Halleluja, och varför

Måste eka Krickans jubelrop angående att hitta en fungerande viktminskningsmetod.

Som många andra har jag varit missnöjd med min vikt i åratal. Jag tänkte skriva kämpat, men det är inte riktigt sant. Jag har gjort en rad mer eller mindre halvhjärtade försök, hur många insåg jag först när jag vid mitt första Itrim-samtal räknade upp dem alla. Viktväktarna två eller tre gånger. Aftonbladets viktklubb tre gånger. Oräkneliga försök på egen hand.

Och nu Itrim. Som faktiskt verkar funka. Varför?

Gruppsamtalen först. Det anses ju vara en faktor för framgång. Jag var direkt negativ till tanken när jag började, mindes alltför väl Viktväktarnas ganska babbliga och - tantiga? - träffar. Det peppades och hejades och tjoades, men varför satt vi där egentligen?

Det jag gillar med Itrims gruppträffar är att vi får bra och vettig information på dem. Det är inte särskilt mycket gruppsnack och pepp. Visst, en del pratar vi, och jag har fått några suveräna tips om tillagning av grönsaker (bl a ett om brysselkål som jag bara måste prova, hur kan man göra brysselkål gott?). Men det är mycket information också, som nu senast om motion och förbränning. Den är förpackad i bra tumregler, sånt gillar jag verkligen. Som att mer än en flaska vin i veckan troligen leder till viktuppgång för en kvinna. Eller att bröd helst ska innehålla under 5% socker (eller var det 8%?).

Överhuvudtaget har Itrim en vetenskaplig approach som tilltalar mig starkt. Faktaboken man får när man börjar är något helt annat än VV:s färgglada och rätt substanslösa foldrar.

Och så är det coachningen då. Jag har gått hela vägen och slagit till med guldmedlemsskap i två år. Det innebär att jag förutom gruppträffar och träning får ett individuellt samtal i månaden. Det känns riktigt bra. Redan har min coach (gillar inte ordet, men det är kort och praktiskt) fått mig att inse en massa saker som jag inte tänkt på tidigare. Hon hjälpte mig med träningen. Nu kör jag så det ryker även på sviktplatta och stepbräda, och har rejält hög puls under hela passet (i tisdags all time high på 160).

Det individuella inslaget är jätteviktigt för mig. Visst, det kostar men det får det göra. Jag har ju aldrig lyckats med något tidigare så nu är det skräddarsytt som gäller.

Mer då? Kosthållningen. Jag måste ju erkänna att det jag tidigare dissade, att följa ett strikt program och gå ner snabbt, är en stark framgångsfaktor. Det dröjde inte många dagar förrän jag började märka resultaten, och att nu, elva veckor efter start, vara smalare (och starkare!) än jag varit i mitt vuxna liv, är inget annat än magiskt.

Den fortsatta kosthållningen känns också som att den kommer att passa mig. Efter viktväktande och viktklubbande har jag tröttnat rejält på att väga, mäta och logga det jag äter. Fy fan vad tråkigt och ångestskapande.

Med Itrim är det så att när man har den vikt man ska ha, och vill hålla den, äter man enligt följande:

• Fyra mål mat om dagen (just det, inte tre, inte fem. Fyra!)
• Protein motsvarande en handflatas storlek och tjocklek
• Två knytnävar grönsaker eller frukt
• En knytnäve snabba kolhydrater som bröd, potatis, pasta, ris
• En dag i veckan kan man unna sig "undantagsmat" d v s alla ljuvliga onyttigheter som finns 

Verkar mycket vettigt tycker jag. Någon sorts mätning måste man förmodligen ägna sig åt, åtminstone i början, och händerna har man ju onekligen alltid med sig. Min coach är medvetet lite luddig när folk oroligt frågar hur mycket de kan äta av si eller så, och motiverar det med att det inte är meningen att man ska ägna sig åt hysteriskt mätande. Handen är ett mått, ett hjälpmedel. Så småningom ska det sitta i ryggmärgen.

