imorgon. Stökig natt och trött i kroppen.
Dock står stegräknaren idag på 9320!
söndag 16 januari 2011
Hm?
Vete fasen om det inte ligger något i det där med ketos i alla fall. Inte är jag euforisk precis, men märkligt energisk. Bara plötsligt sådär.
Jag har städat köket som var genomgrisigt. Jag gick igenom alla gamla kryddor och slängde. Jag påbörjade en radikal omflyttning av köksskåpens innehåll.
När jag låg för att natta Q kom jag på mig själv med att titta på hans bok- och leksakshylla och fundera på hur den skulle kunna organiseras på ett bättre sätt.
Och jag är inte hungrig längre. Kvällsmålet i form av en chokladshake, riktigt god och ännu godare med kardemumma på, kändes som en bonus faktiskt.
Imorgon ska jag träna. På tisdag är det första gruppmötet med vägning. Det blir spännande.
Jag har städat köket som var genomgrisigt. Jag gick igenom alla gamla kryddor och slängde. Jag påbörjade en radikal omflyttning av köksskåpens innehåll.
När jag låg för att natta Q kom jag på mig själv med att titta på hans bok- och leksakshylla och fundera på hur den skulle kunna organiseras på ett bättre sätt.
Och jag är inte hungrig längre. Kvällsmålet i form av en chokladshake, riktigt god och ännu godare med kardemumma på, kändes som en bonus faktiskt.
Imorgon ska jag träna. På tisdag är det första gruppmötet med vägning. Det blir spännande.
Frestelser
En märklig sak är att jag går och suktar efter nyttigheter. Visst vore det gott med gräddiga såser, godis och chips, men det känns surrealistiskt långt borta.
Nej, jag kommer på mig själv med att längta efter råa morötter. Knaper! Körsbärstomaterna på köksbänken har jag ju skrivit om redan. Idag såg jag en kvinna på torget, hon åt på ett äpple. Snålvattnet började rinna. Gudars så gott. Ett saftigt, kallt äpple, rött utanpå och vitt inuti. Slurp.
Nej, jag kommer på mig själv med att längta efter råa morötter. Knaper! Körsbärstomaterna på köksbänken har jag ju skrivit om redan. Idag såg jag en kvinna på torget, hon åt på ett äpple. Snålvattnet började rinna. Gudars så gott. Ett saftigt, kallt äpple, rött utanpå och vitt inuti. Slurp.
Dag 3 - motionen
Idag sov jag länge så matschemat är något försenat. Morgongröt och lunchsoppa har det blivit hittills.
Vi åkte och badade alla fyra. När lillsonen kroknade åkte O hem med båda pojkarna och lagade hemmagjorda hamburgare till lunch. Jag stannade kvar och simmade 500 meter och promenerade sedan hem. Tog vägen förbi några smalbutiker och tittade på kläder för att peppa mig själv. Fasiken om inte jobbgarderoben är i stort behov av uppfräschning men det får vänta någon månad eller två. Undrar vilken storlek jag landar i? Nu har jag 44, ibland 46. När jag var som smalast hade jag 40, tror jag. 42 känns som en bra medelväg.
Motionen har jag ju inte alls nämnt. Pulsträningen eller vad fasen den nu kallas på Itrim har jag gjort två gånger, senast igår. Det är helt okej. Det blir absolut inga problem att köra två pass i veckan. Tre pass vågade jag inte lova, bara kanske.
Vardagsmotionen däremot har visat sig vara svårare än jag trodde, fast det bara är 8000 steg per dag. I fredags och igår stannade räknaren på 7300 steg fast jag var ute på promenad båda dagarna i akt och mening att komma upp i dagsportionen. Idag har jag gått 4000 steg. Nej, dagen är långt ifrån slut än men jag sätter inte min fot utomhus mer idag. Ihållande regn hela dagen på decimetertjockt snötäcke har resulterat i helt livsfarligt före.
På det hela taget känns det bättre nu, även om det var svårt att röja undan sönernas halvätna hamburgare. Fort fort ner i soppåsen, inte titta, inte lukta. Jag är mycket tacksam att det är O som lagar mat åt sig och sönerna, det hade varit svårt för mig tror jag.
