.. är fem kilo. Jojomen, alla de fem kilona som jag så stolt proklamerade försvunna vid denna bloggs början. Men jag säger som Edith, jag ångrar ingenting.
Eller jo. Så fan jag gör. Hade jag kunnat göra detta ogjort när jag står och glor på vågens elaka röda siffror hade jag gjort det såklart. Men det går ju inte. Och älta är både tråkigt och destruktivt så det ska jag försöka låta bli.
Igår var jag och tränade. Svetten rann och det kändes så skönt i kroppen efteråt. Äntligen har jag hittat det där som jag aldrig förstod medan jag växte upp. Rörelseglädjen, högkänslan, den sköna tröttheten efteråt.
Igår läste jag också en mycket intressant artikel i Time. Motion är ur viktminskningssynpunkt tämligen värdelöst. Enligt allt fler undersökningar går man snarare upp än ner av att motionera. Den genomsnittlige motionären blir hungrigare och mer benägen att belöna sig själv med något kaloririkt än om han inte hade motionerat. Den motion som möjligen har betydelse är den som nutidsmänniskan ägnar sig allt för lite åt - lågintensiv, långvarig. Inte sitta i bilen eller vid datorn dagarna i ända för att under tre timmar i veckan göra ett intensivt ryck.
Därmed inte sagt att motion är verkningslöst. Man mår bra av det, man blir friskare av det. Men inte lättare. Vill man gå ner i vikt finns bara en sak att göra - just det. Äta mindre, och bättre.
Trots detta är min strategi att börja träna först och förbättra mina matvanor sedan. Träningen kommer jag att må bättre av, och känna mig lite tajtare av. Då brukar motivationen öka.
Exakt hur jag ska ändra matvanorna återstår att se. I vintras körde jag en egen GI-variant men jag blir allt mer skeptisk till GI. Motivering kommer en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar