Sex veckor

Idag är det sex veckor sedan jag började. Plötsligt haglar kommentarerna över mig - Har du gått ner i vikt? - Men vad smal du blivit!

Det känns skönt att komma ut ur garderoben, att sträcka på mig och svara jo, elva kilo.

Ändå är det som att jag inte riktigt hänger med. Jag sitter i soffan och tittar ner på mina lår, och förvånas över att jeansen ligger i stora veck. Så har mina jeans aldrig sett ut, de har alltid spänt över låren. Jag nämner det för O, och han ruskar lite på huvudet: "Har du fattat hur mycket du har gått ner? När jag såg dig naken imorse kände jag knappt igen dig. Du har gått ner lika mycket som Y väger."

Och så är det ju. Fantastiskt är det. Och glad är jag ju, förstås. Men också ganska ödmjuk inför det faktum att det svåraste antagligen ligger framför mig. Att vänja mig vid att äta igen, men måttligt.

Kluven samt insikter: självbild och motionsresultat

Det är lustigt hur man funkar ändå. Samtidigt som jag är glad, stolt och nöjd över den fantastiska viktminskningen, är en annan del av mig otillfredsställd, arg och hungrig. Eller snarare sugen. Är det reptilhjärnan månne? Som väser åt mig att äta, äta, ÄTA!

Mitt rationella, vetenskapliga jag blir inte riktigt klokt på hur dessa två sinnesstämningar kan samexistera. Det är inte ens så att jag växlar mellan dem, jag känner mig nöjd med min nya kropp samtidigt som jag tycker synd om mig själv som inte får äta. Märkligt.

(Fast det är inte särskilt synd om mig, det menar jag inte. Jag har ju valt detta själv, och får strålande resultat! Det är bara reptilhjärnan som är lite ömklig av sig.)

Ganska länge har jag tänkt skriva om några insikter som har drabbat mig sedan jag började på Itrim. En bra sak med programmet är att man tvingas rannsaka sig själv en hel del.

Insikt ett kom så sent som idag när jag pratade med min syster på telefon. (Vi har inte setts på en månad. Hon tyckte att det var stor skillnad redan då, när jag gått ner 4-5 kg, så det blir spännande att höra vad hon säger nästa gång vi ses.) Jag förklarade att jag är lite konsternerad över att jag inte ser större skillnad själv, det är ju ändå elva kilo som är borta. Men så slog det mig. Jag har nog aldrig riktigt tagit till mig mitt utseende som överviktig. Jag har sett bilder på en rundkindad Helga i fatsuit, blivit illa berörd, slagit bort känslan och tagit en kaka till. Den Helga jag ser i spegeln idag (lättare än hon varit på minst tio år) är den jag hela tiden trott jag har varit, om ni förstår vad jag menar. Min självbild har egentligen aldrig varit överviktig.

Syrran förstod vad jag menade men hade inte samma upplevelse själv. Hon var nämligen ganska rund som barn men är nu normalviktig som vuxen. För mig var det precis tvärtom.

(Ett övertydligt exempel på samma mekanism är min pappa. Han var mager som barn och ung, så till den grad att han fick spela skelett i en skolpjäs. Nu vid 70 års ålder, efter mer än 40 år som överviktig, har han fortfarande svårt att förstå det.)

Insikt två gäller motion. I femton år har jag motionerat ganska regelbundet. Jag är inte så lite stolt över detta, eftersom jag var ganska orörlig och totalt ointresserad som barn. Dessutom hade jag genom hela skoltiden västra Sveriges sämsta idrottslärare. Att lära mig att gilla motion är helt och hållet mitt eget verk.

Under dessa femton år har jag - inser jag först nu - varit indignerad över att jag hela tiden ökat i vikt, låt vara relativt långsamt. Jag motionerar ju! Detta har också hjälpt mig att slå undan alltför jobbiga tankar om övervikten. Vadå, jag motionerar ju!

Det jag begriper nu är att det är precis tvärtom. Om jag inte hade motionerat hade jag förstås vägt ännu mer, ytterligare tio kilo, kanske mer.

Och jag blir än mer tacksam över att motionen inte hör till mina större problem. Det räcker så bra med att behöva lägga om matvanorna.

Utan tvivel är man inte klok

Ungefär så kände jag det när jag vid halv sju ikväll byltade på mig termobyxor, extratröja under jackan, mössa och vantar och gav mig ut i mörker och tiogradig kyla för att 1 promenera ihop dagens steg 2 väga mig 3 träna. Man och barn bänkade sig samtidigt vid middagen.

Men när jag väl kom ut var det bara skönt. Och dagens vägning var inget annat än en succé.

(Trumvirvel!)

Jag väger 85,1 kg! Jag har gått ner 10,9 kg! Nästan 11! Det återstår 7 kg! Jag har gått ner 10 kg dubbelt så snabbt som jag trodde!

(Eftersom jag var skeptisk till måltidsersättningar svarade jag 10 kg vid första samtalet när jag skulle sätta upp ett viktmål för de första 12 veckorna.)

Och ja, jag är mer motiverad att härda ut med måltidsersättning nu när målet hägrar. Jag inser att det kan gå att nå målvikt på 12 veckor.

(Fast jag tycker fortfarande att det är apjobbigt.)

Än en gång välte jag nästan maskinerna på träningen. Och på vägen hem såg jag nog rätt rolig ut, med rödblommiga kinder och toppluva och ett glatt flin, när jag inte mimade till musiken i lurarna förstås.

Men i min fantasi, där såg det helt annorlunda ut. Där var det juni månad, min systers bröllop, och jag stod på scenen i silverlamé och framförde den här:



Jo. Utan tvivel är man inte klok.

Omväxling efterlyses

Så här i efterhand begriper jag inte att jag stod ut med VLCD-dieten i tre veckor. Nu har jag ätit LCD - med betydligt större utbud - i drygt två veckor och längtar verkligen efter omväxling. En fråga att ställa på nästa gruppmöte eller coachträff är således hur folk gör för att stå ut. Finns det några tips andra än att bara bita ihop?

De senaste dagarnas menyer har sett ut så här:

Lördag:
Frukost först kl 10: skogsbärsshake. Te.
Lunch kl 14: Kycklingsoppa. Till kaffet en balance bar med hallon- och chokladsmak. (Varje VLCD-mål som soppa eller shake ska kompletteras med en halv balance bar för att komma upp i rätt antal kalorier. Idag valde jag att spara den till efter lunchen eftersom vi åt hemma hos goda vänner.)
Middag kl 18: Chili sin carne. Åts tillsammans med familjen.
Kvällsmål kl 20: Syndade och tog en Nutrilettbar fast jag ännu inte kontrollerat om näringsinnehållet är samma som Itrims. Delade den i småbitar och varvade med några Läkerol. Utmärkt substitut för lördagsgodis!

Söndag:
Frukost kl 7: Frukt- och müslibar. Te.
Lunch kl 11: Potatis- och purjolökssoppa. En halv balancebar med hallon- och chokladsmak.
Mellanmål kl 15: Måltidsbar med chokladsmak. Te. (Picknick ute vid sommarstugan, som förstås var alldeles för kall att vistas i, så det picknickades i bilen.)
Middag kl 18:30: Couscous Provencal.

Måndag:
Frukost kl 8: Chokladshake. Te.
Lunch kl 12: Kycklingsoppa. Kaffe med en balance bar med hallon- och chokladsmak.
Mellanmål kl 16: Chili sin carne. (Ovanligt, annars brukar jag ta den varma maten som dagens sista mål, men jag ville variera mig.)
Kvällsmål kl 20: Måltidsbar med chokladsmak. Nyponte.

Tisdag:
Frukost kl 8: Smoothie med mango/apelsinsmak. Mycket god men inte så mättande.
Lunch kl 12:  Potatis- och purjolökssoppa. Till kaffet en halv balance bar med hallon- och chokladsmak.

Det återstår två mål idag. Förmodligen äter jag couscous vid fyratiden för att sedan gå och träna klockan sex, och så tar jag en måltidsbar som kvällens sista mål och belöning framför Veckans brott med Leif GW Persson när barnen har somnat.

Efter kvällens träning ska jag köpa fler soppor, för det jag saknar mest är varm mat. Det finns ytterligare en varm rätt, quinoa med moussakasmak, men den var jag inte så förtjust i. Sedan finns det fler smoothies och shakes som jag inte provat, men de är onödiga för min del. Det är mat jag längtar efter. Mat som går att tugga på.

