Hold that feeling

Fick se foto på mig själv idag. Huga huga. Vem är stridsvagnen i randig topp?

Minns detta Helga nästa gång du blir sugen på något kaloristint.

Fast nu är det ju snart jul. I januari blir det nya tag. Kanske. Jag ska i alla fall fundera ut en strategi för min mammaledighet. Under denna ska jag träna, det gjorde jag inte under den förra.

Kapitulation

Jag ger upp. Det är bara att konstatera att jag orkar inte prioritera min viktminskning just nu. Det är för mycket annat i livet som tar plats.

Jag har inte vägt mig på evigheter, glömmer varje morgon, vill inte veta, mitt undermedvetna sorterar bort det från att-göra-listan.

Men. Träningen tänker jag fortsätta med. Och det hägrar ju en mammaledighet om en inte alltför avlägsen framtid. Under den ska jag träna, och äta bra, och gå långa promenader. Jag ska inte fika varje dag, utom möjligen fruktfika.

Alltså. Ingen fullständig kapitulation, bara en temporär.

I will be back.

Tiden flyger

En månad sedan sist. Vikten står tämligen still, tror jag, denna veckan har jag inte vägt mig.

Jag har inget särskilt att rapportera. Motivationen är det skralt med. Kanske har jag lite för mycket i mitt liv just nu för att orka fokusera på viktnedgång. Å andra sidan, vilken praktisk och bekväm ursäkt. Ännu en gång.

Tränar gör jag i alla fall, och inte så mycket med tanke på vikten som på välbefinnandet. En intressant spaning jag har gjort är att jag sällan får särskilt mycket träningsvärk numera, däremot svettas jag kopiösa mängder. Hur detta ska tolkas vet jag inte. Att jag borde variera träningen mer kanske.

Jo, en anteckning kan jag göra. Igår fredagsmystes det på sonens uppmaning. Far och son åt ostbågar framför TV:n medan jag stökade i köket. Efteråt tog jag mig en liten skål ostbågar också. Och ångrade mig efteråt, för det var faktiskt inte särskilt gott. Håll kvar den känslan, Helga.

Står stilla

Vikten är samma som förra veckan. Det känns rätt bra. Jag känner mig något mindre fet och deppig, däremot lika trött.

Det är bara att konstatera att jag inte riktigt orkar ta tag i mina matvanor just nu. Det får vara så några veckor framöver tror jag.

Jag ska fortsätta som jag gör nu. Träna, försöka äta hyfsat nyttigt, kanske unna mig någon chokladbit eller liten skål cashewnötter nu och då, några glas vin på helgen. Inte förlora mig i negativa tankar.

Det får vara så.

Trött, fet och deppig

Det sammanfattar mitt sinnestillstånd just nu. Försöker hitta tillbaka till förra höstens och sommarens motivation men det går inte alls. Känner mig fläskig, alla kläder sitter trångt. Vill bara ta en matportion till, vegetera i soffan och äta godis.

I helgen fyllde jag dessutom år så det blev både det ena och det andra. Inte konstigt att vågen visade +2,0kg igår. Men idag visade den plötsligt bara +0,2kg. Tur det.

Läste en artikel i DN om höstdepp, att det är helt normalt att känna sig nere kring höstdagjämningen. Motion hjälper, bra. Och godis. Mindre bra.

Idag ska jag i alla fall träna.

Felrapport

Fel som i fel håll. Upp 1 kg den här veckan. Jag biter ihop och skyller på förra veckans förkylning, fokuserar på att jag i alla fall gått ner ett kilo totalt (wow). Inte ge upp, inte frossa i negativa tankar om att det inte är någon idé. Tänka på att leva bra och sunt och göra det jag mår bra av. Imorgon ska jag träna.

Ordningen återställd

Tillbaka på samma vikt som för två veckor sedan, det vill säga -2 kg. Som sagt, alldeles för mycket men åt rätt håll.

Förra veckan blev det bara en träning eftersom förkylningen slog till på torsdagen. Idag tisdag är jag fortfarande rejält hes och lite snuvig så motionen får nog anstå till på fredag.

Matvanorna är det inte så mycket att orda om. De är acceptabla, inte så mycket mer. Chips och godis var länge sedan, pluspoäng till mig. Ska köpa hem lite nötter, salta pinnar och mörk choklad att ha när suget sätter in.

Blähh!

Upp 1,2 kg från förra veckan.

Jag har otroligt svårt att hitta motivationen nu. För det mesta, faktiskt. Annars brukar september vara en trevlig månad och kännas som en nystart men i år är det trögare än vanligt. Uppsägningarna på jobbet har nog mycket med saken att göra.

Jag kämpar på. Imorgon ska jag träna.

Irriterande

Vad jag stör mig just nu på viktgnäll från folk som är fullkomligt normalviktiga ur hälsosynpunkt. (Jag får väl skylla mig själv som läser bloggar, forumtrådar och rådgivningsspalter).

Det politiskt korrekta är väl att säga att det är den egna upplevelsen som räknas och om någon känner sig fet så är det rimligt att hon (för det är nästan alltid en hon) beklagar sig över det. Fast jag vet inte jag. Kroppsuppfattningen är inte bara subjektiv, den är också väldigt påverkbar och föränderlig. Marilyn Monroe ansågs ha en fulländad kropp på sin tid, enligt dagens ideal är hon ganska fläskig.

Och jag kan inte låta bli att släppa tanken att det är något djupt sorgligt i att så många kvinnor ägnar så mycket tid och fruktlös energi åt att noja över sin vikt. I många fall helt i onödan.

Konstigt inlägg på en viktblogg kanske. För övrigt tränade jag igår, skönt. Nästa vecka börjar Friskis ordinarie schema. Hoppas jag kan hitta några riktigt bra och inspirerande pass. Snart ska jag börja med det viktigaste, att ta tag i matvanorna.

En vecka

Hela den gångna veckan har jag retat mig på stramande jeans och trånga BH:ar. Jag har känt mig plufsig och sladdrig. När fan hände det här? Att det är sådan skillnad på att klämma in sig i jobbkläder jämfört med det man sjavar runt i på semestern.

Tränat har jag också gjort, två gånger förra veckan, hittills en denna och väskan är packad idag med. Jag har börjat logga in på Friskis&Svettis community, intressant att få statistik på tränandet. Till exempel har jag nog övervärderat min insats under våren. Maj månad innehöll inte en enda träning, juni någon enda. Eller om det var tvärtom.

Dagens facit är -2 kg. Åt rätt håll således även om siffran ännu är på tok för hög. Fem kilo kvar till första delmålet.

Nu ska jag äta frukost.

Summan av en sommar

.. är fem kilo. Jojomen, alla de fem kilona som jag så stolt proklamerade försvunna vid denna bloggs början. Men jag säger som Edith, jag ångrar ingenting.

Eller jo. Så fan jag gör. Hade jag kunnat göra detta ogjort när jag står och glor på vågens elaka röda siffror hade jag gjort det såklart. Men det går ju inte. Och älta är både tråkigt och destruktivt så det ska jag försöka låta bli.

Igår var jag och tränade. Svetten rann och det kändes så skönt i kroppen efteråt. Äntligen har jag hittat det där som jag aldrig förstod medan jag växte upp. Rörelseglädjen, högkänslan, den sköna tröttheten efteråt.

Igår läste jag också en mycket intressant artikel i Time. Motion är ur viktminskningssynpunkt tämligen värdelöst. Enligt allt fler undersökningar går man snarare upp än ner av att motionera. Den genomsnittlige motionären blir hungrigare och mer benägen att belöna sig själv med något kaloririkt än om han inte hade motionerat. Den motion som möjligen har betydelse är den som nutidsmänniskan ägnar sig allt för lite åt - lågintensiv, långvarig. Inte sitta i bilen eller vid datorn dagarna i ända för att under tre timmar i veckan göra ett intensivt ryck.

