Hur min träning förändrar mig

Förra inlägget ger ju svar på vad träning INTE gör med mig. Jag blir varken smalare eller lättare av den. Jag antar att jag utan träning skulle ha ännu svårare att kontrollera min vikt, men det vete fan. Jag blir hungrig av att träna!

Och ännu en negativ sak: jag har mer ont i kroppen nu än förr. Eller har jag det, förresten? Det kanske inte är så. För några år sedan hade jag stora problem med fötterna, det har jag inte nu. För tjugo år sedan fick jag inflammation i benhinnorna jämt och ständigt, aldrig nu.

Den värk jag dras med nu är ryggont, både länd- och bröstrygg. Stillasittande brukar förvärra den, värktabletter, stretching och försiktig träning brukar hjälpa på några dagar. Så det är väl inte så mycket att gnälla över. Dessutom är jag medelålders nu, kanske är lite värk i kroppen något man får räkna med.

Över till de trevliga bieffekterna då: jag blir starkare, får bättre flås och alldeles väldigt mycket gladare. Alla tre bortom mina högsta förväntningar. Det säger ju sig självt, det vet alla. Men det är ändå ganska häftigt att vara med om, att plötsligt kunna göra saker man inte tidigare kunnat, att se ett högre wattal på cykeln eller kunna göra ett visst antal armhävningar. Små segrar men ändå segrar.

Och jag är ju alltid, alltid på strålande humör efter ett träningspass. Det slår aldrig fel.

Jo, så sover jag bättre också. 

Äta nyttigt och morgonträna

Igår morgontränade jag för första gången på länge. När klockan ringde och jag släpade mig upp mindes jag varför jag sällan gör det numera. Usch vad trött jag var.

Det var ett bra pass och det var roligt att återse favoritledaren, hon kör nästan bara morgonpass. Men det förväntade välbefinnandet kom inte riktigt. Framåt lunch begrep jag varför, jag har fått överta yngste sonens förkylning men i lindrigare form.

Själva passet gick emellertid riktigt bra. Jag har ont i ländryggen igen så vissa rörelser stramade lite men annars märkte jag att jag tränat upp mig på sistone.

Att vara stark och ha bra kondition, det borde ju räcka, eller hur. Men det gör det inte. För jag känner mig samtidigt stor och tjock. Granskar surt mina överarmar i spegeln. Jodå, nog finns det hårda muskler där men under ett rejält lager hull. Inte alls som hos personaltjejen på jobbet, jag noterade hennes överarmar häromdagen då hon bar ärmlöst. Jag hade kunnat fatta om dem med en hand nästan.

Jag borde äta bättre, förstås. Det är alltid där det landar. På sistone har jag slappat till och ätit lite för stora portioner, ätit onyttigheter lite för ofta. Inget frosseri, det behövs inte mycket för att tippa över.

Ska man se det positivt så borde det vara ganska lätt att korrigera. Jag är inte förmögen till fullt så positivt tänkande just nu, istället blir jag frustrerad som så många gånger förut. Nähä, kan inte sänka garden det allra minsta. Tack som fan.

I helgen var syrran på besök och gjorde lunch åt mig och henne, en fantastisk sallad på sparris, nektariner, jordgubbar och säkert något mer. En liten bit brie åt vi vid sidan av. O gillar inte sparris så han gjorde pyttipanna på rester åt sig och barnen, Y åt knappt något eftersom han var sjuk.

Numera kan jag inte begripa hur man väljer pyttipanna framför en dylik sallad. Det är bökigt att skära grönsaker, visst. Fast pyttipanna ska ju också skäras.

Ändå tycker jag själv att det är svårt att välja och laga nyttig mat. Inspirationen saknas. Det första som dyker upp i huvudet är oftast något köttbaserat, med lite grönsaker vid sidan av. Precis tvärtemot hur man borde tänka, tvärtemot hur jag försöker öva mig på att tänka, men fan vad svårt det är.