Nu dags för en kopp kaffe och ett stort glas vatten.
Vi åkte och badade alla fyra. När lillsonen kroknade åkte O hem med båda pojkarna och lagade hemmagjorda hamburgare till lunch. Jag stannade kvar och simmade 500 meter och promenerade sedan hem. Tog vägen förbi några smalbutiker och tittade på kläder för att peppa mig själv. Fasiken om inte jobbgarderoben är i stort behov av uppfräschning men det får vänta någon månad eller två. Undrar vilken storlek jag landar i? Nu har jag 44, ibland 46. När jag var som smalast hade jag 40, tror jag. 42 känns som en bra medelväg.
Motionen har jag ju inte alls nämnt. Pulsträningen eller vad fasen den nu kallas på Itrim har jag gjort två gånger, senast igår. Det är helt okej. Det blir absolut inga problem att köra två pass i veckan. Tre pass vågade jag inte lova, bara kanske.
Vardagsmotionen däremot har visat sig vara svårare än jag trodde, fast det bara är 8000 steg per dag. I fredags och igår stannade räknaren på 7300 steg fast jag var ute på promenad båda dagarna i akt och mening att komma upp i dagsportionen. Idag har jag gått 4000 steg. Nej, dagen är långt ifrån slut än men jag sätter inte min fot utomhus mer idag. Ihållande regn hela dagen på decimetertjockt snötäcke har resulterat i helt livsfarligt före.
På det hela taget känns det bättre nu, även om det var svårt att röja undan sönernas halvätna hamburgare. Fort fort ner i soppåsen, inte titta, inte lukta. Jag är mycket tacksam att det är O som lagar mat åt sig och sönerna, det hade varit svårt för mig tror jag.
Nu dags för en kopp kaffe och ett stort glas vatten.
lördag 15 januari 2011
Lightläsk
.. kan bli min räddning. Har just druckit ett glas Fanta Free och jisses så gott det var. Nej, jag vet att den inte är helt kalorifri, 13 kcal per glas eller vad det var. Sprite Zero har 3. Men det är ju för satan lördag.
Det känns bättre nu, faktiskt.
Det känns bättre nu, faktiskt.
Andra dagen - smaksaknad och matfokus
Nu har jag gått upp tidigt, ätit gröt, gjort några ärenden på förmiddagen, druckit skogsbärsshake och sedan tränat. En rejäl brunch hade suttit fint, minst sagt. Men det kommer inte att hända. Istället ska jag vänta i två och en halv timme (under vilka jag borde promenera för att komma upp i pensumet 8000 steg) tills det är dags att värma en soppa. Kyckling blir det idag.
Tjohej. Eller snarare, inte.
Detta är faktiskt asjobbigt. Inte precis hela tiden, men i perioder. Håller jag mig bara sysselsatt känns livet nästan som vanligt. Men det hade onekligen varit lättare att bo ensam de här dagarna. På köksbänken precis framför vattenkokaren står en skål med körsbärstomater, lysande röda och perfekt mogna. Till middag har Q valt lasagne. Suck och sukt.
Det jag mest kommer att sakna är smakerna, tror jag. Måltidsersättningarna går att äta, det är inte det, (morgongröten är rätt äcklig) men jag är redan trött på den konstgjorda smaken. Jodå det smakar choklad eller potatis eller tomat, det gör det faktiskt. Men alldeles bakom den första sensationen finns en bismak. Pulvrig, kritig, konstgjord. Blä.
Nej, det är som min rådgiverska sa, detta gör man en gång i livet och sedan inte mer. Så ville hon att jag skulle se på det och det håller jag med om. Nu eller aldrig. Once in a lifetime. Gamla vanor ska brytas, nya ska införas.
Det senare kommer att bli en knagglig väg, inser jag nu. Visst var jag medveten om att jag gillar mat, för mycket mat och fel sorts mat, men exakt hur fokuserad på ätande jag varit står riktigt klart för mig först nu. Händer det inget annat kul i livet kan man alltid tänka ut något gott att äta, typ. Belöning, att unna mig, guldkanter och så vidare har väldigt ofta bestått av något ätbart.
