En framtidsdröm, tävlingsinstinkt och kritik

Näst på listan står en framtidsdröm.

Herregud. Har jag någon sådan? Det skulle vara att banta ner mig till 76 kilo igen, se ut som drottning Louise i ansiktet och komma i min oranga klänning från sommaren 2011 då.

Not.

Alltså, det vore väl  kul. Men det skulle innebära uppoffringar som jag inte är beredd att göra nu, om ens någonsin. Det kostar mer än det smakar, helt enkelt. (Någon har sagt att känslan av att vara smal smakar bättre än något annat. Jag håller faktiskt inte med.)

Nej, min framtidsdröm är att fortsätta ungefär som nu. Bli (ännu) lite starkare, få (ännu) lite bättre flås. Lägga (ännu) lite mer tid på träning. Kanske hitta (ännu) fler träningsformer jag gillar. Inteinteinteinte skada mig eller ha ont. Lära mig mer om hur min kropp fungerar, vad jag ska göra för att inte få ont.

(De senaste veckorna har jag varit noggrann med att stretcha höftböjare och rumpa, och jag har haft betydligt mindre ont i ländryggen. Å andra sidan har jag sedan förra veckans Transformer väldigt ont i bröstryggen när jag vaknar på morgonen, men det avhjälps genom att stretcha ryggen à la mätarlarv. Såna lärdomar menar jag.)

I lördags var jag på ett pass med en påtagligt ung ledare. Ett sånt där jag är äldst, tyngst, långsammast men förmodligen gladast. Hittills har ju de passen gått bra och jag har känt mig välkommen och till och med lite duktig.

Men det här var upplagt som en hinderbana. Vi skulle jobba i par där den ena cyklade eller rodde medan den andre sprang ett varv på banan, som bestod av boxjumps, hoppa över hinder, kräla genom tunnel, springa med medicinboll, göra utfallssteg med boll över huvudet, och så ett sista gäng hinder som man skulle över och under. Därefter bytte man, och allt skulle förstås ske så fort som möjligt, flickebarnet till ledare hetsade oss.

Jag hade tur, i min grupp blev vi tre. Den surmulne men oerhört snabbe killen kunde alltså tävla mot en snabbare tjej och strunta i mig, ändå verkade han tycka att vi var för långsamma.

Egentligen skiter jag ju i vad en random guy at the gym tycker om mig. Men när jag tänkte efter insåg jag att jag inte så gärna skulle träna ett nytt pass med den här ledaren, och om detta vore första gången jag provade den här sortens pass hade jag nog blivit rejält avskräckt.

För det är ett himla onödigt upplägg. Det förutsätter att man gillar att tävla och att deltagarna är någorlunda välmatchade ifråga om styrka, kondition och snabbhet. En enkel lösning hade varit att ha fasta tider - i X minuter får ni springa bana, räkna hur många varv ni hinner, sedan byter ni med varann. Då tävlar man bara mot sig själv.

Fast det kanske inte duger åt de riktiga blådårarna? Jag har ingen aning. Efteråt diskuterade jag saken med O. Ingen av oss är utpräglade tävlingsmänniskor. Eller så är det just det vi är, vi skyr förlorandet till den grad att vi inte ens ställer upp i grenar där vi vet att vi inte kan vinna? Äsch, jag vet inte.

Hur som helst framförde jag mina tankar till ledaren efteråt och hon reagerade ungefär som väntat, med storögd förvåning. Nåja. På söndag kanske jag ger henne ännu en chans.