Inte heller blir det lättare av att bo ihop med två karnivorer och en gourmand. O äter ogärna en måltid utan kött (fast han har bättrat sig på sistone) och har en svårbegriplig kärlek för stekt fläsk (blä). Y är fullkomligt tokig i kött. Q är en riktig storätare, till den grad att det oroar mig lite. Han är så rörlig att han än så länge gör av med allt han äter och han är inte överviktig enligt alla kurvor, men nästan. En sallad blir han inte mätt på.

Jag kanske skulle överge man och barn och flytta ihop med min syster?

Jag tröstar mig med att jag idag (än så länge) har ätit bra:
Hemgjord smoothie på banan, naturell yoghurt, kvarg och rågflingor
Stekt lax med sallad på ruccola och blandade betor (gul, röd och polka)
Kaffe med mjölk och en liten skål med jordgubbar

Sport på tv

Om sport på tv tycker jag inte alls. I själva verket tycker jag bättre om sport i verkligheten än på tv, and that's saying something.

Jag växte upp med två sporttevegalningar, nämligen mamma och styvfar. Vi åt ofta middag framför tv:n faktiskt, det är ju total misär om jag tänker efter, helt förbjudet hemma hos oss idag. (Jo, barnen får göra det i största lönndom när mormor eller farmor passar dem och då låtsas jag som att jag inte vet.) Jag har genomlidit Wimbledon, OS, VM, you name it. Antagligen var det därför jag började sticka, för att ha något att göra framför tv:n.

Det enda som liknar sport som jag nu kan tänka mig att se är Mästarnas mästare. Då är det främst tävlingarna som intresserar mig, de är såpass klyftigt upplagda att det inte är säkert att yngst, störst och starkast vinner. Min man häpnar ständigt över min ignorans gällande deltagarna. Senaste säsongen kände jag igen Glenn och Frank och med möda travkusken. (Kan detta bero på att de hade sin storhetstid medan jag fortfarande bodde hemma och tvångsmatades med sportsändningar?)

Förutom att jag är ointresserad av själva ämnet så retar jag mig på hur dålig journalistiken alltid är. Det måste ju finnas något annat än "hur känns det" att fråga de stackars idrottarna om?

Detta sagt, så händer det att jag tittar på sport men då endast för att jag måste, nämligen i sällskap. Då endast de större sporterna som jag någorlunda begriper mig på, som fotboll, hockey och skidor. Tennis har jag för länge sedan gett upp att försöka förstå.

När jag skriver detta drar jag mig till minnes ett roligt undantag. Detta måste ha varit ett OS för några år sedan (2004?) och idrotten var något slags fem- eller sjukamp, grenen ridning. Helt klart den sämsta grenen för alla deltagare. Syrran och jag hade väldigt roligt.

Löparskor, drömträning, favoritinspiratör

Nu har det blivit lite stiltje i det intensiva träningsbloggandet så jag betar av ett par teman i klump.

Man måste vara närmast besatt av mig och mitt träningsintresse för att vilja veta vilka löparskor jag har. De ser ut såhär:



Och de är väl bra. De har inte använts alls hittills i år men än är det ju inte för sent. Löpning är faktiskt inte riktigt min grej. Men jag kan springa, bara en sådan sak. Och så länge jag tränar annat så behöver inte löpning vara min grej.

Drömträning, då. Tjaa. Det vore faktiskt roligt att åka på träningsresa någon gång. Med rätt arrangör och rätt sällskap kan jag tänka mig att det är en upplevelse. Det närmaste jag har kommit är när jag och mamma åkte på ridläger för femton år sedan. Jag var yngst i gruppen, de övriga var i övre medelåldern. På dagarna kämpade vi på hästryggen och på kvällarna åt vi och drack gott och baktalade de jävla kusarna.

Favoritinspiratör vete sjutton om jag har någon. Det skulle vara favoritledaren då. Tyvärr var det länge sedan jag var på hennes pass, hon kör mest morgonpass och det har inte funkat med mitt schema (läs min morgontrötthet) på sistone.

Hälsohets

Jag surfade runt och läste vad andra bloggare skrivit om denna rubrik för att få lite inspiration. Somt var på läsbar och intressant nivå, annat.. ahem. Not so much.