Två timmar och tjugo minuter.
Tjohej. Eller snarare, inte.
Detta är faktiskt asjobbigt. Inte precis hela tiden, men i perioder. Håller jag mig bara sysselsatt känns livet nästan som vanligt. Men det hade onekligen varit lättare att bo ensam de här dagarna. På köksbänken precis framför vattenkokaren står en skål med körsbärstomater, lysande röda och perfekt mogna. Till middag har Q valt lasagne. Suck och sukt.
Det jag mest kommer att sakna är smakerna, tror jag. Måltidsersättningarna går att äta, det är inte det, (morgongröten är rätt äcklig) men jag är redan trött på den konstgjorda smaken. Jodå det smakar choklad eller potatis eller tomat, det gör det faktiskt. Men alldeles bakom den första sensationen finns en bismak. Pulvrig, kritig, konstgjord. Blä.
Nej, det är som min rådgiverska sa, detta gör man en gång i livet och sedan inte mer. Så ville hon att jag skulle se på det och det håller jag med om. Nu eller aldrig. Once in a lifetime. Gamla vanor ska brytas, nya ska införas.
Det senare kommer att bli en knagglig väg, inser jag nu. Visst var jag medveten om att jag gillar mat, för mycket mat och fel sorts mat, men exakt hur fokuserad på ätande jag varit står riktigt klart för mig först nu. Händer det inget annat kul i livet kan man alltid tänka ut något gott att äta, typ. Belöning, att unna mig, guldkanter och så vidare har väldigt ofta bestått av något ätbart.
Två timmar och tjugo minuter.
fredag 14 januari 2011
Första kvällen - låg, trött och hungrig
Klonk sa det vid pass halvfyratiden när jag slog i botten med ett brak. Tomatsoppan hjälpte inte. När O kom hem var jag ett vrak. Ungarna verkade känna av min sinnesstämning och var förstås superpestiga, värst var Q.
Det fanns väl inget jag kände mindre för än att ge mig ut i den åttagradiga kylan för att få upp stegräknaren till 8000 steg. Men det var just vad jag gjorde, nära nog gråtfärdig, medan maken stekte pannkakor till barnen.
Middag åt vi faktiskt tillsammans. Ja det var svårt att känna lukten av pannkakor och inte få äta. Nej, potatis-och-purjolökssoppan smakade inget vidare i jämförelse. Värst var nog känslan efteråt. Jahapp. Detta var mitt lilla roliga idag det.
Nu känns det något bättre. Det får väl bli en kopp te också före läggdags. Jag ska ju dricka mycket.
Hoppas det är sant som de säger, att det blir bättre efter några dagar. För just nu är det inte kul. Det är som att komma hem efter en lång dag då man ätit dåligt och har blodsockret vid anklarna. Fast hela tiden.
Det fanns väl inget jag kände mindre för än att ge mig ut i den åttagradiga kylan för att få upp stegräknaren till 8000 steg. Men det var just vad jag gjorde, nära nog gråtfärdig, medan maken stekte pannkakor till barnen.
Middag åt vi faktiskt tillsammans. Ja det var svårt att känna lukten av pannkakor och inte få äta. Nej, potatis-och-purjolökssoppan smakade inget vidare i jämförelse. Värst var nog känslan efteråt. Jahapp. Detta var mitt lilla roliga idag det.
Nu känns det något bättre. Det får väl bli en kopp te också före läggdags. Jag ska ju dricka mycket.
Hoppas det är sant som de säger, att det blir bättre efter några dagar. För just nu är det inte kul. Det är som att komma hem efter en lång dag då man ätit dåligt och har blodsockret vid anklarna. Fast hela tiden.
Första dagen - igång!
Jaha. Jag sitter vid köksbordet och dricker kaffe med hasselnötssmak, och längtar till klockan fyra då det är dags för soppa, med tomatsmak. Ingen mjölk. I kaffet alltså. Ganska gott. Köpte det häromdagen, plus lite olika tesorter, bland annat ett rooiboste med apelsinsmak. Gillar inte rooibos men vill försöka lära mig. Visste ni att det är lika mycket koffein i grönt te som i svart? Det visste inte jag.
Tuggummi måste jag också köpa, mot den dåliga andedräkt som ska vara en biverkning. Och minimjölk till morgongröten. Och smaksatt mineralvatten.
Hejsan vad kul mitt liv är.
Nåja. Hittills går det väl rätt så bra. Morgongröten smakade inget vidare, som kartong med kanelsmak ungefär. Eller tapetklister kanske. Men det blev bättre med en skvätt mjölk. Lunchens chokladshake smakade ganska okej, lite artificiellt. Ska nog försöka låta bli att fördjupa mig i smaker den närmaste tiden tror jag.
Jag är inte precis hungrig men inte mätt heller. Känner mig tom. Saknar att äta. Huvudvärken ligger på lur. Apropå det måste jag dricka mera vatten.
Men visst fasen kommer jag att klara det här. Kul blir det inte. Men om det leder till beständig viktnedgång är det alla gånger värt det. Och det verkar funka för de flesta, att döma av de bloggar jag har surfat runt på. Jämfört med många av dessa framgångssagor ter sig mina arton kilo som en överkomlig prestation.
Nu ska jag fantisera om vackra kläder.
Tuggummi måste jag också köpa, mot den dåliga andedräkt som ska vara en biverkning. Och minimjölk till morgongröten. Och smaksatt mineralvatten.
Hejsan vad kul mitt liv är.
Nåja. Hittills går det väl rätt så bra. Morgongröten smakade inget vidare, som kartong med kanelsmak ungefär. Eller tapetklister kanske. Men det blev bättre med en skvätt mjölk. Lunchens chokladshake smakade ganska okej, lite artificiellt. Ska nog försöka låta bli att fördjupa mig i smaker den närmaste tiden tror jag.
Jag är inte precis hungrig men inte mätt heller. Känner mig tom. Saknar att äta. Huvudvärken ligger på lur. Apropå det måste jag dricka mera vatten.
Men visst fasen kommer jag att klara det här. Kul blir det inte. Men om det leder till beständig viktnedgång är det alla gånger värt det. Och det verkar funka för de flesta, att döma av de bloggar jag har surfat runt på. Jämfört med många av dessa framgångssagor ter sig mina arton kilo som en överkomlig prestation.
Nu ska jag fantisera om vackra kläder.
torsdag 13 januari 2011
Kvällen före
Imorgon börjar jag. Tro det den som vill, men jag är lite nervös. För vadå? Att jag ska tycka det är outhärdligt äckligt med soppor och shakes. Att frestelserna att smaka på mannens eller barnens mat ska bli mig övermäktiga. Att jag ska bli ett hungrigt monster med huvudvärk. De första dagarna är värst, sägs det.
Imorgon ska jag äta gröt till frukost, Itrims specialgröt alltså. Därefter tar jag mina söner och åker till öppna förskolan med dem. Q är nämligen ledig från dagmamman på fredagar. De ska få paj till lunch, själv medför jag en shake som jag har mixat i förväg och smyger i mig.
För jag har inte lust att skylta med det här äventyret. Jag vill inte svara på frågor eller förklara eller motivera. Eller prata alls, faktiskt.
Hemma igen på eftermiddagen blir det ett mellanmål (Shake igen? Eller kanske soppa?) och soppa på kvällen. Jag ska äta tillsammans med resten av familjen. Känns det outhärdligt går jag ut på promenad.
När suget kommer över mig ska jag försöka göra endera av tre saker: gå ut och gå. Sätta mig vid datorn. Sätta mig och sticka.
Ack ja. Det är inte utan att teet och lussekatten jag åt för någon timme sedan kändes som den dödsdömdes sista måltid.
Imorgon ska jag äta gröt till frukost, Itrims specialgröt alltså. Därefter tar jag mina söner och åker till öppna förskolan med dem. Q är nämligen ledig från dagmamman på fredagar. De ska få paj till lunch, själv medför jag en shake som jag har mixat i förväg och smyger i mig.