Och så tycker jag att träningen funkar förvånansvärt bra. Som med de flesta träningsformer väljer man själv var man lägger ribban. Det går att fjösa sig runt tre varv i cirkeln, men det går också att ta ut sig rejält. Man slipper boka tid. Det tar en halvtimme. Inklusive dusch och promenad tur och retur är jag klar på enochenhalv.

Att det sedan är ganska trevlig och familjär stämning på "mitt" Itrim är ju inte fel heller.

Att komma hem ska vara en julafton

Just nu är det så. Varje dag ligger det paket till mig i brevlådan. Presenter till Helga från Helga. Jag handlar kläder som en dåre på Tradera. Vackra, välsydda, dyra kläder. Day, Twist & Tango, Bruuns Bazaar, Tiger, Pret à Porter, Anna Holtblad, Soaked in Luxury. Såna plagg som jag bara har läst om i modetidningar tidigare. Som jag aldrig passat i, aldrig kostat på mig. Ett och annat plagg från gamla favoriter som Mexx, Esprit och InWear slinker också med. Men nu två-tre storlekar mindre än förr.

Men nu. Och det är så roligt! Det är världens egotripp. Inte särskilt dyrt heller. Och miljövänligt!

Mera mat!

Hur i herrans namn kan buljongbräserat kycklingbröst med hackad rödlök, kokt broccoli, råa sockerärter och rå morot vara nästan det godaste man ätit någon gång?

Svar: om det är ens andra måltid efter tio veckor på måltidsersättningar.

Så här i efterhand fattar jag inte hur jag klarade av det. Men det gjorde jag ju.

Dagens gruppmöte handlade om motion. Viktigt och nyttigt på alla sätt och vis. Jag är siffernörd, så jag la följande siffror på minnet: För en normalviktig kvinna (ca 75 kg) fördelar sig energiförbrukningen på följande sätt:

80% BMR (=basal metabolism rate, alltså det som krävs för att hålla hjärta, lungor, kroppstemperatur osv igång i vila)
15% vardagsmotion (förutsatt att denna utförs cirka 30 min per dag)
5% ombytt motion (här förutsätts två pass per vecka)

Superintressant! Vad lär vi oss av detta? Att det i stort sett inte går att motionera bort övervikt, man måste även lägga om kosten. Att vardagsmotionen är ofantligt viktig och inte får underskattas. Personligen tror jag att en stor del av dagens överviktsproblem grundas i att folk underskattar vardagsmotion och överskattar den ombytta motion de utför (jag gymmar ju tre gånger i veckan, då kan jag äta chips och dricka öl).

Jag tänker ibland på min farmor, som var en riktig gottegris men som höll sig normalviktig hela livet. Inte trådsmal, utan kurvig och med hull. Men normalviktig. Hon cyklade eller promenerade vart hon än skulle. Inte fan gick hon på några pulspass.

Med detta menar jag inte att man ska strunta i att motionera. Träning bygger muskler, och ökar BMR. Och så mår man mycket bättre av det också. Men jag tror att det är fler än jag som har ätit för mycket med motiveringen att jag är ju duktig och tränar, det är ingen fara med godis/tårta/chips/öl.

Jo, så fick vi prova vår benstyrka, räkna antal knäböj på en minut. Jag fick bekräftat att jag är rejält stark i benen, klarade 37 vilket anses mycket bra. Gick hem och skröt för maken, och den skurken, han klarade 50. Se där en utmaning att anta!

Mat!

Det ser kanske inte så märkvärdigt ut, men jädrar vad gott det var efter dryga tio veckor.

Vad det är? Vit fisk, ungefär den mängd som ryms i min handflata (tror jag), i en tomatsås med diverse grönsaker. Det som ser ut som potatismos är blomkålsmos. Nästan ännu godare.

Imorgon blir det kyckling.

Imorgon

Imorgon ska jag äta mitt första mål mat på drygt tio veckor.

Eller? Ja, det vill säga om inte femårige sonens magsjuka smittar. Han har klagat på magont hela dagen och kräktes nyss.

Jag mår lite illa men hoppas att det bara är sviter efter rengöringen av golvet.

Det märker vi.

Skillnader

Ibland får jag frågan hur det känns. Går det lättare att träna, känner jag mig lättare? Såklart. Fast skillnaden är inte enorm, faktiskt.

Det är andra skillnader jag märker. (Förutom att passa i stl 40 och kunna prova och köpa designerkläder, då.)

Jag har inte ont i fotvalven eller hälsenorna längre. Inte underligt, då 17 kg har försvunnit.

När jag leker med Y på öppna förskolan slås jag av hur mycket enklare det är att sitta på golvet. På knä och i skräddarställning, utan stora lår som tar emot. När jag reser mig flyger jag upp, inte alls med samma möda som förr. Faktum är att jag ofta reser mig för snabbt, med påföljd att det svartnar för ögonen. Det hände mig ofta i tonåren, då jag hade lågt blodtryck. Undrar vad trycket är nu?

Kroppen förändras på de mest märkliga sätt. Fötterna verkar mindre. Liksom ett mer intimt ställe. Venusberget, säger min man strängt när jag famlar efter ordet. Jo. Jag kan inte hjälpa att jag drar mig till minnes det fulare göteborgska. Som rimmar på skulle och sitta.

Nä, fy. Det här ska ju vara en anständig blogg.

Normalviktig!

Ja, mina vänner, så är det. Jag väger 79 kg nu vilket motsvarar BMI 24,9 vilket är inom spannet för normalvikt.

HURRA!

Och snart är det slut på späkningen. På måndag ska jag börja min mycket långsamma upptrappning mot 2+2, dvs två måltider utan snabba kolhydrater och två måltidsersättningar per dag.

Om två veckor har jag tolvveckorssamtalet med min coach, då vi ska summera. Det ska bli spännande att se om jag nått 78 kg då, eller om vikten stannar upp när jag börjar äta lite mer.

Detta har ju gått mycket - MYCKET - fortare än jag trodde. Jag trodde aldrig att jag skulle nå målvikten så snabbt. Jag har funderat lite på om jag skulle revidera mitt mål och gå ner några kilo till, 78 är ändå i övre delen av normalviktsspannet.

Fast jag tror inte det. Jag är rätt nöjd nu. Jag ser fin ut. Inte mager, men inte tjock. Lite lagom hull på magen, fortfarande kraftiga lår och lite rumpa. Storlek 40, inte illa för en kvinna på nästan 1,80.

Nä, jag stannar nog upp här och försöker hitta balansen och jämvikten, nog så svårt. Sedan hur jag ska göra med maten, om man kan gå mer eller mindre direkt från måltidsersättning till att äta vanligt på Itrimska, det ska jag prata med min coach om, om två veckor.

(Jag lovar att berätta om hur man äter vanligt enligt Itrim, jag vet att det finns intresserade läsare. Snart! Ska också berätta om min nya last, att köpa begagnade designerkläder för snuskigt låga priser på Tradera. Jag, en Traderajunkie. Jo, och en sak till. Jag har fått ett nytt jobb, som verkar vara perfekt. Ska bara löneförhandla lite innan jag skriver på.)

Att kliva av vagnen. Och på igen.

När jag vägde mig senast blev jag ganska förvånad över att den höga minskningstakten hållit i sig. Tre kilo på två veckor, det är mycket. Särskilt när man som jag fuskat ganska rejält, detta var ju bara några dagar efter barnkalasorgierna.

Tjejen som vägde mig (inte min vanliga coach) gratulerade och sa glatt att detta visar ju att du sköter dig. Då kunde jag inte hålla masken utan sa att det gör jag inte, jag fuskar hej vilt. Hon hajade till, och jag kände att jag behövde förklara mig. Så jag beskrev det som väl ändå är en strategi, att när jag fuskar gör jag det medvetet, och relativt kontrollerat, jag tillåter mig att smaka på något verkligt gott, och motiverar det med att annars skulle jag inte stå ut med dieten, och sedan fortsätter jag som om inget hänt.

Men då tycker jag att du ska sluta kalla det fusk, sa hon. Det där är medvetna val, medvetna och kontrollerade avsteg. Det är en helt annan sak.

Hon har alldeles rätt. Ingen gång har jag tappat kontrollen. Jag har aldrig ens snuddat vid de gamla destruktiva tankarna typ "å, nu har jag redan ätit tortellini, nu är den här dagen ändå förstörd, nu kan jag ändå lika gärna äta godis/chips/tårta". Det fåtal extra kalorier mina små utsvävningar har inneburit har uppenbarligen inte påverkat viktminskningen alls. Eller, det kan jag ju inte veta. Jag kanske hade gått ner ännu mer utan dem. Men det hade det faktiskt inte varit värt.

Vad har då avstegen bestått i? Förra helgen var ju lite speciell, då blev det bitar av både tårta, semla, korv och hamburgare. Efter det fick jag bita ihop en hel del för att återgå till ordningen igen.

Annars, till vardags är det minimjölk i kaffe och te, sockerfri Läkerol då och då, och nästan varje dag smakar jag en tugga eller två av familjens mat, om den ser väldigt, väldigt god ut. Som tortellini igår kväll. Himmelskt!

Snart ska jag ändra min mathållning, då kanske utrymmet för avsteg krymper. Men å andra sidan kanske behoven av dem också minskar, när jag får äta igen.

Frisk igen, träning igen

Idag tränade jag för första gången på två veckor. Det var en väldigt segdragen förkylning det här, men nu verkar den vara över.

Jag var väldigt trött på eftermiddagen (att stegräknaren står på över 14 000 har kanske något med saken att göra) och tvekade inför träning. Ibland är det svårt att tolka kroppens signaler. Visst ska man lyssna på den och ta det lugnt efter sjukdom och vila rejält. Men just idag var det bara seghet och det motstånd som alltid infinner sig efter en paus.

Det var jättekul och skönt att träna, jag mindes inspirationssnacket med min coach och gjorde de rörelser hon lärde mig på stepbrädan, och framför allt tänkte jag på att köra rätt hårt på konditionsstationerna, för att hålla pulsen uppe. Efteråt gjorde jag några situps på pilatesbollen, även om jag kände mig fånig och lite skraj för att den skulle rulla iväg och jag dimpa i golvet. Jag har alltid lite problem med situps och magövningar, eftersom jag är skoliosopererad och därmed stel mellan skulderbladen. Inget som påverkar mig alls, annat än när jag ska göra situps. Men det funkade rätt så bra med bollen.

Jag har tänkt på det ett bra tag nu, att det finns ju onekligen en poäng med styrketräning. Jädrar vad det bygger muskler. Hur många armhävningar jag än har gjort på Friskis genom åren har jag aldrig haft sådana armmuskler som nu. Ibland sitter jag och klämmer på dem i smyg och fnissar förtjust inombords. Armarna har alltid varit min akilleshäl.

Det är nära nu. Jag väger mig hemma ibland, och nu börjar vikten krypa neråt 80. Snart är den under, snart är den nere i sjuttiotalet, snart når jag min målvikt 78. Det är faktiskt helt fantastiskt hur fort och lätt det har gått ändå.

Och så har jag bestämt mig för att min upptrappning till 2+2 ska börja måndagen den 28 mars. Dit är det inte långt.

Äntligen

Idag och igår har jag fått ihop 8000 steg, efter en paus på en hel vecka. Jag hostar fortfarande, och på morgonen känner jag mig dödssjuk (värre än vanligt alltså) men jag tror att förkylningen är på väg att ge sig. På tisdag blir det träning igen.

Jo, så har jag shoppat lite igen. Ursäkta tjatet, men att handla nya kläder är en stor glädje för mig just nu. Gårdagens byte blev ett par jeans i storleken (trumvirvel) W30L34. Egentligen säger det mig inte så fantastiskt mycket eftersom det var många år sedan jag köpte jeans i tumstorlekar, jag har hållit mig till det hederliga tantstorlekssystemet.

Vidare provade jag en hel del märkeskläder, inte för att handla utan för att få koll på storlekarna. Mitt livs första Filippa K-plagg har jag provat, ett par jeans i stl 32-34 tror jag det var. Ingen höjdare. De gick på, men satt inte snyggt. Visserligen är jag mycket smalare, men jag har kvar min gamla kroppsform med ganska mycket hull på lår och rumpa (även om maken beklagar sig ljudligt över förlusten av den senare).

Efter märkesorgien gick jag vidare till en riktig tantaffär för att hitta byxor vari mina lår ryms. Och si, jag hittade ett par 38:or. De gick igen med ett nödrop och är nog mycket stora 38:or, de är tyska, say no more, men jag kan ha dem! Och så var de på rea.

Egentligen tycker jag att detta med storlekar är rätt fånigt, viktigare är väl att kläderna passar, men just nu är det en manifestation av vad som hänt med min kropp. En trevlig sådan.

Åtta veckor

Imorgon är det åtta veckor sedan jag började. Det känns både som om det har gått fort, och som en hel evighet. Men det har varit värt det!

Nu är det knappt tre veckor tills jag ska börja trappa upp lite smått till 2+2, och jag längtar verkligen. Dels är jag (förstås) hjärtligt trött på maten. Hur mycket jag än prisade den varma maten i början så är det faktiskt sopporna jag återvänder till, de känns inte lika tradiga. Barsen (barerna?) är jag också rätt less på nu.

Och så vill jag ha tillbaka lite energi och ork. Särskilt den här veckan, när jag har varit förkyld och maken uppslukad av jobb och kurs, märks det att jag blir tröttare än vanligt.

Så tio och en halv vecka på LCD får räcka, helt klart. Ska bli spännande att se om jag hinner dyka in i sjuttiotalet innan dess.

Snart ska jag titta på Kalla fakta om överviktsoperationer, och gotta mig åt det faktum att jag inte behöver göra en dylik. Det här var en klart bättre metod!

Mer om storlekar och självbilder

Jag köpte två par byxor på Tradera häromdagen, och tyckte att jag chansade ganska vilt när jag drog till med storlek 40. De kom med posten igår, och de sitter perfekt. Så nu har jag två par intervjubyxor.

Förr brukade jag fnysa åt alla 34:or och 36:or som hängde i affärerna och undra vad det kunde vara för anorektiska spöken som kom i dem. Nu undrar jag snarare tvärtom. Jag har storlek 40 idag, men jag väger ju ta mig tusan över åttio kilo. Om jag skulle gå ner tio kilo till (vilket jag inte ska, trots att Itrims intelligenta och eventuellt synska våg tycks tro detta, den skriver predicted weight 69 kg) borde jag bli en 38:a eller kanske ännu mindre, 36? Verkar ju helt förryckt. Vad har då kvinnor i femtiokilosklassen för storlek? Aha, där hittar vi kanske våra 34:or?

Vidare konstaterar jag att självbilden inte är någon pålitlig bedömare eller rådgivare. Jag ser mig i spegeln och tycker inte att det är sådär fantastiskt stor skillnad på helheten. Jodå, tittar jag noga ser jag ju att benen är smalare och att valkarna på ryggen är nästan borta. Men som helhet tycker jag att jag ser ut ungefär som förr. Fast jag vet att det inte är så. Knäppt.

Jag har börjat rensa ur garderoben och har faktiskt lagt ut några byxor till salu på Tradera. Byxor är det liksom inget snack om, när de ramlar av en är de för stora. Men klänningar och tunikor? Jag trivs i ganska rymliga kläder men kanske ser jag ut som ett vandrande tält? Återigen, den där förvridna självbilden.

Och så lite före- och efterbilder. Den första bilden är tagen på min 40-årsdag i september. Det är kväll och vi har just kommit hem efter en långhelg på Gotland, därav min något trötta uppsyn.

Som väl för övrigt matchas av dagens förkylda och osminkade Helga. Och tunikan är densamma, men ganska många kilo är borta.