Vidare konstaterar jag att jag nog inte rör mig i riktigt samma kretsar som andra träningsbloggare. Hälsohets är inte en dominerande företeelse i min vardag, snarare tvärtom.

De människor jag oftast träffar är mina kollegor, och flera av dem tränar ungefär som jag. Några av dem har ganska trist inställning, de stånkar på om sprungna mil och energidrycker och oätna kakor. Det kanske kan klassificeras som hälsohets, men det är så dumt att jag inte orkar lyssna på det. Gudskelov finns det undantag, han som springer längst och snabbast tillstår utan vidare att hans främsta motivator för att träna är att då kan han äta och dricka gott.

Så jag har nog inget särskilt att säga om hälsohets, jag tycker inte att det är något att oroa sig för så värst. Om folk nojar över att de inte lever tillräckligt hälsosamt är det förhoppningsvis ett tecken på att utvecklingen går åt rätt håll.

Det finns andra nojor som är betydligt värre, som exempelvis den att likt många (kanske de flesta?) kvinnor ständigt nedvärdera och kritisera det egna utseendet. När jag är på gymmet tänker jag ofta på hur annorlunda de flesta kvinnokroppar ser ut än det gängse skönhetsidealet. Det är en nyttig och trevlig bieffekt av att träna på gym, att man får se hur andra vältränade kvinnor ser ut!

Själv blir jag alltmer tillfreds med min kropp, och det är en osannolik och trevlig känsla. Jag vet inte riktigt var den kommer ifrån. Viktminskningen, absolut. Att jag numera är vältränad bortom mina vildaste drömmar, absolut. Min mans påtagliga uppskattning, förstås (som varit konstant genom våra år tillsammans, min viktökning och -minskning). En allmänt god självkänsla som jag förmodligen ska tacka mina föräldrar för. En inte särskilt stor benägenhet att få ångest, som jag återigen ska tacka dem och övriga förfäder för, det är väl huvudsakligen genetiskt betingat.

Jag minns ett samtal jag hade med min syster förra året, då vi pratade om vikt. Hon ser helt annorlunda ut än jag och väger gissningsvis tjugofem kilo mindre (jo, på riktigt) men har precis som jag stor aptit och ganska lätt för att gå upp i vikt. (Vi har båda två PCO och taskig sköldkörtel, för övrigt.) Jag resonerade om att jag visserligen är sur för att jag inte kunnat bibehålla min smalvikt, men att jag ändå inser att det skulle ha inneburit uppoffringar som jag inte är beredd att göra. Jag är snart fyrtiofem år, än så länge blir jag starkare och snabbare av träning, men hur länge till? Förr eller senare kommer kroppen att fungera sämre på olika sätt. Att i det läget fokusera på exempelvis plufsig mage och tänka negativt kring det istället för att se och uppskatta det som fungerar, det känns vrickat.

Min syster svarade med stor eftertänksamhet att det är ju bra om man förmår tänka så, själv kan hon inte det. Och det gör mig i min tur eftertänksam. Vad sorgligt ändå!

Idag på gymmet tittade jag förstulet när skåpgrannen bytte om och undrade om hon opererat brösten. Rimligtvis var det så, hon var i min ålder med rejäla halvklot som trotsade tyngdlagen. Inte särskilt snyggt om man frågar mig, men det gör hon förstås inte. Jag undrade om hon tittade på mig och tänkte att hade hon sett ut som jag, då hade hon opererat sig. Men det är en tanke utan bitterhet, jag gillar mina bröst, utebliven graviditet och amning har sina fördelar.

Alltså. Hälsohets - blaha. Men ner med hetsen att se ut enligt ett bisarrt ideal!

Favoritmusik

Favoritmusik har jag massor inom de mest skilda genrer. Hårdrock och country och modern jazz och gitarrock (typ Dire Straits) är väl det jag är mest skeptisk till, annars gillar jag väldigt mycket olika saker.

Men favoritmusik ifråga om träning? Njä. Eftersom jag mest tränar på gym blir det den musik som spelas där och den fyller sitt syfte, den pumpar på med förutsägbar rytm och bas men särskilt rolig är den inte.