För jag har inte lust att skylta med det här äventyret. Jag vill inte svara på frågor eller förklara eller motivera. Eller prata alls, faktiskt.
Hemma igen på eftermiddagen blir det ett mellanmål (Shake igen? Eller kanske soppa?) och soppa på kvällen. Jag ska äta tillsammans med resten av familjen. Känns det outhärdligt går jag ut på promenad.
När suget kommer över mig ska jag försöka göra endera av tre saker: gå ut och gå. Sätta mig vid datorn. Sätta mig och sticka.
Ack ja. Det är inte utan att teet och lussekatten jag åt för någon timme sedan kändes som den dödsdömdes sista måltid.
onsdag 12 januari 2011
Sista mammalatten, sista pizzan, sista vinet
Inmundigades idag. Det var förvånansvärt ogott att fika, jag som brukar älska det. Och jag lyckades inte trycka i mig hela pizzan, en bit finns kvar som blir lunch imorgon. På fredag börjar mitt nya liv.
Förutom att fika har jag idag drivit omkring i en galleria med yngste sonen vid handen (jo! Han går nu! Och vägrar sitta i vagn!) och glanat på snygga kläder som jag kanske kan ha om tre månader. Längtar dit.
Förutom att fika har jag idag drivit omkring i en galleria med yngste sonen vid handen (jo! Han går nu! Och vägrar sitta i vagn!) och glanat på snygga kläder som jag kanske kan ha om tre månader. Längtar dit.
måndag 10 januari 2011
The Plan
Planen är satt (lagd? planerad?), nu återstår bara att följa den.
Idag träffade jag min personliga rådgivare. Ett mycket bra möte. Förutom en massa goda omen, som att hon heter likadant som min syster, och en annan synnerligen positiv omständighet som jag inte ska fördjupa mig i av integritetsskäl, så verkar hon vettig.
Vi gick igenom min överviktshistoria, som börjar för cirka femton år sedan när jag träffade O och blev sambo med honom. En klassiker. Dessförinnan var jag först ett normalviktigt barn och sedan en normalviktig tonåring. Jag la på mig en del under mitt collegeår i USA, vilket min omgivning lät mig veta. Konstigt nog var jag själv inte ett dugg störd. Under de första månaderna på Chalmers rasade allt och lite till av mig, förmodligen för att jag började promenera och levde på knäckemackor med makrill i tomatsås. En gissning är att jag vid denna tid vägde cirka 60 kilo till mina 178 centimeter.
Det gör jag inte nu. Men dit kommer vi!
Sedan en massa frågor. Jag har min analys ganska klar, som denna bloggs läsare vet. Det är maten, inte motionen som är problemet. Där fick jag visst medhåll. Jag har ju motionerat regelbundet i flera år nu. Vid kontroll visade sig mitt blodtryck vara perfekt, vilket jag nog kan tacka motionen för.
En sak som jag blev uppmärksam på är att jag ju faktiskt har försökt gå ner i vikt massor av gånger under åren. Med Viktväktarna åtminstone två gånger, med Aftonbladets viktklubb, på egen hand. Jag har lyckats med sisådär 5-8 kilo och sedan tröttnat. Antagligen för att det gått för långsamt. Och det talar ju för att prova en snabbare metod den här gången.
Rådgiverskans råd var alltså att köra måltidsersättningar i hela tolv veckor. Huga. Det är jag inte beredd att göra. Dels undrar jag om jag håller ihop så länge, med tanke på övrig stress och sömnbrist. Dels vill jag inte vara utan matgemenskapen med min familj, åtminstone middagarna. Så vi bestämde att jag ska testa detta, det vill säga pulverdiet, i tre veckor och sedan utvärdera.
Nu till siffrorna. Jag väger idag 96 kilo och har BMI strax över 30. Ett rimligt mål tycker jag själv är att gå ner till BMI cirka 26, vikt strax under 80. Målet är satt till 78 kilo. Arton kilo ska bort alltså.
Under de första tolv veckorna hoppas jag gå ner tio kilo.
