Hej Birgit,
Jag undrar om du minns mig. Kanske har du förträngt mig, så som jag försökt förtränga minnet av dig och dina lektioner.
Reflekterade du någonsin över dina elever? Något säger mig att du kanske gjorde det, jag har en känsla av att du var en ambitiös och välmenande person, och att du ville åstadkomma något. Jag undrar vad du tänkte om mig. Jag kan förstå om du avfärdade mig som ett hopplöst fall, en trulig och sur unge som inte ville samarbeta, knappt ens försöka.
Jag vet att du var omtyckt av vissa andra elever, och du föreföll inte alls vara någon ondsint eller illvillig person. Antagligen hade du inte den blekaste aning om hur du påverkade mig. Tyvärr blev vår relation långvarig, jag hade dig som lärare från tio års ålder tills jag tog studenten. När jag då blev fri från påtvingad motion behövde jag fem års återhämtning innan jag vågade försöka på egen hand.
Jag avskydde idrott från djupet av mitt hjärta. Lektionerna var mig en plåga, en riktig plåga. Jag hade ofta ont i magen innan, jag oroade mig flera dagar före friluftsdagarna.
Ändå tyckte jag inte att precis allt var tråkigt och hemskt. Det absolut värsta var redskapsgymnastik, för där var jag dålig på allt och dessutom livrädd att slå mig, därnäst att göra bort mig, vilket hände ofta. Jag kan inte minnas att du någonsin hjälpte till eller gav konstruktiv kritik. En gång på mellanstadiet, då vi skulle göra något läskigt på en plint, rann sinnet på mig och jag vände mig till dig och frågade förtvivlat varför man måste kunna detta. Du blev ganska ställd och stammade fram något osammanhängande. Kände du dig orättvist angripen och ifrågasatt? Det kan jag kanske förstå. Men betänk att den som ifrågasatte dig var en elvaåring med gråten i halsen, en rädslans och förnedringens gråt.
Näst värst var friidrott. Hu för att stå och köa till höjdhoppet, hoppa och riva i allas åsyn. Särskilt nesligt för mig som var lång, jag borde ju ha kunnat kliva över ribban. Springa var också otrevligt, jag kom alltid sist.
Bollspel däremot tyckte jag var uthärdligt, både fotboll och basket. För att inte tala om när vi någon gång fick leka jägarboll eller inte-nudda-golv. Då for även jag omkring och blev röd och andfådd och hade roligt.
Jag undrar vad du hade för syfte med din undervisning, vad du hoppades uppnå. Jag vet inte alls vad det stod i läroplanen på den tiden, vet knappt vad det står nu heller. Men jag har en bestämd åsikt om hur det borde vara.
Idrottsundervisningen - som förresten borde byta namn - borde syfta till att lära alla barn att motion och rörelse är viktigt och roligt. Skit i att vaska fram idrottstalanger, det är inte skolans ansvar. (Ett undantag är förstås simundervisningen).
Men att lära barn det allra mest grundläggande, att vi mår bra av att röra på oss, och att det finns många olika sätt att göra det på, att alla kan hitta sitt eget sätt. Det borde vara det minsta man kan begära av undervisning i gymnastik, idrott, friskvård, vad man nu väljer att kalla det.
Vet du vad, Birgit, idag går jag alldeles frivilligt och tränar flera gånger i veckan. Jag lyfter tungt och cyklar fort och får ofta beröm och uppskattning för min attityd och mitt jävlar anamma. Jag är stark och har bra kondition idag, fast jag är fortfarande långsam och snubblig förstås. Men det gör inget, för jag gillar min kropp och det jag kan göra med den.
Allt detta har jag åstadkommit själv. Inte tack vare din undervisning, utan trots den.
2 kommentarer:
Jag förundras över den totala bristen på någon som helst konstruktiv kritik eller tips, råd, stöd, information i skolgymnastiken. I alla fall den jag fick delta i. Jag tyckte konstigt nog aldrig att det var jättehemskt med idrott, men jag blev varje gång mer och mer övertygad om att vissa var duktiga och andra var dåliga på idrott. Och jag kände mig dålig och mindre värd på grund av det. Jag trodde bara att det var så att vissa kunde springa, andra inte. Bollsporter kunde de som tränat sedan det var barn. Vi andra var det försent för. Att det gick att träna upp styrka, kondition och skicklighet och att det inte var föresent att lära sig någonting alls när man var 12 år, det var det ingen som upplyste om. Eller hur man kunde göra för att bli bättre. Det var en självklarhet att bli förklarad för värdelös på gymnastiken. En självklarhet så stor att man var glad de gånger man slapp skammen att bli vald allra sist. En självklarhet att jag var dålig så stark att det tagit tills jag är 40 år innan jag förstått att det finns sätt att bli bättre, även för mig. Hur i helvete en skolundervisning som pågår i 12 år inte kan bidra med den insikten utan faktiskt bara tvärtom låsa fast mig i tron att vissa kan och andra inte. Det tycker jag är bedrövligt. Och vad jag sett av gymnastikundervisning idag så inte är det några revolutionerande framsteg som gjorts.
Håller med om vartenda ord!
Skicka en kommentar