Ungefär så kände jag det när jag vid halv sju ikväll byltade på mig termobyxor, extratröja under jackan, mössa och vantar och gav mig ut i mörker och tiogradig kyla för att 1 promenera ihop dagens steg 2 väga mig 3 träna. Man och barn bänkade sig samtidigt vid middagen.
Men när jag väl kom ut var det bara skönt. Och dagens vägning var inget annat än en succé.
(Trumvirvel!)
Jag väger 85,1 kg! Jag har gått ner 10,9 kg! Nästan 11! Det återstår 7 kg! Jag har gått ner 10 kg dubbelt så snabbt som jag trodde!
(Eftersom jag var skeptisk till måltidsersättningar svarade jag 10 kg vid första samtalet när jag skulle sätta upp ett viktmål för de första 12 veckorna.)
Och ja, jag är mer motiverad att härda ut med måltidsersättning nu när målet hägrar. Jag inser att det kan gå att nå målvikt på 12 veckor.
(Fast jag tycker fortfarande att det är apjobbigt.)
Än en gång välte jag nästan maskinerna på träningen. Och på vägen hem såg jag nog rätt rolig ut, med rödblommiga kinder och toppluva och ett glatt flin, när jag inte mimade till musiken i lurarna förstås.
Men i min fantasi, där såg det helt annorlunda ut. Där var det juni månad, min systers bröllop, och jag stod på scenen i silverlamé och framförde den här:
Jo. Utan tvivel är man inte klok.
4 kommentarer:
Stort grattis, vad kul att läsa!
Härligt!
Härlig läsning! Jag förstår precis vad du menar med den lätta och euforiska känslan efter träning, den är oslagbar.
Det har ju gått helt fenomenalt bra det här! När får man se före och efter bilder?
Se där, det går ju jättebra!! Stort grattis.
Skicka en kommentar