Hit med lite amerikansk kulturimperialism, tack

Nu har jag letat mig blå efter annan lightläsk än Fanta, Sprite och Coca-Cola. Det FINNS inte, kan jag meddela. Å vad jag skulle vilja ha t ex Mountain Dew. Eller fruktsoda. Eller sockerdricka. Eller ginger ale!

Mitt sista hopp står hit. (Fast jag är inte så impad av utbudet på hemsidan.)

På begäran: före och efter

Det är klart att det måste finnas före- och efterbilder i en viktblogg! Det är ju det första jag själv letar efter.

Problemet är att hitta före-bilderna. Som så många andra överviktiga har jag duckat för de flesta fotograferingar de senaste åren. Just detta, att se mig själv på kort och inte känna igen det jag ser, har varit den obehagligaste aspekten av att vara överviktig. För rent fysiskt har jag inte lidit särskilt av min övervikt. Jag är ju t ex avsevärt mer vältränad idag som tjock 40-åring än vad jag var som smal 20-åring. Livet är märkligt.

Slutsnackat, över till bilderna!

Blivande tvåbarnsmamma i Korea april 2010 för att hämta son nummer två. Den röda tunikan från HM är ganska välfylld.

Annan frisyr, andra glasögon men samma tunika. Och ungefär åtta kilo lättare, kanske ännu mer.

Just på de här korten ser jag inte så fantastiskt stor skillnad utom möjligen i ansiktet. Gör ni?

Rejäl svacka

Idag har det varit riktigt tungt. Så tungt att jag ifrågasätter vad jag håller på med, till och med frågar mig om det är värt det. Rationellt tycker jag förstås det, men just ikväll är inte känslorna med mig.

Jag känner mig ledsen och nere. Jag har varit trött hela dagen, yngste sonen är förkyld vilket gör att han stökar värre än vanligt på natten (och det vill inte säga lite). Äldste sonen har bråkat och trotsat en hel del. Mina reserver är begränsade, det märks tydligt.

Jag tror att det är den sociala biten jag saknar mest. Jag är så jävla trött på att inte äta samma som alla andra, tillsammans med alla andra, inte njuta av god mat med andra. På kvällspromenaden gick jag förbi grannarnas köksfönster, de avnjöt sin fredagmiddag i goda vänners lag med vin i glasen. Gud vad jag längtar efter att vara som de, d v s som folk.

Hittills har jag undvikit att äta med familjen men kanske skulle jag börja göra det igen. Kanske är det lättare.

Imorgon är vi bjudna på lunch till släktingar. Jag har förklarat att jag medför egen mat, och varför. Hoppas de inte tjatar och tjafsar om saken, för det orkar jag inte med. Kanske är jag lite spänd inför detta också.

Nu ska jag i alla fall ta mig ett glas lightläsk.

Så fortsätta! Eller?

Idag gick jag och tänkte att jag hade bestämt mig. 2 mars har jag ny träff med min rådgivare. LCD tills dess. Sedan biter jag ihop i tio dagar till. Då kommer jag att ha kört måltidsersättning i 8 veckor, och kan trappa upp till 2+2 i lugn och ro. Jag vill nämligen väldigt gärna äta åtminstone liite vanlig mat andra helgen i april, då jag ska åka till Prag.

Men så läste jag PhD:s kommentar och tänkte till. Ja, varför vill jag sluta med måltidsersättning?

Mest är det nog för att jag tycker att det påverkar familjelivet för mycket. Såklart längtar jag efter vanlig mat men hade det bara varit det hade jag härdat ut.

Och så är det Pragresan också. Att gå på 2+2 under den känns helt OK. Frukost på hotellet, ersättning till lunch och mellanmål, och så middag på kvällen. Men ersättning hela tiden? Näe.

Å andra sidan ser jag i almanackan att den dag det har gått 12 veckor är den dag vi åker till Prag. Om man tänker sig att det tar en vecka att trappa upp så skulle jag kunna köra LCD i elva veckor och det är ju inte fy skam. Om jag står ut så länge det vill säga. Mer om det i nästa inlägg.

Otrogen

På en annan blogg hittade jag det lika enkla som geniala förslaget att prova måltidsersättning av annat fabrikat än Itrim. Bara antalet kalorier stämmer så borde det vara lugnt.

Idag knallade jag in på Överskottsbolaget och hittade där Nutriletts måltidsbars. Har provat två av fyra. Inte nog med att de var godare, de var billigare också.