Därmed inte sagt att motion är verkningslöst. Man mår bra av det, man blir friskare av det. Men inte lättare. Vill man gå ner i vikt finns bara en sak att göra - just det. Äta mindre, och bättre.

Trots detta är min strategi att börja träna först och förbättra mina matvanor sedan. Träningen kommer jag att må bättre av, och känna mig lite tajtare av. Då brukar motivationen öka.

Exakt hur jag ska ändra matvanorna återstår att se. I vintras körde jag en egen GI-variant men jag blir allt mer skeptisk till GI. Motivering kommer en annan dag.

Det var den sommaren

Tiden går fort när man har roligt. Mitt senaste inlägg är från i maj. Jag har vägt mig sedan dess, men resultatet var så nedslående att jag snabbt förträngde det.

Men. Snart är det slut på skörlevnaden. På måndag är det vardag igen. En vardag där träning och gratismotion ska prioriteras, små portioner ska ätas och godis ska ratas.

För jag vill ju. Jag minns känslan från i höstas, då jag kände mig snygg för första gången på ganska många år. Det var inte många kilon som hade försvunnit då, och med tanke på den bild som möter mig i spegeln är de nog tillbaka nu. Å andra sidan sitter de nog rätt löst.

Så. Inga orealistiska mål. BMI 27 sisådär. Fortfarande storlek 44, men en smidigare sådan. Lite mindre överarmar, lite mindre hull på mage och haka. Lite fastare i konturerna.

Måndag börjar jag. Fram tills dess mjukstartar jag.

Uppdatering med fakta

Vågen är hittad och facit är lite dystert. Upp ett par hekto, jag ligger på totalt -5 kg.

Men det är ingen katastrof. Jag har ätit ganska ohälsosamt på sistone och slarvat med träningen. Viktuppgången hade nog varit ännu större om jag inte hade rört på mig en hel del samt haft ganska hög stressnivå. Det blir liksom så när man flyttar och renoverar.

Trots uppgången bestämde jag mig för att strunta i lunchträningen idag. Jag tränade i tisdags och kände då hur trött jag är i kroppen. Träningsvärken sitter fortfarande i, det får räcka med ett pass den här veckan.

Men nu är det vägning och rapportering varje vecka som gäller.

Uppdatering

Vågen är fortfarande inte återfunnen så jag har ingen aning om vad jag väger och har ingen större lust att ta reda på det heller. Häromdagen gick jag och halade upp jeansen ideligen för att de åkte ner, jeans som jag har haft i fyra-fem år. Igår klämde jag in mig i ett par tämligen nyköpta som kändes mycket trängre än när jag köpte dem för några veckor sedan. Har jag gått upp eller ner? Eller ingetdera, det kanske bara var nytvättade-jeansfaktorn som slog till?

Idag ska jag i alla fall träna, det har varit för lite av den varan på sistone.

Nejdå, nejdå jag fuskar inte. Vägde mig minsann efter förra inlägget för två veckor sedan, och låg kvar på samma vikt i förra veckan. -5,2 kg totalt.

Men nu blir det ingen vägning förrän jag letat fram vågen som ligger i någon flyttlåda. Det kan bli lite minus, för det har varit mycket spring och lite stillasittande på sistone. Å andra sidan har jag styrkt mig med chips också.

Men! Vi har infört en radikal förändring i helgahushållet. Chips ätes numera ur små skålar, inte stora. Och löjligt nog så funkar det. En chipspåse räcker tre gånger så länge som tidigare.

Fick mig annars en tankeställare under flyttstöket. Hittade en gammal anteckningsbok där jag skrivit om tidigare viktminskningsvedermödor. De första anteckningarna var tio år gamla, då vägde jag tio kilo mindre än nu.