Fast när man någon gång råkar höra en låt man verkligen gillar, då kan det bli magiskt. I vintras var jag på ett pass där avslutningslåten var Don't Stop Me Now med Queen, och vi skulle göra burpees. Jäklar vad många jag orkade då!

När jag springer lyssnar jag på min Ipod som jag laddad med en oherrans massa musik, jag gillar allt men inget av det är särskilt väl anpassat att springa till. Men jag är för lat för att göra en särskilt springlista. Faktiskt.

Sommarlista: det här vill jag träna i sommar

Det här var ju inte så dumt att behöva fundera igenom faktiskt. Vad och hur ska jag träna i sommar?

Sommaren kommer huvudsakligen att tillbringas på tre platser:

Hemma i radhuset - då tränar jag som vanligt d v s på Sats.

I sommarstugan a ka Sunkstugan i närheten av Stockholm - tro det eller ej men det finns ett Sats på rimligt avstånd och nu under sommaren får jag träna på det.

I stugan på Sommarön finns inga gym. Men det finns fina promenad- och springvägar. Förra året kompletterade jag springrundorna med plankor och lite övningar med gummiband.

I år har jag inte sprungit alls - ännu. Har inte haft lust, jag har ju tränat på bra ändå med andra saker. Förra året hade jag inte heller någon större lust, jag motiverade mig med att jag måste träna upp mig inför Sommarön.

Jag leker lite med tanken att mer eller mindre strunta i springandet, möjligen dra igång först när vi är på Sommarön med intervaller gå/springa. Men vad jag framför allt tänker göra är att träna på annat sätt, inte bara gummiband och plankor. Knäböj och burpees och armhävningar och situps i serier om tio, sedan nio, sedan åtta, o s v, det klarar jag ju att göra på egen hand.

Och! Jag ska, till skillnad från tidigare år, vara duktig med vardagsmotionen. I mitt jobbliv är det svårt att få till 10 000 steg per dag eftersom jag numera ofta lunchtränar istället för att lunchpromenera. Men på semestern vore det väl själva fan om jag inte kunde skrapa ihop både tio- eller tolvtusen steg.

Jag ska ladda mobilen med ljudböcker och radioprogram och promenera!

Min bästa träningskompis

Min man. Vi tränar inte ofta tillsammans, men det händer, och det är alltid lika roligt. Mest fascinerande är det att efter mer än tjugo år tillsammans ha hittat ett gemensamt intresse, och att detta är träning är något vi aldrig hade kunnat gissa för några år sedan. Vi är ganska lika, stora, starka och tunga, och gillar ungefär samma typer av pass.

Min syster och jag tränar tillsammans ibland också, fast vi fysiskt inte liknar varann alls. Hon är liten, lätt och snabb, allt det som jag inte är.

På Sats är det dessutom lätt att hitta nya bekanta, folk man hejar på, folk man sett på tidigare pass. Man småpratar i omklädningsrummet före och efter passet. Ledarna brukar också vara trevliga och pratsamma.

Ett brev till min gympalärare

Hej Birgit,
Jag undrar om du minns mig. Kanske har du förträngt mig, så som jag försökt förtränga minnet av dig och dina lektioner.

Reflekterade du någonsin över dina elever? Något säger mig att du kanske gjorde det, jag har en känsla av att du var en ambitiös och välmenande person, och att du ville åstadkomma något. Jag undrar vad du tänkte om mig. Jag kan förstå om du avfärdade mig som ett hopplöst fall, en trulig och sur unge som inte ville samarbeta, knappt ens försöka.

Jag vet att du var omtyckt av vissa andra elever, och du föreföll inte alls vara någon ondsint eller illvillig person. Antagligen hade du inte den blekaste aning om hur du påverkade mig. Tyvärr blev vår relation långvarig, jag hade dig som lärare från tio års ålder tills jag tog studenten. När jag då blev fri från påtvingad motion behövde jag fem års återhämtning innan jag vågade försöka på egen hand.

