Det är lustigt hur man funkar ändå. Samtidigt som jag är glad, stolt och nöjd över den fantastiska viktminskningen, är en annan del av mig otillfredsställd, arg och hungrig. Eller snarare sugen. Är det reptilhjärnan månne? Som väser åt mig att äta, äta, ÄTA!
Mitt rationella, vetenskapliga jag blir inte riktigt klokt på hur dessa två sinnesstämningar kan samexistera. Det är inte ens så att jag växlar mellan dem, jag känner mig nöjd med min nya kropp samtidigt som jag tycker synd om mig själv som inte får äta. Märkligt.
(Fast det är inte särskilt synd om mig, det menar jag inte. Jag har ju valt detta själv, och får strålande resultat! Det är bara reptilhjärnan som är lite ömklig av sig.)
Ganska länge har jag tänkt skriva om några insikter som har drabbat mig sedan jag började på Itrim. En bra sak med programmet är att man tvingas rannsaka sig själv en hel del.
Insikt ett kom så sent som idag när jag pratade med min syster på telefon. (Vi har inte setts på en månad. Hon tyckte att det var stor skillnad redan då, när jag gått ner 4-5 kg, så det blir spännande att höra vad hon säger nästa gång vi ses.) Jag förklarade att jag är lite konsternerad över att jag inte ser större skillnad själv, det är ju ändå elva kilo som är borta. Men så slog det mig. Jag har nog aldrig riktigt tagit till mig mitt utseende som överviktig. Jag har sett bilder på en rundkindad Helga i fatsuit, blivit illa berörd, slagit bort känslan och tagit en kaka till. Den Helga jag ser i spegeln idag (lättare än hon varit på minst tio år) är den jag hela tiden trott jag har varit, om ni förstår vad jag menar. Min självbild har egentligen aldrig varit överviktig.
Syrran förstod vad jag menade men hade inte samma upplevelse själv. Hon var nämligen ganska rund som barn men är nu normalviktig som vuxen. För mig var det precis tvärtom.
(Ett övertydligt exempel på samma mekanism är min pappa. Han var mager som barn och ung, så till den grad att han fick spela skelett i en skolpjäs. Nu vid 70 års ålder, efter mer än 40 år som överviktig, har han fortfarande svårt att förstå det.)
Insikt två gäller motion. I femton år har jag motionerat ganska regelbundet. Jag är inte så lite stolt över detta, eftersom jag var ganska orörlig och totalt ointresserad som barn. Dessutom hade jag genom hela skoltiden västra Sveriges sämsta idrottslärare. Att lära mig att gilla motion är helt och hållet mitt eget verk.
Under dessa femton år har jag - inser jag först nu - varit indignerad över att jag hela tiden ökat i vikt, låt vara relativt långsamt. Jag motionerar ju! Detta har också hjälpt mig att slå undan alltför jobbiga tankar om övervikten. Vadå, jag motionerar ju!
Det jag begriper nu är att det är precis tvärtom. Om jag inte hade motionerat hade jag förstås vägt ännu mer, ytterligare tio kilo, kanske mer.
Och jag blir än mer tacksam över att motionen inte hör till mina större problem. Det räcker så bra med att behöva lägga om matvanorna.
1 kommentar:
Intressant.
Det är ju klassiskt hos anorexia-patienter att de ser sig som överviktiga långt under BMI 18.
Själv ansåg jag mig rund till 24 års ålder då jag började hålla igen, gick till överdrift under ett år eller två varefter jag landade i det jag hoppas ska vara mitt normaltillstånd framöver också. Som är smalt. Fast jag inte riktigt tagit till mig den bilden.
Min bild av mig själv som tjock var också felaktig. Jag var verkligen inte mer än på den omagra sidan av normalt, precis som mina föräldrar alltid sagt till mig.
"ingtjag" är ordverifieringen, vilket passar in i sammanhanget.
Skicka en kommentar