Shopaholic

Det går bättre nu tycker jag. Jag har mina svackor ibland, nästan alltid när jag ser O och barnen äta. Men det går ju över.

Ett par träningspass, ett gruppmöte och mammas översvallande reaktion när hon såg mig har fått mig på bättre humör. Samt det närmast bisarra faktum att i stort sett alla jeans jag äger kan jag numera få av och på utan att knäppa upp dem, åtminstone när de är lagom uttöjda efter ett par dagars användning.

Idag shoppade jag dessutom lite. Två par byxor som idag inte går hela vägen upp. Både vader och lår sätter stopp. Nu har jag något att jobba för! (Kan verka väl djärvt, men det var 70% rabatt på dem). Mitt livs första par leggings, jo det är sant. (Delvis de kraftiga vadernas fel. Jag har välsvarvade ben, inga timmerstockar direkt. Men det är rejäla doningar.) Att bära under den trånga klänningen. Samt ett brett svart skärp. Det finns två hål kvar i midjan.

Imorgon ska mamma passa Y och jag luncha med kompisar på stan. Vete tusan om jag inte tar en sväng på NK och Åhléns för att spana in lite klänningar. Det vankas ju bröllop i juni, tamejtusan.

Hur fortsätta?

Jag funderar ganska mycket över hur jag vill fortsätta min diet. När jag träffade min rådgivare i januari var jag ju negativt inställd till måltidsersättningar, och gick med på att bara prova i tre veckor. Det gick bra, som vi vet, och jag gick glatt över på LCD. Nu känns det rätt jobbigt, och att fortsätta med bara måltidsersättning i hela 12 veckor, som Itrim rekommenderar att man ska göra, känns mer eller mindre oöverstigligt.

(Talar jag i gåtor? Måltidsersättning är antingen av VLCD- eller LCD-typ. I det förra fallet äter man 600 kcal per dag, i det senare 800. LCD-ersättningarna är godare och mer varierade. VLCD betyder Very Low Calorie Diet. LCD får ni räkna ut själva.)

Fördelen med att bita ihop i alla de tolv veckorna är förstås viktnedgången. Det skulle kanske rentav vara möjligt att nå målvikt eller åtminstone ganska nära. Sedan är jag klar och kan övergå till att lära mig balans och måttfullhet och att hålla vikten, nog så utmanande.

Å andra sidan börjar dieten påverka min vardag lite för mycket. Jag tänker då närmast på middagarna tillsammans med min man och mina barn. Jag har inte deltagit i dem på fyra veckor, annat än vid enstaka tillfällen. Dels passar deras mattider inte in med mina, dels har det ofta känts för tufft att se deras mat. Q frågar allt oftare när jag ska börja äta vanlig mat, och han är också nyfiken och ibland lite störd av att jag äter konstiga saker som inte han får smaka på. Imorse när jag drack chokladshake och åt en halv balance bar (språksuck) förklarade han indignerat att man inte ska äta söta saker till frukost. Och det har han ju rätt i!

Nästa steg efter måltidsersättning är det som Itrim kallar 2+2. Då ersätter man två av dagens fyra mål, de övriga två äter man vanlig mat, enligt något som kallas Handfast minus. Det innebär att man äter motsvarande en handflatas storlek och tjocklek av protein, och två knytnävar grönsaker eller frukt. Inga kolhydrater i form av pasta, bröd, ris eller potatis. Jag lär ju gå ner på den dieten också.

2 mars är det dags för nästa samtal. Jag ska försöka stå ut med LCD tills dess, för att sedan kanske trappa upp till 2+2. Känns som en bra plan.

(En insikt jag har fått är att det tydligen inte alls funkar för mig att i förväg bestämma mig för att hålla mig till något i tolv veckor. Nej, små portioner och delmål ska det vara!)

Motivationen minskar

Jag har haft några kämpiga dagar. Nyhetens behag av att få äta annat än soppor har försvunnit. Visst är maten godare, och jag har inte samma hungerkänslor som under VLCD-tiden. Å andra sidan är jag vansinnigt mycket mer sugen på riktig mat. Tidigare var det förvånansvärt lätt att stå ut med att se andra äta, nu är det direkt plågsamt ibland.