Jag avskydde idrott från djupet av mitt hjärta. Lektionerna var mig en plåga, en riktig plåga. Jag hade ofta ont i magen innan, jag oroade mig flera dagar före friluftsdagarna.

Ändå tyckte jag inte att precis allt var tråkigt och hemskt. Det absolut värsta var redskapsgymnastik, för där var jag dålig på allt och dessutom livrädd att slå mig, därnäst att göra bort mig, vilket hände ofta. Jag kan inte minnas att du någonsin hjälpte till eller gav konstruktiv kritik. En gång på mellanstadiet, då vi skulle göra något läskigt på en plint, rann sinnet på mig och jag vände mig till dig och frågade förtvivlat varför man måste kunna detta. Du blev ganska ställd och stammade fram något osammanhängande. Kände du dig orättvist angripen och ifrågasatt? Det kan jag kanske förstå. Men betänk att den som ifrågasatte dig var en elvaåring med gråten i halsen, en rädslans och förnedringens gråt.

Näst värst var friidrott. Hu för att stå och köa till höjdhoppet, hoppa och riva i allas åsyn. Särskilt nesligt för mig som var lång, jag borde ju ha kunnat kliva över ribban. Springa var också otrevligt, jag kom alltid sist.

Bollspel däremot tyckte jag var uthärdligt, både fotboll och basket. För att inte tala om när vi någon gång fick leka jägarboll eller inte-nudda-golv. Då for även jag omkring och blev röd och andfådd och hade roligt.

Jag undrar vad du hade för syfte med din undervisning, vad du hoppades uppnå. Jag vet inte alls vad det stod i läroplanen på den tiden, vet knappt vad det står nu heller. Men jag har en bestämd åsikt om hur det borde vara.

Idrottsundervisningen - som förresten borde byta namn - borde syfta till att lära alla barn att motion och rörelse är viktigt och roligt. Skit i att vaska fram idrottstalanger, det är inte skolans ansvar. (Ett undantag är förstås simundervisningen).

Men att lära barn det allra mest grundläggande, att vi mår bra av att röra på oss, och att det finns många olika sätt att göra det på, att alla kan hitta sitt eget sätt. Det borde vara det minsta man kan begära av undervisning i gymnastik, idrott, friskvård, vad man nu väljer att kalla det.

Vet du vad, Birgit, idag går jag alldeles frivilligt och tränar flera gånger i veckan. Jag lyfter tungt och cyklar fort och får ofta beröm och uppskattning för min attityd och mitt jävlar anamma. Jag är stark och har bra kondition idag, fast jag är fortfarande långsam och snubblig förstås. Men det gör inget, för jag gillar min kropp och det jag kan göra med den.

Allt detta har jag åstadkommit själv. Inte tack vare din undervisning, utan trots den.

En framtidsdröm, tävlingsinstinkt och kritik

Näst på listan står en framtidsdröm.

Herregud. Har jag någon sådan? Det skulle vara att banta ner mig till 76 kilo igen, se ut som drottning Louise i ansiktet och komma i min oranga klänning från sommaren 2011 då.

Not.

Alltså, det vore väl  kul. Men det skulle innebära uppoffringar som jag inte är beredd att göra nu, om ens någonsin. Det kostar mer än det smakar, helt enkelt. (Någon har sagt att känslan av att vara smal smakar bättre än något annat. Jag håller faktiskt inte med.)

Nej, min framtidsdröm är att fortsätta ungefär som nu. Bli (ännu) lite starkare, få (ännu) lite bättre flås. Lägga (ännu) lite mer tid på träning. Kanske hitta (ännu) fler träningsformer jag gillar. Inteinteinteinte skada mig eller ha ont. Lära mig mer om hur min kropp fungerar, vad jag ska göra för att inte få ont.

(De senaste veckorna har jag varit noggrann med att stretcha höftböjare och rumpa, och jag har haft betydligt mindre ont i ländryggen. Å andra sidan har jag sedan förra veckans Transformer väldigt ont i bröstryggen när jag vaknar på morgonen, men det avhjälps genom att stretcha ryggen à la mätarlarv. Såna lärdomar menar jag.)