Det jag tänkte var

1 Tio kilo mindre! Och jag var fan inte nöjd då heller! Kanske dags att sluta kritisera och börja acceptera?

2 Tio kilo mer! Det får inte bli ytterligare tio kilo om tio år.

3 Tio år! Och det är mer än så som jag mer eller mindre aktivt, periodvis, sysselsatt mig med min vikt. Och resultatet har blivit det rakt motsatta mot vad jag har velat. Varför?

Som synes har jag ett mycket ambivalent förhållande till det här med viktminskning. Jag vill gå ner men är ändå förbannad över att jag inte kan acceptera mig själv som jag är.

Det som är nytt i den här svängen är att jag är inställd på att det ska få ta lång tid. Låt se om det är en framgångsstrategi.

Ingen viktuppdatering idag

Ska försöka komma ihåg att väga mig imorgon.

Idag hade alla lunchkompisar gått iväg utan mig så jag tog långlunch med shopping. På Joy, en affär jag tidigare dissat eftersom jag fått för mig att deras sortiment bara går till stl 42, hittade jag de Perfekta Jeansen.

Hög midja
Generös lårvidd
Extra långa ben

De hette Tess men jag tycker att de ska döpa om dem till Helga.

Yi-ha! De satt skitsnyggt. Sedan var det inte svårt att äta sallad till lunch. Visst är det konstigt?

Kurvan har vänt

Igen. Imorse vägde jag mindre än i förra veckan. Nu -5,4. Fråga mig inte varför, för jag har inte varit så särdeles asketisk.

I veckan som gick bestämde jag mig för att överge Viktklubben. Medlemskapet går ändå ut i juni och jag använder mig bara av statistikfunktionen. Dessutom är jag trött på deras hurtiga tillrop "hoppsan, vikten har ökat igen. Vi kan förstås inte se vad det beror på men blablabla". Nu har jag gjort ett eget fint Excel-ark med de kurvor jag vill ha. Och idag pekar kurvan NERÅT! Haha.

Annars retar jag mig ganska mycket på viktminskningstjat just nu, både i verkliga livet och på bloggar. Varför är det egentligen så himla viktigt att vara smal? Varför är det så svårt att acceptera och gilla den kropp man har? Varför kan man inte nöja sig med att glädjas åt att den fungerar som den ska, så länge den nu gör det?

Själv är jag alltså en minst lika god kålsupare men jag reflekterar som sagt alltmer över detta. Liksom över följande urlöjliga diskrepans: jag vill inte gärna skylta med min vikt i antal kilon, jag skulle ta oerhört illa upp om någon frågade mig rentut eller vågade sig på en gissning. Jag skriver inte ut siffrorna här på bloggen. Men BMI känns okej att snacka om, fast varje någorlunda matematiskt tänkande person lätt kan räkna ut det ena från det andra.

Apropå BMI har jag nu tre delmål: Koreakravet på 29, därefter 27,8 och sist 26,8. Sedan är jag nöjd. Jädrar vad snygg jag kommer att vara då. Hoppas jag.

Upp på vagnen igen

Jahaja, det går trögt det här. Idag vägde jag mig för första gången på ett tag. Har gått upp förstås, nu ligger jag på totalt -4,8.

Skidresan blev tyvärr inte så lyckad ur motionssynpunkt. Sjukt barn och sedan också sjuk mamma samt dåligt väder gjorde att det inte blev så värst många kilometer i spåren. Men chipsen och godiset var ju inköpta och åkte således i soptunnan. Ha, gick ni på den?

Därefter åkte jag på tjänsteresa som blev dubbelt så lång som planerat. Nu har jag varit hemma i en vecka, och har under den tiden varit på väg till Friskis två gånger bara för att konstatera att kortet var glömt hemma.

Men nu ligger det i plånboken och imorgon blir det Friskis. Allt brukar kännas lättare då.

Jag är inte så modfälld över detta senaste bakslag. Nu har jag reviderat min plan, jag ska ner till strax under 27 i BMI vilket innebär cirka 9 kg. Det får ta den tid det tar.