På min fråga svarade hon att jag måste känna mig helt återställd efter maginfluensan innan jag börjar. Det gör jag, nästan, men jag ger mig ett par dagars respit. På torsdag ska jag åka och träna och inhandla mina pulverfixar, på fredag börjar jag. Nästa tisdag är första gruppträffen.
En händelse som ser ut som en tanke är att jag inte alls kunde ägna den gångna helgen åt frosseri som jag tänkt. Det satte magsjukan p för. Varken vin, chips eller godis, som jag velat ta ett ömt farväl av. Lika bra det kanske.
På det hela taget känns det här äventyret ganska bra. Jag är lite orolig över att bli ett monster av lågkaloridieten. Biverkningar som huvudvärk, trötthet och yrsel låter inte kul. Men annars är jag ganska lugn och känner en viss tillförsikt. Det är fan dags nu.
Idag träffade jag min personliga rådgivare. Ett mycket bra möte. Förutom en massa goda omen, som att hon heter likadant som min syster, och en annan synnerligen positiv omständighet som jag inte ska fördjupa mig i av integritetsskäl, så verkar hon vettig.
Vi gick igenom min överviktshistoria, som börjar för cirka femton år sedan när jag träffade O och blev sambo med honom. En klassiker. Dessförinnan var jag först ett normalviktigt barn och sedan en normalviktig tonåring. Jag la på mig en del under mitt collegeår i USA, vilket min omgivning lät mig veta. Konstigt nog var jag själv inte ett dugg störd. Under de första månaderna på Chalmers rasade allt och lite till av mig, förmodligen för att jag började promenera och levde på knäckemackor med makrill i tomatsås. En gissning är att jag vid denna tid vägde cirka 60 kilo till mina 178 centimeter.
Det gör jag inte nu. Men dit kommer vi!
Sedan en massa frågor. Jag har min analys ganska klar, som denna bloggs läsare vet. Det är maten, inte motionen som är problemet. Där fick jag visst medhåll. Jag har ju motionerat regelbundet i flera år nu. Vid kontroll visade sig mitt blodtryck vara perfekt, vilket jag nog kan tacka motionen för.
En sak som jag blev uppmärksam på är att jag ju faktiskt har försökt gå ner i vikt massor av gånger under åren. Med Viktväktarna åtminstone två gånger, med Aftonbladets viktklubb, på egen hand. Jag har lyckats med sisådär 5-8 kilo och sedan tröttnat. Antagligen för att det gått för långsamt. Och det talar ju för att prova en snabbare metod den här gången.
Rådgiverskans råd var alltså att köra måltidsersättningar i hela tolv veckor. Huga. Det är jag inte beredd att göra. Dels undrar jag om jag håller ihop så länge, med tanke på övrig stress och sömnbrist. Dels vill jag inte vara utan matgemenskapen med min familj, åtminstone middagarna. Så vi bestämde att jag ska testa detta, det vill säga pulverdiet, i tre veckor och sedan utvärdera.
Nu till siffrorna. Jag väger idag 96 kilo och har BMI strax över 30. Ett rimligt mål tycker jag själv är att gå ner till BMI cirka 26, vikt strax under 80. Målet är satt till 78 kilo. Arton kilo ska bort alltså.
Under de första tolv veckorna hoppas jag gå ner tio kilo.
På min fråga svarade hon att jag måste känna mig helt återställd efter maginfluensan innan jag börjar. Det gör jag, nästan, men jag ger mig ett par dagars respit. På torsdag ska jag åka och träna och inhandla mina pulverfixar, på fredag börjar jag. Nästa tisdag är första gruppträffen.
En händelse som ser ut som en tanke är att jag inte alls kunde ägna den gångna helgen åt frosseri som jag tänkt. Det satte magsjukan p för. Varken vin, chips eller godis, som jag velat ta ett ömt farväl av. Lika bra det kanske.
På det hela taget känns det här äventyret ganska bra. Jag är lite orolig över att bli ett monster av lågkaloridieten. Biverkningar som huvudvärk, trötthet och yrsel låter inte kul. Men annars är jag ganska lugn och känner en viss tillförsikt. Det är fan dags nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)