I lördags var jag på ett pass med en påtagligt ung ledare. Ett sånt där jag är äldst, tyngst, långsammast men förmodligen gladast. Hittills har ju de passen gått bra och jag har känt mig välkommen och till och med lite duktig.

Men det här var upplagt som en hinderbana. Vi skulle jobba i par där den ena cyklade eller rodde medan den andre sprang ett varv på banan, som bestod av boxjumps, hoppa över hinder, kräla genom tunnel, springa med medicinboll, göra utfallssteg med boll över huvudet, och så ett sista gäng hinder som man skulle över och under. Därefter bytte man, och allt skulle förstås ske så fort som möjligt, flickebarnet till ledare hetsade oss.

Jag hade tur, i min grupp blev vi tre. Den surmulne men oerhört snabbe killen kunde alltså tävla mot en snabbare tjej och strunta i mig, ändå verkade han tycka att vi var för långsamma.

Egentligen skiter jag ju i vad en random guy at the gym tycker om mig. Men när jag tänkte efter insåg jag att jag inte så gärna skulle träna ett nytt pass med den här ledaren, och om detta vore första gången jag provade den här sortens pass hade jag nog blivit rejält avskräckt.

För det är ett himla onödigt upplägg. Det förutsätter att man gillar att tävla och att deltagarna är någorlunda välmatchade ifråga om styrka, kondition och snabbhet. En enkel lösning hade varit att ha fasta tider - i X minuter får ni springa bana, räkna hur många varv ni hinner, sedan byter ni med varann. Då tävlar man bara mot sig själv.

Fast det kanske inte duger åt de riktiga blådårarna? Jag har ingen aning. Efteråt diskuterade jag saken med O. Ingen av oss är utpräglade tävlingsmänniskor. Eller så är det just det vi är, vi skyr förlorandet till den grad att vi inte ens ställer upp i grenar där vi vet att vi inte kan vinna? Äsch, jag vet inte.

Hur som helst framförde jag mina tankar till ledaren efteråt och hon reagerade ungefär som väntat, med storögd förvåning. Nåja. På söndag kanske jag ger henne ännu en chans.

Alltid i min träningsväska

Inget anmärkningsvärt, är jag rädd. Hänglås och nyckel till skåpet, medlemskortet till Sats. Vattenflaska. Träningshandskarna ligger i ett luftigt ytterfack, de får ligga där jämt, annars skulle jag glömma dem. Längst ner i väskan ligger några fultrosor nerknölade, om jag skulle ha glömt att ta med rena.

Och så duschgrejer, förstås. Duschtvål och något att smörja in kropp och ansikte med. Numera är jag ganska noga med att det ska vara något som doftar gott, för då förknippar jag doften med den trevliga känslan av att ha tränat.

Smink har jag däremot inte i väskan. Sminkar mig alltmer sällan, och särskilt inte de dagar jag lunchtränar.

Favoritcitat eller motto

Det här är ju hur töntigt som helst, men jag tänker faktiskt rätt ofta som Nike: Just do it. Tänk inte efter, känn inte efter, parlamentera och förhandla inte med dig själv. Bestäm dig för att träna, planera in det i almanackan. Packa väskan och lägg den i bilen. Gå och träna, du lär inte ångra dig efteråt.

Bara att göra.

Mitt stoltaste ögonblick

Det här är en sådan rubrik jag skulle ha kryssat över, för jag vet knappt vad jag ska skriva. Stoltaste ögonblick? Ingen aning. Min träning har mycket litet med sådant att göra.

Eller så har den det. Är det något jag är stolt över i livet så är det att jag har blivit en person som tränar, motionerar, rör på sig, har en aktiv livsstil. Jag hade sämsta tänkbara förutsättningar, nåja kanske inte riktigt. Jag var åtminstone inte överviktig som barn, det var jag aldrig (övervikten kom senare). Men jag var klumpig och orörlig och barn till föräldrar som också var det. Dessutom tjatades det ideligen om hur lik pappa jag var i allt, och han avskydde ju idrott, jag var närmast predestinerad att göra det också.