Igår läste jag förresten en mycket intressant recension av boken Bodies av Susie Orbach. Det är värt att fundera över hur vi förhåller oss till våra kroppar. Kroppen är inte längre den kropp man har, ens själs boning, utan snarare ett projekt. Något som ska granskas, jämföras och kritiseras och helst också förbättras.

Tyvärr är jag inte obesmittad av detta fast jag försöker. Jag har tidigare konstaterat att det inte räcker med hälsoargument för att motivera mig att gå ner i vikt. Nej, jag måste titta på kort och förfasas över mina runda kinder och fläskiga överarmar. Först då tar det skruv.

Rätt sjukt egentligen.

Hälsosamt & stärkande

Jag är i fjällen och åker skidor (brasklapp: såvida inte den förkylning som lurar i mina bronker bestämmer sig för att bryta ut). Idag blev det 4 km och det var rentut sagt så jävla gött. Jag kan nästan tänka mig att flytta till Norrland för att få snöiga vintrar. Fast bara nästan.

Man måste känna mig väl för att inse vilket gigantiskt jättekliv detta är för mig, att jag alls ställer mig på ett par skidor och dessutom njuter av det.

På 4 km blev det en enda vurpa vilket är bra resultat för Helga. Idogt friskande har gett visst resultat.

Så idag har jag minsann ätit både godis och chips. Det får jag göra i fjällen.

Något upp samt vådan av att titta på kort

Idag har jag gått upp 0,6 jämfört med förra veckan. Helt OK med tanke på att jag börjat äta igen efter magsjukan. Totalt -7,0 kg alltså.

Jag vädrade mina funderingar kring målvikt och mål-BMI med maken och fick oreserverat medhåll.

Målsättning 1: Gå ner sisådär 3 kg så att jag har lite marginal till Koreas krav på BMI 29 (jag ligger idag på 29,0)

Målsättning 2: Gå ner ytterligare 7 kg. Då har jag BMI strax under 27 vilket jag tycker är acceptabelt.

Målsättning 3: Jag vill egentligen inte gå ner i storlek, har inga sådana nojor utan är helt nöjd med att vara en 44:a. Men det vore skönt att verkligen kunna stanna där. Idag måste jag ibland beroende på plaggets snitt gå upp till 46. Inga nojor, som sagt, men 46 ingår inte alltid i basutbudet. Många affärer stannar vid 44. Det vore också skönt att slippa handla på tjockisavdelningarna. Kläderna där passar sällan särskilt bra eftersom jag förutom att vara tjock också är lång. Jag behöver extra centimetrar över rumpa, rygg och byst, inte över midjan. Jag behöver långa ben och långa ärmar. Sånt finns inte där.

Men så råkade jag se ett nytaget foto av mig själv med min vackre son i famnen och alla föresatser rasade. Jag duger inte alls som jag är! Vem är den där tjockisen? Hon måste omedelbart rasa minst tjugo kilo! Åhh, vad tråkigt och hopplöst ouppnåeligt, jag tar en tårtbit istället (jo för det var treårskalas igår).

Alltså: undvik kameror.

Mage och rumpa

De senaste dagarna har jag funderat lite över min viktminskningsplan. Formulerat varför jag vill gå ner. Jag ska ta och skriva ner det, för det kan vara bra att återkomma till.

En insikt som är på väg att födas är att jag kanske inte alls ska gå ner några tjugo kilo. Jag kanske ska nöja mig med tio och ett acceptabelt om än inte exemplariskt BMI på sisådär 26 eller 27?

Idag var jag och tränade efter magsjukeuppehållet, det var motigt att gå dit men väldigt roligt när jag väl var igång. Jag såg mig omkring i salen och konstaterade att träningsmodet är tajt nuförtiden. Det är nästan bara jag som gömmer mig i stor t-shirt. Då syns alla magar, och det syns hur få personer som är utrustade med en platt dylik. Mitt andra konstaterande var att jag varken hade störst eller plufsigast mage i rummet.

Möjligen var min rumpa störst. Men det kan jag leva med.

Heureka!