Otroligt!

Jag kunde inte hålla mig, utan åkte och vägde mig ändå. Jag kände mig så modfälld och förkyld och trött på allt att jag ville ha lite uppmuntran.

82,1 kg är dagens vikt vilket är minus tre kg på två veckor och minus 13,9 totalt. På ungefär sju och en halv vecka. Fyra kilo kvar till målvikt!!!

Jag är jättenöjd.

Sjukledig

Det blir inte många kryss i Itrim-boken den här veckan. Sedan i fredags kväll har jag varit förkyld, så idag är fjärde dagen utan stegräknare på. Det blir ingen träning idag, och jag känner mig till och med för dålig för att promenera till Itrim för att väga mig som jag hade tänkt. Kanske tar jag bilen dit, eller så skjuter jag upp det till torsdag och koncentrerar mig på att bli frisk istället.

Och för första gången på hela tiden har jag låtit bli att sätta kryss för punkten måltidsordning. Barnkalasen i lördags och söndags föranledde ju en del fusk, som vi vet. Men nu följer jag dieten igen, och märker tydligt vådan av felsteg. Det är attans så mycket svårare att hålla sig på den rätta vägen efteråt.

Det ska bli intressant att se hur frånvaron av kryss påverkar viktminskningenn.

Barnkalas

Är just hemkommen från födelsedagskalas för en av sonens bästa kompisar. Trevlig samvaro även för oss vuxna, och ett dignande, verkligen dignande kaffebord.

Jag pratade om detta redan i onsdags när jag träffade min Itrim-rådgiverska. Jag berättade att jag faktiskt fuskar en del ibland. En och annan tugga riktig mat slinker ner, och i tisdags när familjen åt årets första riktiga semla (två semlor till hela familjen) åt jag faktiskt också en bit, kanske motsvarande tre tuggor.

Min ursäkt eller förklaring till att jag inte kan eller vill hålla mig exakt till programmet är ungefär så här. Jag tror att detta är mitt sätt att stå ut. Redan har jag stått ut mycket längre än jag trodde (med enastående resultat, så jag har blivit rikligt belönad). När jag fuskar försöker jag göra det medvetet. Inte bara ta en tugga i farten, utan tänka efter, bestämma mig, äta och njuta av smaken.

Min coach jublade inte direkt, men sa sedan att detta är min resa. Min resa, min viktminskning och mitt sätt. Och så är det ju.

Inför dagens barnkalas hade jag förberett mig, tagit med en måltidsbar och en balance bar. Jag hade tänkt träna på förmiddagen och promenera till och från Itrim för att få ihop dagens steg. Vidare hade jag tänkt granska godsakerna ordentligt och sedan ta en liten bit av det som såg godast ut.

Av träning och promenad blev intet. Redan igår kväll kände jag halsontet komma, idag kompletterat med huvudvärk och svag ledvärk. Förmodligen har jag lite feber, men inte mycket.

På kalaset konstaterade jag att det var mycket som såg gott ut. Jag tog kaffe och åt min måltidsbar först och främst. Sedan åt jag en minisemla och en liten portion marängsuisse. Fantastiskt gott. Jäklar vad det var svårt att sluta efter det. Efter en stund gick jag ut i köket och norpade en maräng till, och en till, men insåg då vad jag höll på med. Det var plötsligt inte njutning längre, utan något primitivt i mig som ropade mer, mer, frossa, svulla, ät! Nej. Jag bestämde mig för att inte ta något mer. Och det gjorde jag inte heller.

Nu ett par timmar senare tänker jag att jag kan välja hur jag förhåller mig till dagen. Misslyckat eller efter omständigheterna ändå ganska lyckat. Jag tänker att jag nog känner mig nöjd. Det gick rätt bra ändå. Visst, det hade varit bättre att inte inta några extra kalorier alls. Men jag har inte trillat av vagnen, jag är fortfarande på spåret, och där ska jag stanna. Okej, jag kanske går ur den berömda ketosen men vafanänsendå. Viktminskningstakten kanske saktar ner på grund av detta. Det kan jag ta.