Men idag är jag en sådan som packar väskan och går iväg på lunchen, efter jobbet, på helgen. Så det får väl bli mina stoltaste ögonblick då, varje gång jag går och tränar.

En träningsform jag inte förstår

Jaa.. alltså här skulle jag kunna skriva hur mycket eller lite som helst. Det finns massor av träningsformer jag inte förstår. Å andra sidan var jag ju så sent som för några år sedan en person som inte förstod poängen med att anlita en PT, jag tyckte att det lät som att betala någon för att vara en inkarnation av en idrottslärare/plågoande (som sagt, vi kommer till det), jag hade fobi för gym, och så vidare. Jag inser att jag har mycket att lära.

Men rent allmänt så har jag svårt att förstå träning som har mycket med yta och hur det ser ut att göra. Bodypump, som jag förr gillade, har jag helt slutat gå på nu. Snabba och många repetitioner i takt med ledaren och/eller musiken, skit i hur det känns, bara det ser bra ut. Nä. Yoga så som den erbjuds på Sats likaså. Ingen tid läggs på hur rörelsen ska göras och var det ska kännas, bara man gungar i takt med musiken. Nä igen.

Lagsporter är jag heller inget större fan av. Jag inser att jag härmed skiljer mig från en stor del av mänskligheten som tycker att det är en omistlig del av uppfostran att spela i ett lag och lära sig laganda och samarbete, yada yada. Jag kan delvis hålla med om det. Men känslan av att vara sämst, en börda för de andra, den som bara förstör, den har jag varit med om och den är oerhört nedbrytande.

Träning när jag är 65

Jag vågar påstå att jag kommer att träna när jag är 65 (om jag lever då förstås, det kan man ju inte förutsätta). Jag har nu tränat mer eller mindre regelbundet i tjugo år, naturligtvis kommer jag att göra det om ytterligare tjugo.

Jag föreställer mig att jag kommer att träna ungefär som nu, fast mindre intensivt och mindre tungt. Det finns ju massor med alternativ som vänder sig till äldre redan nu, hur ska det inte vara då?

Till och med min egen mamma har en personlig tränare! Hon var långt mer sportig än jag när jag växte upp, men det var ju sannerligen inte svårt att vara. Hon sprang och spelade tennis. Men under de senaste åren har hon blivit allt mer orörlig och jag inser att min egen motvilja mot idrott och rörelse i organiserad form till stor del kommer från henne. Annars hette det ju att jag var lik pappa, som var sämst i stan på all form av gymnastik och liknande. Han har aldrig sysslat med något som kommer ens i närheten av organiserad motion eller idrott. Men mamma har alltså börjat anlita en PT som hon går till någon gång i veckan, och hon har blivit starkare och fått mindre ont i kroppen. Förstås.

När jag skriver detta inser jag att denna långsiktighet är ännu en orsak att vårda lusten och glädjen kring träning. I lördags när det var Stockholm maraton pratade jag löpning med syrran. Hon skulle ganska lätt kunna träna upp sig att springa en mara, halvmaror springer hon ju som träningspass. Men hon vill inte. Löpning är så roligt, hon är nästan beroende av det. Hon vill kunna springa varje dag, hon vill för död och pina inte skada sig eller få ont. Prestationen att klara av ett maraton väger lätt jämfört med den dagliga glädjen.

Jag förstår precis hur hon menar och försöker tänka likadant om träning. Jag har aldrig ställt upp i något lopp eller tävling, jag behöver inte det för att komma iväg och träna. Kanske hade jag pressat mig hårdare om jag haft sådana mål, men då hade jag riskerat att skada mig.

På samma sätt tänker jag kring tröskeln att träna. Det känns ofta motigt att komma iväg och de signalerna ska man inte lyssna för mycket på, då blir det ju inget av. Men känns det FÖR motigt (som det på sistone har gjort att träna morgonpass), då försöker jag tänka om. Och träna lunchpass istället, till exempel.

Mitt första träningsminne

Det här är ett ganska bisarrt ämne egentligen. Hur många av oss har ett första träningsminne? Inte ens jag har det, fast jag var gott och väl vuxen innan jag började träna på riktigt.

