(Inte döden, döden som Astrid Lindgren och hennes syster lär ha inlett sina telefonsamtal med. Så var det ämnet avklarat och de kunde prata om roligare saker.)
Tack för värdefulla synpunkter nedan om gruppmötena, jag vill gärna ha flera!
Behöver jag gruppmötena, frågar annannan så klokt. Jag vet inte. På ett sätt, nej. Jag vill ju hemskt gärna hålla med om att jag nått mitt mål och att de här kilona jag gått upp bara är lappri, jag går lätt ner dem igen.
Fast jag bär på en gnagande oro att det inte är så. Att jag upprepar tidigare mönster. Att jag intalar mig själv att jag är så duktig som motionerar så bra så att jag kan äta (nästan) vad jag vill.
Igår funderade jag ordentligt på det här med maten. Jag vill ju gå ner ett par kilo, både för tillfredsställelsen att ligga på min målvikt, men också för att några av mina smalkläder som jag skaffade i ett anfall av hybris ska sitta lite bättre. Tillsammans med min coach bestämde vi att jag skulle skippa snabba kolhydrater framöver.
Har jag gjort det? Nä.
När jag läser det jag skrivit ovan förstår jag varför. Målvikt och smalkläder (vi snackar bara ett par plagg här, större delen av min garderob sitter utmärkt), nej de räcker inte för att motivera mig att krångla med maten.
För det är så jag upplever det. Ett förbannat krångel. Jag läser på t ex Olgas sida (förlåt Maja!) och blir bara trött. Herregud. Hur kan någon tycka att en perfekt tonad mage är värd detta slit (med slit menar jag inte träningen, utan maten). Jag tycker hon är jättesnygg på före-bilden också, den som är tagen en månad efter förlossningen. Ungefär så ser jag ut, fast med mindre tuttar, och jag har fan inte fött tvillingar.
Jag vill kunna äta ungefär samma mat som resten av familjen. Jag vill kunna äta ungefär den mat jag är sugen på. Jag vill kunna äta pasta ibland. Sushi ibland. Pizza ibland.
Det jag inte vill är att gå upp alla kilon igen och väga nästan hundra kilo. Igen.
Går detta att kombinera?
Och, skulle gruppmötena hjälpa mig att lösa denna ekvation?
5 kommentarer:
Om man lever i ett socialt sammanhang där maten är en viktig del så är det för jäkla trist att inte äta maten.
Du (och jag) lever gudskelov i sådana sammanhang. Och då tror jag inte att det fungerar i längden med något annat än att lära sig hur man kan äta samma mat som andra utan att gå upp mer i vikt än man önskar.
För somliga är det kanske att hålla igen vid alla andra tillfällen. Byta ut luncherna på jobbet mot en promenad och något minimalt kalorisnålt som går fort att äta. Det skulle inte funka för mig - då skulle jag inte kunna jobba.
Det som skulle funka för mig vore att alltid ha rejält med salladsmat i kylskåpet. Vitkålssallad ("pizzasallad") och rivna morötter med dressing på håller i fyra-fem dagar så att man kan laga en rejäl sats ett par gånger i veckan och sedan bara ösa upp. Om man fyller halva tallriken med det ryms det inte så mycket av det andra. Men man äter tillsammans och samma mat.
Sushi älskar jag, men det är fasen så knepig mat om man vill hålla igen. Jag gillar att njuta av god mat i små bitar - men sushibitarna är ju enorma. Äter japanerna verkligen på det viset??
Visst är det bra med gruppmöten. Men nån gång i framtiden är det väl ändå meningen att du skall klara dig utan dom?
Till sist och syvende är det ju ändå du själv som måste göra jobbet... Det är du som måste hitta en balans och strategi. Det är bara du som kan veta vilka uppoffringar som är värda att göra.
Olga är grymt snygg, (delvis tack vare en uppsättning riktigt schyssta gener). Dessutom försörjer hon sig på sitt midjemått :-) Det om något borde vara motivation. Men, till och med hon måste slita som ett djur. Och hon har inte ens fyllt 40.... Jag blir faktiskt peppad! Det ÄR inte lätt.
Jag läser Olga för att inspireras och se att det är möjligt, inte för att göra precis som hon. Inte ens för att göra 50 % som hon gör. Hon lever ju på sitt midjemått och på att bevisa att det är möjligt, och det gör inte jag. Men om man kan inspireras till ett vettigt mellanmål i stället för ett dåligt så är det bra. Om man väljer bort pizza de gånger man verkligen inte vill ha pizza så är det jättebra. För pizza är ju inte gott annat än ganska sällan, för det mesta är pizza bara enkelt.
Om jag hade varit du hade jag sett till att komma i mina smalkläder. Smalkläder är bättre mått på att "vikten" håller sig på rätt ställe än vad vågen är, så jag förstår din önskan att gå ner.
Jag tänker såhär:
För mig funkar det att göra ett träningsryck och chocka kroppen om jag vill gå ner ett eller två kilo. Lägga om träningen. Kanske det i ditt fall skulle vara effektivt att faktiskt kämpa med att bygga lite muskler. Ja, det är aptrist med styrketräning, men mera muskler bränner mera (Olga igen!). Och kanske kan man få en kick av det också, när man väl sätter igång.
Jag skulle tycka det var jättetråkigt att skippa snabba kolhydrater framöver. Men att försöka byta ut dem alla gånger det går att göra utan att det gör alltför ont. Fruktsallad och keso är exempelvis mycket godare än mackor. Och att i alla fall börja med fruktsallad och keso och lova sig själv att det är ok med mackor efter det ifall man verkligen vill ha det (men det vill man inte för då är man mätt).
Väldigt osorterat, för jag är trött och borde jobba... :-)
Maja, du klarar uppenbarligen av att läsa Olga med större urskillning än vad jag gör. Jag stirrar mig blind på den i mitt tycke hysteriska tendensen, allt-eller-inget, och snacket om att folk ger upp för lätt. Jag borde inspireras av dig!
Jovisst vill jag gå ner de där kilona, absolut. Jag vill vara sjuttiotalist igen och väga kring 78 kg, av en massa skäl. Problemet tycks vara att jag inte vill det tillräckligt mycket för att ändra min mathållning radikalt.
Träningen däremot är en annan sak. Just nu tycker jag nog att jag chockar min kropp lite, med cykling och spring, det har blivit mer än varannan dag faktiskt, och jag är ofta rejält fysiskt trött. Och så blir det ju ett styrkepass i veckan på Itrim.
För mig är det enkelt att hamna i goda matcirklar om jag bara börjar. Bättre mat = mindre sockersug = ännu bättre mat = ännu mindre sockersug. Jag behöver inte kämpa för det, det mest bara händer.
Så alltså har jag rätt stort utbyte av att bli just inspirerad till någon liten matförbättring. Det brukar löna sig utan att jag hade planerat det från början. Jag läser för att påminnas och inspireras och det funkar fint för mig.
Skicka en kommentar