Detta har gjort att jag har fuskat en del och nallat tuggor av barnens mat. Det låter harmlöst för en normalt tänkande icke-fanatisk människa utanför Itrim-världen, och är det säkert också. Men jag är lite rädd för att hamna på ett sluttande plan. Varje gång jag fuskar försöker jag göra det med viss eftertanke, som ett medvetet val.

Paradoxalt nog minskar också motivationen av att jag ser och känner att jag blivit smalare. Kanske är det detta som har hänt tidigare, att jag märkt en skillnad, gratulerat mig själv och slagit mig till ro.

Morgondagens gruppmöte kommer alltså i rättan tid.

Tröttmonster

Bara för det jag skrev igår så är jag ett tröttmonster idag. Det föll ungefär fyra jävla decimeter snö inatt och snöröjningen har inte nått vårt hörn av storstaden ännu. En vettig människa hade stannat hemma hela dagen, men jag befarade att jag och barnen skulle mörda varann, så vi tog oss till öppna förskolan. Med barnvagn. I drivorna. Nu står stegräknaren på 5400 steg och det var jävligt tunga steg ska jag säga.

Uppenbarligen saknas det resurser för sådana här ansträngningar när man lever på 800 kcal per dag, för jag är som sagt helt slut, både i kroppen och huvudet. Jag har gapat på mina barn fler gånger än jag vill tänka på, och jag räknar minuterna tills O kommer hem. Då ska jag låsa in mig i sovrummet med en bok.

Jo, och så har jag fuskat big time också. Tre räkor från barnens skaldjurspaj och några rejäla tuggor banankaka. Jag stod bara inte ut. Ironiskt nog satt Q och tjatade och Y och skrek för att de inte fick smaka på min jävla måltidsersättningsbar. Tyst ungar, er mamma skulle mörda för att få äta det ni äter.

Blä. Just precis nu är det här projektet långt ifrån lätt eller kul.

Lättare än du tror

Det är Itrims devis, och den är synnerligen välfunnen.

För även om jag gläder mig åt ert beröm i kommentarerna (mera! mera!) så känns det inte helt välförtjänt. Fenomenal, otrolig, med styrka och karaktär? Jag?

Jag har sagt det förut, detta är så väldigt mycket lättare än jag trodde. Självklart har jag svåra stunder ibland men de är väldigt få. Det konstigaste är att suget, eller vad man nu ska kalla det, så fort går över!

(Men jag fuskar ibland, det gör jag. Inte med motionen. Inte det minsta. Det har blivit 8000+ steg vareviga dag, och två pass i veckan. Men jag tar minimjölk i kaffe och te, och jag knycker en och annan skinkskiva från barnens mackor. Idag kom jag hem från träningen mitt i de andras middag, och kycklinggrytan luktade så ljuvligt att jag norpade tre små bitar kyckling, okej då, det var liite sås på dem. Sedan gav jag O stränga order om att resterna skulle vara undanställda när jag kom ut ur duschen.)

Men på det stora hela är det inget annat än märkligt. Undrar just vad det är för mirakeldamm eller motivationsknark de häller i den där maten egentligen.

Nu tänker jag att jag kanske inte kommer att äta någon semla i år, men att det kommer fler år. Och att jag ju faktiskt har ätit en försvarlig mängd semlor redan i livet. Och ibland går jag förbi kondisets skyltfönster bara för att titta på tårtorna. De ser så goda ut, och det gör mig glad att de ser goda ut. Det är roligt att tänka på att äta dem, och detta roliga räcker faktiskt just nu. Perverst, eller hur? Hade någon sagt mig detta för en månad sedan hade jag gapskrattat.

(Detta tänkesätt har jag ännu inte lyckats applicera till godis eller chips. Även solen har sina fläckar.)

Det är bara att konstatera att jag hade fel som avvisade den här typen av metoder, Det är den snabba viktminskningen som gör att jag orkar fortsätta. Att jag efter bara fyra veckor med inte alltför stora uppoffringar kan ta på mig en klänning som satt oklädsamt tajt i somras, och nu konstatera att den är rymlig. Hade jag köpt den idag hade det fått bli en storlek mindre.

Så småningom ska jag rota fram några kjolar jag har sparat, från sisådär 2001. De torde passa nu.

Och just det. Jag gjorde fem armhävningar stående på tårna förut. Bara sådär. Inte med någon perfekt teknik direkt, men ändå! Stående på fötterna! Det har jag aldrig kunnat. I hela mitt liv.