Imorgon är det dags för nästa utmaning. Sonens femårskalas. Men där bestämmer vi menyn själva. Först blir det mat. Sedan blir det bullar och tårta. Mat och bullar kan jag motstå utan problem, det är tårtan då. Kanske blir det en smal, smal bit av den som ser godast ut.

Svacka och djupdykning

Idag och framför allt ikväll hade jag en riktig svacka igen. Efter en ganska jobbig dag i sällskap med mina energiska och ibland obstinata söner kom jag hem och ville bara äta pizza, dricka rödvin och avsluta med en rejäl skål godis eller chips. Istället tog jag en kycklingsoppa, och satt sedan och tyckte ganska synd om mig själv.

Men så tog jag mig för att göra den där djupdykningen i garderoben. Och har man sett. Den vackra blå klänningen jag hade på min trettioårsdag är för stor. Jag som tyckte att jag var ganska smal då. Troligen vägde jag ungefär lika mycket som idag, men idag är jag mer vältränad.

Jag konstaterade att alla byxor jag äger är på tok för stora. Någorlunda acceptabla är ett par bruna kostymbyxor och två par jeans, allt annat är bara att lägga undan. Toppar, klänningar och tunikor däremot funkar fortfarande. Dels har jag en hel del liggande som jag egentligen känt mig för tjock för, dels går de att snöra ihop med skärp och snoddar, dels är de av sådan modell att de inte behöver vara alldeles kroppsnära.

Jag är nöjd med resultatet. Det var kul att upptäcka att jag inte behöver byta ut precis allt i garderoben, precis lika kul som att konstatera att jag faktiskt inte kan ha mina gamla byxor. (Och maken hann tröttna på mina förvånade utrop. Han tycker att jag är trögfattad.)

Sedan var det inte alls svårt att nöja mig med en tomatsoppa till kvällsmål.

Målet i sikte

Igår hade jag coachsamtal igen. Och nu är det bestämt. Fyra veckor kvar av LCD. Sedan börjar jag trappa upp långsamt till varierad mathållning a.k.a 2+2 (två mål mat bestående av protein och frukt och grönsaker, inga snabba kolhydrater, och två måltidsersättningar per dag). Det blir perfekt under Pragresan. Frukost på hotellet, bar till lunch och mellanmål, och middag på restaurang på kvällen.

Jag fick också lite inspiration om vad man kan göra på en stepbräda, för den är den absolut tråkigaste delen av cirkelträningen tycker jag.

Sedan hade jag tänkt träna, men råkade kolla mobilen först. Meddelande från maken att yngste sonen (1,5 år) fått en termos i huvudet och måste sys eller tejpas. Äldste sonen inackorderad hos grannen, kom hem så fort du kan. Men allt gick bra.

Idag konstaterade jag att jag nog måste göra en riktig djupdykning i garderoben på jakt efter passande kläder. Jag skulle nämligen på jobbintervju och de byxor jag hade tänkt ha ramlade av mig. Visserligen har jag köpt lite kläder, men det är jeans och det brukar jag inte ha på intervju, fånigt kanske. Hur som helst är det ett trevligt lyxproblem!

Storlekssurrealism

Det är lite kyligt i vårt vardagsrum, så jag har tagit på mig min alldeles nystickade röda väst som blev färdig igår. I storlek large. Inte XL.

Under den dagliga promenaden förbi förortscentret kunde jag inte motstå att kasta ett getöga på rean, och kunde vidare inte heller motstå ett par jeans. De gick igen med ett nödrop i provrummet. Hemma, när jag skulle mannekänga för man och barn och de lurade mig att skratta, gick de inte igen. Men det kommer de att göra. Snart.

Vilken storlek det var på dem? 40. Jag var tvungen att ta med mig ett par 44:or in i provrummet, fast expediten såg tveksam ut.

Nej, jag har fortfarande inte fattat det här.

Ikväll är det träning och gruppmöte!