"Träna" förresten. Idag använder jag ordet utan vidare, men jag minns att jag ännu under Chalmerstiden (då jag började träna) skyggade för det. Träna, motionera, jag? Nä, jag gympar.

Något minne av ett enstaka tillfälle kan jag alltså inte prestera. Men jag minns ungefär när jag började träna. Det var nog uppemot fem år efter studenten, så lång återhämtningstid från skolidrotten behövde jag. (Vi kommer till det senare.)

Jag pluggade på Chalmers och hade efter några terminers drönande och festande, under vilka jag träffade O, skärpt till mig och börjat plugga ordentligt. Jag hade flyttat ihop med honom i hans tvåa på Guldheden och knatade fram och tillbaka upp och nerför backarna. (För er som inte vet, Göteborg är en sjukt backig stad. Söders höjder kan slänga sig i väggen. Vi bodde på Guldhedens högsta punkt, och det vill inte säga lite.)

Halvvägs mellan vårt hem och Chalmers fanns en anläggning som hette Fysiken, där man kunde köpa billigt träningskort, jag antar att den ägdes av studentkåren. Mina vältränade kompisar hängde där hela tiden och gick på något läskigt som hette Järngympa.

Själv vågade jag mig på något som hette Mini-Medel-gympa. Passet hölls av två ledare, där den ena visade en enklare eller lättare variant av alla rörelser. Det passade mig perfekt.

Jag vill minnas att jag tog mig dit varje vecka, ibland två gånger, någon enstaka gång tre. Jag fick hela tiden vara försiktig för att inte skada mig. Jag fick ofta ont i benhinnorna till exempel, vilket jag inte haft alls sedan dess.

Tyvärr kompenserade jag denna träning gott och väl med mina matvanor. Under de korta år jag bodde ensam rasade jag i vikt vilket berodde på att jag 1 var för snål för att investera i busskort och gick överallt jag skulle 2 var för lat för att laga mat och därför levde på knäckebröd med makrill i tomatsås. Men med O:s inträde i mitt liv blev också mina matvanor långt mer lukulliska.

Jaha, det var ju träning det skulle handla om, lik förbannat blev det om mat ändå.

En introduktion till min.. träningsblogg?

Är detta en träningsblogg? Jomen tamigtusan det är ju faktiskt det, numera. Det som började som en håglös viktblogg, ett försök att för sisådär tjugonde gången försöka skärpa till mig och gå ner i vikt, blev ett tag en entusiastisk Itrimblogg, kilona rasade, hej och hå! Och nu då?

Det är nu fyra år sedan jag gick ner cirka 18 kilo med hjälp av Itrims pulverdiet. Sedan var jag smal för första gången på nästan tjugo år. Kände mig tjusig och inte så lite självgod. Minns att jag tänkte saker som att ingen kvinna borde egentligen väga över 80 kg, för jag gör ju inte det och jag är normalviktig enligt BMI. Jag är med 178 cm längre än de flesta kvinnor.

Nu har jag gått upp nästan alla de där kilona igen, inte riktigt. Vet faktiskt inte så noga eftersom jag aldrig väger mig. Det är inget roligt att väga mig, det har det aldrig varit, utom under de där elva veckorna då jag levde på pulver och vikten minskade hela tiden.

Anledningen till att jag gick upp i vikt var förstås att jag började äta igen. Vanlig mat, god mat som jag tycker så mycket om. Min man är duktig på att laga mat. Jag gillar godis och chips, brukar äta det ena på fredagar och det andra på lördagar. Alkohol dricker jag numera en gång i veckan ungefär.

Men något annat som sammanföll med viktuppgången var också att jag började träna på ett helt annat sätt. Förvisso tränade jag också som tjockis, något enstaka Friskispass i veckan. Nu började jag springa, cykla och träna på Sats. Och under de senaste åren har jag fortsatt träna, hårdare och oftare och roligare. Jag upphör inte att förvånas över hur roligt och lustfyllt det är och hur bra det får mig att må.

Så ja. Välkommen till min träningsblogg.