Minsann igen

Jag hade inte stora förhoppningar inför dagens officiella vägning. Jag vägde mig hemma och tyckte inte det hänt något med vikten sedan förra veckan. Undrade oroligt hur Itrimvågen korrelerar med hemmavågen och om övergången till LCD rentav lett till en viktuppgång. Eller är det Läkerolen?

Men tji eller snarare tjo. Dagens vikt är 88,4. Det betyder -1,5 på en vecka och totalt -7,6 på lite mer än tre veckor. Det betyder också att jag nu har 10,4 kg kvar till målvikt.

Efter detta glädjebesked tränade jag så att det rök ur maskinerna.

Minsann x 2

1) Alla mina jeans hasar ner när jag går, och hänger på höfterna. Även de som för några veckor sedan satt som korvskinn.

2) O har inspirerats av mig till att a) köpa en ställning till cykeln som omvandlar densamma till en motionscykel. Två kvällar i rad har han suttit nere i källaren och cyklat sig svettig. b) förnya sitt medlemsskap i Aftonbladets viktklubb. Han är typisk man och har ganska lätt för att gå ner i vikt om han bara skärper sig det allra minsta. Jag ska inte sticka under stol med att jag ser fram emot resultatet!

Imorgon är det vägning. Jag är nyfiken men försöker tygla mina förväntningar. Det är ungefär här, efter 5-6 kilos nedgång som jag brukar tröttna. Dessutom har jag nu övergått till LCD och det är troligt att viktminskningen planar ut eller rentav avstannar. Men något kilo till åtminstone hoppas jag på. -7 imorgon? Va? Eller, va?

Passa mattiderna!

Idag märkte jag att det straffar sig att slarva med mattiderna. Jag sov länge och åt frukost när jag vaknade (smoothie). Sedan begav sig hela familjen ut för att handla. Jag tog yngste sonen i vagnen, de andra åkte bil. När alla ärenden var uträttade gick jag en extra runda på hemvägen för att få ihop mitt stegpensum. Därmed blev dagens andra måltid en timme försenad. Jag var trött, arg och hungrig, men det värsta var att det inte gick över när jag hade ätit. Det dröjde ända till middagen innan jag kände mig som en människa igen.

Och så klarade jag en högrisksituation. Vi träffade goda vänner på stan och tog en spontanfika. De andra drack caffe latte och åt wienerbröd och chokladbollar. Jag som älskar att fika drack svart kaffe med suketter. Det som är bra med den här dieten är att ramarna är så fasta. Inget utrymme att ens börja fundera och förhandla med sig själv. Om jag tar en bulle nu så går jag en extra promenad ikväll, yadayada.

Imorgon ska vi hem till samma vänner och fika. Då tar jag med mig en måltidsbar (har inte kommit på något bättre namn) och så lär jag väl få förklara vad det är jag håller på med.

Annars är tillvaron lättare (mwhaha) nu med LCD. Middagen (moussaka-quinoa) intogs med familjen. Som kvällsmål åt jag en chokladbar, kunde nästan inbilla mig att det var lördagsgodis.

Längtar lite till vägningen på tisdag. Jag har inte vägt mig sedan på Itrim i tisdags och tänker inte göra det heller. Vill inte snöa in för mycket på hekton hit eller dit, tror att det kan straffa sig.

Jipii!

Kvällens middag blev couscous Provencal, och förutom en smärre översvämning i mikron (ska använda större skål nästa gång) så var den en succé. Så gott att få tugga på riktig mat, rejält kryddad dessutom. Smask.

Före middagen tog jag mig en promenad för att komma upp i dagens steg och inhandlade en snygg svart stickad klänning som jag spanat in på InWear. Storlek L minsann, jag har tidigare haft XL. Den sitter tajt som bara den, men med en bra body under och ytterligare några kilo bort kan jag visa mig för folk i den.

Hemma mannekängade jag och mottagandet var översvallande. Q kramade mina ben och strök kinden emot och ville inte släppa eftersom klänningen var så gosig. Jag förklarade lite generat för O att det syns ju en del valkar förstås, och hans blick var både liderlig och ömsint när han deklarerade att det minsann inte var så farligt med den saken.

Det går ju faktiskt riktigt bra det här!

Nu får jag tugga!