Magsjuka är bra för viktminskningen, konstaterar jag än en gång. All time low (sedan detta projekt påbörjades alltså), -7,6 kg!

Men jag tror inte att det håller i sig, det lär mest vara vätska. Ska dock försöka hålla mig till minskade portioner framöver.

Paus

Den här veckan pausar jag. Vägde mig imorse och låg kvar på -5. Det är OK.

Det blir ingen träning i veckan, men troligen inte så mycket mat heller. Det kommer sig av att jag har en sorts konstig maginfluensa som varken vill gå över eller bryta ut. Den yttrar sig i illamående, magont och allra konstigast - minskad aptit. Jag är inte ett dugg sugen på mat, vilket är en konstig upplevelse.

Vi får se hur länge detta varar. När jag känner mig bättre återupptar jag jobbet igen.

Glömt

Jag har glömt att väga mig denna vecka. Det vill säga, jag har glatt mumsat i mig min frukost och sedan kommit på att attans, vägning var det ju dags för.

I tisdags efter frukost visade vågen 2 hg upp. Men en rejäl tallrik fil med müsli och en kopp te väger nog 2 hg. Eller va? Va?

Annars är det som förut. Det går strålande bra att motionera, det har blivit en vana, en rutin, ett gift. Jag mår så himla bra av det. Eftersom jag gör det i anslutning till jobbet betraktar mina kollegor mig som en tränande människa, en sådan som ger dem lite dåligt samvete. Jag gapskrattar inombords, för sådan är jag ju egentligen inte alls.

Maten går sådär bra. Frukost och luncher är bra, till lunch har jag kommit in i rutinen att ta en stor tallrik till salladsbaren och fylla hälften med råkost och sallad. Sedan får det bara plats kött eller fisk, ingen pasta eller potatis.

Som vanligt är det the extracurricular activities som är problemet. Jag har dessutom slappat till rejält den här veckan. Huga huga.

Det är nu som det är farligt lätt att tröttna på hela projektet men det ska jag INTE göra. Det får gå jävligt långsamt. Jag ska inte stirra mig blind på Viktklubbens dumma kurva enligt vilken jag skulle nå målvikt i juni och just nu väga fem kilo mindre än jag faktiskt gör. Jag ska fortsätta med det som är bra och försöka arbeta bort det som är dåligt. Så det så.

Angående motionsgnället i förra inlägget så ledde det till att jag tränade en extra gång förra veckan, förutom normala träningsdagarna tisdag eller onsdag och fredag, blev det ett pass på söndagen! Det känns görbart, och när vädret blir bättre så byter jag ut det mot någon utomhusaktivitet.

Minus igen

Minus 0,4 idag, minus 5,4 totalt. Detta förtjänade jag inte riktigt eftersom jag inte alls skött mig matmässigt.

Men jag är mycket glad över resultatet och ska försöka se det som en uppmuntrande spark (om nu sådana finns) i rätt riktning.

Fan

Just när jag tycker att jag fått till en bra träningsrutin som funkar och som får mig att må bra, läser jag att det minsann krävs 60-90 minuters motion PER DAG för att gå ner i vikt. Jeezes.

Jag som har varit stolt över att ha hunnit med två Friskispass per vecka, varav det ena bara 35 minuter istället för normala 45. Mer Friskis än så hinner jag banne mig inte. Vill inte, är rädd att förstöra glädjen med det.

Tyvärr har vardagsmotionen blivit lidande på sistone. När det är kallt och glashalt ute är jag för lat för att promenera med Q till dagmamman, det blir bilen. Därefter blir det en kort promenad till tunnelbanan och visst blir det några steg mer än om jag tagit bilen hela vägen.

Suck. Jag vet inte riktigt vad jag ska lägga till för att komma upp i en rimlig nivå. En timmes stavgång i helgen känns helt klart görbart, men räcker det.

Och så är det maten då. Frukost och lunch funkar bra. Till middag äter jag för mycket. Måste skärpa mig.