Första dagen på LCD idag. Igår kväll efter träningen handlade jag på mig en rejäl laddning LCD-mat. Jag har en obestämd känsla av att den är dyrare än VLCD, men det kanske inte stämmer.

Frukost idag var en smoothie med smak av apelsin och mango. Barnen tittade avundsjukt där de satt med sina prickigkorvmackor, och det kan jag förstå. Smoothien var jättegod, rena godiset. Kändes väl inte direkt som en måltid dock. Jag hade gärna bytt ut den mot en knäckemacka.

Till lunch blev det en så kallad bar*, frukt och nötter. Lite för stark smak av sötningsmedel, annars helt okej. Den var ganska tuggig, och räckte utan vidare lika länge som barnens lunch.

Till mellanmål ska jag nog ta en av mina VLCD-soppor, som måste kompletteras med en balance bar (låter som ett träningredskap) för att bli 200 kcal. Och till middag ska jag riktigt slå mig lös med en riktig maträtt. Chili sin carne kanske, eller couscous Provencal.

Matmässigt är detta ett rejält lyft. Detta klarar jag i några veckor till.

* Svengelskan på Itrim är ett sorgligt kapitel. Smoothie och shake kan väl få passera, men varför i all världen heter gröt Breakfast på Itrimska? Färdigrätt heter Meal och soppa inte oväntat Soup. Bar låter ju också otroligt larvigt.

Officiell vägning igen

Ikväll är jag glad och peppad! Jag har varit och tränat, pratat med min rådgiverska, vägt och mätt mig, och varit på gruppträff.

Nu är jag officiellt nere på åttiotalet, 89,8 kg var dagens resultat på Itrim, och 95 cm midja. Det, mina vänner, betyder -6,2 kg och -5 cm på mindre än tre veckor!

Jag har alltså tolv kilo kvar! Jag har alltså gått ner en tredjedel redan! Fantastiskt. Jag måste medge att det var en bra idé det här med pulverdiet.

Vi enades om att jag ska fortsätta på framgångsvägen med att övergå till LCD (Low calorie diet). Lite mer kalorier per dag, 800, men mycket mer mat att välja på. 2 mars är mitt nästa personliga möte, få se om jag håller ut med LCD tills dess.

Hon frågade mig vad som varit svårt, och jag svarade att jag haft oväntat svårt att komma upp i 8000 steg. Hur löste du det, frågade hon. Planera! Som idag, t ex. Q har varit förkyld och hemma från dagmamman. Visserligen gjorde vi en utflykt till ett museum men jag kom inte upp i mer än 4000 steg, det blir inte mer med Q i släptåg. Y kan jag sätta i vagnen men inte Q. Då ringer jag till maken och ber honom komma hem en halvtimme tidigare så att jag ska hinna promenera till Itrim. Och nu står räknaren på 9500!

Vi pratade om träningen också, den går ju bra men ärligt talat tycker jag att det är tristare än Friskis. Jag saknar den personliga touchen som en bra ledare ger. Jag saknar den rena rörelseglädjen, hoppet och skuttet. Faktiskt! Varannan station är styrka och det är väl okej, och varannan station är sviktbräda eller stepbräda. Särskilt den senare är jag inte riktigt kompis med.

Hennes förslag var då att vi nästa gång tränar tillsammans så ska hon inspirera och peppa mig. Ja, varför inte. Jäkla bra förslag. Det är ju detta jag betalar för.

(Det finns fördelar med Itrim-träningen också. Som att det är drop-in som gäller, nästan när som helst. Ett pass tar bara 30 min, lätt att passa in i schemat. Och styrketräning bygger ju onekligen muskler, det märker jag redan.)

Jo, och så en sak till. Jag bekände mina samlade synder som är
1 en skinkskiva
2 en bit hamburgare, ca 3x3 cm, endast kött
3 cirka 3 dl extra minimjölk per vecka
4 en hel del sockerfri Läkerol, kanske 10 tabletter per dag

Jag fick absolution för dem alla. Minimjölken och Läkerolen är okej om jag bara håller denna nivå och inte låter det dra iväg. Men om de hjälper mig att stå ut så är det inga problem.

Även gruppmötet var bra, bättre den här gången.

Och efteråt gick jag hem i mörkret och halkan. Men med bra musik i öronen kändes det inte alls särskilt besvärligt.