Träningsgnäll

Var och tränade idag. Det var jobbigt men skönt efteråt. Mitt trick för att komma iväg är - in the immortal words of Nike - just do it. Tänk inte efter, känn framför allt inte efter. Bara gå dit!

Idag tänkte jag ännu en gång på hur hopplöst det är i januari när alla träningslokaler fylls av entusiaster med goda föresatser. Det är skönt när folk börjar droppa av i mars och det återigen är halvfullt i lokalen. Då retar man sig inte lika mycket på sina medmotionärer.

Idag var det en farbror som tog i så hårt på hopp-och-skuttet att han nästan sladdade omkull och fick med sig ytterligare tre personer i fallet. Typiskt exempel på en irriterande motionär.

Andra typer jag avskyr: snabbspringarna som inte har vett att hålla sig ute på kanten utan snor som skottspolar mellan oss andra. Långsamspringarna som inte har vett att lufsa längst inne i ringen. Babbeltjejerna som springer bredvid varann för att kunna snacka, och som håller låda även under stretching och avslappning. Detta är träning, inte kafferep! Man ska lida, inte skvallra.

Men som sagt, skönt var det. Särskilt efteråt.

Åsså tillbaka igen

Ner 0,6 denna vecka, det vill säga tillbaka på efter-jul-status.

Tiddelipom och piddelidej vilken tråkig blogg detta är. Å andra sidan, hur kan en viktblogg vara något annat? Jag återkommer i frågan.

Blä

Dubbelblä, trippelblä. Upp 0,6 kg sedan förra veckan. Vadfannudå.

Nåja, det gav mig åtminstone motivation att komma iväg och träna idag. Och så blir det sushi till lunch.

Segt som sirap

Gudars vad tråkigt detta är. Nej jag har inte vägt mig ännu för veckan, brukar alltid glömma (läs förtränga) att göra det på måndagar. Men jag förväntar mig inga sensationer.

Känner mig totalt oinspirerad att äta bra. Träna däremot gör jag gärna, men det räcker ju inte.

Och så en annan sak som jag inte törs andas om på min vanliga blogg: fy faaan vad tråkigt det är med alla dessa vikt- och matrelaterade inlägg som dyker upp på var och varannan blogg i januari.

Tjosan nu ska jag dricka te och inte äta choklad eller överblivna lussekatter. Eller hur var det nu igen?

Träning,check. Mat, tjaa..

Första veckan i selen är över. Det har känts rätt OK att återgå till vardagslunken, förutom att jag varit sjukt trött och det första två dagarna frustrerad över vissa saker på jobbet. Men nu känns det bättre.

Välbefinnandet kanske kommer sig av att jag tränade två gånger i veckan. Ett eftermiddagspass och ett lunchpass ska hädanefter bliva min melodi. Försöka komplettera med långpromenad eller liknande på helgen. Kanske hänga på mig stegräknaren lite oftare.

Maten var det värre med. Frukost och lunch helt OK. Middagarna på gränsen till OK. Måndag och tisdag lite nötter efter maten. Torsdag några pepparkakor. Idag en halv bulle.

Ska viktnedgången fortsätta måste jag sluta med sådant trams. Men det är fasen så svårt.

Skummade lite på en mammaträningsblogg vars länk jag hittat hos Maja Gräddnos. Överlag var den lite för intensiv och hysterisk för en latmask som jag, men ett bra tips hittade jag: under en vecka äter man cirka 40 måltider. Om 90% av dessa är väl balanserade, kan man äta i stort sett vad man vill vid de resterande 10%. Fyra gånger i veckan kan man alltså äta det man är sugen på. Förutsatt att man sköter sig vid de övriga 36 alltså. Tänkvärt.

På't igen

Upp ett kilo över julledigheten. Ajajaj. Fast det var ungefär vad jag väntade mig. Det ska bli intressant att se hur snabbt det kilot kan försvinna om jag nu skärper till mig.

Igår var jag och tränade för första gången på fyra veckor och det kändes jätteskönt. Det är bara att ta nya tag.